Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.

Röda Linjen

Elisabeth Olins debutroman Röda Linjen utspelar sig i Stockholm med omnejd. En ung kvinna, mördas och Vicky Borg hittar henne när hon promenerar längs vattnet med sin hund en tidig morgon. Det medelålders paret, författaren Vicky och hennes sambo, fotografen Edvin, dras in i något som till att börja med endast förefaller vara en tragisk historia, men som allteftersom historien vecklar ut sig blir mer något mer komplicerad. Händelserna kommer också närmare Vicky och Edvin än de i sin vildaste fantasi skulle kunna tänkas föreställa sig. Intrigen är inte speciellt komplicerad, den röda tråden är lätt att följa och innan halva boken är läst vet jag vem mördaren är. Det jag inte förstår är hur alla andra kan undgå att se det. Jag läser färdigt för att se vad som tillslut ska vara detaljen som avslöjar mördaren. Lite synd är det, att historien är så övertydlig, för Olin skriver trevligt med ett lättsamt språk. Karaktärerna är något stereotypa, men det har sin charm på något sätt. Att väva in huvudpersonens författande i storyn är en kul tvist. Boken får en 3:a på en skala 1-5.

Jag skulle vilja läsa en historia till av Olin, jag tror att hon kan ännu bättre!

Mi och Väzzz…

Jag hade med mig min polare Väzzz på bokrean idag. Det var inte lätt det…Jag gillar att vända och läsa baksidor, tumma, lägga tillbaka, ta upp igen, tumma lite till. Ja – ni förstår. Väzzz var måttligt intresserad. Han gjorde en snabb scanning av utbudet och insåg att några nya böcker om helt okända primtal inte föreföll finnas i utbudet, inte heller någon djuplodande bok som på ett enkelt och snabbt sätt förklarar hela stringteorin på bara 4200 sidor.  Nej, Väzzz var mera intresserad av lunchen som skulle intagas efter själva bokrundan. (Pizzalunch, hans egen fru vaktar makens midjemått med nitisk nogrannhet, så det gäller att passa på när man för en gångs skull fått fatt i polarens fru istället, vilket han alltså hade just idag).  Vi måste sett ut som ett udda par. Folk tittade snett på oss. Först kom jag, medelålders kvinna i stram kostym och högklackat, fullastad med böcker och armbågandes fram till bord och hyllor för att eventuellt fylla på eller möjligen stuva om, med Väzzz, en medelålders man i nitar och läder på släp i rockskörten. Mannen klagandes högljutt. ”Måste du? Ska du ha den eller inte? Men HOHOOO, den där dissade du ju i förra affären, det minns jag tydligt…”

Ja, såna saker. Måste jag säga att det lägger sordin på själva bokreaupplevelsen?

Eller, ja… alltså! Det ÄR ju samma böcker i alla butikerna, och jag HAR tagit i (och lagt tillbaka) så gott som varenda en av dem, men det är ju inte det som är GREJEN, grejen är… Ja, vad är grejen nu igen…?

Eirik Wekre

Eirik Wekre är en för mig hittills okänd norsk kriminalförfattare. Han är finansiell rådgivare och officer, 43 år gammal och bosatt i Oslo.

2005 debuterade Eirik som författare med kriminalromanen Spill uten regler. Kriminalroman nummer två som kom redan året efter, 2006, heter Terbovens liste, och den tredje, Operasjon Snøhvit kom 2008. Det är denna tredje bok jag hittat i en boklåda på Scandic Hotel Ålesund i Norge, på en av mina många resor i jobbet.

Historien handlar om det norska svarta guldet, oljan, som i mängder pumpas upp ur Nordsjön. Men vad händer om någon stjäl oljan? Kan någon ta ifrån Norge rättigheterna till guldet under havsytan? Tömma oljekassan?

Historien tar sin början på nyårsafton med att det på tolvslaget, mitt i raketskjutande och skålande, blir strömavbrott i hela Oslo. Inga telefoner fungerar, inte ens mobilnätet. Detta kaos ger säkerhetschefen på Norges Bank tillfälle att med några enkla knapptryckningar lägga beslag på hela norska oljeförmögenheten på 1,2 miljarder kronor. Hege Tønnesen från Polisens Säkerhetstjänst får uppgiften att ta reda på vad det egentligen är som skett och det hela ser minst sagt skumt ut.

Jag tänker inte avslöja mer, läs boken! Den är värd din tid. Ploten håller, visserligen är hela idén fullständigt vansinnig och omöjlig, men ändå har jag inga problem med att köpa storyn. Möjligen hade jag kunnat önska mig mer stuns i slutet, men det är helt ok som det är.

Nu har jag ju fått fatt i ett norskt exemplar, (jag vet faktiskt inte ens om boken finns att få på svenska) men Eirik skriver begriplig och lättläst norska, och historien löper som sagt på utan att jag ens tänker på språket. Normalt innebär detta att språket är någonstans mellan duger och bra

Nästa gång jag botaniserar i en norsk bokhandel ska jag definitivt hålla utkik efter Wekres två första böcker!

