Fallet med den försvunna tjänsteflickan av Tarquin Hall är väl i och för sig både charmig och kul men nog tycker jag det är alltför likt Damernas detektivbyrå… Den utspelar sig i Indien och den trevlige huvudpersonen, Vish Puri, är Indiens mest diskrete privatdetektiv. Hans hustru kämpar med hans vikt samtidigt som Vish petar i sig allehanda godsaker när hon inte ser på. I den här boken löser han fallet med den försvunna tjänsteflickan. Puri blir alltså en dag kontaktad av en advokat som anklagats för att ha mördat sin unga tjänsteflicka. Den som plötsligt försvunnit. För att fria advokaten från misstankarna måste Puri hitta henne, och givetvis åtar han sig med glädje det intrikata fallet.

Något mästerverk inom kriminalgenren tycker jag inte att Tarquin Hall skapat, men däremot är hans roman ett synnerligen intressant dokument om vardagslivet i Indien. Han skriver så levande att jag medan jag läser sida efter sida nästan kan känna doften av kachoris!

Jag gissar att det författaren vill belysa med sin deckare egentligen är Indiens problem med politisk korruption…

Detta är mitt första möte med Jan Dybdahl. Jag hade med andra ord inga speciella förväntningar vilket jag ofta, medvetet eller omedvetet, har när jag läser en bok av en för mig bekant författare.

Romanen handlar om Viktor Amundsen, en gammal konsthistoriker, uppvuxen i Trondheim på norska västkusten i krigstid. Jag måste börja med att ge ros till författaren för de fantastiska skildringarna från uppväxttiden. Att Dybdahl tillåter sig att berätta ur ett barns synvinkel, med språket som ett barn skulle använda. Lysande!

Speciellt beskrivningarna runt den lille Viktors väninna Turid och följderna av hennes olycka som den lille gossen tror sig vara skulden, är gripande. När sedan Viktors äldre bror dör i en drunkningsolycka känner sig Viktor anklagad för att ha orsakat den genom slarv.

Viktors liv består av en mängd händelser som verkar planerade av någon som vill honom illa. Någon som känner honom alltför väl.  Jag ska inte gå in på dem, läs och följ händelserna själv, men då och då känns det väl orealistiskt. Kanske är jag lite gnällig, men jag vill gärna ha känslan av att det kunde hänt mig, men jag känner inte det. Ploten håller inte helt ut, tyvärr.

Däremot karaktären Viktor – honom gillar jag! En osäker, olycklig, lite trist farbror som gör bokslut över sitt liv, och som vill bli förlåten. Han håller! Liksom övriga karaktärer.

Boken har gett mig mycket att fundera över, många fantastiska skrivningar att njuta av.   Mycket läsvärd, men kanske inte främst som kriminalroman.

Mitt råd – läs den absolut, men bortse från kriminalintrigen !

Och så har vackra, intressanta Marstrand knappat in på Gotland när det gäller hemska brott och skumma individer.

Ann Rosmans andra deckare börjar riktigt makabert – en död kvinna hittas vid Offerstenen. En kropp utan huvud. Ett kvinnohuvud utan kropp hittas i en trädgård. Tvärt emot vad man skulle kunna föreställa sig, hör kropp och huvud inte ihop…

Häxprocesser och lajvare, båtliv och lokalhistoria. Det känns att Ann är genuint intresserad av både hembygd och sjöliv. Precis som i debutromanen, Fyrmästarens dotter, flyter historien på av sig själv. Jag sträckläser och hakar inte upp mig någonstans. Början är lysande och slutet…

Miljöer och karaktärer är starka och mycket verkligt uppmålade. En och annan roll känns aningen skissartad, men det är helt ok eftersom i alla fall inte jag har behov av att komma alla personerna lika nära.

Grattis Ann, ännu en kioskvältare skulle jag vilja säga!

I den innersta kretsen är Viveca Stens andra kriminalroman om Sandhamn och inspektör Thomas Andreasson. Den är fristående från debutdeckaren, I de lugnaste vatten, som kom ut för två år sedan.

Handlingen utspelar sig med seglingstävlingen Gotland Runt som ram. Vise ordförande i KSSS i sin ståtliga Swan faller död ner vid rodret. Andreasson med kollegor ger sig i kast med att bena ut alla lögner och hemligheter, men innan de hunnit särskilt långt dör nästa styrelsemedlem. Precis som i debutromanen finns Nora, Thomas Andreassons barndomskamrat, med, och även denna gång har hon bekymmer. Detta hindrar henne inte från att hjälpa till i utredningens periferi.

Viveca Sten blandar på ett tilltalande sätt deckarintrigen med härliga beskrivningar av Sandhamn och livet där. Karaktärerna är lite väl stereotypa kan ja tycka, men så tänker jag att kanske just den sortens människor som det rör sig om faktiskt ÄR precis så lika varandra, stöpta i samma form, så att säga. Vad vet jag?

Boken skänkte mig några timmars trevlig underhållning och jag läser gärna fler Sandhamnshistorier!

I denna den fjärde boken med kommissarie Roy Grace som brottsutredare tar oss Peter James med varlig och respektfull hand tillbaka till World Trade center-katastrofen.

Den hopplöst oduglige affärsmannen Ronnie Wilson ser plötsligt sin chans att försvinna..Att börja på nytt utan skulder och fordringsägare som flåsar honom i nacken.,

Han skulle varit på ett möte i södra tornet, men var försenad… Mötet visste flera om, men ingen annan än han själv visste att det aldrig hann ta sin början. Wilson ansluter sig till volontärerna, men istället för att gräva fram potentiella offers ägodelar för möjlig identifiering, lämnar han in sin egen plånbok på ground zero. Han lämnar röran och startar ett nytt liv …

Kommissarie Roy Grace får 2007 hand om ett fall med en mördad kvinna som legat gömd i flera år, men som nu hittats när ett nytt byggprojekt dragit igång.

Samtidigt i Australien, upptäcks ett kvinnolik i en baklucka i en bil som legat i vattnet mycket länge.

Abby Dawson återvänder till England. Hon bor i en lägenhet mer skyddad än Fort Knox. Varför? Vem är hon?

Kommissarie Grace drar i den ena tråden efter den andra. Vad som till en början ser ut som den ena korta lösa änden efter den andra, visar sig sakta men säkert vara trådar ur samma nystan.

Intressant det här med sub-plots, förresten. Peter James har kastat in en dylik, i form av Cassian Pewe. Vart ska den leda, och hör den ihop med huvudploten på något vis?

Som vanligt har Peter James skrivit en lysande kriminalare. Frisk och lite överranskande.

Vad jag gillade mest med Död mans fotspår? Tja, första inledande raden är genialisk, den drar verkligen in läsaren i historien på ett rått och direkt sätt. Men det är ändå den avslutande, sista raden, som tar 12-poängaren – LYSANDE ! Vilken cliffhanger…