Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.

Intervju med Ann Rosman

Hej Ann Rosman, hur känns det att få sin debutroman utgiven?

Fantastiskt! Böcker och att läsa är något av det bästa jag vet. Jag älskar att gå in i en bokhandel eller på ett bibliotek. Alla fantastiska historier och fakta som finns samlade där mellan pärmarna. Att få ge ut sin egen bok känns stort.

Var befann du dig när du insåg att du behövde skriva en kriminalroman ?

Jag hade gått på mammaledighet 2005 och stod med barnvagnen och tittade ut över Marstrandsfjorden. I vanliga fall brukar fyren Pater Nosters silhuett avteckna sig mot horisonten men nu såg det kalt ut eftersom fyren var på renovering, faktiskt på min arbetsplats. Fyrar har alltid fascinerat mig, inte minst människorna som bodde på fyrplatserna. Vad hade inte kunnat hända på en sådan otillgänglig plats som frimärksstora ön Hamneskär … och vad skulle man inte kunna gömma där utan att någon någonsin skulle få reda på det?

Läs hela intervjun…

Hela intervjun med Ann Rosman

Hej Ann Rosman, hur känns det att få sin debutroman utgiven?

Fantastiskt! Böcker och att läsa är något av det bästa jag vet. Jag älskar att gå in i en bokhandel eller på ett bibliotek. Alla fantastiska historier och fakta som finns samlade där mellan pärmarna. Att få ge ut sin egen bok känns stort.

Var befann du dig när du insåg att du behövde skriva en kriminalroman ?

Jag hade gått på mammaledighet 2005 och stod med barnvagnen och tittade ut över Marstrandsfjorden. I vanliga fall brukar fyren Pater Nosters silhuett avteckna sig mot horisonten men nu såg det kalt ut eftersom fyren var på renovering, faktiskt på min arbetsplats. Fyrar har alltid fascinerat mig, inte minst människorna som bodde på fyrplatserna. Vad hade inte kunnat hända på en sådan otillgänglig plats som frimärksstora ön Hamneskär … och vad skulle man inte kunna gömma där utan att någon någonsin skulle få reda på det?

Hur ser dina kollegor inom IT världen på ditt författande?

De blev förvånade men tycker det är jätteroligt. Jag får uppmuntrande mail och vi skall ses nu i dagarna. Någon påminde mig om att jag ibland på luncherna kunde peka på någon som vi inte kände och säga ”Han som sitter där borta … ni kommer inte tro det men han har … ” och dra värsta historien.


Det skulle vara intressant att höra lite om själva skrivproceduren, vill du berätta?

Ja, du. Hur skriver man en bok egentligen? Jag hade ingen aning och det var rätt kämpigt att hitta ett arbetssätt och få någon slags struktur. Berättelsen kom i fragment och jag skrev det som dök upp i huvudet utan att fundera så mycket. Det är ju helt ok precis när man gör det men i nästa steg blir det ett evinnerligt pusslande för att se hur allt kan tänkas hänga ihop. Där satt jag med minneslappar och A4-papper vid köksbordet hemma där jag lagt i alla extraskivorna för att få det att räcka till. Så drog jag ut tre meter av sonens ritpapper på rulle och försökte strukturera upp historien tillsammans med en tidsaxel. Flyttade runt ett stort antal färgkodade post-it lappar. Man blir nyfiken på historien själv och vill ju veta hur det slutar. Så printade jag allt jag hade, läste och försökte se om det fanns några hål i historien. Näst sista steget var att låta goda vänner läsa och sist men inte minst lovade mig själv att nästa gång skall jag göra på ett bättre, enklare sätt …

Kommer du ihåg vilken som var den första boken du läste alldeles själv?

Jag har alltid läst mycket, men kan inte komma ihåg vad jag började med direkt… Sherlock Holmes läste jag tidigt. Jag älskar hans observationsförmåga och finurliga sätt. Lite av den känslan med Londons dunkla gränder kring sekelskiftet kan man återfinna här i Marstrand när det är dimma och skymningen sänker sig över den gamla trästaden.


Jag är, precis som du, en ”yachtie”(seglare) –och  på båten läser jag mycket. Hur är det med dig, har du kanske skrivit delar av ditt manus vid navigeringsbordet?

