Parnell Halls fjärde roman, A Puzzle in a Pear Tree, är riktigt bra. Trots viss tveksamhet emellanåt. Ok, jag erkänner, jag är korsordsfreak själv, så en roman som cirklar runt akrostikon är tilltalande i sig. Akrostikon är, för den som inte riktigt kan placera det, en avancerad sorts ordlek där man skriver en ramsa eller dikt där exempelvis andra bokstaven i vart tredje ord i varannan rad ger ett ord som är en ledtråd till lösningen på gåtan som finns gömd i ramsan/dikten. Krångligt? Nejdå, men gräsligt klurigt kan det vara!

Boken handlar om Cora Felton, en Miss Marple-tant, som samlar mördarens ramsor och löser mysteriet genom att hitta svaret som han gett i dem, men som ingen annan ser. Cora betraktas i sin hemtrakt som Rebuskvinnan. The Puzzle Lady. Coras liv är fyllt av korsord, gåtor och… ex-makar.

Det är juletid och Cora har i denna roman dragits in i ett fall om en julpjäs och den galne sadistiske rektorn Rupert Winston som pinar och förnedrar sina gymnasieelever/skådespelare in absurdum. Inte ens när “Jungfru Maria” mördas eller när sedan ytterligare ett mordförsök görs, på huvudrollsinnehavarinnan i pjäsen, stoppas repetitionerna. Rupert anser att “the show must go on” i alla lägen. Möjligen är karaktären Rupert en aning endimensionell och klichéartad men det är han inte ensam om. Jonathon Doddsworth, en polis på besök från Scotland Yard fullkomligt pepprar dialogen med ännu fler klichéer.

Vad är det som händer här? Prackas jag på detta med vilje av författaren? Har Hall skrivit en parodi på hela den brittiska deckargenren?  Det verkar inte bättre!

Det är iallafall trevlig läsning, kapitlen är korta och lättlästa och passar fint som t ex pendlarläsning. Du hinner ett kapitel klart på 4 hållplatser.

Halls plott innehåller fler vändningar än min halsduksstickning. Ledtrådar och dellösningar serveras mer eller mindre väl dolda i storyn med jämna mellanrum, och avslutas i bästa brittiska “Poirotstil” med en monolog där allt förklaras och faller på plats inför alla närmast sörjande.

Som sagt – trevlig läsning, och jag kan allt tänka mig en till.

En visa för de döda är en riktigt spännande deckare, fullspäckad av överraskande vändningar, som håller en på spänn ända till det överraskande slutet. Historien utspelar sig i County Meaths och det är juletid. Snön faller vackert och stilla men någon fridfull jul blir det inte tal om.

Det handlar om en irländsk arkeolog, Illaun Bowe, som vid en av sina utgrävning hittar resterna av en människa. Det förefaller vara en kvinna och hon har blivit svårt lemlästad. Kan det vara som ett ritualmord? Strax därefter hittas markägaren, som hela tiden satt sig på tvären om utgrävningen, också mördad på samma brutala vis.

Illaun kan inte låta bli att forska vidare i saken fast hon är klar över att det borde vara polisens jobb.

Hennes snokande leder till ett nunnekloster i närheten.  Illaun anar snart att morden har samband med hemskheter långt tillbaka i tiden. Är nunnorna så fromma som man tror?

Den ena efter den andra som varit med vid utgrävningen hittas mördad – på samma vidriga sätt som kvinnan i graven.

Det här är min första bekantskap med den irländske författaren

Patrick Dunne. Han är född och uppvuxen i Dublin, där han studerat litteratur och filosofi vid universitetet. I flera år arbetade han som radioproducent innan han började ägna sig åt skrivandet på heltid.

Under pseudonymen Barbara Vine skriver en av mina absoluta favoritdeckarförfattare, Ruth Rendell, psykologiska spänningsromaner. Lögnernas labyrint, eller ”The Minotaur” på originalspråk, får mig att tänka i banorna – grekisk mytologi – Minotaurus labyrint. Precis som gamla Ruthan tänkt sig, får man anta. Romanerna som skrivs under pseudonymen Barbara Vines handlar alltid om England för många herrans år sedan, samtidigt som berättarjaget utgår från nutid.

I Lögnernas labyrint har Kerstin Kvist från Lund börjat arbeta som sköterska hos den märkliga familjen Cosway i den minst sagt ruggiga herrgården Lydstep Old Hall, i en avkrok på engelska landsbygden. Änkan, mrs Cosway, bor i huset tillsammans med sina tre ogifta döttrar, som alla dansar efter moderns pipa. Det framgår snart att det finnas en fjärde dotter som gift sig till en förmögenhet och därmed tagit sig ur moderns klor. Denna dotter visar helt öppet sitt djupa förakt för sin mor och sina systrar. John, sonen i huset och Kerstins patient, är en inåtvänd och sorglig uppenbarelse i fyrtioårsåldern som trots att han efter faderns död är den rättmätiga ägaren till kråkslottet hålls bedövad och mentalt labil med starka mediciner. John anses på bygden vara schizofren och allmänt galen, något som Kerstin undan för undan börjar ifrågasätta.

Fru Cosway är mycket besviken och arg över sin döde makes testamente och smider till Kerstins förskräckelse planer på att få John inspärrad på mentalsjukhus för gott. Men…

Romanens tema och ledord är helt klart hämndlystnad, avund och galenskap.

Jag kan tänka mig att blodtörstiga, actionberoende deckarläsare möjligen finner historien seg och långdragen. Själv tycker jag att den har allt en god deckare bör!