[SCROLL]
Juldagen 25 december
Här listar jag dagens TV-höjdpunkter
Kanal 9 22.40 Dirty Harry
Am. hårdkokt thriller från 1971 med Clint Eastwood som den tuffe snuten Harry som gärna inte drar sig för att ta lagen i egna händer.
Am. hårdkokt thriller från 1971 med Clint Eastwood som den tuffe snuten Harry som gärna inte drar sig för att ta lagen i egna händer.
Så här i jultider kan det vara svårt att komma på vad man ska ge folk i julklapp. Här kommer ett förslag som visserligen inte är det allra enklaste men gillar du att ge bort egenproducerade julklappar kommer det här garanterat imponera!
Efter att jag skrev ett inlägg om bokkonst (Passar som julpynt om man sätter i en ljusslinga) fick vi in ett tips från Olle Bäckstrom som arbetar på Sambiblioteket i Härnösand. Han har skapat ett bokbord och ett bokträd! Visst är de fina? Jag funderar själv på att göra ett bord fast ett pelarbord som är lite mindre med en stapel av böcker som ben.
Till bokbordet gjorde jag en bottencirkel av tre lager omlottliggande träbitar som jag sågade med geringssåg. Fäste ihop de tre lagren med skruvar. Kom inte ihåg vilken vinkel jag hade. Längden och vinkeln beror ju på hur stor ringen ska vara. Man kan ju också tänka sig att såga ut en cirkel ur en plywoodskiva. Jag satte hjul under ringen. Böckerna har jag limmat omlott med trälim och ovanpå lagt på en plywoodskiva som jag sågat. Jag fästade också ett antal långa skruvar genom skivan och ett antal lager av böcker för att få bättre stadga. Bokframsidebitarna är limmade med trälim direkt på skivan och mellanrummen är tätade med byggakryl. Sedan är allt lackat ett antal gånger.
Bokträdet är samma princip: Sågade trädets form ur plywoodskiva, Hyllorna är fästade med plugg, stammen och grenar målat med brunt, hoppade över byggakrylen. En kollega målade löv. Tänkte först göra löv av gröna bokfrasidor, men allt tar ju tid. Har dessutom ny bokhylla på G…
Böcker – Är idag lätt att få tag på. Antingen har du massa böcker själv du vill bli av med eller så går du till ett bibliotek och frågar när de gallrar böcker nästa gång. De kan säkert lägga undan till dig. Annars kostar böcker en spottstyver på till exempel myrornas loppisar mm.
Trälim
Byggakryl
Tre träbitar till ”ram”
Skruvar
Hyllplan
Eventuellt hjul till bordet
Plywood-skiva till bord och träd
Genomskinlig lackfärg
Grön färg till trädets ”löv”
Brun färg till trädets stam
Geringssåg
Pensel för lackering
Kniv eller liknande för att skära ut bokframsidebitarna (mosaiken)
Med reservation för att jag kan ha missat något…
Vi tackar Olle för tipset!
Vi på deckarhuset välkomnar idag Lotta Olsson till denna inblick i hennes arbete som recensent.
Lotta Olsson är journalist och arbetar som redaktör på DNs kulturredaktion – litteraturavdelningen. Man kan nog kalla henne deras deckarexpert då hon har skrivit många av de senaste årens deckarrecensioner.
Hon har också en egen blogg Lotta Olssons boktips som fungerar som hennes läsdagbok med bokfunderingar.
Jag har jobbat på DN sedan 1987, men började i sätteriet som vanlig arbetare. Sen las sätteriet ner och jag blev omskolad till journalist. Skrev en del om böcker på Namn och Nytt-sidan under de första åren, och tillträdde sedan 2001 som barnkulturredaktör. Fast jag vågade inte skriva nån recension själv förrän en sommardag när en ny Harry Potterbok kom ut på engelska. Det var mitt i den stora Harry Potterhysterin, och jag hade förstås hängt på låset till en bokhandel, huggit mitt exemplar och begett mig hem i fyrsprång och sträckläst. Dagen efter pep jag försynt på kulturredaktionens morgonmöte att det kanske vore en idé att recensera redan den engelska upplagan, och… ehrrm… jag skulle själv kunna försöka göra det. Jag fick till och med en förstasida att bre ut recensionen på, vad jag minns, och jag tror att det var ”Harry Potter and the order of the Phoenix” den 29 juni 2003.
Sen fortsatte jag skriva barn- och ungdomsboksrecensioner, och vid något tillfälle fanns det ingen tillgänglig deckarrecensent och då fick jag hoppa in där, och sen blev jag nåt slags informell deckaransvarig. Jag tror att jag är det fortfarande.
