Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.

Nedräkningen är i gång

eller Oh heliga Bokrea…

31 dagar kvar…I år går startskottet för bokrean redan på tisdagen 24 februari – det vill säga dagen innan löningsdagen. Det är tur man har ett bokkonto som det är ajabaja att ta från om det inte handlar om just böcker. DET kontot har inget med lönen att göra, så det är bara att frossa! Vilka böcker som kommer att kunna botaniseras runt är dock inte klart. Hemma hos oss är det en tradition att gå till Gleerups bokhandel i Lund. Denna eminenta bokhandel har alltid en massa kul saker på rea som INTE ingår i katalogen. Det är förstås därför som vi alltid är hundratals som köar längs Stortorget och Kyrkogatan, långt förbi Domkyrkan, upp mot Allhelgonakyrkan till och med! Så passande kan jag tänka, denna viktiga natt är ju helig, det är klart och tydligt, det. Jag brukar roa mig med att studera karaktärerna, folket som står i kön är så olika! Pensionärer som vilar benen sittande på rollatorn, studenter som har filtar och termos med sig, för att inte säga en och annan Lundaprofil. Alla siktar på borden längst in – där materialet som inte finns i reakatalogen ligger! Förra året köpte vi ett dussin Lonely Planets reseguider från alla möjliga ställen i jordens hörn, Voltaire och Shakespear. Det är sällan jag hittar kriminalromaner jag inte redan läst, men för den som inte hinner med att läsa allt i samma takt de som ges ut är det en våt dröm…

En nyhet inför 2009 som jag personligen inte lider av, är att det inte kommer att gå att förhandsbeställa reaböcker. Jag tycker det är bra. I princip. Vill man ha del av de billiga böckerna får man vackert lulla iväg vid midnatt och roffa och knö med alla andra. Ingen gräddfil här inte. Man kunde i och för sig tänka sig att man mot medskickat intyg från läkare kunde få boka böcker. Så att alla på sjukhuset, alla gamla som inte kan ta sig ut och alla med influensa får en chans också.

Jag har hört ryktas att det kan tänkas bli den sista Bokrean, förresten! Nätbokhandlarna och de fysiska bokhandlarna tjafsar om reglerna redan för bokrean i år.

Håll sams, säger jag! Det här är en gammal god tradition. 100 år tror jag visst att det är. Maken och jag, hittar alltid några gamla bekanta i nattkön till Gleerups. Bekanta som vi fått i just denna kö, och som vi endast umgås med i denna kö! Basta.

Norrmannen Jan-Sverre Syvertsens debutroman

Utan onda aningar är en riktigt ruggig kriminalroman. Den är den första i en planerad serie där problemlösarna är polisen Lisa Lunde och skolpsykologen Sander Mørk. 

Handlingen utspelar sig i det lilla samhället Ski, utanför Oslo. På väg hem från träningen försvinner tonårstjejen Tonje Kvamme spårlöst. 

Denna lilla tjej visar sig ha en faiblesse för att chatta på nätet och för att mot betalning klä av sig framför sin webbkamera.

Lisa Lunde vid polisen i Ski, kontaktar Sander Mørk som är psykolog på Tonjes skola, när hon inte längre kommer någonvart i utredningen. Han är till stor hjälp och blir polisens rådgivare. 

Det som först såg ut att vara ett av många fall av tonårstjejer på rymmen, blir ganska snart ett mycket allvarligare fall. Polisen börjar ganska snart förstå att en internationell pedofilgrupp ligger bakom försvinnandet. 

Syvertsens skriver lättflytande, rent och med ett omväxlande språk. Och manuset är korrekturläst, icke att förakta för oss språkfascister…Rätt är bra. Personteckningarna är fullt trovärdiga och ämnet i allra högsta grad samtida. Det finns mycket att fundera över när man läst klart och placerar boken i bokhyllan igen! Jisses vilken vardag ungarna har idag.  

Utan onda aningar ger mersmak. Intrigen tar tag i en och jag sträckläste!  Betyget blir därför klart väl godkänd.

 

Uppdatering: Piratförlaget har precis lagt upp en ljudintervju med Syvertsens. Klicka här för att lyssna…

Intervju med Jan Mårtenson

Jan Mårtenson, författare av poesi och historiska böcker och kriminalromaner. I flera av hans böcker figurerar den fiktive antihjälten och antikhandlaren Johan Kristian Homan.

