På bilden Alexander McCall Smith och Deckarhusets egen Mi. Fotograferingen stod Lotta Severin för.

.

Samtal över en diet coke

Alexander McCall Smith avslutar precis sitt framförande på Internationella Scenen på Bokmässan 2010, när jag banar mig fram bland åskådarna. Jag ser Lotta från Forma Books vinka frenetiskt och ber om ursäkt till höger och vänster medan jag envist trampar gamla som unga på fötterna under min framfart.

Jag får vänta ett tag, Herr Damernas Detektivbyrå är en omsvärmad man, och han har ett handslag, ett vänligt ord och en autograf till alla som stoppar honom efter vägen.

Lotta har fixat en plats åt oss i Loungen lämnar oss där. Över en diet coke.

Ja… varför inte?

.

Tredje gången i Sverige

Vi pratar om mässan och hur väl emottagen Mr McCall Smith känner sig. Det är tredje gången han är i Sverige och det är lika roligt den här gången. ”Alla är så glada och välkomnande, både min fru och jag blir så väl omhändertagna”. Han konstaterar också torrt att det finns betydligt större länder som inte alls värnar lika mycket om litteraturen och författarna som vi tycks göra i Sverige.

Bertil Falk, initiativtagare till bokmässan, tittar förbi och vill hälsa celebriteten välkommen, och mig också, liksom på köpet .

.

Sociala problem och samhällskritik

McCall Smith berättar på ett varmt och engagerat sätt om sin syn på hur omvärlden väljer att se på Afrika och den afrikanska befolkningen. Det han vill uppnå med sina böcker om Mma Ramotswe är inte pekpinnar, utan snarare att låta den vanliga människan i västvärlden möta den vanliga människan i Botswana. Allt handlar inte om svält, våld och om korruption! ”Jag vill visa på hur olika men ändå i många fall lika, vi är. Kanske har vi något att lära av befolkningen i Afrika?” Det, menar Alexander McCall Smith, är upp till var och en att avgöra. Han vill bara dela med sig av sina egna stillsamma observationer.

Så är det en korrekt inblick i dagens Botswana vi får genom böckerna om Mma Ramotswe, undrar jag. ”Nja. Då skulle jag tumma på sanningen. Jag väljer att visa delar av sanningen. De delar som vi aldrig annars får se. Det visas och skrivs så mycket om allt elände att jag tycker den delen fått tillräckligt med uppmärksamhet. Jag fokuserar på resten. Men svaret är också ja, det är en bild av idag. En av bilderna.”

När vi är inne på ämnet våld och elände, undrar jag lite om karaktärerna i alla de serier som McCall Smith skrivit. Tror han att människorna är antingen rakt igenom goda eller helt genomruttna? ”Nej, absolut inte! Det finns lite gott i alla onda och tvärt om. Ta din genomsnittlige psykopat – ingen har en aning om att något enda ont korn finns i personen till PANG !, en dag bryter det igenom” . Men, jag har inte hittat någon ond eller psykopatisk person i någon av dina böcker, inflikar jag. ”Tja. Lille Berties mamma är en gruvligt obehaglig människa, tycker du inte det?” skrattar författaren gott. Jo, det är klart. Stackars Bertie… Ni som är bekanta med McCall Smiths serie om 44 Scotland Street, känner Bertie.

.

Inga mord, inget blod, inga svordomar

Vad är det för spänningsböcker du skriver egentligen, tänker jag. Och frågar förstås. ” Jag skriver om de där små frågorna, vem som ligger bakom de evigt försvunna mjölkflaskorna hos familjen Jones, och vart Herr Browns fru tar vägen varje torsdag eftermiddag. Sånt som vi alla har råkat ut för. Jag tror att det går hem för att vi i dagens snabba och stressade samhälle behöver något ombonat, greppbart och överskådligt att försjunka i ibland. Som ett varmt skönt bad en ruggig höstkväll.”

Vi pratar också en stund om språket och betydelsen av ett vänligt och korrekt språk i litteraturen, där det moderna snabba samhället tågar in och skapar jäktande ord som inte alls ger den lugna trygga stämning som vi människor behöver, i alla fall då och då.

”Det finns ingen anledning att svära och domdera i mina böcker. Ett rackarns räcker i regel för mina karaktärer.”

Tillbringar du tiden när du skriver om livet i Botswana, i Afrika, och skriver du om Edinburgh när du är i Skottland, funderar jag högt. ”Nej, absolut inte. Just nu skriver jag på Corduroy Mansions, och jag är i Sverige, ler den lugne vänlige mannen. Läs noga och låt mig veta om du kan identifiera vilket svenskt Mansion som står modell i boken!”. Han plirar bakom sina sina små små runda glasögon och skrockar gott. Jag tar det som en utmaning, jag!

.

Barnboken

Colaburken är snart tom, och jag vill gärna veta lite om barnboken om Precious Ramotswe som barn, innan vi skiljs åt. ”Varför bara på Skotska?”

”Tja, ganska enkelt faktiskt. Jag vill värna om det skotska språket och vänta lite med att ge ut den på till exempel engelska.”

”Så de kommer på engelska, kommer de på fler språk”, undrar jag avslutningsvis?

”Sverige är ett land där man uppskattar mina böcker mycket, och jag hoppas att ni ska få bekanta er med lilla flickan Precious, ni också”.

Hej igen Ann Rosman, och grattis till spridningen av din debutbok inte bara till de övriga nordiska länderna utan även Tyskland, Italien och Spanien!!

