Fotograf: Michel Widenius
Mikaela, välkommen till Deckarhuset!
För de läsare som inte vet vem du är än, kan du berätta lite om dig själv?
Jag heter Mikaela Bley och är 36 år. Jag bor i Stockholm med min man, Dag, och våra två barn, Hermine Lily, 5 år och Douglas, 3 år. Jag debuterade i mars 2015 med spänningsromanen Lycke (som precis har kommit ut i pocket) och skriver nu på uppföljaren Liv som släpps efter sommaren. Min serie om den egensinnige TV4-journalisten Ellen Tamm är såld till 10 länder, än så länge. Min dröm är att fortsatt kunna leva på mitt skrivande.
Hur började din författarkarriär? Och hur gick det till när Lycke blev publicerad?
Jag har alltid drömt om att skriva och skapa historier. Skrivandet har alltid funnits där och i huvudet finns det ständigt många historier, karaktärer och scenarier.
Jag jobbade som inköpare på TV4 och köpte in filmer, TV-serier och dokumentärer och när jag fick bestämma blev det ofta välgjorda brottsdokumentärer. Jag har alltid hyst ett slags skräckblandat intresse för mörka historier. Jag tror att det är för att jag vill försöka förstå. Hitta nyanser och gråskalor till det goda och det onda och på det sättet bearbeta mina rädslor. Det finns ingenting som är svart eller vitt. Att begripa bakgrunden till en handling gör den inte rätt, men det kan öka förståelsen och där någonstans såddes ett frö till min bokserie.Det finns så mycket jag vill förmedla och ännu mer som jag vill utforska och ta reda på och det gör jag genom att skapa fiktiva berättelser.
En historia växte fram. En historia som för mig var så stark att jag var tvungen att göra något med den.
Jag anmälde mig till en skrivarkurs på Skrivakademin. Kursen var en vecka och för mig var det ett bra sätt att komma igång. Jag fick några grundläggande tips på hur jag skulle lägga upp mitt arbete.
När jag kände att min historia faktiskt kunde bli något bestämde jag mig för att satsa allt på min dröm och sa upp mig från mitt jobb på TV4 för att skriva på heltid. Jag behövde den piskan och jag behövde bestämma mig. Annars hade det nog legat ett halvfärdigt manus i en byrålåda nu.
När jag äntligen hade skrivit klart, vilket tog längre tid och var mycket svårare än vad jag hade trott, skickade jag in manuset till några olika förlag. Sedan följde en hemsk väntan. Det tog flera månader innan förlagen hörde av sig och det fanns inget jag kunde göra för att påverka situationen under den tiden. Det var då jag började skriva på den andra boken i serien. Och så googlade jag, ungefär som när man googlar på sjukdomar, men jag googlade på hur svårt det var att få ett förlag, hur förlagen jobbade med manushögarna, hur förlagen knappt läste manusen och olika historier om hur författardrömmar gått i kras och hur hemskt det var att få refuseringsbrev och så vidare.
Jag fick några nej, och det var tungt, Ett nej är ett hej, försökte min man (som är säljare) säga för att muntra upp mig. Jag började fundera på hur jag skulle bearbeta om manuset när Lind & Co hörde av sig och ville inte bara ha en bok, utan en serie! Det känns fortfarande overkligt.
Hur lång tid tog det dig att slutföra boken och hur mycket av den tiden var research och hur mycket var skrivtid?
Det tog ungefär tre år att slutföra Lycke, men under den tiden fick jag vårt andra barn, så jag skrev inte på heltid under dessa år. Det är svårt att säga hur jag har fördelat tiden. Jag har jobbat väldigt mycket med research och eftersom Lycke är mitt första bokmanus så har jag även lagt mycket tid på skrivandet och dramaturgin.
Kan du berätta lite om huvudpersonen Ellen Tamm och hur gick det till när du skapade karaktären?
Ellen växte fram och när hon var tillräckligt tydlig började jag skriva hennes historia.
Jag får ofta frågan om jag har mycket gemensamt med min huvudkaraktär Ellen och det har jag nog, mer än vad jag egentligen kanske hade tänkt när jag bärjade skriva hennes historia. Ellen bär på ett mörkt förflutet, något hon inte har bearbetat och som påverkar henne dagligen, en frusen sorg, som jag kallar det. Ellen hanterar sin frusna sorg genom att jobba med och gräva ner sig i sådant som gör ont, för att slippa känna sin egen smärta. Hon fokuserar på sådant som distraherar och stör och försöker på så sätt att dämpa minnena av det som hänt. Därför jobbar hon med hemska brott och döden.
