Fladdermusmannen av Jo Nesbø

Inger Holt, en norsk TV kändis mördas i Australien. Den norske polisen Harry Hole skickas dit, dels för att hjälpa till i utredningen, men mest för att komma bort från sina alkoholproblem och få distans till bilolyckan han var med om där en kollega dödades.

Tillsammans med den aboriginske polisen Andrew Kensington letar Harry Hole efter mördaren, och de misstänker snart att de har att göra med en seriemördare. Under utredningens gång får de bland annat träffa knarklangare, hallickar, prostituerade, transvestiter, boxare, aboriginer och cirkusartister.

Jag hade hört så mycket gott om Jo Nesbøs böcker, så jag såg fram emot att sätta ytterligare en deckarserie på min ”att läsa lista.” Men efter att ha läst hans debutroman Fladdermusmannen så tvivlar jag på att det kommer att bli fler böcker av Jo Nesbø för min del. Tyckte inte alls om den här boken och det visar verkligen hur smaken varierar eftersom den har belönats med både Rivertonpriset för bästa norska kriminalroman och Glasnyckeln för bästa nordiska kriminalroman.

Jag tyckte boken var seg, det var för mycket utfyllnad och jag brydde mig aldrig om karaktärerna. Till slut ville jag bara att boken skulle ta slut. Jag måste dock säga att jag älskade kapitelnamnen, som speglade handlingen i varje kapitel. De fick mig att tänka på Bellman-historierna. Ni vet, det var en tysk, en norsk och Bellman…

Dödens pendel av Jonas Moström

Flera fullt friska personer avlider av hjärtstillestånd inom en kort period i Sundsvall. Är det en slump? När polisen Johan Axberg träffar sin kompis läkaren Erik Jensen och de pratar om sina jobb och utbyter erfarenheter börjar de ana att allt inte står rätt till. När det dessutom framkommer att samtliga avlidnas klockor saknas misstänker de att en seriemördare kan vara i farten.

Dödens pendel är Jonas Moströms debutbok och eftersom författaren själv är läkare skildrar han den världen utan problem. Språket flyter på bra och läsaren har tillgång till mer information än polisen. Både Axberg och Jensen tampas med relationsproblem men förblir ändå fokuserade på sina jobb och utredningen.

Vid en snabb koll inser jag att jag ligger efter och att författaren nyligen gav ut den femte romanen i serien om Axberg och Jensen, Mirakelmannen. Om resten av böckerna i serien håller samma nivå så har jag flera trevliga lästimmar framför mig.

Mamma, pappa, barn av Carin Gerhardsen

En bebis hittas övergiven i en skogsdunge och strax därefter hittas barnets mamma mördad i närheten. Polisens första uppgift blir att ta reda på vilka de är, vilket visar sig vara lättare sagt än gjort då ingen verkar sakna dem.

Man får också följa en treårig flicka som har blivit övergiven ensam hemma. Dagarna går och hon får till slut kontakt med omvärlden.

Hammarbypolisen får också ett annat fall på sitt bord då en tonårig flicka blir mördad på en Finlandsfärja. Hennes syster tampas med sina egna problem och att deras mamma är alkoholiserad gör inte saken lättare.

Mamma, pappa, barn är den andra delen i Hammabyserien av Carin Gerhardsen. Den här boken är helt klart bättre än den första delen Pepparkakshuset. De grafiska våldsbeskrivningarna från den första boken saknas (tack och lov). Dessutom har den har ett helt annat spänningsmoment och är näst intill omöjlig att lägga ifrån sig.

Vi får också en fortsättning på ett sidospår från den första boken (en kvinnlig polis som blir våldtagen), men även denna gång får vi inte reda på hur det slutar och jag förutsätter att författaren kommer bygga vidare på detta även i den tredje boken Vyssan Lull.

Recension av Pepparkakshuset

Deckarhusets intervju med Carin Gerhardsen

Matthandlare Olssons död av Karin Wahlberg

Matthandlare Olsson från Oskarshamn mördas (vilket knappast är förvånande med tanke på titeln) på en färja i Turkiet. Mattor spelar en central roll och boken inleds väldigt passande med ett citat från Ture Sventon.

Polisen i Sverige reser ner till Istanbul och mordet utreds både i Sverige och Turkiet. Det visar sig att Carl-Ivar Olsson hade hemligheter både gällande familjelivet och affärerna.

Man får reda på en hel del bakgrundsfakta och det märks att författaren har gjort sin research gällande mattor och Istanbul. Tyvärr dyker det upp ett par stavfel vilket jag stör mig på, och jag tror till och med att rättstavningsfunktionen i Word skulle vilja ändra ”falkst” till ”falskt.”

Flera historier berättas parallellt och det är inga problem att hänga med; däremot verkar flera spår glömmas bort, vilket jag också stör mig på. Jag förutsätter att vissa frågor kommer besvaras i Karin Wahlbergs nästa bok, eftersom deckaren är del av en serie om kriminalkommissarie Claesson och hans fru Veronika Lundborg, överläkare på Oskarshamns lasarett. Trots vissa störningsmoment tycker jag ändå att det var en läsvärd bok.

