Författararkiv: Veronica

Om Veronica

Namn: Veronica

Roll: Bloggskribent

Ålder: 32

Om mig: För närvarande student. Har precis avklarat tre terminer engelska och nu är det svenska som gäller. Har siktet inställt på på Uppsalas översättarutbildning och hoppas på att en dag kunna översätta lite litteratur (gärna deckare då förstås). Förutom att läsa deckare (och skräck) så tittar jag gärna på film även om jag märker att min smak blir mer och mer särpräglad för varje år.Tycker även om att pyssla med mina krukväxter och mina naglar (men inte samtidigt). Har även en liten personlig blogg som är tillägnad nagellack.

Gillar framför allt denna typ av deckare: Faktum är att jag tycker om de flesta typer av deckare men förmodligen helst de som får mig att tänka och gärna ha en liten skruv. Jag tycker om att bli förvånad när jag läser. Favoriterna är Mo Hayder, Belinda Bauer och Andrew Taylor. Men jag ser även fram emot nya böcker av Elizabeth George, Minette Walters (nu var det allt bra länge sedan!) och Val McDermid.

 

Fågelmannen av Mo Hayder

Publicerat av

Fågelmannen var den första boken jag läste av Mo Hayder. Jag hittade den av ren slump på biblioteket och tänkte att jag kunde ge den en chans eftersom det var en kvinnlig, engelsk deckarförfattareoch det brukar ofta vara en bra kombiation. Egentligen så är det otroligt att jag gav Hayder en ny chans efter den här boken för första intrycket var väldigt kluvet. Fågelmannen är nämligen väldigt blodig och väldigt grafisk. Nästan så en får lägga ifrån sig boken ibland för att det blir bara för mycket. Så jag vill utfärda en sorts varning först, ungefär som det görs på tv innan ett extra blodigt avsnitt av en deckare visas: ”Vi vill varna känsliga tittare för scener som kan verka störande.”

Handligen

Ett antal kvinnor hittas mördade ppå ett skrotupplag i närheten av Milleniedomen i London. Morden är ovanligt grymma och Londonpolisen inser snart att de har att göra med en extremt vriden seriemördare som lämnar en alldeles särskild signatur: en liten, levande fågel insydd i offrets bröstkorg.

Jack Caffery är hjälten som ska lösa fallet. En kriminalkommissarie plågad av sin brors försvinnande i barndomen. En gåta han fortfarande försöker lösa samtidigt som mannen, en dömd pedofil, som misstänks för broderns försvinnande fortfarande bor i huset intill.

Lite tankar

Fågelmannen är första boken om Jack Caffery men den ingår inte i The Walking Man-serien. Den gavs först ut av B. Wahlströms 2001 i Sverige och de gav även ut Trädens Tystnad och Tokyo. Men sedan så försvann Mo Hayder från den svenska marknaden tills Modernista plockade upp henne och började ge ut hennes nya böcker men även hennes äldre i en ny översättning. Roligt, tycker jag.

Men åter till det grafiska och sexuella våldet som återges i boken. Jag är fortfarande kluven till det. Normalt sett så blir jag för illa berörd av för grafiskt sexuellt våld i böcker. Oftast gör det att jag får avsmak för boken istället för att få en spännande läsupplevelse. Millenietrilogin är ett sådant exempel. Det räckte med den hemska våldtäkten på Lisbeth Salander i början av första delen för att jag skulle få total avsmak för böckerna. Jag klarade helt enkelt inte av det. Kanske är jag för känslig ändå?

Ritual av Mo Hayder

Publicerat av

Äntligen har ett svenskt förlag snappat upp Mo Hayder igen och hennes första bok i Walking Man serien släpptes i höstas på svenska. Ritual gavs ut 2008 och det finns nu 4 böcker i serien och jag kan varmt rekommendera dem allesammans. Den senaste Poppet, var verkligen nervkittlande utan dess like.

Walking Man serien handlar främst om polisdykaren Flea Marley och kriminalkommissarie Jack Caffery. Flea är ett nytt ansikte men för er som läst Mo Hayders första två böcker, Fågelmannen och Trädens tystnad, är bekant med Jack och hans förflutna. Har ni inte läst dem så kan jag verkligen rekommendera dem med en viss reservation: både Fågelmannen och Trädens tystnad är extremt blodiga och obehagliga. De är inte för den känslige. Jag vill varna lite extra för Trädens tystnad, för även om det är en bra deckare, så är den oerhört jobbig att läsa eftersom det handlar om en extremt obehaglig pedofil. Jag grät i timmar efter jag hade läst den just för att den var så jobbig, rent psykiskt.