Absolut! Få ställen är väl så inspirerande som att sitta ombord på en båt. Tankarna går i andra banor när jag kommer ombord, som om man ser världen på ett lite annorlunda sätt. Det är något visst att se över förtöjningarna för kvällen och sedan luta sig tillbaka i sittbrunnen och se solen gå ned, eller att sitta inne i fotogenlampans sken och höra regnet som smattrar mot däcket. Jag har alltid anteckningsboken till hands och skriver ned allt, försöker beskriva stämningar, dofter.

När du lagt till i udda hamnar i världen, och bytt böcker med andra ”yachtisar” så som man gör, vilket har varit det bästa bytet?

”Den keltiska ringen” av Björn Larsson. Fick en engelsk version av den i min hand i Lerwick på Shetlandsöarna. Året efter seglade jag i bokens fotspår genom Caledonien Canal där man korsar legendariska Loch Ness. Kanalen som har 29 slussar går från Inverness på Skottlands ostkust till Fort William på dess västkust. Skotska västkusten med Inre och Yttre Hebriderna är fantastisk men det är inte så mycket semestersegling eftersom man är styrd av tidvattnet som bestämmer när man kan ge sig av. I boken ”Den keltiska ringen” seglar huvudpersonen från Dragör till dessa skotska farvatten ledd av en loggbok som han kommit över.


Om du får ta med dig en enda bok på nästa långsegling, vilken skulle du ta med dig?

Oj, det var en svår fråga. Och där är ju problemet med en båt. Den ständiga platsbristen och att man måste välja antingen eller istället för både och. Jag får nog säga en bra kombinerad seglings- och historiebeskrivning över de farvatten man skall vistas i. Att få veta historiken kring en plats är berikande och ger så mycket mer när man kommer dit som besökare. Hade jag befunnit mig i Bohuslän hade jag rekommenderat Ted Knapps ”Längs kusten i Bohuslän”. Den innehåller många anekdoter och berättelser om öarna längs Bohuskusten. Sådant som sätter fantasin i rörelse och räcker länge.

När använde du ditt lånekort på  biblioteket senast?

Förra veckan, men bibliotekarien på Marstrands lilla bibliotek har så bra koll på sina låntagare att man inte behöver ha med sig kortet. Äldste sonen och jag var där och lånade böcker. Han fick lämna fram sitt lånekort, mest för att det var spännande. Jag tycker mycket om bibliotek och är där ofta.


Varför säljs det så mycket kriminalromaner idag?

Jag tror att man som läsare tycker om att lägga pusslet. Att man inte vet utgången och hela tiden får omvärdera berättelsen och karaktärerna allteftersom nya fakta dyker upp. Kanske kan det också ha att göra med att vi har funderingar kring vår egen dödlighet.

Kriminalromanens status i litteraturen är, trots läsarnas begeistring, inget vidare. Vad skulle kunna ligga bakom synen hos förståsigpåarna?

Vem är det som är förståsigpåare egentligen? Jag tror att det viktigaste är att läsa sådant som man känner att man tycker om, som berikar en. Var och en känner väl sig själv bäst! Var din egen förståsigpåare! I Storbritannien har kriminalromaner en helt annan status och säg den som inte njuter av en bra engelsk deckare!


Om du skulle ge dig själv en kriminalroman i present, vilken skulle det vara och varför?

Jag måste säga Stieg Larssons trilogi. Jag tycker att den har en dimension utöver det vanliga och önskar att han hade fått finnas kvar och skriva mer.

Vill du berätta lite för oss om vad du jobbar med just nu?

Lägger sista handen vid Själakistan som är en fristående fortsättning på Fyrmästarens dotter.

Kontrollerar att alla trådarna löper samman som de skall. Har även börjat skissa på bok tre, samtidigt som jag försöker ta mig tid att prata med Hembygdsföreningens ordförande. Han är en äldre man och jag imponeras över hans minne. Efter en timma med honom ser man på husen och gränderna med nya ögon, man lär sig alltid något nytt. Det finns också många spännande fastigheter på Marstrand som jag vill utforska ytterligare. Marstrand har en mörk och brokig historia som jag gärna skulle vilja teckna ned, men det är ett enormt projekt. Vart man än vänder sig här finns det historia och historier!