The Sacred Blood av Michael Byrnes

I Michael Byrnes debutbok, den religiösa thrillern The Sacred Bones, studerar genforskaren Charlotte Hennesey ett skelett som tros tillhöra Jesus. Hennes chef upptäcker att DNA från benen besitter egendomliga egenskaper, så de injicerar Charlotte med DNA, som mirakulöst botar henne från cancer. Det visar sig att DNA från benen kan reparera skadade gener och bota obotliga sjukdomar.

I efterföljaren The Sacred Blood är skelettet försvunnet, men Charlotte upptäcker att hon nu har de helande egenskaperna. Rabbinen Aaron Cohen, som härstammar från den bibliska Aaron, får reda på detta och han skickar två män för att kidnappa henne och föra henne till Israel. Han hoppas kunna ersätta al-Aqsa mosken i Jerusalem med det tredje templet, men behöver någon med en ren blodslinje för att kunna genomföra sina planer och det är där Charlotte kommer in i bilden.

Jag tyckte verkligen om The Sacred Bones och hade höga förväntningar på efterföljaren The Sacred Blood, men den lyckades tyvärr inte leva upp till mina förväntningar. Det mesta jag tyckte om i den första boken saknades i den andra och det var inte svårt att lista ut hur boken skulle sluta. (Jag vet inte om böckerna finns tillgängliga på svenska.)

Inblick – Bibliotekarie

This interview is also available in English…

Vi hälsar Ola Kumlin från Emmaboda Bibliotek välkommen till Deckarhuset.

1. Vilka deckare är mest populära?

Under 2009 så har nog Lars Keplers Hypnotisören varit en av de populäraste deckarna. Och Stieg Larssons trilogi förstås.

.

2. Vilken/vilka deckare skulle du rekommendera?

Jag läser egentligen inte så mycket deckare, men när jag gör det så blir det oftast den mer hårdkokta varianten, där fokus inte är så mycket på ”vem som gjorde det”, utan på miljö- och samhällsskildringar. En svensk författare som jag tycker skriver lite i den genren är Kristian Lundberg som håller på med en serie deckare som utspelas i Malmö. Fyra böcker är det än så länge. Hans deckare rekommenderar jag.

.

3. Finns det några trender i vilka böcker folk lånar? (Lånar folk t.ex. mer deckare under sommaren?)

Det är inte årstidsbundet på det viset, utan deckare är populära året om. Däremot märker vi ju tydligt när vissa författare och böcker blir omtalade i media eller att ryktet om dem sprids via ”mun-mot-mun-metoden”. Sedan finns det väl en trend nu, tror jag, med böcker som påstås ha en sann bakgrund.

.

4. Hur bestäms det vilka böcker som köps in?

Vi köper in mycket på efterfrågan. Vi tar ofta emot inköpsförslag från våra besökare. Sedan går vi igenom Svensk bokhandelskatalog ett par gånger om året och köper in det som bör köpas. Bra recensioner i media kan också resultera i inköp. Vi har även bokmöte varannan vecka där vi går igenom Bibliotekstjänsts sambindningslista och köper böcker i olika ämnen. Vi försöker hålla en bra bredd på vårt utbud, där både det populära och det smala ska få utrymme. Alla ska kunna hitta något.

.

5. Hur ser du på ljudböcker och läsplattor? Tror du de kommer ersätta ”vanliga” böcker?

Jag tror inte att de kommer att ersätta tryckta böcker, utan det blir ytterligare olika varianter att ta till sig berättelser på. Det är väl bra att det finns olika medier anpassade till olika situationer. Ljudböckerna har ju gjort att många som kanske inte läser så mycket annars har hittat en väg till litteraturen. Lastbilschaffisar blev plötsligt en växande låntagargrupp på biblioteken när ljudböckerna kom. Mediet är ju inte det viktiga, anser jag, utan det är innehållet och det är ju detsamma oavsett om det är i tryckt eller digital form. Men jag tror inte att jag själv kommer att köpa mig en läsplatta, om jag ska vara ärlig.

.

6. Tror du att biblioteken kommer förändras på grund av den digitala bokutvecklingen? Och i så fall hur?

Biblioteken har redan förändrats mycket sedan den digitala utvecklingen inleddes. Vi har ju haft digitala tjänster länge nu; man kan söka efter allt vi har via våra bibliotekskataloger som ligger på nätet, man kan ladda ned e-böcker (även om det är först nu som det börjar komma bra apparater att läsa dem på), man kan ladda ned musik och söka stipendier med mera via våra digitala tjänster. Detta kommer säkert att öka i framtiden och det blir mindre fokus på praktisk bokhantering som att låna ut och återlämna böcker. Det är vad jag tror. Men arbetsuppgifter kommer inte att saknas för det, bibliotekariens vägledande uppgift kommer att finnas kvar, det är jag övertygad om.