Handlingen

Flea Marley är den unga polisdykaren som finner en avhuggen hand under ett rutinuppdrag. Hon plågas av saknaden av sina föräldrar som försvann två år tidigare under en dykning i Bushman’s Hole i Sydafrika. Jack Caffery har nyligen flyttat från London ned till Bristol för att slippa sitt förflutna och utredningen om den avhuggna handen hamnar på hans bord. Snart dras utredningen ned i en obehaglig undre värld av drogmissbruk och afrikansk svart magi.

Mina egna tankar

Oj, själva handlingen fick väldigt lite plats men samtidigt så behövs det inte mer än så. Jag vill ju inte förstöra läsupplevelsen för er. Det som jag tycker är mest fascinerande är hur Mo Hayders författarskap har utvecklats sedan Fågelmannen, som var hennes debutroman. Fågelmannen är nattsvart och de följande böckerna är också lika mörka. Men i Ritual så har det vänt. Eller ja, handlingen är fortfarande mörk och obehaglig (hon balanserar på gränsen till skräck) men det finns en ljus glänta där. Och jag tror att den gläntan kom med Fleas inträde i hennes böcker. Det är som hon lyser upp lite av det mörker som Jack omger sig med. Inte för att Flea är en ljus person, utan hon har sitt eget mörker och hon är definitivt ingen spillevink. Utan det är snarare en strimma av hopp som har kommit med henne i Walking Man-serien.

Det är en spännande bok som verkligen är en nagelbitare. Jag hade svårt att lägga den ifrån mig när jag först läste den. Det enda jag kan anmärka på, och det har egentligen inte med Mo Hayder att göra, är delar av översättningen. Det förekommer nämligen fel på ett ställe och det sticker i ögonen på mig. Alla kanske inte störs lika mycket av det men eftersom jag pluggar engelska och översättning är ett stort intresse hos mig så blir det en sak som stör, helt enkelt.

 

Polis av Jo Nesbø

Publicerat av

Jag vet att det säkert inte bara var jag som läste ut förra boken om den ärrade polisen Harry Hole och lämnades med en tom känsla och en klump i halsen. Jag vill inte förstöra eventuell läsupplevelse för er så om ni inte har läst Gengångare så är det nog bäst att ni hoppar över några rader nu.

Spoiler alert!

Ni som läst Gengångare vet att den slutar med att Harry blir skjuten och som läsare så lämnas man med intrycket att han lämnas för att dö. Något som givetvis var hjärtekrossande- har man läst flera böcker om en speciell karaktär så fäster man sig vid dem, eller snarare: jag fäster mig vid dem- de blir som vänner vars liv jag får ta del av, glutta på deras tankar och djupaste känslor. Så när de dör så förlorar jag en vän. Men det kanske bara jag som fäster mig vid fiktiva karaktärer. Hursomhelst så var jag rädd att det inte skulle komma fler böcker om den speciella polisen. Men tji fick jag (tack och lov)

Handlingen

En polis hittas mördad på ett sätt som påminner om ett mord som skedde på samma plats, på samma datum flera år tidigare och det märkliga är att den mördade polisen var den som utredde mordet: ett mord som inte blev uppklarat. Sen mördas en polis till: en brottsplats imiteras in i minsta detalj ur ett fall som samma polis en gång utrett, och sen mördas ytterligare en polis. Oslos poliskår står under mer press än vanligt och en grupp sätts samman för att försöka lösa det. Men en stol står tom.

Samtidigt som morden inträffar så finns en skjuten man, i djup koma, på Oslos sjukhus. EN man som tros ha information om korruptionen i polishusets ledning. Mannen hålls isolerad och ingen får komma honom nära….

Mina egna tankar

Jag mer eller mindre kastade mig över Polis när jag fick hem den eftersom jag ville veta vad som hänt. Hur hade det gått för Harry? Hade han överlevt eller vad hade hänt? Jag vill inte avslöja för mycket om detta eftersom det förstör lite av läsupplevelsen för er men jag kan säga att jag blev inte besviken. Själva handlingen, om vi åtsidosätter det här med Harry, är spännande och det är faktiskt svårt att lista ut vad som ska hända. Som vanligt så är handlingen hård och nattsvart, Nesbøs vanliga stil. Dessutom så ska jag tillägga att jag inte blev besviken på slutet den här gången!

Livrädd av S.J. Bolton

Publicerat av

Ni minns kanske att jag verkligen gillade S.J. Boltons Nu ser du mig i vintras och jag blev givetvis eld och lågor när jag såg att den nya boken om Lacey Flint- Livrädd. Det är faktiskt himla roligt att upptäcka fler och fler författare vars böcker jag verkligen ser fram emot att läsa. Jag tror min lista över favoritförfattare har tripplats det senaste året.