Mårtenson själv har varit biträdande generalsekreterare för FN, chef för FN:s Europakontor i Genève, andreman i Sveriges delegation vid OECD i Paris, kung Carl XVI Gustafs handsekreterare och haft uppdrag för UNESCO. Som om inte det var nog har han också hunnit med att vara svensk ambassadör i Bern. Denne effektive man har under tiden dessutom hunnit med att skriva 56 böcker, från debuten 1970 fram till idag. Imponerande!

Men du, Jan Mårtenson, hur kom sig resan från poesi till kriminalromaner?

En god vän,Timo Kärnekull, hade startat ett bokförlag, men hade inga författare. Jag hade just debuterat med en samling kärlekspoesi.  Han bad mig skriva en kriminalroman. Och så gjorde jag det. Och fortsatte. Sedan har resan gått vidare med böcker om kulturhistoria utan mord och kulturhistoria med mord. Alltså dels böcker om exempelvis Stockholms slott, Djurgården, Drottningholms slott och Beridna Högvakten. Dels kulturhistoria med mord, d v s samma böcker egentligen, men med ett eller högst två inlagda lik för att de skall kunna kallas deckare, men mera rödvin än blod, antikviteter, mat och viner, och morden sker mellan kapitlen. Dessutom har jag publicerat memoarer. ”Att kyssa ett träd. ”

Om man betänker din karriär inom UD,  FN, och din tid hos Kungahuset – när hann du med att skriva, egentligen?

Jag skriver snabbt. Går upp vid sex och skriver ett kapitel varje morgon när jag är i farten. När jag börjar en ny bok har jag ingen större aning om vad de ska handla om annat än ett visst tema. Arkeologi, historia, konstförfalskning etc.  Jag vet heller inte vem som är mördaren resp. mordoffret. Det kommer efterhand som jag skriver. Och det gör det spännande för mig. Under senare år har jag ägnat allt mer tid åt research. Det gäller i första hand mina kulturhistoriska böcker.

Hur inverkade ditt kriminalromanförfattande på den syn dina kollegor/överordnade hade på dig?

Bara positivt och många gånger med glad förvåning.

 

Klicka här för att läsa resten av denna intervju…

Hela email-intervjun med Författaren Jan Mårtenson

Jan Mårtenson, författare av poesi och historiska böcker och kriminalromaner. I flera av hans böcker figurerar den fiktive antihjälten och antikhandlaren Johan Kristian Homan. 

Mårtenson själv har varit biträdande generalsekreterare för FN, chef för FN:s europakontor i Genève, andreman i Sveriges delegation vid OECD i Paris, kung Carl XVI Gustafs handsekreterare och haft uppdrag för UNESCO. Som om inte det var nog har han också hunnit med att vara svensk ambassadör i Bern. Denne effektive man har under tiden dessutom hunnit med att skriva 56 böcker, från debuten 1970 fram till idag. Imponerande! 

Men du, Jan Mårtenson, hur kom sig resan från poesi till kriminalromaner?

En god vän,Timo Kärnekull, hade startat ett bokförlag, men hade inga författare. Jag hade just debuterat med en samling kärlekspoesi.  Han bad mig skriva en kriminalroman. Och så gjorde jag det. Och fortsatte. Sedan har resan gått vidare med böcker om kulturhistoria utan mord och kulturhistoria med mord. Alltså dels böcker om exempelvis Stockholms slott, Djurgården, Drottningholms slott och Beridna Högvakten. Dels kulturhistoria med mord, d v s samma böcker egentligen, men med ett eller högst två inlagda lik för att de skall kunna kallas deckare, men mera rödvin än blod, antikviteter, mat och viner, och morden sker mellan kapitlen. Dessutom har jag publicerat memoarer. ”Att kyssa ett träd. ”
 

Om man betänker din karriär inom UD,  FN, och din tid hos Kungahuset – när hann du med att skriva, egentligen?

Jag skriver snabbt. Går upp vid sex och skriver ett kapitel varje morgon när jag är i farten. När jag börjar en ny bok har jag ingen större aning om vad de ska handla om annat än ett visst tema. Arkeologi, historia, konstförfalskning etc.  Jag vet heller inte vem som är mördaren resp. mordoffret. Det kommer efterhand som jag skriver. Och det gör det spännande för mig. Under senare år har jag ägnat allt mer tid åt research. Det gäller i första hand mina kulturhistoriska böcker. 