Strömlinjeform

Jag är i Den Stora Huvudstaden idag, jag. Lantis på besök… Nu på kvällskvisten har jag halkat runt i snömodden i innerstan för att kika i bokhandlarna. Jag förstår inte varför jag varje år blir så besviken på utbudet. Ja, inte själva UTBUDET egentligen, utan att alla oavsett kedja, har SAMMA utbud. Det räcker med andra ord att gå in i en butik. Om man inte går till Gleerups i Lund, där de lägger till överblivna böcker i lager som de vill bli av med också. Det är de hyllorna som är roligast. Köper man så mycket böcker som jag gör, så HAR man redan de flesta av titlarna man annars kunnat tänka sig köpa. Jag inser att det är sundare för ekonomin att vänta in rean och handla då, men jag har för dåligt tålamod för att vänta. Så är det. Och idag blev det noll böcker inköpta. Tyvärr. Och jag som hade så stora förväntningar. Igen.

Hela intervjun med Lars Rambe

Beskriv dig själv med 10 ord.
– Engagerad, kreativ, disträ, energisk, tidsoptimist, positivist, entreprenör, lojal, social & fantasifull

Var befann du dig när du insåg att du behövde skriva en kriminalroman ?
– I Strängnäs! Men drömmen hade jag närt sedan barnsben. I gymnasiet fick jag mycket uppmuntran för mitt skrivande, men sedan kom jag av mig och fokuserade på avtalsskrivning i stället. Men i januari 2006 bestämde jag mig och sedan tog det ett år att bli klar.

Hur ser dina kollegor inom juridiken på ditt författande?
– Än så länge har jag bara fått hejarop. Det är många som tycker att det är kul. Kanske är de lite förvånade att jag har hunnit med det mitt i allt annat.

Vilken var den första boken du läste alldeles själv?
Det är jag lite osäker på. Det kan ha varit Pelle Svanslös. Eller kanske Bomba, djungelpojken. En tidig favorit var ”Det blåser på Månen” av Eric Linklater.

Vad i din privata bokhylla skulle överraska din agent?
Owe Wikströms ”Långsamhetens lov”

Vad skulle människorna inom litteraturvärlden behöva göra för att locka fler unga till goda läsvanor?
Jag tycker att vi alla ska uppmuntra barn att läsa. Barnboksförfattare har en fantastiskt viktig uppgift. Att läsa sagor och sedan böcker för sina barn är bland det mysigaste man kan göra. Det är viktigt att förmedla att skrivande och läsande är det naturligaste som finns, inte någon svår konst. Att beröra och att bli berörd behöver vi alla, oavsett ålder.

När använde du ditt lånekort på biblioteket senast?
Förra veckan! Jag lånade barnböcker.

Varför säljs det så mycket kriminalromaner idag, tror du?
Kriminalromanen har tagit en rättmätig plats som en av våra främsta samtidsskildringar. Det är inte minst därför den intresserar mig. Sedan tror jag att många vill ha avkoppling och läsa någonting de kan relatera till, gärna i en miljö de känner igen. Någonting spännande som kittlar lagom och som, åtminstone på ytan, inte kräver så mycket analys och eftertanke. Jag tycker en riktigt bra kriminalroman slår det mesta eftersom den kan läsas på flera plan. Den kan sväljas hel eller dissekeras ner i minsta detalj.

Kriminalromanens status i litteraturen är, trots läsarnas begeistring, inget vidare. Vad skulle kunna ligga bakom synen hos förståsigpåarna?
Frågan är kanske snarare vad som ska vara normgivande. Vem bestämmer vad som är bra litteratur? Detta är ingen objektiv vetenskap. Varje läsares upplevelse är lika mycket värd.

Jag anser att personer som inte uppskattar kriminalromaner inte heller ska uttala sig om dem. Varje genre har sina egna förutsättningar, även om variationsrikedomen är enorm. McCall Smith förefaller inte ha mycket gemensamt med Patricia Cornwell, till exempel. Umberto Eco och Theodor Kalifatides har också skrivit deckare, så det visar att en genre inte måste vara en begränsning för författaren. Det är bara ett klassificeringsverktyg för kritiker och andra som vill göra det lätt för sig. Jag har själv ett par bokidéer som INTE är kriminalromaner. Jag kan inte se att det i sig påverkar kvaliteten på berättelsen.

Du valde en annan väg till publicering än att skicka ditt debutmanus till ett förlag – vill du berätta om det?
Eftersom jag tycker att entreprenörskap är bland det finaste som finns och i mitt dagliga arbete träffar många väldigt innovativa människor intresserade jag mig redan från början för de ekonomiska förutsättningar som gäller för att få en bok utgiven. Det är väldigt lätt att se att ett förlag tar en stor risk när man satsar på en debutant. Jag insåg att även det bästa manus riskerar att förbli opublicerat helt enkelt för att risken är för stor i förhållande till de insatser som krävs. Det är också väldigt lätt att drunkna i floden av manus som skickas in till förlagen. När jag väl hade skrivit klart hade jag fått så mycket energi att jag helt enkelt inte stod ut med tanken att låta tiden gå medan någon eventuellt skulle bestämma sig för att satsa på det som jag hade skrivit. Så därför bestämde jag mig för att göra det själv. Jag var också väldigt nyfiken på bokbranschen och tänkte att det inte fanns något bättre sätt att lära mig den än att ta ett helhetsansvar. Jag gjorde på samma sätt när jag en gång startade min advokatbyrå.