.

7. Förutom bokutlåning, vilka andra aktiviteter och tjänster erbjuder biblioteket?

Vi har ju många digitala tjänster, som nämndes ovan. Sedan erbjuder vi hjälp till studerande på olika nivåer med att söka efter information och skicka efter kurslitteratur. Sedan har vi något som kallas Boken kommer, dvs om man har svårt att komma till oss, så kan vi komma hem med böcker. Vi har också medier och datorer som är anpassade för personer med funktionshinder. Vi har mycket barnverksamhet med sagostunder och babyträffar där föräldrar kan ta med sina bebisar och bland annat få tips om hur man kan stimulera barns språkutveckling. Material för släktforskning har vi också på biblioteket och det är mycket uppskattat och efterfrågat. Biblioteket har också en samhällsfunktion där man kan få hjälp med diverse saker, låna en dator, läsa tidningen, kopiera, skicka fax med mera. Vi har bokcirkel en gång i månaden. Sedan vill vi ha ett levande bibliotek med mycket programverksamhet, så varje onsdagkväll brukar det hända något här. I går kväll var det en föreläsning om Stig Dagermans författarskap och nästa vecka är det stickcafé som vi har i samarbete med ett studieförbund. Då kan man lära sig att sticka sockor med häl! Vi erbjuder rätt mycket, helt enkelt.

.

8. Hur bestämde du dig för att bli bibliotekarie?

Jag har pluggat litteraturvetenskap och ville på ett eller annat sätt jobba i närheten av litteraturen, men var inte så sugen på att undervisa. Då blev det bibliotekarie, även om arbetet handlar om väldigt mycket annat än litteraturförmedling också.

.

9. Vad är det roligaste med jobbet?

Jag håller i en bokcirkel en gång i månaden. Det är det roligaste, att diskutera litteratur med människor. Sedan är det roligt varje gång man känner att man på ett eller annat sätt underlättar vardagen för människor genom att hjälpa till med att leta rätt på något.

.

10. Vilka böcker läser du helst själv?

Jag är en kräsen allätare och brukar kunna läsa de flesta genrer, så länge det är bra skrivet. Den starkaste läsupplevelsen jag haft de senaste åren är Cormac McCarthys Vägen, som nyligen har filmatiserats. Den boken golvade mig fullständigt. Ruskigt bra.

.

11. Vem föreslår du att vi ska intervjua härnäst på Deckarhuset? Och vilken fråga skulle du ställa till den personen?

Jag vet inte riktigt, men kanske någon förläggare? Någon på Modernista förlag som ger ut en kul serie med Pulp-deckare, och i så fall om det är mer på gång i den serien. Och kanske hur de tycker att en riktigt bra pulp-deckare ska vara.

.

12. Något annat du vill berätta för Deckarhusets läsare?

Nej, jag tror inte det. Men det var kul att bli tillfrågad att få vara med!

.

Vi tackar Ola Kumlin och rekommenderar ett besök hos Emmabodas populära biblioteksblogg.

Debutböcker

Jag tycker väldigt mycket om att läsa debutböcker, och mina recensioner här på Deckarhuset har till stor del speglat det. Jag funderar på varför och kommer fram till en del svar.

Sedan barnsben har jag drömt om att bli författare. (Undanber mig vänligt men bestämt kommentarer som ”du kan ju inte skriva, så glöm det.”) Därför tror jag att det är naturligt att vilja se hur andras första bok ser ut. De som redan har lyckats. Tänk på alla timmars svett och tårar som ligger bakom. Alla dessa gånger de tvivlade på sig själva och sin förmåga, men som trots det satte rumpan på stolen och slutförde projektet. Det imponerar på mig. Mycket.

En annan anledning är att man inte har några förutfattade meningar om författaren eller sättet att skriva. Visar det sig sedan att debutboken är dålig är chansen förhållandevis liten att jag kommer att läsa författarens nästa bok och är boken bra blir jag lite nervös för då undrar jag om bok nummer två verkligen kommer klara av att leva upp till den första. Men oftast gör den ju faktiskt det och då blir jag en trogen läsare under lång tid framöver.

Så är det ju det här med att byta jobb också. Att göra något helt annat än man gör just nu lockar många, undertecknad inkluderad. Många författare har som bekant haft en helt annan karriär innan de slog igenom. Camilla Läckberg jobbade till exempel som ekonom, och James Rollins hade en veterinärmottagning. Men så hände det, deras debutböcker blev antagna, en bok blev till flera böcker och de kunde försörja sig som författare på heltid. Vilken grej. Vilken dröm.

Tyvärr har förlagen i Sverige har dragit ned rejält på antalet debutanter den här våren. Enligt Dagens Nyheter minskar antalet debuterande skönlitterära författare som presenteras i Svensk Bokhandels vårkatalog från 43 stycken 2009 till 16 stycken våren 2010. Förhoppningsvis vänder den här trenden, för jag älskar att upptäcka nya guldkorn som kan förgylla min vardag.