Även jag håller på med Amberville av Tim Davys just nu, och håller med Kristian i allt! Känner också den där ”Kommer jag verkligen läsa ut den här boken?”-känslan men samtidigt gör små ljusglimtar här och där att den kan vara en sådan där bok som efter halva vänder och blir helt omöjlig att lägga ifrån sig! Jaja, den som lever får se, för att använda en gammal klyscha, även jag återkommer med ett mer utförligt inlägg när den är utläst…
Författararkiv: Kim
Alter egon…
Jag har funderat på det där med karaktärer i böcker. Att författare stoppar in någon de känner i böckerna tror jag är mer regel än undantag men hur mycket stoppar författare in av sig själva i sina böcker? Givetvis varierar det mellan olika skribenter, och givetvis stoppar de flesta in en del mer eller mindre självupplevt i sina böcker (för hur skulle man annars kunna hitta så mycket att skriva om och ge det en personlig prägel?). Men hur ofta utgår egentligen författare från sig själva när de porträtterar en figur och hur gör man egentligen? Målar man upp sig själv lite större, lite snabbare, lite bättre än man egentligen är (ni vet, som är man var liten och paxade superkrafter för varandra innan man började leken – det gällde att vara snabb så man kunde flyga innan någon annan högg den förmågan…)? Eller blir det snarare ett självporträtt i form av en karikatyr där man driver lite med sig själv? Ofta när jag läser deckare tänker jag att en karaktär är författaren (helt utan belägg, givetvis… 🙂 ). Lars Martin Johansson är för mig exempelvis Leif G W Persson, Annika Bengtzon är Liza Marklund, och så vidare.
Väntar med spänning på att höra vad NaNoWriMo-deltagarna säger (om de nu vill avslöja detta – vi får väl se… 😉 )
Flesh and Blood
Flesh and Blood – John Harvey
Ännu en gång har jag blivit lurad av citaten på bokens förstasidor (från både The Times och ett gäng erkända engelska deckarförfattare) som utlovar en deckare utöver det vanliga. Tja, vad ska jag säga? En historia om våldtäkten och mordet på en ung kvinna för 15 år sedan, och vad som händer när mannen som dömts för brotten släpps fri. Ännu en ensam, plågad polisman som inte kan släppa det förgångna – finns det bara den sortens poliser i England? Och ska man skriva den typen av kliché måste man ändå se till att göra det riktigt bra, så att det inte bara känns som en massproduktion av deckare. Summa summarum en helt OK deckare men inte mer än så.
Dessa oemotståndliga män…
Ja, dessa män, alltså… Tydligast är väl Colin Dexters kommissarie Morse: Är det överhuvudtaget någon kvinna, oberoende av ålder, som inte förälskat sig i Morse – i någon av böckerna? Och vad ser de i honom egentligen – en försupen, vresig gammal gubbe som inte gör en människa glad? Samma med Larssons Mikael Blomkvist: kvinnorna faller som furor (han är ju dock inte fullt lika otrevlig och försupen, men jag har ändå svårt att se charmen). Vet dock att jag har många vänner som inte alls håller med mig i Larsson-fallet och menar att det är ju nästan ingen som egentligen är kär i Blomkvist, men ändå… Fenomenet är vanligt förekommande i deckare – varför är det så?
P.S Tilläggas bör väl att jag gillar både Dexter och Larsson skarpt! Det är bara att just den här detaljen förbluffar mig… 🙂
Acid Row
Acid Row av Minette Walters.
Jag sträckläste Acid Row under en dag – en historia som sparkar igång från ruta ett och sedan bara rusar på! Boken har två parallellhistorier: En 10-årig flicka försvinner från sitt trassliga hem och under sökandet efter henne utbryter ett upplopp i ett fattigt bostadsområde. Jakten på flickan, Amy, är klassiskt för en deckare men bokens riktiga storhet är i mitt tycke historierna som utspelar sig under upploppet. Upploppshistorien känns nästan mer som en actionfilm än en deckare, mer än så vill jag inte avslöja. En kompis till mig som annars gillar Walters gillade inte alls Acid Row men jag tycker kombinationen fungerar utmärkt – det här är verkligen en deckare jag rekommenderar!
Kim läser också Södermalmsmorden
Södermalmsmorden – Lars Bill Lundholm
Personligen har jag ju lite svårt för deckare av svenska författare, vet faktiskt inte riktigt varför men så fungerar jag. Trots det slinker en svensk deckare med i bokskörden då och då, och nu senast var det alltså Södermalmsmorden, en gåva från min käre far. Erica har redan bloggat om den här boken, så det kändes lite kul att vi läste och bloggade om den båda två i och med att hon är ganska nyligen inflyttad stockholmare medan jag vuxit upp här. Boken utspelar sig, föga överraskande, på Södermalm i Stockholm, där ett lik hittats vid Långholmen. Mystiken kring den döde mannen är dock tät, och polisen får jobba hårt för att identifiera honom.
Ja, vad ska jag säga? Som vanligt när Söder ska porträtteras i böcker är det en ganska skum värld som målas upp (alternativet är väl den snabba, trendiga reklamvärlden i litterära sammanhang) vilken jag tycker man känner sig lite trött på. Vidare tycker jag att personbeskrivningarna är lite platta och föga intresseväckande (den ensamme polismannen med icke-fungerande privatliv, liksom) så för mig var den här boken ingen superhöjdare. Vill man ha ett mordmysterium i Stockholmsmiljö och inte har alltför höga krav på läsupplevelsen i övrigt kan den dock vara något för en regnig hemmakväll då den trots allt har sina ljuspunkter.
Kill your darlings!
En sak jag funderat över som knyter an till Kristians undran över Annika Bengtzons ständiga uppstartade av datorn: Tycker inte författare själva att det känns pinsamt med små detaljer som ständigt återkommer i deras böcker eller märker de det helt enkelt inte själva? Minette Walters har till exempel alltid med något i stil med ”She spread her hand and made a rocking gesture with it.” Aningens varierat men i samtliga böcker jag läst av henne i någon form. Det är väl i och för sig trevligt att författare försöker ge en bredare bild av situationen och beskriver även karaktärernas kroppsspråk men ärligt: Hur viktig kan just denna gest vara för att illustrera något någon sagt – och dessutom i varje bok?
Ett annat exempel är Stieg Larsson som sida upp och sida ned talar om dot.com bolag, vilket jag inte kan låta bli att läsa som ”dotdotcom-bolag” (det blir nästan som salsasås eller chai-te). För det första: ”dotcom-bolag” eller ”.com-bolag” hade jag kunnat gå med på. För det andra: Det finns ju synonymer! IT-företag (vilket kanske är lite bredare, men fortfarande…), internetbyråer, ja inte vet jag, men någonting mer måste det ju finnas – eller?