Det har varit oerhört mycket arbete och mycket frustration, men också en fantastisk glädje. Jag har fått nya vänner och massor av nya intryck.
Sedan fick jag tidigt väldigt bra respons på min bok och det har stärkt mig att gå vidare. Nu har jag en bra agent, Pocketförlaget och ett stort tyskt förlag som satsar på mig, så det visar att det går.

Om du skulle ge dig själv en kriminalroman i present, vilken skulle det vara och varför?
Kinesen av Henning Mankell. Det är en högtidsstund varje gång den mannen skriver en kriminalroman och jag har skamligt nog inte läst den. Än.

Hur många döda anser du vara lagom i en deckare?
Det är en svår fråga. Antalet är inte det viktiga utan hur och varför. För mig behöver det inte vara särskilt blodigt. Jag vill ha eftertanke och utredning (eller förklaring), så mordtillfällena får inte vara för många. Att döda en människa är en fruktansvärd sak och det tycker jag att man ska ha respekt för.

Har någon litterär figur någonsin lockat dig till avundsjuka? Vem var det i så fall och varför?
Att läsa innebär för mig att gå in i en annan värld och uppleva saker och ting genom någon annans ögon. Det är ett privilegium, men kan också vara frustrerande. Man är ju där, men ändå inte.

Som tonåring kunde jag vara avundsjuk på Huckleberry Finn och Bombi Bitt, fria själar som gjorde som de kände för utan att fråga andra. Idag inspireras jag mer av verkliga människor.

Men visst är jag avundsjuk på Sherlock Holmes klarsynthet, förmågan att se ett sammanhang med hjälp av de minsta av ledtrådar.

Om du fick välja ut mitt nästa ”intervjuoffer”, en person med någon form av anknytning till deckare/spänningslitteratur, vem skulle det bli?
Henning Mankell, eller om ni inte får tag i honom, Håkan Östlund.

Vilken fråga vill du ställa till denne person?
Henning Mankell:  Vad var den största utmaningen med att skriva en kriminalroman igen efter flera år med – vad jag förstår – fokus på annat skrivande?

Håkan Östlund: Din bok ”Blot” är en stor framgång. Det är din fjärde kriminalroman. Hur håller du energin uppe och hur hittar du nya berättelser som du känner är värda det engagemang som krävs för att skriva dem?

Med detta tackar hela Deckarhuset Lars Rambe för att han ville ställa upp på denna intervju.

Intervju med Lars Rambe

Beskriv dig själv med 10 ord.
– Engagerad, kreativ, disträ, energisk, tidsoptimist, positivist, entreprenör, lojal, social & fantasifull

Var befann du dig när du insåg att du behövde skriva en kriminalroman ?
– I Strängnäs! Men drömmen hade jag närt sedan barnsben. I gymnasiet fick jag mycket uppmuntran för mitt skrivande, men sedan kom jag av mig och fokuserade på avtalsskrivning i stället. Men i januari 2006 bestämde jag mig och sedan tog det ett år att bli klar.

Hur ser dina kollegor inom juridiken på ditt författande?
– Än så länge har jag bara fått hejarop. Det är många som tycker att det är kul. Kanske är de lite förvånade att jag har hunnit med det mitt i allt annat.

Vilken var den första boken du läste alldeles själv?
Det är jag lite osäker på. Det kan ha varit Pelle Svanslös. Eller kanske Bomba, djungelpojken. En tidig favorit var ”Det blåser på Månen” av Eric Linklater.

Läs resten av intervjun…

Kerstin Ekman?

Idag fick jag lära mig något nytt. Något jag inte visste trots att jag trodde jag hade koll, faktiskt. En av mina favoritförfattare är Kerstin Ekman. Nu skriver hon inte deckare, eller hur? Så tänker vän av ordning, så tänkte jag också.Icke sa Nicke. Kerstin Ekman har skrivit deckare! På 60-talet redan. Jag vet, för jag har sett flera titlar i en god väns bokhylla… Jag vet inte riktigt om det gladde mig eller om jag blev lite besviken. Det är inte hennes genre, känner jag. Eller så är det det, och det bara är jag som är trångsynt och ovillig att ta det till mig. Jag har faktiskt inte läst någon av dem, så det skulle ju kunna vara så att det är PRECIS det hon är allra bäst på. Men. Nje. Jag skulle läsa dem på fel sätt, med fel ingångattityd, med fel inre känsla. Ska läsa en Ekmandeckare, ska inte, ska läsa en Ekmandeckare, ska inte…

Synd inte prästkragarna blommar så här års, så att ett korrekt och pålitligt beslut kan tas.