Äntligen! Som den gode Horrace skulle sagt.
Ann Rosmans tredje kriminalroman Porto francos väktare kommer ut i handeln idag, och jag har för Deckarhusets räkning fått ett förhandsexemplar att tjuvstarta med.
Åter blandas underhållande spänning och ond bråd död med en god portion Marstrandshistoria. Jag som är en stor fantast av båda dessa ingredienser bubblar av glädje.
Spaningen leds, som i Anns två tidigare romaner, av Karin Adler och hennes kollegor. Det gläder mig att Folke fick vara med igen. Han är en helt underbar karaktär som passar precis in på en av mina gamla arbetskamrater, Gösta. ( Oroa er inte, Gösta är död och begraven sedan flera år tillbaka så han tar säkerligen inte illa upp!)
Karin kopplas in när kropparna av en kvinna och ett spädbarn hittas i Gamle mosse på Klöverön. Det visar sig svårt att identifiera de döda och speciellt spädbarnets öde gnager i tankarna hos utredarna.
Kropparna har legat i mossen länge länge, och en helt otrolig (men ändå helt trolig!) historia vecklar ut sig över 354 sidor.
Sagan sträcker sig från slutet av 1700 talet fram till idag och trots att jag brukar kunna lägga ifrån mig böcker för att göra olika nödvändiga saker, som att sova eller promenera vovven, så gick det inget vidare med det den här gången. Jag läste hela natten. Jag bara måste får veta hur det slutade. Jag vet det nu .
Det var en lite oväntad knorr i slutet. Kanske kände jag mig lite lite förd bakom ljuset. Det hade funnits möjlighet för Ann att lägga in ledtrådar men det gjorde hon inte. Hon har inte dolt något, egentligen. Det retar mig lite att jag inte lyckats klura ut ett och annat på egen hand och jag hade uppskattat en eller två, gärna nästan i förbigående liksom, ledtrådar!
Ni som har just den här läsupplevelsen kvar – njut boken i sommar!
Hoppas ägaren minns var boken försvann. Om inte plockar jag upp den imorgon bitti.