Morfar läste deckare, och var en outsinlig inspirationskälla. Han hade en egen liten skatt i deras lägenhet, en alkov där det stod en bokhylla knökfull med deckare och en läsfåtölj framför. Och ett litet bord med morfars askkopp och en flaska öl på golvet. Där satt han och njöt. Jag började läsa vuxenlitteratur när jag var nio, och både mamma och morfar guidade mig till deckarna (och till de svenska arbetarförfattarna, Väinö Linna och Harper Lee).
Gestaltningen, förstås – ett lagom vitt begrepp som i viss mån kan innefatta såväl språk som intrig. Somliga deckarförfattare kan skriva som tomtar (som Nicke Lilltroll! Och det finns värre exempel) men ändå få något slags driv i berättelsen, andra rör till intrigen utan att det gör något, eftersom de ändå skriver så vackert.
Nä, egentligen inte. Jag antecknar inte ett dugg när jag läser, vilket är rätt pinsamt – jag låter hemskt slarvig. Men medan jag läser funderar jag över grundstrukturen i boken, språket, intrigen, gestaltningen, miljöer, personbeskrivning och mest av allt över vad författaren egentligen vill ha sagt. Vad är det för typ av deckare? Hur förhåller den sig till andra deckare?
När jag skriver tänker jag mig ganska ofta att jag berättar om den för någon som är ganska stressad och när som helst tänker sluta lyssna. Det får inte bli för tråkigt. Och så tänker jag mig att recensionen i första hand är en bra vägledning för läsaren, inte ett bra sätt för mig att få uttrycka mig. Konsumentupplysning kommer i första hand, mitt ego i andra.
Nevada Barr har jag just sträckläst två av, de som översatts till svenska. Sharon Bolton, eller S J Bolton som hon hette på sina första böcker, är omåttligt skojig. Tove Alsterdal och Eva Dolan har varit allra bäst i år och hoppeligen kommer fler av Eva Dolan snart – men vi lär få vänta några år på ytterligare en av Tove Alsterdal.
Jag har två huvudsakliga arbetsplatser: på jobbet och hemma. På jobbet sitter jag i en spilta i ett kontorslandskap, det är bullrigt och rätt vad det är kommer chefer och redaktörer och rycker i mig för att jag ska skriva något som är jättebråttom.
Hemma är det tvärtom: då sitter jag i min mycket tysta lilla lägenhet, vid fönstret som vetter åt skogen. Becksvart utanför på vintern, på sommaren kommer nötskrikorna och hoppar omkring på balkongräcket och tittar på mig.
Jag har inga större koncentrationsproblem om jag inte är hysteriskt stressad, oftast kan jag skriva hängande upp och ned i en trapets. DN bygger konstant om och ett par gånger har det stått jobbgubbar med en borrmaskin en meter ifrån mig, utan att jag ens riktigt har märkt det.
Det är förvånansvärt många som frågar om jag har någon lästeknik, för jag läser verkligen löjligt mycket. Det ÄR ett missbruk! Senast jag kollade hade jag ett snitt på 2 300 sidor per vecka och det är absurt.
Men tja, vadå… man öppnar en bok. Man läser lite förstrött i början, sen grips man av historien och sen är boken plötsligt slut (och klockan är alldeles för mycket). Gör inte alla så?
Läsning är mitt defaultläge, brukar jag tänka – om jag inte gör något annat så läser jag. Den nya tekniken är UNDERBAR, man behöver ju inte ens kånka med sig böcker. Ibland läser jag direkt i mobilen, om jag inte har någon annan möjlighet. (Ganska jobbigt med en Nevada Barr som jag inte kunde sluta läsa, särbon hade nallat läsplattan och jag läste drygt fyrahundra sidor i mobilen fastän jag hade tänkt vänta. Men den var ruggigt spännande.)
Brittiska, tror jag. Med en massa undantag. Och ”psykologiska”, kanske. Fast det beror på hur man definierar dem. Jag tycker i alla fall inte om hårdkokt (utom ibland). Det är roligast med humor (Reginald Hill!) och stilistisk briljans (Kerstin Ekman!) och miljöer (Sharon Bolton!) och stämning (Belinda Bauer!) och driv (Val McDermid!) och samhällskritik (Leif G W Persson!) och skräck (Yrsa Sigurdardottir!). Och en massa annat (där det konstigaste är nåtslags personlighetsutvecklande tankegångar, som till exempel Laurie R King har i vissa av sina böcker). Egentligen tycker jag att en bra bok är en bra bok, det spelar ingen roll vad den handlar om eller vilken kategori den tillhör. Man ska välja sina egna favoriter utan att snegla på någon eller något, böcker läser man för sin egen skull.