Om du fick välja ut mitt nästa ”intervjuoffer”, en person med någon form av anknytning till deckare/spänningslitteratur, vem skulle det bli?

Det skulle nog bli Björn Larsson som skrivit ”Den keltiska ringen”. Jag vet att han har många strängar på sin lyra, och är professor i fransk litteratur.

Vilken fråga vill du ställa till denna person?

Finns det planer på någon mer kriminalroman?

Vi på Deckarhuset tackar för att du ville prata med oss om ditt skrivande, och vi önskar lycka till med boken!

Läs även En bok – fyrmästarens dotter…

Lucianas långsamma död

Jag har satt tänderna i en liten tunn kriminalliknande roman. Det är inte precis en deckare, och den har ingen egentlig problemlösare. Ja, om man inte räknar sig själv, vilket jag tror man förväntas göra. ”Lucianas långsamma död” heter historien, och är skriven på vacker svenska. Eller snarare översatt till vacker svenska. Författaren är sydamerikan och jag sörjer lite över att jag inte kunnat läsa boken på originalspråk, men jag hade tappat för mycket, och då är översättningen förstås milsvitt bättre! Jag försöker bestämma mig för hur jag ska beskriva boken för er andra. Recensera känns som ett övergrepp på något så ömtåligt. Återkommer när jag läst färdigt och tänkt över innehållet.

Fyrmästarens dotter debutroman av Ann Rosman

(Missa inte Mis intervju med Ann Rossman, den kan du läsa här…)

Tidigt en söndag morgon fick jag ett ex av Ann Rosmans ”Fyrmästarens dotter” i händerna. Och samma kväll läste jag ut den. Det var länge sedan jag sträckläste senast… Och en debutroman dessutom. Det i sig innebar att jag hade vissa förutfattade meningar. Som kom på skam.

Ann skriver rakt på sak, texten är lättflytande och inte fullproppad med onödiga små utfyllnadsord eller adjektiv. Inte ens de förväntade klichéerna. Lycka. Miljön är välbekant för mig. Jag tänker inte bara på Göteborg och Marstrand då, utan båtliv och kustbefolkningen. Att Ann vet vad hon talar om är tydligt. Hon är ”hemma” i miljön och det ger den där extra enkelheten i beskrivningen som är så charmig. Problemlöserskans privatliv berörs inte överdrivet mycket, men lite lagom så att jag förstår att hon har ett liv utanför polisen. Precis lagom mycket. (Jag blir lite betryckt när halva böcker ägnas åt polisernas hemliv. Tack för att jag slapp det.) Och så gillar jag Folke! Det finns nog en Folke på alla arbetsplatser, och utan att förklara hur han ser ut, vet jag det ändå. På pricken.

Historien är det lite gammal hederlig Agatha Christie över. Pusseldeckare. Det faller mig personligen i smaken. Slutet var inte uppenbart, jag trodde vår hjältinna skulle gifta sig och leva lycklig ever after med den som visade sig vara urskurken 🙂 Bra jobbat, Ann! Jag vet att du har skrivit klart nummer två, och skissar på nummer tre och jag ser fram emot dem.


Intervju med Massimo Carlotto

Massimo Carlotto, i Sverige har vi knappt hört talas om denne 53-årige italienske författare som har en så annorlunda bakgrund. Carlottos första bok var en självbiografi, en mörk, men viktig berättelse om hur han skulle kastas i fängelse för ett bott han inte begått. Ett mord, han inte begått. Boken, som inte finns på svenska, heter ”The Fugitive” och handlar om hans liv på rymmen undan rättvisan. Hur han först håller sig undan i Europa, sedan flyr till Mexico där han så småningom hittas och förs tillbaka till Italien.

Carlotto har förutom sin biografi skrivit ett antal romaner i ”Noir” genren, det är spännande kriminalromaner med en stor skopa socialrealism. Hans problemlösare är den okonventionelle ”Alligatorn” en privatdeckare som ibland rör sig utanför lagens råmärken, men som levererar resultat. Vi på Deckarhuset får uppmana våra svenska förlag – ring Karin, hans engelsktalande agent och plocka hit honom och hans böcker till Skandinavien! Vi är några som läst honom på engelska, och kanske italienska, men Carlotto är i stort sett okänd här hemma.