Hur inverkade ditt kriminalromanförfattande på den syn dina kollegor/överordnade hade på dig?

Bara positivt och många gånger med glad förvåning.
 

På vilket sätt har dina ”dagjobb” påverkat ditt  författande?

Jag har arbetat med stora och ”tunga” politiska frågor bl. a som ambassadör och undergeneralsekreterare i FN, en av organisationens högsta poster. Där hade jag ansvaret för FN:s verksamhet när det gällde bl. a nedrustning och  mänskliga rättigheter . Jag har också arbetat med miljöfrågor. Det medförde ett behov av en ”lönndörr” i den politiska vardagens tapetvägg, ett andrum från den hårda verkligheten i skärningspunkten mellan stormakternas konfliktfyllda intressen. Arbetet gav också  inspiration, miljöer och  uppslag eftersom jag bokstavligen talat hade världen som arbetsfält.

 

 

Kriminalromanens status i litteraturen är inget vidare, vad skulle kunna ligga bakom synen hos förståsigpåarna? 

Onekligen ett visst snobberi som underblåsts av att många alster i den här genren kanske inte alltid når upp till parnassens höjder. Men jag säger som Oscar Wilde. Det finns bara två sorters böcker. Bra böcker och dåliga böcker. Oavsett ämne. 

Finns det en förebild för Homan? Och för katten Cleo?

Som ung hade jag två siameskatter. Cléo de Merode och Poulette. Båda blåmaskade. Och det är klart att varje författare i större eller mindre omfattning kan spåras i sina böcker.
 

 

Om jag ”letar” efter Kungen, Kurt Waldheim eller Javier Pérez de Cuellar bland de litterära figurer i dina böcker, var ska jag börja söka…?

Jag skriver av princip aldrig nyckelromaner. Men jag tänker på ”Piraten.” Han sa någon gång att om man skriver om en synål så är det alltid någon stackars enögd som känner sig utpekad. I fyrtio böcker med ett tjugotal personer i varje kan det väl inte undvikas att någon tycker sig känna igen sig eller andra . Och det händer inte sällan. För jag skriver ju om människor i ofta svåra och konfliktladdade situationer. Och om deras vardag.
 

Homansällskapet lever i högönsklig välmåga – vad tror du det beror på?
 

Jag tror det beror på Homan själv. Man lever med i hans vardag, följer med i hans funderingar över livet och döden. Identifierar sig med den stillsamma antikhandlaren. Många säger också att de lär sig en hel del av böckerna. Sällskapet ger dessutom ut fyra tidningar om året och har trevliga fester med god mat, goda viner och framträdanden både av Homan och andra.  Man har trevligt helt enkelt. Kolla gärna på homansallskapet.se.

Idag är många s k bestsellerförfattare heltidsskribenter. Är det en för- eller nackdel som du ser det?

Det har jag faktiskt inte någon synpunkt på, fast skriver man på heltid bör väl böckerna i så fall bli bättre, inte minst när det gäller research. Man har ju tid. I mitt fall är jag inte säker på att böckerna blivit bättre om jag skrivit på heltid. Då hade jag inte haft den inspiration jag fått av mitt yrkesliv.

Behöver vi vara oroliga för att allt färre barn och ungdomar idag ids läsa? 

Att börja läsa tidigt, och fortsätta, är väldigt viktigt för att utveckla språksinnet och sättet att uttrycka sig på. Bristande läsning ger handikapp senare i livet i en alltmer verbal värld. Själv började jag i sexårsåldern och läste allt vad jag kom över, Slukade böcker allt från Shakespeare till böckerna om Bill Brown. Och det har jag haft stor glädje av.


Vad kan människor inom litteraturvärlden göra för att locka fler unga till goda läsvanor?

Skriva bra böcker, oavsett ämne.

Hur mycket läser du själv, och vad?

Jag läser allt och har ofta flera böcker på gång.  För närvarande går jag igenom ett stort material och skriver om familjen Tessin, de berömda arkitekterna som bl a skapade Drottningholms och Stockholms slott. En bok kommer till hösten liksom en deckare om Tessinska palatset, min 57:e.  Alltså dels kulturhistoria utan mord och dels kulturhistoria med mord.

