Filmen ”Odjuret” efter boken med samma titel av radarparet Roslund & Hellström’s kommer på tv i december! Det är SVT 1 som den 16 december visar den. Jag har noterat detta i min almanacka eftersom jag är mycket förtjust i författarparets böcker och detta är något jag absolut inte får missa!
Thomas Eriksons senaste deckare om beteendevetaren Alex King heter Illdåd och handlar om något så vanligt som våldtäkt. Vanligt förekommande brott, ja. Men om vi tittar i statistiken över dömda gärningsmän, ack så ovanligt.
Eriksons ilska och känsla av vanmakt lyser igenom hela historien. Här har vi en arg författare och man. Arg på de som begår brotten, och arg på sina medmänniskor inom polis och rättsväsende som tillåter det genom att inte se offret som just offer, utan som delvis medskyldig.
Jag tänkte när jag läste boken, att här har vi en man som just i skrivande stund inte är spreciellt stolt över att vara man. Kanske inbillar jag mig det, men jag kan nästan ta på författarens känslan av att några få män drar skam över alla vanliga hyggliga män som aldrig skulle komma på tanken att skada eller vilja någon kvinna på jorden illa.
Oj – nu svävade jag ut! Kanske förstår du som fortfarande läser vad jag skriver just nu att det här var en bok som berörde! Det skrivs många bra böcker, men alldeles för få stannar kvar i sinnet på läsaren någon längre stund.
Tro nu för allt i världen inte att det är en faktabok, eller en predikan, eller en jobbig bok att läsa. Åh nej. Thomas Erikson har skrivit en fängslande bok, en spännande bladvändare som råkar handla om något så vidrigt som en gruppvåldtäkt av en ung flicka som råkat klä sig efter senaste modet, och som druckit lite för många öl i glatt sällskap.
Vi får lära känna den mycket specielle Alex King lite mer på djupet. Författaren låter oss följa med långt innanför skalet på utredaren Ninas motsträvige parhäst och där finns lik i garderoben, minst sagt.
Har du inte läst Thomas’ första bok, Bländverk, gör det inget. Hugg tänderna i Illdåd först. Det går lika bra. Därmed inte sagt att du ska hoppa över den första, du kan ta den efteråt…
Tidigare recensioner:
…hittar vi sittande i mörkret i ett ödehus på Marstrand. Vad i hela världen gör fru Rosman DÄR?
Kanske tycker hon att det är det bästa stället för en hårt arbetande småbarnsmamma? Tja, vem av oss har inte önskat oss till dylikt ställe till och från.
Eller kanske har något vedervärdigt hänt i just detta hus och Ann sitter skräddare mitt i huset för att känna efter vad som egentligen hände?
Muhaaaaa… hon sitter där förstås för att låta den känt livliga fantasin skena och därmed föda fram en ruggig uppföljare till Mercurium!
Lycka till Ann, vi väntar spänt på vad som ska komma.
Deckarhuset har tidigare läst och begrundat Champagneführern av Kåre Halldén och nu är det dags för uppföljaren, Cavakungen. Baksidestexten avslöjar att det handlar om en familjefejd i en by nära Barcelona. Givetvis måste jag undersöka detta alster. Är Cavan lika god som Champagnen? Återkommer med besked.
Vi sitter en stund runt ett bord i det myller av människor som rör sig överallt på bokmässan. Det är stundtals svårt att höra vad som sägs, men vi får helt enkelt höja rösterna och bidra till den matta av sorl som redan är tjockare än vad som är behagligt.
Vi pratar om framgångarna med tjejernas nya böcker, och de fina mottaganden som de fått av både läsare och press. Vi på Deckarhuset kan bara buga och gratulera.
Tid för skrivande pratar vi också en stund om. Kristina berättar att hon skrivit och jobbat parallellt under en tid, men att hon fann det svårt att gå ihop. Vänner och socialt liv blev lidande, och hon tog nyligen beslutet att lämna sin anställning och skriva böcker på heltid. Hon ler och säger att hon är lycklig nog att redan kunna leva på sitt skrivande, något som inte alla författare är.