Läs intervjun på svenska…

Läs intervjun på italienska…

Hela intervjun med Massimo Carlotto

The Fugitive är en självbiografi, det är en svår och gripande historia, hur fick du styrkan skriva den?

Jag tyckte det var viktigt att berätta min historia för att beskriva miljön som jag var accepterad och skyddad av. Det var också för att vara ett stöd till dem som lever under falskt namn för sina ideal.


Var det dina erfarenheter som behövde berättas och därför blev du författare, eller fanns den driften redan tidigare?

Nej. Jag tänkte inte fortsätta skriva när “Il Fuggiasco” blev publicerad. Det var romanens succé som gav mig möjligheten att omvandla min passion för litteratur till ett jobb.

Om man tänker på alla de åren du tillbringade i fängelset, på vilket sätt har du kunnat använda erfarenheten i ditt kriminalromanskrivande?

De flesta författare frågar poliser och domare för att få information de behöver. Jag frågar gamla “gangsters” i stället, det fungerar bra att uttnyttja deras erfarenheter.


Många situationer och karaktärer i dina böcker, i alla faktiskt, känns mycket verkliga, har du lånat både ur egna verkliga erfarenheter och andras eller är det ren fantasi?

Nästan alltid beskriver jag verkliga personer därför att mina romaner är inspirerade av verkliga situationer.

Är det som jag tror, att mycket i böckerna är verklighet – är du inte rädd att någon ska ta illa upp och lösa ”problemet” en gång för alla?

Nej. Mina romaner väcker frågor hos läsaren utan att ge svaren. Jag berättar framför allt mångsidiga kriminella berättelser och det är ett sätt för att beskriva samhället de utspelas i.


”Alligatorn” är en intressant karaktär, hur föddes han?

“Alligatorn” föddes av behovet av att skapa en ny roll som tillät mig anpassa berättelsen till icke institutionella och icke konventionella situationer. Därför har jag valt en detektiv utan tillstånd, det finns några få i Italien.

Mozart fick en chokladbit uppkallad efter sig och Napoleon fick en bakelse, om du fick välja – vad i skulle du önska att du fick uppkallat efter dig?

En sorts Calvados!


Du är engagerad i Cesare Battistis fall – kommer det också att bli en bok av dig eller ska han få skriva den själv, när han blir fri?

Vad mig beträffar så ska jag aldrig skriva om Cesare Battistis upplevelser.  Det är han som ska göra det, därför att ingen kan bättre se  än  Battisti själv alla mänskliga aspekter av händelsen.

Jag får en känsla av att det finns ett antal fängslade oskyldiga från samma tid, vad beror det på?

Man ansåg att det var ett kritiskt läge för både politiker och polis. Domstolen spred skräck med grovt tunga straff. Målet med att göra såvar att få många politiska aktivister att anklaga sina kompisar som  fortfarande var i frihet.

Då hände det att många medlöpare anklagade oskyldiga personer, som hamnade i fängelse i många år.


Det har sagts att barn som ser mycket våld på tv tenderar att bli våldsamma – är du inte rädd att det du beskriver kan ge unga ”entreprenörer” nya idéer?

Nej. Våld är i mina romaner aldrig berättat för att förövaren ska få “sympatier” från läsaren.

Jag hittade din roman La verita’ dell’Alligatore i receptionen på hotell Al Saraceno i Sassari för några år sedan. (Book crossing!) Min italienska är mycket begränsad men beväpnad med  ett engelsk-italienskt lexikon och stor läslust klarade jag att stava mig igenom boken. Det var en aha-upplevelse för mig – så annorlunda och det bästa jag läst på länge, trots att jag antagligen missade väldigt mycket – SÅ min viktigaste  fråga är kanske:

Det är en tid för Europeiska författare runt om i världen just nu, innebär det att det är dags för de stora massorna i Europa, som tyvärr inte klarar att läsa på italienska, att möta Sr Carlotto nu?

