Det står i baksidestexten att detta är en korsning mellan klassisk pusseldeckare och iskall kriminalare. Jag hade onekligen vissa förväntningar på Roll, med tanke på att jag som regel uppskattar våra västliga grannars decekarförfattare. Den här har dock inte hållit måttet. Iallafall inte mitt. Det har tagit mig en evighet att tröska igenom den. Inte för att den på något sätt är dålig, den går bara så oääändligt långsamt och är väldigt detaljerad i handlingen på ett sätt som känns onödigt. Är det fråga om att fylla formatet för lagom lång deckare? Språket är trevligt men karaktärerna stereotypa och ”tomma” innanför skalet. Nej, det här föll mig inte i smaken. Däremot inte sagt att det inte passar andra! Om du gillar maklig takt, och omständliga händelser (kanhända är det just detta som förväxlas med pusseldeckare?) så blir du nog glad.
Författararkiv: Mi
Intervju med Henning Mankell
Välkommen till Deckarhuset, Henning Mankell!
Vill du berätta lite om hur du inspirerades att börja skriva!
Min far var en bildad man som alltid uppmuntrade till läsning, så jag läste mycket. Jag hade en vild fantasi och lärde mig snart att fantasin kunde verka både som ett instrument för kreativitet och för överlevnad. Och jag tror att det är där jag är som bäst, när fantasins krafter får samma värde som verkligheten. Det var min farmor som lärde mig att skriva. Jag var då sex år och jag minns fortfarande den otroliga känslan av att kunna forma en mening, att kunna berätta en historia. Det första jag skrev var en sammanfattning av Robinson Crusoe. Den var en sida lång. Dessvärre har jag den inte kvar, men det var i det ögonblicket jag blev författare.
Du skriver i olika genrer – skiljer det sig något i själva hantverket?
Kanske är uttrycket något annorlunda, men jag gillar egentligen inte att göra genrebestämningar. När jag skriver försöker jag alltid beskriva, och bättre förstå den verklighet jag lever i, oberoende av litterärt uttryck.
Hur ser du på populariteten hos genren kriminallitteratur bland läsare, kontra motståndet mot genren hos många kritiker?
Kriminallitteratur har lästs och älskats av sina läsare i alla tider. Kriminalromanen är en av litteraturens äldsta traditioner. Kritikerna har tvingats mjukna på senare tid, och förhoppningsvis kommer de fortsätta i den riktningen.
Hela intervjun med Henning Mankell
Välkommen till Deckarhuset, Henning Mankell!
Vill du berätta lite om hur du inspirerades att börja skriva!
Min far var en bildad man som alltid uppmuntrade till läsning, så jag läste mycket. Jag hade en vild fantasi och lärde mig snart att fantasin kunde verka både som ett instrument för kreativitet och för överlevnad. Och jag tror att det är där jag är som bäst, när fantasins krafter får samma värde som verkligheten. Det var min farmor som lärde mig att skriva. Jag var då sex år och jag minns fortfarande den otroliga känslan av att kunna forma en mening, att kunna berätta en historia. Det första jag skrev var en sammanfattning av Robinson Crusoe. Den var en sida lång. Dessvärre har jag den inte kvar, men det var i det ögonblicket jag blev författare.
Du skriver i olika genrer – skiljer det sig något i själva hantverket?
Kanske är uttrycket något annorlunda, men jag gillar egentligen inte att göra genrebestämningar. När jag skriver försöker jag alltid beskriva, och bättre förstå den verklighet jag lever i, oberoende av litterärt uttryck.
Hur ser du på populariteten hos genren kriminallitteratur bland läsare, kontra motståndet mot genren hos många kritiker?
Kriminallitteratur har lästs och älskats av sina läsare i alla tider. Kriminalromanen är en av litteraturens äldsta traditioner. Kritikerna har tvingats mjukna på senare tid, och förhoppningsvis kommer de fortsätta i den riktningen.
Hur föddes egentligen Kommissarie Wallander?
Wallanderserien började med att jag ville skriva om den växande rasismen i Sverige på 80-talet. Rasim är för mig en kriminell åtbörd och det därför föll det sig naturligt att jag tänkte mig en brottsintrig. Det var efter det som tanken på en polisman föddes. Namnet Kurt Wallander plockade jag ur telefonkatalogen. Inte så spännande tyvärr, men sant.
Vad är som du ser det, det viktigaste för en riktigt bra kriminalroman?
Det viktigaste med en roman överhuvudtaget är för mig att den lär mig någonting jag inte visste. Jag vill gärna lära mig något när jag läser. En bra kriminalroman handlar inte bara om ett brott. Den är en psykologisk granskning av den verklighet den speglar.
Finns det någon författare som betytt något alldeles speciellt för dig?
Jag kan inte välja bara en, men min största inspirationskälla är de grekiska antika dramerna. Sedan är Strindberg och Carré stora förebilder, och Thomas Harris är en författare som jag har lärt mig mycket av. Bland annat att skriva modernt.
Afrika – hur kom sig din geografiska förflyttning, och varför Mocambique?
Jag fantiserade om Afrika redan som liten. Det var den mest exotiska plats jag kunde föreställa mig, och jag visste att jag en dag skulle ta mig dit. När jag steg av planet i Afrika för första gången hade jag en märklig känsla av att komma hem. Sedan dess har jag delat min tid mellan Sverige och Afrika, och det var arbetet på Teatro Avenida som tog mig till- och som höll mig kvar i Moçambique.
Du skriver om svensk miljö i dina kriminalromaner – hur går det ihop med att bo i Afrika?
Det går bra, om inte bättre.