Min recension av Johan Theorins ”Nattfåk” blev rätt bra. Och recensionen av Leif G W Perssons ”Den sanna historien om Pinocchios näsa” var oerhört kärleksfull, ser jag nu i efterhand. Men sågningen av arma Camilla Läckberg 2008 cirkulerar fortfarande på nätet, den var rasande och riktigt, riktigt elak. Det finns en formulering där som jag ångrar. Och det var oerhört skönt att året efter kunna skriva en positiv recension av hennes ”Fyrvaktaren”.
En författare skrev ett sorgligt mail och berättade att han hade gråtit hela sin releasefest för att jag hade sågat hans nya bok. Honom har jag inte skrivit om sen dess, jag ser bara för mig att han gråter och så spelar det in. Ibland tackar författare för en recension, men som tur är har jag extremt dåligt minne för verkligheten (jag minns böcker bättre) och glömmer genast bort vem som har hört av sig.
Generellt på genren? Njaej. Jo. Ibland. Fast det går fort över och jag har ju stora möjligheter att styra vad jag läser själv – jag är barnboksredaktör också och kan utan problem läsa barnböcker några dagar. Eller något helt annat som jag får för mig att göra en sida om. Jag har ett skrämmande bra jobb som jag får bestämma rätt mycket över själv. Och det tar sällan mer än ett par dagar innan jag med förtjusning kastar mig över deckarna igen. Det är en sån vid genre, man kan ju läsa så många olika sorter… Nä, nu lät jag sjukligt deckarorienterad. Men Shakespeare mördar också en massa folk i sina pjäser och ingen skulle undra om jag bara läste Shakespeare!
GÖR de? Det märker jag inte så mycket av. Jaha… Nä, jag vet inte. Vilken svår fråga! Jag ser inte riktigt min roll i det där, tror jag. Det är ju liksom bara jag och boken så länge jag läser eller skriver, och sen händer ju inte så mycket, jag går hem och läser en bok till bara.
Jag har en liten notis på min anslagstavla på jobbet, från Svensk Bokhandel. Där står det att 33 procent av svenskarna inte läser bokrecensioner särskilt ofta, elva procent läser aldrig bokrecensioner, och bara 16 procent av dem som är under 29 år läser bokrecensioner. Den notisen tittar jag på ibland när jag blir tyngd under nåt slags ansvar, och så blir jag glad igen: det är inte så många som bryr sig, ändå.
Den ser bra ut! Den värsta boomen är nog över, men deckaren fortsätter att vara en omfattande litterär genre som spänner över hela fältet, från tillfällighetsunderhållning till klassiska verk. Oslagbar genre för att berätta underhållande om jobbiga grejer.
Hoppsan! Jag läser nästan bara, jag hänger inte alls med på tevedeckare och film (det är därför jag lyckas läsa så mycket). ”Brottet”, ”Bron” (och engelsk-franska varianten ”The Tunnel” som var förbluffande annorlunda) och ”The Wire” (om man nu kan räkna ”The Wire” som deckare) är mina teveseriefavoriter. ”Riddarfalken från Malta” är fin (särskilt Peter Lorre), ”Copycat” med Sigourney Weaver är URLÄSKIG och fruktansvärt spännande, och Bo Widerbergs ”Mannen på taket” såg vi om härförleden och blev glatt överraskade: vad bra den var!
Ibland tänker jag att det vore roligt att se lite mer teve och film. Fast handen på hjärtat: det är ALLTID roligare med böcker.
Just nu kämpar jag mig äntligen igenom ”Snabba Cash”, som jag aldrig har lyckats läsa förut. Det är något med språket, jag hakar upp mig hela tiden. Men den ska jag inte skriva om. Däremot ska jag ha med Nevada Barrs ”Stum rädsla” som jultips, den har jag inte recenserat tidigare för jag fattade inte att den skulle vara så bra. Med det författarnamnet! Låter ju som ett skämt, särskilt som hon skriver nån form av naturdeckare. Och så var den så himla spännande!
Missade ni som jag att PD James När döden kom till Pemberley startade i Svt igår? Först blev jag förbannad eftersom jag trodde de skulle sända Downton Abbey men det här är en bra ersättning. Brittiskt, historiskt och vackra klänningar. Lägg till en mordgåta och jag är såld!