Verkligen är att mina romaner är publicerade i Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Grekland… Jag ofta möter mina läsare utomlands och ser att de blir fler och fler. Det här är en god erfarenhet och lär mig att tänka romaner för en ickeitaliensk publik också!


När kommer dina böcker på Svenska?  Är det en duktig översättare eller ett bra förlag du saknar?

Både och. Jag haft en semesterresa i Sverige och jag älskar Sverige och svenska literaturen så mycket att jag skulle vilja återkomma som författare!

Jag har lite svårt att sätta en etikett, genre, på dina verk – vad skulle du själv vilja kalla dem?

“Medelhavsmörk undersökande litteratur ( Noir )”. Det betyder att berätta kriminella historier för att på ett verklighetstroget sätt beskriva kriminella förändringarna orsakade av ekonomi globalisering.


Om du skulle starta en författarskola – hur skulle den se ut?

Jag brukar vara en god lärare i polisromangenren, hur man bygger upp en berättelse och lär ut undersökningsutveckling. Bara då kan man börja skriva några rader…

Deckarhusets intervjuer brukar avslutas med att den som intervjuas får ge mig ett tips om vem jag ska prata med nästa gång –

vem tycker du att jag ska söka upp?

Loriano Macchiavelli, den Stora Gamla italienska författare i polisroman.


Vilken fråga känns viktig att ställa till denne person?

Vem är  Sarti Antonio, den längstlevande “seriella” personen i europeisk polisroman?

Det var den norske kriminalförfattaren Jan Sverre Syvertsen som önskade att jag kontaktade dig för denna intervju.  Hans fråga till dig är;

Har du orkat förlåta?

För mig hör den där händelsen till det förflutna och jag tänker inte längre på det, men det betyder inte att jag har förlåtit “alla”.


Många tack för att du velat ställa upp och berätta för våra Svenska läsare om dig själv och ditt skrivande!

Kära Marica, tack vare dig och Jan Sverre Syvertsen!!! Hälsningar Massimo Carlotto.

Deckarhuset vill även passa på att tacka Maria Sorio, London, UK för översättningen!

Hela intervjun med Massimo Carlotto på italienska

Il Fuggitivo e’ un’autobiografia, e’ una storia difficile e coinvolgente, come hai trovato la forza di scriverla?

Mi sembrava doveroso raccontare la mia storia per descrivere l’ambiente che mi aveva accolto e protetto. Era anche un modo per rendermi utile a chi ancora viveva sotto falso nome in nome di un ideale.

Sono state le tue esperienze che avevano bisogno di essere raccontate e perciò sei diventato scrittore, o c’era l’inclinazione già da prima?

No. E non pensavo di continuare a scrivere dopo la pubblicazione del Fuggiasco. È stato il successo del romanzo a darmi la possibilità di trasformare la mia passione per la letteratura in una professione.

Se si pensa a tutti gli anni che hai trascorso in prigione, in qual modo hai potuto servirti dell’esperienza nello scrivere il tuo romanzo poliziesco?

La maggior parte degli autori si rivolge alla polizia e ai giudici per avere informazioni, io a vecchi gangster. Ecco un modo utile di servirmi di quell’esperienza.

Situazioni e personaggi nei tuoi libri, in tutti a dire il vero, si percepiscono come reali: li hai preso in prestito dalle tue esperienze reali e di altri o si tratta di pura fantasia?

Si tratta quasi sempre di personaggi reali perché tutte le mie storie prendono spunto da fatti realmente accaduti.

E’, come io credo, che molti libri sono realtà? Non temi che qualcuno possa prenderla male e risolvere ”il problema” una volta per tutte?

No. I miei romanzi pongono dubbi al lettore senza suggerire risposte. Io racconto soprattutto storie di grande respiro criminale ma servono soprattutto per raccontare la società in cui sono ambientate.

”L’Alligatore” è un personaggio interessante. Com’è nato?

Dalla necessità di creare un nuovo personaggio che mi permettesse di ambientare la trama in luoghi e situazioni non istituzionali e non convenzionali. Ho scelto così un investigatore senza licenza, ne esiste qualcuno in Italia.

