Författararkiv: Mi

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.



Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.

Intervju med författarparet Paul

Publicerat av

I finska svenskbygden, på Sarfsalö, finns ett författarpar väl värda att uppmärksammas av Deckarhuset. Kristina och Ove Paul. De är relativt okända här i Sverige, trots att de skriver på svenska och inte finska, som man skulle kunna tro. Tänk vilken begränsning för dem som författare! I sitt hemland kan bara en del av befolkningen läsa vad de skriver och i grannlandet, där alla skulle kunna läsa och njuta av deras alster, vet nästan ingen att de finns!  Vilket öde.  Jag nämnde dem i ett av blogginläggen och för den som blev nyfiken finns det mer att veta;

Hej Ove och Kristina, varför skriver ni just deckare?
I Svenskfinland fanns i decennier ett stort svart hål där det borde ha funnits flera rader med traditionella deckare från vår egen miljö. Vi försökte väl i desperation börja fylla det hålet när inte förlagen gjorde det. Nu är vi inte ensamma mer.

När i livet bestämde ni er för att bli författare?
Det har vi aldrig gjort. Vi skrev först en bok åt oss själva. På skoj visade vi den åt vänner och arbetskamrater. Tillräckligt många ville läsa den och tyckte om den för att vi skulle låta duplicera fler exemplar. Under den processen mognade en andra bok. Och sen en tredje. Först när vi trädde ur arbetslivet och in i pensionärslivet gjorde vi ett beslut. Inte att bli författare men att låta trycka alla tre, för vid det laget visste vi att tillräckligt många gillade dem. Som pensionärer har vi skrivit tre till, bara för att hålla övre våningen igång.

Klicka här för att läsa resten av intervjun med författarparet Paul…

”Ett hem utan böcker är som en kropp utan själ…”

Publicerat av

var det någon som sa. Det är så sant som det är sagt. Igår uppmanade min älskade make mig att slita ut en bit av min själ ur min kropp.

– Älskling, en av bokhyllorna i hallen ser ut att rasa ihop, sa han

– Tok heller, sa jag, och knölade in en bok till…

Krasch… Hyllan rasade och mina älsklingar låg huller om buller. Helt obekvämt hade de det bland skor, väskor och soppåsen som inte gått ut själv än trots att jag väntat. Siamesfröken Candy fick ett inbundet ex av Luftslottet som sprängdes i huvudet. Hon ylade åt mig och såg mycket förnärmad ut. Som om det var mitt fel att hon satt under just den och inte Tio små negerpojkar i pocketupplaga!

– Kan du inte rensa lite, föreslog maken försynt

– Vilken bra idé, sa jag.

Medan maken mycket hjälpsamt satte tillbaka hyllplanet som gett upp och förstärkte med klotsar undertill, sorterade jag mina värdefulla ägodelar. En i spara högen, en till i sparahögen. En i omöjligtattslägahögen, en till i sparahögen… Ja – jag tror ni fattar konceptet, mina vänner. En i slängahögen. JAPP, det är helt sant! Ett gammalt gulnat exemplar av Lommabladet från juni 2007. Gud vet hur det hamnat i bokhyllan, men det var naturligtvis därför den rasade ihop!

Jag visste det! Det var inte böckernas fel. Det var reklamskräpet!

Idag hittade jag en bok…

Publicerat av


…på ett säte på Pågatåget mellan Lund och Malmö!  Kan en boknörds vardag förgyllas på ett bättre sätt? Det var ett skrynkligt, ganska tummat exemplar av Unni Lindells Nattsystern. På norska. Som alla äkta bokmalar har jag alltid två böcker i handväskan. En deckare och någon fackbok i ett för mig ännu helt okänt ämne. Just denna morgon hade jag stått där på perrongen och läst sista sidan i deckaren Dolt under isen av Gisa Klönnes. Jag var lite sur på den och enda anledningen att jag inte slängde den i papperskorgen på perrongen var att den ingår i LånaOchLäs klubben och då skulle jag inte kunna byta in den mot en ny. Och vips ordnar slumpen saken. Tror ni jag blev lycklig! Först satt jag en stund och stirrade på den tomma platsen med boken på. Såg mig förstulet om. Ingen verkade intresserad. Min hand letade sig närmare och närmare boken och nappade till slut tag i den… Jag petade ner den försiktigt i min väska som vilken simpel tjuv som helst, och tog sedan med tydliga gester upp den igen ur väskan och slog upp första sidan.  På insidan av pärmen kunde jag läsa;

I am a  BookCrossingBook. I was bought on Gardemoen Airport on June 6th 2007 and left on the New York flight by Baard.

Kul!  Nu insåg jag att jag inte stulit en bok utan helt enkelt adopterat en! WOW ! Jag har läst om BookCrossing men aldrig vare sig lämnat eller hittat någon själv, eller ens hört talas om
någon som  gjort endera.
Det fanns flera noteringar i boken, och den har alltså, på norska, varit i NewYork där en flygvärdinna vid namn Line från Norge tagit hand om den och sedan lämnat den på ett hotell i Caracas där en tysk turist vid namn Andreas tog hand om den och gav till sin danska väninna Signe, som lämnat den på ett Öresundståg från Köpenhamn till Göteborg där Petter tagit den och lämnat på Hotell Europa, rum 223.  Karin från Lund som bodde där efter Petter tog den med till Lund och lämnade den nu på StenStensonStentåget till Malmö till MIG !