Handlingen

En mängd självmord inträffar i den anrika universitetsstaden Cambridge. Så pass många att det inte kan vara en slump utan något mer ondskefullt är i görningen. Alla offer är vackra, unga studenter vid universitetet. Polisen står handfallna, utan möjlighet att gå vidare. För att verkligen komma in under ytan så skickas Lacey Flint dit under täckmantel. Men ska hennes brokiga förflutna komma ikapp henne? Väl på universitetet så upptäcker hon att hon är mer utsatt än någonsin och hon vet inte vem hon ska lita på. Sen börjar otäcka saker att hända. Mardrömmar så verkliga att Lacey inte vet om hon sover eller är vaken…

Mina egna tankar

Bolton lyckas igen med att skriva en bok som jag har svårt att lägga ifrån mig. Jag liksom sugs in i handlingen och varje sida blir mer spännande än den nästa. Och den stora frågan är givetvis: vad är det egentligen som pågår? Det här är ett typexempel på en bok som jag verkligen gillar: den är spännande, har lite skräckvibbar, en bra hjältinna (även om ingen klår min absoluta favorit Barbara Havers) och en intrig som inte är helt lätt att förutse. Det jag vill läsa är en story där jag inte lyckas klura ut vem mördaren är efter några sidor. Jag vill hållas på spänn till sista sidan och det gör jag i Livrädd. Jag tror faktiskt den här boken skulle bli en väldigt bra film: jag kunde liksom se vissa scener framför mig när jag läste. Speciellt en som innehåller, märkligt nog, kottar. Ni kommer att förstå när ni läser boken.

Den enda nackdelen, om det nu är en nackdel, är att Lacey är lite för perfekt: det finns så många sagolikt vackra hjältinnor med ett mörkt förflutet att det nästan blir lite klichéartat. Jag uppskattar de som inte är så perfekta (återigen, Barbara Havers är den mest mänskliga kvinnliga hjältinna i deckarvärlden enligt mig) eftersom de ger en helt annan dimension. Nu är det så att jag gillar Lacey ändå så detta är egentligen inget som gör att boken blir sämre. Vad tycker ni? Har ni någon favorithjältinna (eller hjälte) och varför gillar ni denne?

 

1974 av David Pearce (första delen i Yorkshire kvartetten)

Publicerat av

När jag först fick hem 1974 så var det något som verkade bekant. Jag tänkte genast på en film jag hade sett året innan med bland annat Sean Bean och Andrew Garfield (ni vet, nya Spiderman). Men jag tänkte inte mer på det utan gav mig istället ikast med boken. Den kändes mer och mer bekant för varje sida men jag kunde inte koppla ihop de få scener jag kom ihåg från filmen med boken som jag läste. Ändå verkade det vara samma story. Men den hette väl inte 1974? Eller gjorde den det? Givetvis så började jag söka på IMDB.com och snart hittade jag filmen jag kom att tänka på: Red Riding: 1974. Och visst var det samma!

Handlingen

Eddie Dunford är en reporter på Yorkshire Post och får uppdraget att rapportera om mordet på en 10-årig flicka. När han börjar gräva i storyn så inser han att det finns ett sammanband mellan mordet på den här flickan och två andra småflickor som har försvunnit något år tidigare. Han gräver djupare trots pressen och hoten från den djupt korrumperade Yorkshire polisen. Det han finner är ett våldsamt, sadistiskt nät som spinner över polisen och in kommunfullmäktige. Eddie finner verkligen mer än vad han någonsin trodde och blir mer och mer intrasslad i härvan.

Mina egna tankar

Ibland så får jag hem böcker som verkligen är en överraskning. Nu så var jag ju på sätt och vis bekant med storyn innan eftersom jag hade sett filmatiseringen men tack och lov så hade jag faktiskt, trots att det var en bra film, glömt bort det mesta av handlinge. Men den här bra men samtidigt så tror jag inte stilen kanske tilltalar alla. Berättarstilen är lite ryckig, med tankar, låttexter och dialog blandat. Samtidigt så gillar jag det- det känns uppfriskande på något sätt.

Mordet som själva handlingen utspelar sig runt är väldigt obehagligt, så som det alltid är när det handlar om barn men det finns en väldigt brutal råhet i boken som till och med jag reagerar på. Det är inte ett frosseri i blod och gore kanske utan det är snarare en realism som gör att våldet blir mer påtagligt, mer skrämmande.