Hur känns det nu när uppföljaren till din debutroman kommit ut?

Jättebra! Det ligger så mycket arbete bakom en bok och när man väl står med den i handen är det en fin känsla. Man bläddrar och tänker på alla vägval som lett fram till historien.

.

Du fick stående ovationer för debutromanen – hur upplever du att skillnaden är, om det är någon, nu när reaktionerna på nummer två börjar komma?

Stående ovationer var väl att ta i … Största skillnaden är nog att antalet meddelanden på Facebook och mail via förlaget ökat dramatiskt. Och att de som läst Fyrmästarens dotter även läser Själakistan. Jag blir jätteglad när läsare hör av sig och talar om att det jag skriver berört dem och att de undrar om det kommer någon mer bok. En man berättade om ett viktigt möte som han skulle ha på morgonen men att han inte kunde släppa boken utan låg och läste till klockan fyra på morgonen för han var tvungen att se hur det gick.

En skillnad – för egen del – är nog att jag tänker att ”nu gör jag faktiskt det här – på riktigt”. Två böcker, då vågar man väl kalla sig författare?

.

Jag har funderat lite på hur prestationskravet förändras från debut till uppföljare?

Från min sida förändras inte prestationskraven, jag är så inne i min berättelse och är min egen värsta kritiker. Om jag känner att jag har gjort mitt bästa kan jag inte begära mer av mig själv.

.

Med småbarn runt benen – hur hittar du ro att skriva? Hur VABBar man, eller det gör man inte?

Ja, hur gör man? Hör gärna av er till mig med tips för det undrar jag med. Alla småbarnsföräldrar har nog samma problem med att få tiden att räcka till. Jag har en femåring och en tvååring och i år har den yngste killen varit sjuk en hel del. På sluttampen med Själakistan hade jag halkat efter tidsschemat rejält. Min man fick ta hand om barnen medan jag skrev under helger, kvällar och nätter.

.

Med två romaner i ryggen och en tredje på G… vilket stadie i skrivandet är det mest arbetskrävande? Tråkigaste?

Jag har en rätt tung bit i form av research, men eftersom jag är historieintresserad är den också rolig. Nästan så att jag känner att jag sugs in i det förgångna och försöker föreställa mig hur det måste ha varit förr. Hur det sett ut, luktat. Svårast är nog att inte sväva ut alltför mycket i just historiska fakta och gamla anekdoter som jag tycker är spännande. Men jag vill ju så gärna visa på all den där intressanta historiken som faktiskt finns, berätta om de där människorna som funnits – på riktigt! Det svåraste för mig är nog att inse att jag faktiskt ”får” ändra för att låta händelser passa in i min berättelse. Tråkigast är nog att tvingas ta bort ett stycke jag skrivit och älskar eftersom det visserligen är fint men inte alls har en plats i min berättelse. Den här gången.

.

Det här med signeringar och talk-shows, hur passar du in det i själva skrivjobbet, blir det störningar eller välkomna avbrott?

Oftast är signeringar välkomna, men det innebär också ett avbrott i skrivandet. Inte bara just den stund man sitter i butiken, utan mer att jag i efterhand försöker smälta alla intrycken, tänka på vad som sagts och hur någon uppfattat boken eller någon av karaktärerna. På det hela taget är det väldigt roligt att få prata med människor som tagit sig tid att läsa det jag skrivit.

.

Saknar du ditt ”gamla” jobb alls? Jag tänker på 9-5 tider och arbetskamrater etc.

Kanske inte arbetet som sådant men jag kan sakna mina gamla kollegor och att lösa problem tillsammans i team. Jag har kontakt med många av mina före detta arbetskamrater och brukar i samband med boksläpp åka upp till vårt kontor med en låda böcker och så äter vi lunch och pratar. Den där gemenskapen då man samlas på en arbetsplats, arbetar, fikar och lunchar ihop är trevlig, att man kan knacka på i rummet intill och fråga om råd. Min vardag ser ju inte riktigt sådan ut längre eftersom jag gör det löpande arbetet ensam. Å andra sidan har jag byggt upp ett nytt nätverk i form av bokhandelsmedarbetare, författarkollegor och gänget på mitt förlag som jag har nära kontakt med. Marstrands bibliotek och hembygdsföreningens medlemmar brukar också få en del besök och telefonsamtal … När jag lämnar på dagis och sedan går ut på bryggan för att ta vår båt och åka och kolla upp en sak på en ö, ja då känner jag mig lyckligt lottad.

.

Kan du berätta något om pågående projekt?

Massor! Närmaste pågående projektet är semester men eftersom jag gjort research sedan manuset till Själakistan skickades till tryck i mars har jag en ny historia som håller på i huvudet. Det är kanske det som är nackdelen, att jag inte riktigt kan ta semester från berättelsen. Anteckningsboken finns alltid i fickan och min man plågas ständigt med nya idéer och att söndagspromenaden utvecklas till något annat än vad han tänkt sig. ”Smygresearch” kallar han det.

Marstrand var under åren 1775-1794 frihamn, Porto Franco vilket innebar att ön behandlades som ett eget land och fick otroliga rättigheter. Bäst är den paragraf som säger att ”alla brott som inte har med liv eller ära att göra” inte bestraffades. Det finns mycket mer att säga om den här perioden, framförallt att den samling människor som samtidigt befann sig på lilla Marstrandsön, måste ha varit rätt intressant. Frågan är vilken koppling det kan finnas till vår tid.

.

Lycka till Ann, vi på Deckarhuset följer dig med spänning!

Tack snälla!!