En taxichaufför på väg att gå av sitt arbetspass upptäcker att samtliga skyltfönster på en av gatorna i centrum är krossade och att gatan är full av glassplitter. Lokalradions reporter är snabbt på plats och mitt i direktsändning hörs ett skrik inifrån bokhandeln. En död man har hittats i butiken. En mördad man. Uppsalapolisen med Ann Lindell är mycket bekymrad. Vad är det som händer? En tonåring, Ali, vet vad som pågår men han tänker inte berätta vad han sett.
Ann Lindell får hand om detta fall som visar sig vara knepigare än hon trott.
Som vanligt blandas Anns privatliv in i detalj. En gammal beundrare hör av sig och så är karusellen i gång.
Just detta med hennes privatliv, är det som på något sätt bygger hela boken. Och för all del alla de andra också. Jag gillar dem, de är lagom långsamma och man hinner med i handlingen. Att det handlar om ett brott och en utredning kommer alltsomoftast i skymundan, ja, jag glömmer liksom bort den delen. Jag upplever det kanske mer som en roman om Ann Lindell, som bara av en händelse råkar vara polis. Är det det du velat uppnå, Kjell? Eller har jag fått serien om bakfoten? (Inte för att det spelar mig någon roll, men det kunde vara intressant att höra!)
Nattskärran skulle faktiskt kunna upplevas som ett inlägg i invandrardebatten. Viktigt, och dessutom snyggt gjort. Berättelsen om Ali, en olycklig och vilsen invandrartonåring som jagas av en galen mördare…
En nioårig liten flicka, Ida, tar cykeln till kiosken för att köpa en tidning. Ida kommer dock inte tillbaka.
När jag sätter tänderna i Kvinnan på 10:e våningen har jag ingen aning om att det är Karins andra thriller. Jag vet inte vem hon är, så enkelt är det. Sådana småsaker hindrar mig ingalunda från att läsa en bok. Jag är alltid lika nyfiken när jag slår upp första sidan.