Det gör jag också Jag skriver om hemska brott och döden. Jag bearbetar också saker i mitt förflutna, sådant som jag upplevt på ett eller annat sätt. Men inte i samma grad som Ellen, framförallt så handlar det för mig mer om rädslor för sådant som kan hända.
Ellen Tamm är kriminalreporter på TV4 och du har tidigare jobbat som inköpare på TV4. Hur har du använt dina egna kunskaper och erfarenheter från din tid på TV4 i ditt skrivande?
Mycket. Man ska ju gräva där man står och jag tycker jättemycket om TV4 och är glad att kunna ha min gamla arbetsplats som en trovärdig kuliss till min fiktiva historia. Det är en spännande värld och jag tror att många är intresserade av vad som händer bakom kamerorna.
Varifrån kom din inspiration? (Ellen Tamm får mig att tänka på Liza Marklunds reporter Annika Bengtzon och miljöerna får mig att tänka på Denise Rudbergs deckare.)
Jag hämtar min inspiration från allt och alla. Det kan vara ett samtal på ett café, en film, något jag ser på gatan, en händelse eller en känsla som jag vill försöka förstå. Jag inspireras av alla människor jag möter.
Jag tycker mycket om både Denise Rudberg och Liza Marklund, så det är en ära att få nämnas i deras sammanhang. Jag tycker dock inte att Ellen Tamm och Annika Bengtson har så mycket mer gemensamt än att de båda är kvinnliga journalister.
När det kommer till brott finns de i alla samhällsklasser. Jag och Denise rör oss till viss del i samma kvarter. Jag tycker att det är en spännande miljö att skriva och läsa om.
Om (eller när) Lycke filmatiseras, vilka skådespelare skulle du vilja se i huvudrollerna?
NÄR 🙂 Lycke filmatiseras i Sverige så tänker jag mig Aliette Opheim i rollen som Ellen. Och Zlatan som Jimmy 🙂
Har du några författarförebilder? I så fall, vilka? Och varför?
Många. Alla författare är förebilder, fast på olika sätt. Jag kan hitta något att inspireras av hos de flesta jag läser. Jag gillar när det finns en struktur i hur historien berättas. Språket och karaktärerna är för mig oftast viktigare än själva handlingen, även om jag tidigt måste få veta vart jag är på väg när jag börjar läsa. Annars tröttnar jag oftast, tyvärr. Just nu läser jag nästan hellre förundersökningar än fiktion.
Har du några tips till vår läsare med författardrömmar?
Visualisera en målbild och var beredd att jobba hårt för att komma dit. Ge inte upp! För mig var det viktigt att bestämma mig för att det skulle gå. Jag tror att om du vill något tillräckligt mycket så kommer du att nå dit tillslut, men det finns inga genvägar och det krävs mycket hårt arbete. Samtidigt som det är viktigt att du skriver för att du tycker att det är roligt.
Sen är det viktigt att våga tro på dig själv och sin historia! Jag sa upp mig och satsade allt på mitt skrivande. Jag var fokuserad och bestämd och hade som tydligt mål att lyckas, det fanns inga andra alternativ. Det gäller att ha en övergripande tro på att det man gör är rätt och det är en stor utmaning när man arbetar ensam. Jag orkade tro på mig själv och min berättelse, även om det såklart har varit många sömnlösa nätter och mycket oro.
Hur går det med uppföljaren? Och kan du berätta lite om den?
Liv, är uppföljaren till Lycke och den kommer ut efter sommaren. Liv utspelar sig till stor del i Södermanland, där Ellen växte upp och tar vid sommaren efter Lycke försvann. I Liv får vi lära känna Ellen och hennes historia mer. Parallellt får vi ta del av Livs öde. Det har varit en spännande resa att skriva Liv. Det har varit så mycket känslor. Jag har skrattat, gråtit, varit rädd, kär, arg, ledsen, förbannad och fått panikångest precis som Ellen. Döden, döden, döden. Prestationsångesten har varit brutal i perioder, men nu, jag är så nöjd med boken och längtar till den är ute i handeln.
