Författararkiv: Veronica

Om Veronica

Namn: Veronica

Roll: Bloggskribent

Ålder: 32

Om mig: För närvarande student. Har precis avklarat tre terminer engelska och nu är det svenska som gäller. Har siktet inställt på på Uppsalas översättarutbildning och hoppas på att en dag kunna översätta lite litteratur (gärna deckare då förstås). Förutom att läsa deckare (och skräck) så tittar jag gärna på film även om jag märker att min smak blir mer och mer särpräglad för varje år.Tycker även om att pyssla med mina krukväxter och mina naglar (men inte samtidigt). Har även en liten personlig blogg som är tillägnad nagellack.

Gillar framför allt denna typ av deckare: Faktum är att jag tycker om de flesta typer av deckare men förmodligen helst de som får mig att tänka och gärna ha en liten skruv. Jag tycker om att bli förvånad när jag läser. Favoriterna är Mo Hayder, Belinda Bauer och Andrew Taylor. Men jag ser även fram emot nya böcker av Elizabeth George, Minette Walters (nu var det allt bra länge sedan!) och Val McDermid.

 

En lögn att lita på av Elizabeth George

Publicerat av

Som jag har väntat på den nya från Elizabeth George! Äntligen en ny bok i serien om Lynley och Havers. Barbara Havers är för övrigt en av mina absoluta favoritkaraktärer i deckarvärlden: det finns ingen kvinna som liknar henne och det gör mig överlycklig. Hursomhelst, så har jag verkligen sett fram emot denne eftersom jag läst alla böcker i serien och jag tror det var den här serien plus Tony Hill-serien av Val McDermid som verkligen gjorde att jag fick upp ögonen för deckargenren. Innan så läste jag mer skräck faktiskt. Men, åter till En lögn att lita på.

Handlingen

Uppe i Cumbria, i nordvästra England ramlar den förmögne Ian Cresswell mot sin död: han halkar till, slår huvudet på en sten och faller i vattnet där han drunknar. En olycka verkar det som. Eller är det verkligen det? Cresswells morbror, en känd industrimagnat, utnyttjar sina kontakter i överklassen och får hjälp av, just det: Thomas Lynley.

Lynley, som fortfarande befinner sig i djup sorg efter mordet på hans fru Helen, skickas upp till Lake District för att göra en diskret undersökning. Cresswells död verkar vara en olycka men samtidigt så verkar familjen bära på en massa hemligheter.

Mina egna tankar

Oj, vart ska jag börja? Jag såg verkligen fram emot den här boken eftersom jag är förtjust i karaktärerna och Elizabeth Georges lite klassiska deckarstil men den här boken… Missförstå mig inte nu, jag har stor respekt för George och jag läste snabbt ut den här klossen på 634 sidor, men den här boken är inte särskilt bra. Varför undrar ni? Jo, för att den egentligen inte är en deckare i mitt tycke. Intrigerandet, som faktiskt handlingen bygger på i den här boken, påminner mer om den man hittar i såpoperor och dramaserier. Inget ont om det, många gillar det men det gjorde mig besviken eftersom jag förväntade mig en klassisk mordgåta. Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen och resultatet men jag kan säga som så att även om den här boken gjorde mig besviken så kommer jag att skaffa mig nästa bok så fort den blir tillgänglig. Boken var egentligen inte dålig men den var inte det jag hoppades att den skulle vara.

 

De bortglömda av Sara Blædel

Publicerat av

Det här är den första boken jag läser om den danska kriminalinspektören Louise Rick. Jag såg faktiskt fram emot att läsa denna eftersom jag brukar gilla danska saker. Eller ja, jag gillar vanligtvis danska filmer eftersom de ofta har en väldigt svart och skruvad sorts humor. Åtminstone det är det vad jag förknippar med Danmark. Dessutom så vill jag gärna läsa deckare från andra länder än Sverige, England och USA (och Norge om man räknar med Nesbø vilket man givetvis måste göra) så denna var ett välkommet tillskott.