Mozart ha ottenuto un cioccolatino chiamato col suo nome e Napoleone un dolce. Se tu potessi scegliere cosa desidereresti si chiamasse col tuo nome?

Una marca di Calvados!


Tu sei impegnato nel caso Cesare Battisti. Diventerà anche questo un libro o lui lo potrà scrivere personalmente, quando sarà libero?

Per quanto mi riguarda non scriverò mai sul caso di Cesare Battisti. Tocca a lui farlo perché nessuno conosce meglio di lui anche i risvolti umani della vicenda.

Ho la sensazione che ci sia una quantità di innocenti in prigione dello stesso periodo: da cosa dipende?

Fu considerato un periodo di emergenza politica e poliziesca e i tribunali seminarono il terrore con condanne pesantissime con il preciso obiettivo di spingere molti militanti politici ad accusare i propri compagni ancora in libertà. Così avvenne ma molti pentiti accusarono anche innocenti che finirono in carcere per molti anni.


Si è detto che i bambini che vedono molta violenza alla tv tendono a diventare violenti. Non hai paura che ciò che descrivi  possa ispirare i giovani a diventare ”imprenditori” di nuove idee?

No. La violenza nei miei romanzi non è mai descritta per attirare “simpatie” da parte del lettore.

Ho trovato il tuo romanzo ”La verita’ dell’alligatore alla reception dell’Hotel Al Saraceno a Sassari alcuni anni fa. (Libro dirompente!)

Il mio italiano è molto limitato, ma, armato di dizionario inglese – italiano e di molto gusto per la lettura, ce l’ho fatta a leggermi il libro parola per parola. E’ stata una grossa sorpresa per me – tanto è originale, il migliore che io abbia letto da lungo tempo, nonostante io abbia probabilmente perso parecchio del contenuto – così le mie domande più importanti sono forse queste:

Ora come ora è il momento degli scrittori europei in giro per il mondo. Significa che è ora di incontrare Carlotto per le grandi masse in Europa, anche se esse purtroppo non ce la fanno a leggere in italiano?

In realtà vengo pubblicato in Francia, Olanda, Germania, Inghilterra, Grecia… incontro spesso i miei lettori all’estero e noto che crescono sempre di più. È una bella esperienza perché mi insegna a pensare i romanzi anche per un pubblico diverso da quello italiano.

Quando arriveranno i tuoi libri tradotti in svedese? Ti manca un buon traduttore o una buona casa editrice?

Entrambi. Sono stato in Svezia in vacanza e mi piace così tanto, come mi piace la letteratura, che mi piacerebbe molto tornarci da autore!!!

Mi riesce difficile attribuire un’etichetta o un genere alla tua opera. Come la definiresti tu stesso?

Noir Mediterraneo d’inchiesta. Significa raccontare storie criminali in grado di descrivere le trasformazioni criminali determinate dalla globalizzazione dell’economia.


Se potessi iniziare una scuola per scrittori come dovrebbe essere?

Di solito insegno bene la storia del genere poliziesco. Poi come si costruisce una trama e si sviluppa un’inchiesta. Solo in quel momento si può iniziare a scrivere qualche riga…

Le interviste di Deckarhuset di solito si chiudono con l’intervistato che mi dà un consiglio su chi dovrei  intervistare la volta seguente. Chi pensi io debba cercare?

Loriano Macchiavelli, il grande vecchio del romanzo poliziesco italiano. Il mio maestro.

Quale domanda ritieni basilare da porre a tale persona?

Chi è Sarti Antonio, il più longevo personaggio seriale della storia del romanzo poliziesco europeo?

E’ stato lo scrittore norvegese di romanzi polizieschi Jan Sverre Syvertsen che desiderava che io ti contattassi per questa intervista. Ecco la sua domanda:

Hai avuto la forza di perdonare?

Per me quella storia fa parte del passato e non ci penso più ma questo non significa aver perdonato “tutti”.

Molte grazie per aver voluto metterti a disposizione e raccontare di te stesso e dei tuoi scritti ai nostri lettori Svedesi!!

Cara Marica, grazie a te e a Jan Sverre Syvertsen!!! Un saluto. Massimo Carlotto

Deckarhuset vill även passa på att tacka Maria Sorio, London, UK för översättningen!