Så var den igång, min första MISSADE bokrea.
Vad hände? Inte en enda katalog i brevlådan, bara reklam från tysk matkedja och andra ointressanta butiker.
Är det möjligt att de lagt ner papperskatalogen? Eller bara dragit in på portot och vi förväntas hämta katalogen själva? Kanske har Posten tröttnat och dumpat hela rasket på Monte Composti?
Så här är det – får jag ingen katalog så ska jag inte ha något! Basta.
Vem är Jakob Heurlin?
Kanske visste Ursula Olesen hela tiden att det var för bra för att vara sant.
Kunde verkligen den unge snygge Jakob hysa äkta känslor för henne?
Efter ett halvår i lyckorus lade sig vaksamheten och Ursula börja tro på kärleken.
De tillbringade all sin tid tillsammans och vävde storslagna drömmar och planerade för sin gemensamma framtid.
Ursula vågar till slut berätta att hon vunnit flera miljoner på Lotto. Jakob försäkrar henne att pengarna inte har någon betydelse eftersom han verkligen älskar henne och förövrigt har han också har en hel del pengar på banken. Ursula är lättad och glad, och de sätter genast sina planer för framtiden i rullning. Jakob tar kontakt med en advokat som ordnar med en fullmakt, så han och Ursula har fullständig tillgång till varandras konton, vilket känns som ett förtroende, inom Ursula. Han litar på henne!
De bestämmer sig för att köpa ett litet hotell i Nice men Ursula måste till skolan, där eleverna pockar på uppmärksamhet, så Jakob och advokaten reser själva iväg för att ta en första titta på hotellet. Verkar det inte något vidare är det ju onödigt att Ursula ber sig ledig, eller hur?
Och VIPS var Jakob plötsligt var spårlöst försvunnen.
Ursulas bankkonton var tömda.
Vad göra? Skulle hon, en medelålders kvinna kontakta polisen och anmäla en solochvårare? Nej, det är alltför förödmjukande. Hon skäms. Istället gör Ursula ett misslyckat självmordsförsök och en av hennes elever, Laura, finner henne.
Laura får reda på hur landet ligger, blir arg och ledsen och tar kontakt med sin pappa Dan – ”Den skallige detektiven” och ber honom att hjälpa Ursula att ta reda på vem Jakob egentligen är och försöka få tillbaka pengarna.
Dan tar sig motvilligt an problemet, och börjar med att sätta in en annons på internet med en rätt dålig bild på Jakob men en utmärkt bild på hans udda tatuering. Dan får flera intressanta svar.
Kvinnor över hela landet vittnar om samma sak, en ung man som har lyckats lura av dem enorma summor. Hur finner han sina offer? Vad är det som driver honom?
Även om temat knappast är nytt och fräscht så är handlingen ingen efterapning.
Det är en svårt sorglig berättelse. En kärlekstörstande kvinna som tror sig funnit lyckan och landar i bara elände. Storyn är rapp och spännande, karaktärerna mycket välformade och levande. Det är rent bedrövligt vad jag kände med alla dessa lurade kvinnor. Jag kände mig förorättad å deras vägnar!
Konsten att döda – Så skriver du en kriminalroman av Sören Bondeson
En utmärkt handbok för deckarentusiasten som skriver själv och förstås läser mängder och nu är redo att ge sig på projektet med stort P.
Det är många kapitel, och Bondeson börjar med ”Utgångspunkter och historik” där han lär oss vad skillnaden är mellan deckare, polisromaner och thrillers.
Författaren ger sig därefter på att fundera runt ”Metoder och myter”, och vad som egentligen måste till för att faktiskt skriva en kriminalroman.
Ja, jag inser ju direkt att den här boken är ett måste, trots att bokhyllorna bågnar och jag redan har såväl Stephen Kings som Elisabeth Georges handböcker i ämnet. Är det här VERKET som kommer att göra all skillnad i världen ? JAAA!!! Förstås.
Som jag nämnt tidigare fick jag av en bekant till familjen, Herr Berntsen, låna en lite annorlunda deckare. ”Den är annorlunda och verklighetsnära i sina beskrivningar ”inifrån” fick jag med mig i bokpåsen, nämligen ”Trubbel och plötslig död vid Polisen” .
Jag gav mig i kast med verket och kunde genast konstatera att en lektör inte suttit fel… Dock, det finns en bra story, och det som gör denna deckare annorlunda är miljön. Det är Polismördare, mördarpoliser och kollegor till dessa som är problemlösarna. En salig soppa kan man säga. Men ändå, den röda tråden är tydlig, och vetskapen att det som händer innanför polisens väggar är nära sanningen gör den intressant.
Handlingen utspelar sig i Norrsäter där polisens budget skärs ner, där internutredningarna duggar tätt och där urartande personalfester och mord håller kriminalkommissarie Bo Blixt sysselsatt. Han förbjuds av och till att utreda polismorden, något som han inte kan begripa och inte heller helt finner sig i. Han blir till och med förpassad ner i källaren för att sortera beslagtaget gods, även om inte det heller hindrar Bosse.