Den här intervjustafetten bygger på att ”pinnen” skickas vidare mellan de intervjuade personerna. Debutanten Lars Rambe skickade den till dig, och hans fråga till dig är;
Vad var den största utmaningen med att skriva en kriminalroman igen efter flera år med – vad jag förstår – fokus på annat skrivande?
Det är samma utmaning som inför varje ny roman. Det kräver alltid hårt arbete och disciplin. Jag är alltid väldigt fokuserad när jag skriver. Ja, det är alltid samma stora utmaning…
Till sist – vem vill du skicka stafettpinnen vidare till, och vilken fråga tror du skulle intressera inte bara dig utan även Deckarhusets läsare?
Jag vill skicka pinnen till Åke Edvardsson. Jag har fått flera frågor om rädslor och rädslans tema i mina böcker, och skulle vilja fråga honom detsamma. Jag undrar hur Åke tycker att kriminalromaner förhåller sig till rädsla?
Vi på Deckarhuset är glada över att du tagit dig tid till att kommunicera med oss och våra läsare. Tack!
Detta ”norrsken” lyser klarare för varje ny bok!
Sekten av Jan Sverre Syvertsen är en krypande otrevlig historia om en religiös sekt där en tonårsflicka, Tina, hittas mördad. Hennes bästa kompis, eller iallafall rumskompis blad de ”innersta” i sekten, är den som gör det makabra fyndet av den brända kroppen, bunden mot ett träd. Det är lukten leder väninnan…Spåren som Lisa och Sander följer är spretiga och förvirrande. Jag är rätt säker på vem som är mördaren, men har fel… attans…
I den här boken har det bildats en profileringsenhet, och Sander kan nu vara med och lösa brott på ett mera strukturerat och rättfärdigat sätt. Sander, som är rik som ett troll, har också hittat ett sätt att låta pengarna ”arbeta” på. Ett samhällsnyttigt sätt, som när jag tänker närmare på det, är helt i linje med hans inre, eller iallafall som jag upplever honom! Jag inser att Lisa är problemlösaren, men det är Sanders om jag tagit till mitt hjärta. Inte bara för att han är snygg och rik och utan sociala problem, hans tankar intresserar mig.
Magnus Uggla eller Jean Bolinder?
Om man betänker hur TVutbudet ser ut, så är det inte så illa med en god bok. Jag har ägnat dagen åt att städa bland högarna på golvet. Jag hittade en del bortglömda grejer, så som till exempel ”Djävulen och det egna köttet” av Jean Bolinder! Den hade jag tänkt läsa i somras, men den kom aldrig med till båten när vi drog iväg i mitten av juni. Sedan, när vi kom tillbaka mot slutet av augusti, ja, då var det andra alster som hamnat ovanpå, och ovanpå dem ännu fler… MEN NU! Nu ska jag ta fatt i den här lite udda romanen.
Den handlar om en obehaglig figur med fågelhuvud, näbb och fiskstjärt. Figuren har gul jacka och stinker av förruttnelse…
Japp – det är Jean Bolinders roman om kriminalmoralitet, eller Magnus Ugglas ”Var fan är min revy”. Valet är lätt!
Busters öron
Historiens huvudperson, Eva, får på sin 56-årsdag en dagbok. När hon till slut börjar skriva i den, handlar det om hennes egen barn- och ungdomstid. En barndom fylld av konflikter med en otroligt egoistisk och komplicerad mamma. Mammans kyla och ointresse gör Evas uppväxt traumatisk.
Hon är inte gammal, kanske 7-8 år, när hon bestämmer sig för att bli en överlevare. Historien handlar denna relation mellan den elaka mamman, den mesige men omtänksamme fadern och deras dotter, deras rädsla för ensamheten, och ett liv där ett fruktansvärt hat växer. Evas tankar sysselsätter sig med att på olika sätt fundera över upprättelse. Eva behöver någon eller något som lyssnar, och det skaffar hon sig…
Plötsligt verkar allt avslöjas, och det av en ren slump. Gamla sår, och gamla rosenbuskar, rivs upp med allt vad det innebär.
Maria Ernestam skriver här en bok som väl egentligen inte är en deckare, men spännande ändå! Hon skriver lättflytande och väl sammanhållet, med ett rent och snyggt språk.
Intervju med Jan Sverre Syvertsen
Jan Sverre Syvertsen, 39 år, från Oslo är författare, journalist och kommunikationsrådgivare. Han är aktuell med sin tredje kriminalroman Sekten, på Piratförlaget;
Välkommen till Deckarhuset, Jan Sverre!
Du säger i Piratförlagets intervju (lyssna här…) att du har ett jobb utöver författandet. Vad är det du gör?
Jeg jobber som PR- og kommunikasjsonsrådgiver, med alt fra tekstforfatting i kundemagasiner til strategi- og verdiprosesser, tiltaksutvikling, research og analyse. De siste ti årene har jeg jobbet mye med teknologi, men med fokus på hvordan teknologien påvirker sosiale prosesser på arbeidplassen. Hvis du finner et essay som Bill Gates og Microsoft skrev for noen år siden, som heter ”New World of Work”, eller leser bloggen til for eksempel Daniel W. Rasmus (http://future-of-work.spaces.live.com) så ser du hvilke problemstillinger jeg liker å fordype meg i.
Hur skulle heltidsskrivande påverka ditt skrivande?
Enkelt sagt tror jeg bøkene ville blitt bedre, med dypere karaktertegninger (det tar tid å utvikle og realisere gode typer), bedre researchede plott og et mer levende språk.
Samtidig er det ikke sikkert at bøkene ville hatt større verdi for mine lesere, i hvert fall ikke de av dem som setter pris på en effektiv krim med et troverig plott og spennende, men kanskje litt sjablongaktige hovedpersoner. Såpass mener jeg nemlig at jeg klarer å få til, også på kveldstid, ved siden av full jobb og tre barn 😉