Malin berättar att hon absolut inte kunnat kombinera skrivandet med arbete och familjeliv. Hon har helt enkelt fått ta time out och koncentrera sig på skrivandet i perioder.
När vi kommer in på vikten av att hålla sig till sanningen, och att göra research har Kristina och Malin ganska lika åsikter.
Malin menar att det är mycket noga med att t ex rättsliga detaljer och straffpåföljder blir korrekta, även om hon i böckerna tvingar ner behandlingstiderna i rätten från kanske 4-6 år till något som fungerar i romanvärlden.
Kristina ser mer pragmatiskt på det hela, och tycker att t ex hennes flygplansdrama i boken Paradisoffer är ett bra exempel på hur en handling fungerar teoretiskt men näppeligen skulle fungera i praktiken. Ett plan fullt med passagerare skulle faktiskt inte kunna försvinna i 10 timmar utan att någon skulle undra vart det blev av. Men vad gör det? Säger Kristina. Och jag är böjd att hålla med. Jag funderade aldrig över just den bristande logiken när jag läste boken.
Malin och Kristina måste rusa vidare till nästa punkt i sina fullspäckade program och jag ber härmed att få tacka för att de tog sig tid att i detta kaos sitta ner och prata med Deckarhuset.
Vi vill också passa på att önska Kristina lycka till med nomineringen i Kristianstadsbladets kultur- och nöjespris. Vi håller tummarna!
Är en historia som innehåller ett mord, men lösningen på mordgåtan är inte det som fängslar. Amanda, en otrevlig tant med näsan i blöt i andras smutsiga byk, har blivit mördad. Ihjälslagen ett trubbigt föremål…
Den pensionerade ortopeden Jennifer, Amandas närmaste väninna och granne, misstänks och anklagas och straffas för mordet. Ändå är det inte det boken handlar om. Bara.
Huvudpersonen Jennifer, har alzheimer och vet inte ens själv om hon har begått mordet. Alla förhör börjar om från början hela tiden och oftast har Jennifer inte ens förstått att väninnan är död. Jennifer lever sitt liv i korta minnessekvenser, ibland i nutid, men allt som oftast i förfluten tid.
Författarinnan, Alice LaPlante, har här berättat en historia om en frätande sjukdom, ett mord med stora tveksamheter runt rättssäkerheten. Hon har lyckats skriva historien på ett säreget sätt, ändå kommer jag att tänka på Faulkner. Hon skriver i fragment, tankar, dialoger, dagbokstexter om vart annat. Och nej! Det är inte det minsta rörigt eller störande, för den som härmed fick den känslan! Det är brilliant, och ju mer man kommer in i Jennifers trasiga och osammanhängande medvetande känns det som att för en stund uppleva vad varje person med Alzheimers måste uppleva hela tiden. En chans att känna av något jag inte behöver leva vidare i. En chans att få väga livet och min goda hälsa på guldvåg, och få glädjas åt att vara frisk och vid mina sinnens fulla bruk
LaPlante har också en teknik som är lite udda i sitt sätt att berätta historien i övrigt.
Den börjar i jagform, fortsätter i andra person och till slut övergår historien att föras fram i tredje person. Inte heller här till läsarens frustration, nej, tvärt om känns det helt naturligt.
Hade någon berättat för mig om boken och beskrivit hur den var skriven innan jag läste den, är det tveksamt om jag ens orkat börja. Nu visste jag inget om den, boken damp ner som recensionsex i brevlådan och jag gillade tanken på det jag trodde den skulle handla om, orättvisan och svårigheten att döma brottslingar med demenssjukdomar eller för all del brottslingar med psykiska störningar av olika slag.
Boken kan säkert förbises av läsare som tror det är fylld av ömkan och elände och som tänker sig att den ska vara väl tung för att vara underhållning. FEL!
Den är varken eller, faktiskt till och från lätt humoristisk på sina ställen.
Författarinnans skönlitteraturdebut får av mig stående ovationer!