Vem är författaren då? Per-Olof Ahlström, polischef emeritus. Det är en del av det intressanta, att få tankarna och fantasierna från en författare som varit polischef i 30 år. Hur mycket är sant? Vilken av karaktärerna är en spegelbild av Ahlström själv? Finns kanhända också vår vän fd polischef Berntsen också med på ett hörn?
Romanen har många typiska debutanttecken. En och annan personväxling, några ord som i och för sig FINNS men som gemene man knappast kan förväntas veta innebörden av. Det stoppar i vilket fall upp läsningen lite för ofta, hur det än ligger till.
Slutbetyg torde bli en 2:a av 5. Med korrekturläsning och en något hårdare uppstramning av handlingenhade den fått en 3,75 :a !
Du, Per-Olof, bra jobbat !
Tredje boken om Hervor och Mirjam som denna gång tar sig an lite av varje i Kajpe Kviar .
I ”Spinnsidan” är vi tillbaka på Gotland, och Kajpe Kviar. De båda väninnorna rumsterar om i både bygden och det lilla kapellet som Mirjam äger. Hervor är synsk och Mirjam själv utforskar sina mediala förmågor med affirmationer och auraläsning.
Sölve, grannen som det rent på tok för i första boken är med och polisfröken Camilla. Mirjam är mer än lovligt orolig och känner sig skyldig för att hon affirmerade fram Sölves olycka när han friade till henne.
Och nu kommer Polis-Camilla och slår sig ner precis in på knutarna. Ska Camilla och Sölve tillsammans luska ut vad som döljer sig i Mirjams ömma samvete?
Kajsa har också flyttat till bygden, med sin systerson som fosterbarn. Hervor känner allt att hon som borde undersökas rejält hon. Något knas är det med Styggan, som de kallar henne.
Mirjam bekantar sig med Bosse som blivit utslängd av sitt huskors till hustru, och naturligtvis den lille pojken Emanuel som inte verkar ha det så bra hos sin moster Kajsa.
Vi bjuds på myspysläsning med mysterier och humor i samma anda som de två första böckerna, men tro inte att det är tråkigt eller en upprepning, DET är det inte! Vi serveras nya friska små vardagsförtretligheter och lögner som behöver sorteras och redas upp, helt enkelt.
När jag lagt ner boken efter att ha läst sista sidan funderar jag redan på om nästa bok kommer att utspelas i Kuivalihavaara eller rent av i Amerika, dit damerna är på väg i den här boken. De ska som bara…
Har du inte redan stiftat bekantskap med Mirjam och hennes mustiga vapendragare Hervor är det hög tid. Seriöst! Du har underbar läsning framför dig. Börja med ”Svinhugg” genast och försök sedan låta bli att fortsätta med ”Svartvintern” om du kan !
Jag fick minsann ett tips om en lite udda deckare, jag!
En i familjens bekantskapskrets fd polischef berättade om en deckare som en av hans gamla kollegor skrivit. ”Trubbel och plötslig död vid Polisen” . Författaren Per Olof Ahlströms debutbok.
Han har skrivit en historia som helt och hållet utspelar sig inom polisen. Offer, mördare och utredare är alla poliser.
Nu sätter jag tänderna i den och återkommer med mina iakttagelser.
Egentligen hade jag tänkt mig en ordentlig recension av romanen, men när jag nu läst färdigt den känner jag att det blir svårt.
Jodå. Den är bara lite svåridentifierad.
Joo, visst finns det en sådan. En advokat vid namn Póra Gudmundsdóttir, och så hennes sidekick, tyske beundraren Matthew.
Nähäää du, det får du själv ta reda på! Men så mycket kan jag säga att ordspråket ”även en blind höna hittar korn ibland” är det jag främst kommer att tänka på när jag följer Pora i jakt på den skyldige.
Om vi tänker oss Harry Hole, Colombo och Tom Barnaby som prickskyttar med pistol, så använder Pora hagelgevär i kulspruteversion. Jag blir rent snurrig av att följa henne runt i berättelsen.
Mitt huvud klarar inte av att huvudpersonen jagar skuggor kors och tvärs utan ens en aldrig så liten och väldold röd tråd. Inget av mötena och samtalen hon för med tänkbara misstänkta tar historien framåt.
Den stampar på första steget hela boken igenom.
Miljöerna är inte beskrivna till någon reda, inte ens jag som varit på ön och i trakterna där romanen utspelar sig får en känsla av närvaro.
Karaktärerna är så stereotypa att jag funderar på om det kan vara karikatyrer, och är det i så fall med avsikt?
Det är allt tur att smaken är som baken! För jämvikt i fallet Yrsa Sigurðardóttir läs också Veronicas inlägg i debatten.
Och framför allt – läs själv och bilda dig en egen uppfattning! Fast om jag varit du hade jag gått till biblioteket och lånat boken…