Om du skulle ge dig själv en kriminalroman i present, vilken skulle det vara och varför?

Vet inte riktigt, kanske någon av Patricia Highsmith. Jag läser nästan aldrig deckare. De är så fyllda av spekulativ våldspornografi att jag avstår. Och utvecklingen har tyvärr gått i riktning mot att skapa ”varumärken” istället för författare med hjälp av PR-byråer och media. Tortyr och våldtäkter eller avskurna halsar och hjärnsubstans förekommer inte i mina böcker.  Antikhandlaren Johan Kristian Homan är en typisk antihjälte som flanerar genom livet med Cléo på axeln. Äter och lagar god mat, dricker goda viner och är intresserad av antikviteter. Kommenterar politik. samhället, sitt liv och den visdom med vilken världen styrs. Man kan säga att romanerna är min och Homans bloggar. Så det blir väl aldrig så häftigt som det ska vara i ” riktiga” deckare. Jag känner mig mera som Ferdinand under korkeken när jag skriver. Jag brukar säga till min gode vän Lennart Jirlow att jag skriver som han målar.

Om du fick välja ut mitt nästa ”intervjuoffer”,  en person med någon form av anknytning till deckare/spänningslitteratur,  vem skulle det bli?

Claes Grill. En debutant i min ålder. En frisk ny fläkt bland alla som tror att det är lätt som en plätt om man har ett ” namn.” Men det krävs fatiskt lite mer. 

Hela Deckarhuset vill passa på att Tacka Jan Mårtenson för att han ville ställa upp på den här lilla intervjun!

 

Clean Cut – ingen pusseldeckare…

Lynda La Plante, eller  Lynda Titchmarsh, som hon egentligen heter, är mest känd för att ha skrivit TV-deckarserien I mördarens spår, där kommissarie Jane Tennison löser mordfall, och, för den som kommer ihåg, TV-serien Änkorna (1983), en serie där änkorna till fyra rånare utför en stöt som planerats av deras avlidna makar.

När vi var på semester nu i nyårshelgen såg vi några avsnitt på BBC om Anna Travis och Jimmy Langdon baserade på La Plantes böcker, Red Dahlia, Above Suspicion och Clean Cut.

Eftersom jag har så svårt för att sitta stilla och titta på TV så har jag nu köpt och börjat läsa Clean Cut som är den tredje boken om Anna och Jimmy. Fel ordning kanske, men so what?!

Det är inte bara ond bråd död här, det kryddas med en opraktisk, till och med kanske olämplig kärlekshistoria mellan Anna och Jimmy också. Något som smetar av sig på allt som händer och som ställer till det för de inblandade om och om igen. De två poliserna har som regel olika uppfattning om saker och ting, båda starka karaktärer som envist drar åt olika håll. En bra bit in romanen börjar jag fundera på hur det ska går för problemlösarna, lika mycket som jag undrar hur själva morden ska lösas! Kanonbra ihopvävt, nyfikenheten hålls vid liv.

Den ultimata deckaren kanske har Jane Tennison som DI och Anna Travis som DC…? /Mi

 

D is for deadbeat…

Jag har tidigare försökt mig på Sue Grafton. Den gången var det A is for Alibi, men i svensk översättning. Jag var inte imponerad. Det var inte storyn utan språket som irriterade mig. Som vanligt…

Jag har  precis kommit hem från en vecka på Nordirland. Bortsett från atlantsegling och pubcrawls hann jag givetvis med besök i några boklådor också. Bokrea – HURRA! I en Hughes & Hughes butik sålde de alla pocket enligt principen köp tre för fem pund. Nu när pundet är nere på trevliga 11 kronor känns 55 kr för 3 böcker helt ok! Jag laddade upp med diverse deckare, bl a “C is for corpse” och “D is for deadbeat”. 

Det har fler gånger än jag kan räkna på mina fingrar, varit på det viset att en svensk översättning inte gjort boken rättvisa, medan den på originalspråk varit nära nog lysande. Jag ämnar med andra ord ge Sue Grafton och hennes huvudperson, den egensinniga kvinnliga privatdetektiven Kinsey Millhone, en ny chans. Hon borde vara bra, med tanke på The Times recensioner. Jag och kritikern på The Times lider nämligen av samma sorts allergier, något jag upptäckt för många år sedan.