Död i skugga av Anne Holt

Publicerat av

Av någon anledning så föredrar jag tydligen kvinnliga deckarförfattare framför manliga. Det är inte ett medvetet val utan det har bara blivit så. Det är böckerna av deckardrottningarna jag verkligen ser fram emot och Anne Holt tillhör den kategorin. Jag minns inte när jag läste min första Anne Holt-bok men det var en bok i serien om polisen Hanne. Senare så fastnade jag för hennes andra bokserie om kriminalpsykolgen Inger Johanne Vik. Jag vet inte exakt varför jag gillar henne, kanske för att hon är aningens neurotisk. Hursomhelst så blev jag väldigt glad när jag såg att Död i skugga kom ut.

Handling

Död i skugga utspelar sig i periferin av terrordådet på Utøya vilket ger hela boken en väldigt tung stämning. Det går inte ens att tänka sig hur det måste ha varit för polisen, ja för hela allmänheten under de fruktansvärda dygnen. Det är en skräck bortom all fattningsförmåga.

Fredagen den 22 juli 2011 dör åttaårige Jon i sitt hem, i ett av huvudstadens rikaste områden, i en nästan ofattbar tragisk olycka. Inger Johanne anländer nästan minuter efter och bevittnar sin gamla skolkamrat, Jons mamma, med sin döde son i armarna. Samtidigt exploderar bomben i regeringskvarteren i Oslo.

Allt tyder på att det var en olycka men den unge polisen Henrik är mer skeptisk. Med sina envetna, och aningens klumpiga, sätt så lyckas han övertyga Inger Johanne att tillsammans med honom titta lite närmare på fallet.

Mina egna tankar

Oj, vart ska jag börja? Det här var en bok jag läste ut bara på ett par dagar för jag ville verkligen veta vad som skulle hända härnäst. Anne Holt håller läsaren i ett stadigt grepp fram till sista sidan där… ja, det får ni faktiskt läsa själv för jag vill inte förstöra för er. Men som jag nämnde tidigare så ger terrorhändelserna en sorts tyngd som är väldigt påtaglig. Dessutom så är själva kärnan, ett barn som dör under märkliga omständigheter, alltid ett ämne som berör mycket.

Det är svårt när fiktion blandas med verklighet, speciellt när det handlar om ett sådant laddat ämne. Det känns ju lite som händelserna i regeringskvarteren och på Utøya hände igår men jag tycker att Anne Holt behandlar ämnet med en väldig värdighet. Det känns inte sensationslystet utan det är egentligen väldigt nedtonat – terroristens namn nämns inte ens, till exempel – utan det fångar snarare den sorg, mörker och den uppgivenhet som de tragiska händelserna födde.

Mörka platser av Gillian Flynn

Publicerat av

Nu har flera av mina kollegor recenserat Gillian Flynns böcker och plötsligt slog det mig att jag inte har recenserat Mörka platser än! Joachim gillade verkligen den och Sara hade bara gott att säga om Sharp Objects och Linda gillar en annan av Flynns böcker, nämligen Gone Girl. Jag måste sälla mig till skaran och hylla Gillian Flynn, helt enkelt, för hennes bok Mörka platser ÄR bra och jag ser verkligen fram emot att läsa fler av hennes böcker.

Handlingen

Eftersom Mörka platser redan har recenserats här en gång så tänker jag inte gå så djupt in på själva handlingen utan bara dra en kort summering:

En kall natt i Kinnakee mördas en ung mamma tillsammans med två av sina döttrar i sitt hem. Den yngsta dottern Libby lyckas fly och hon pekar sedan ut sin äldre bror Ben som mördaren. 25 år senare blir Libby uppsökt av en grupp entusiaster som hävdar att hennes bror faktiskt är oskyldig. Mot sin vilja men lockad av pengarna så börjar Libby rota i det förflutna igen. Är den rätte mördaren verkligen bakom lås och bom? Eller har hon begått en hemskt misstag?

Mina egna tankar

Som jag avslöjade tidigare så gillade jag verkligen Mörka platser. Det är en sådan där bok som liksom är som gjord för att bli film. Jag vet inte hur jag ska beskriva det riktigt men det är hur spänningen byggs upp som gör att den verkligen är perfekt. Som läsare så vet man att något inte stämmer men det är omöjligt att veta exakt vad.

Som huvudkaraktär så är Libby väldigt intressant. Det finns inget som är stereotypsikt med henne och hon är långt ifrån den heroiska överlevaren. Istället är hon ganska småsint och bryr sig bara om pengar: hon är typen som rotar igenom sina barndomsprylar för att hitta något skräp att sälja till den som hostar upp nog mycket pengar. Hade det inte varit för hennes sorgliga förflutna så skulle man inte ha mycket sympati för henne och på något sätt så gillar jag den kontrasten. Det är verkligen inte vanligt att kvinnliga karaktärer är såpass osympatiska. Speciellt inte när de har ”hjälterollen” i handligen.