Första avsnittet hittar ni på SVTPlay
För övrigt gick PD James tyvärr bort för några dagar sen 94 år gammal. Hon är mest känd för sina böcker om kommissarie Dalgliesh men för bara några år sen när hon närmade sig 90! beslöt hon sig för att kombinera två av hennes älsklingsteman. Deckare + Jane Austen blev denna bok som nu också blivit en miniserie på tv. När döden kom till Pemberley är en ”fortsättning” på vad som hände efter att Elisabeth fick sin Mr Darcy – med en mordgåta inbakad.
Är en sydafrikansk deckarförfattare som skriver om Kap-provinsen. Han har haft lite olika huvudpersoner men i den här får vi följa Benny Griessel som också finns med i Devil´s Peak och Tretton timmar. Meyer har fått flera olika priser för sina böcker bland annan så blev Devil´s Peak utnämnd till årets bästa översatta (från engelska) deckare 2010.
Är ”släkt” med Wallander och Beck men i min mening så har Meyer lyckats bättre med Griessel. Det är mer djup i karaktären. I den här är Griessel fortfarande nykter men har andra personliga bekymmer som ställer till det för honom. Hans potentiella flickvän har också problem med alkohol och han får reda på omvägar att hans dotter har en pojkvän han inte vet om.
En okänd person skickar brev till polisen där han hotar att skjuta en polis/dag om man inte slutar skydda personen som mördade en kvinnlig advokat. Polisen står handfallna eftersom de inte vet vem som mördade kvinnan. Under 7 dagar jagar de febrilt efter kvinnans mördare (Griessels uppgift) samtidigt som de måste stoppa polismördaren. Det är högt tempo och varning för sträckläsning. Rekommenderas!
Att läsa böcker är det bästa sättet att lära känna sin omvärld. Här får man en känsla av samhällsklimatet i Sydafrika idag. Svarta och vita är fortfarande uppdelade men inte på samma sätt och det blir så klart en del spänningar.
Är en brittisk författare som, efter att ha blivit fascinerad av 1900-talets Tyskland, skrivit trilogin Berlin-Noir. I den ingår Falskspel, Dimridå och Tyskt Rekviem som jag läst nu . De utspelar sig i Tyskland (och i den här boken även Wien) 1936, 1938 och 1947 och handlar om privatdetektiven Bernie Günther. Trilogin kom ut i slutet på 80-talet/början på 90-talet. Efter ett glapp på nästan 15 år fortsatte han sedan att skriva om Günther.
Att förlägga en hårdkokt deckare till Berlin före och efter 2:a världskriget är genialiskt. Miljön är dyster, tuff och fascinerande. Berlin är ockuperat av de de allierade länderna Frankrike, Storbritannien, USA och Ryssland. I den här boken får vi följa med Bernie till Wien, som också är ockuperat, men som klarade sig betydligt bättre än Berlin.
Är en klassisk hårdkokt detektiv. Tuff men med ett milt hjärta, en typisk ofrivillig hjälte som är svag för kvinnor och sprit. I den här boken har han problem med sin fru.
Bernie får ett uppdrag att hjälpa en gammal bekant som sitter fängslad för mordet på en amerikansk kapten i Wien. Snart märker han att han hamnat mitt i en maktkamp mellan ockupationsländerna. Gamla nazister är hett villebråd samtidigt som det kalla kriget kryper allt närmare. Det är djungelns lag som gäller och människor gör vad som helst för att få mat och tak över sina huvuden. Boken innehåller ett flertal brutala scener och är inget för den som har svårt för våld.
Av en slump fick jag den här boken en vecka innan jag skulle åka till Berlin. Att läsa boken och vandra förbi byggnader och platser som nämnts i boken samtidigt som Berlinarna firade 25-års jubileet av murens fall var en fantastisk upplevelse. Historien är verkligen påtaglig och sitter bokstavligen i var och varannan byggnad i stan. Att boken dessutom till stor del utspelar sig i Wien, där jag bott 1 år gjorde inte läsupplevelsen sämre för min del. Att läsa historiska deckare är ett perfekt sätt att göra historien levande.
Vet inte hur det gick till?? men jag missade totalt två! nya deckarserier i söndags. Som tur är finns båda avsnitten på SVTPlay några dagar till. För att kompensera för denna miss får ni här trailers och länkar till avsnitten om ni är intresserade
Visas söndagar kl. 21.00 på SVT1
Trailer
Länk till avsnitt 1 på SVTplay
Visas söndagar ca 22.00 på SVT1
Trailer