Mer information om BookCrossing…

Romarblod

Publicerat av

Romarblod – Steven Saylor

Gordianus, privatdetektiv i Rom runt år 80 f.kr. löser gåtor åt den berömde Cicero. I Romarblod,  som är en historisk deckare, den första i en serie, gräver Gordianus fram matnyttigheter i ett fall där en man anklagas för att ha mördat sin egen far. Rom på denna tid förefaller vara lika fullt av lögner och svek som världen är idag. Ju mer detektiven rotar runt, desto mer fula saker hittar han. Spåren leder till Roms innersta krets. Ledarna och även honom själv!

 

Författaren, Steven Saylor, har uppenbarligen ett stort intresse för, och kunnande om, Roms  historia. Han säger sig grunda sin roman på autentiska mordfall, och har en hårdkokt detektiv i huvudrollen.  Läsvärd roman! ( Hoppas serien inte blir för lång och urvattnad, bara.)  

 

 

Sigmund Freud?

Publicerat av

Men är inte Jed Rubenfelds idé om att låta Freud vara psykologen i Analys av ett mord rent lysande? Jag önskar att jag tänkt på det först. Så kan det vara. Vad utredaren heter? Dr Younger…  Ack, vad man kan komma undan med. Men det förpliktigar, anser jag.
Ibland händer det att en bok jag förväntar mig något alldeles extra av, istället visar sig vara avslagen och ganska tråkig. Så är tyvärr fallet med Analys av ett mord.

Historien utspelar sig i USA. En ung rikemansflicka mördats. En annan flicka överfalls och förlorar både minne och talförmåga. En rackarns soppa. Den gode Freud kommer in för att analysera flickan.

Till att börja med är jag besviken över att det inte är Freud utan Younger som är huvudpersonen. Jag hade velat att Freud lett undersökningarna och fungerat mer som en privatdetektiv. Att berättarperspektivet hela tiden växlar mellan första person och tredje person gör det onödigt rörigt. Tillsammans med en rätt snårigt uppbyggd historia blir det en medioker läsupplevelse. Tyvärr, trots att det lovade gott i början.
Synd att Rubenfeld sjabblade bort sitt geniala uppslagsfrö. Och nu är idén ”upptagen”…

I’m shaken, not (only) störd…

Publicerat av

Craig ersätter Blanchet som Hercule Poirot i nästa film.

Hur hade det känts? Malplacerat? Då är det samma känsla som stormkokar inom mig efter gårdagens BONDpremiär. Daniel Craig är inte James Bond.  Lika lite som han är Poirot.  Daniel Craig är en klockren Rambo.
Och vem i hela världen har gett sig på manuset? Det finns endast en mycket svag antydan till plot. Nåja, det har väl aldrig varit storyn som gjort filmen när det gäller just Bond. Det finns iallafall ett mordförsök i årets upplaga av Bond. Det är allt. Resten är en killers road show. En sur, grinig och konstant våldsam och mördande 007 flyger runt i världen och dödar. Lekfullheten? Finessen?  De aristokratiska, töntiga små egenheterna vi vant oss vid och  superduper gadgetarna? Var är damerna?  Ja, och slipsknuten som genom de 19 första filmerna rättas till med precision efter alla biljakter, slagsmål och explosioner? Q ? Vem har tagit sig friheten att helt stryka Q i Craigs 2 filmer ? Q!
Kvar blir en rå våldsrulle utan finess. HELT utan.  Sorgligt.
Bond, arrogant  kvinnotjusare, är död. Rambo råskinn har nästlat sig in.  Hur kunde det hända? Tidigare filmer har ungarna uppskattat från 10 års ålder. Det var när de var tillåtna från 15.  Nu när blodet sprutar i var och varannan scen och den gode agenten mördar på löpande band istället för av nöd, har åldersgränsen sänkts till 11. Eh? Hur tänkte ni här?
En enda fyndighet i hela filmen. Man får anta att det är en hyllning till gamla goda tider att döpa en birollskvinna till Strawberry Fields.  Det kunde ni besparat er.  Sorry,  en enda fyndighet räcker inte. Det blir malplacerat.  Precis som Craig i huvudrollen. Tyvärr.

Vän av ordning funderar nu – är det samma människa som efterlyser ordning och reda i den ultimata serieproduktionen, som tidigare skrivit om sin motvilja mot deckarserier ? Japp. Så inkonsekvent är jag.

Tyska deckarförfattare är inte så dumma!

Publicerat av

Mordbyn är en samling vittnesskildringar där en av berättarna troligen är mördaren.

Är det så att den tyska författarinnan Andrea Maria Schenkel hittat en ny teknik?
Romanen utspelar sig i Tyska Einhausen 1955. Där har livet precis stabiliserat sig efter kriget. Trots det ligger det förflutna

kvar och gror och växer sig stort och ohanterligt. En dag kommer en liten flicka från byn inte till skolan. Ingen annan i familjen syns plötsligt heller till. Vad är det som händer på gården Tannöd?

Mordbyn är baserad på en verklig händelse och lär ska ha skakat om Tyskland rejält 2006 när den först gavs ut på originalspråk. Romanen toppade de tyska bästsäljarlistorna länge. Nu är den översatt till flera språk, bl a svenska, och är på gång att bli film också.

Vi pratar om ett klassiskt mordfall här. Författaren skriver rent gastkramande och inte förrän på slutet anar man ett sammanhang. Många olika röster tillåts reta läsaren med sina motstridiga frågor. Boken är en rent lyrisk fläta av små brottstycken. Läs den!