Handlingen

Kroppen efter en ung kvinna med ett väldigt tydligt ärr i ansiktet hittas i skogen nära Hvalsø. Men vem är hon? Ingen med hennes utseende har anmälts försvunnen, inte nu och inte förut. Hon återfinns inte i något register. Fast besluten att få reda på vem kvinnan är så lämnar Louise ut en bild till pressen och snart hör en gammal sköterska av sig och berättar att kvinnan på bilden måste vara en flicka, Lisemette, hon tog hand om på en institution. Men Lisemette är egentligen en sammanslagning av två namn: Lise och Mette – de var tvillingsystrar. Men båda systrarna dödsförklarades flera år tidigare så hur kan hon helt plötsligt dyka upp död? Och vart är systern?

Louise börjar nysta i den här obehagliga historien och hon inser snart att den gamla mentalinstitutionen har mörka hemligheter på sitt samvete.

Mina tankar

Detta är tydligen den sjunde boken om Louise och på sätt och vis märks det. När jag läser boken så märker jag att det finns en bakomliggande historia, något i den omgivande skogen och framförallt i Louise förflutna. Men det är inte så att man inte förstår vad som händer. Det ger snarare en djupare dimension åt karaktärerna, gör framförallt Louise mer levande. Jag uppskattar det verkligen även om jag inte riktigt får grepp om Louise. Men det ger mig mersmak – jag vill definitivt läsa mer av Sara Blædels böcker.

Själva handlingen är obehaglig rent ut sagt. Av någon anledning har många böcker jag läst på sistone handlat om utsatta kvinnor och det verkar som det bara blir värre och värre. Eller så påverkar det mig mer och mer. Men historien om Lise och Mette berör mig verkligen och det var jobbigt att läsa vissa passager i boken. Kanske beror det på deras speciella utsatthet, att de var funktionshindrade och bortlämnade till en institution som skulle skydda dem men misslyckades gravt?

Storyn är skrämmande och obehaglig men den berör också. Den är inte actionfylld eller skyndar sig fram i ett snabbt tempo. Istället är det som en vardag och det är nog det som gör att man som läsare berörs tror jag. Som om man kan känna att ondska kan krypa in i den vanliga vardagen.

 

Nu ser du mig av S.J. Bolton

Publicerat av

Ibland så får man hem en bok som man inte har hört talas om och därmed inte har några direkta förväntningar och så visar det sig att det är en riktig pärla. Det händer inte ofta men jag kan glatt säga att S.J. Boltons Nu ser du mig är en otroligt bra och väldigt ruggig deckare. Nu vill jag bara läsa uppföljaren.

Handlingen

Lacey Flint, som jobbar vid London-polisen, hamnar mitt i ett obehagligt mordfall när det första offret snubblar blodig in i hennes famn. Plötsligt får hon ta del av en jakt på en mördare som härmar den mest ökända av världens galning – Jack the Ripper. Blodiga brev, med mördarens signatur skickas till Lacey. Uppenbarligen är det någon som studerat morden ingående eftersom de är nästan kopior av de breven som sändes under slutet av 1800-talet. Men varför är denne så fäst vid Lacey? Vet mördaren om hennes specialintresse för Ripper-morden? Och det som värre är, mördaren tycks veta om Laceys hemligheter.

Mina egna tankar

Nu ser du mig är berättat i ett jag-perspektiv i många av kapitlen, det vill säga det är Lacey som berättar historien. Detta gör att den allt som händer blir mer påtagligt. Det blir lite mer ”in your face” om ni förstår vad jag menar. Det är kanske ett lite sidospår men jag tycker det är himla intressant. Dessutom tror jag inte att jag förut läst en bok där det berättas ur en kvinnlig huvudpersons perspektiv. Det är inget jag reflekterat över förut utan jag kom på det efter att ha läst ett kapitel och av någon anledning trott att Lacey var en kille. Tro mig, det blev himla märkligt.

Men Nu ser du mig är väldigt bra och otroligt obehaglig. För det första så är det obehagligt för att Ripper-morden är än i dag fruktansvärt makabra och blodiga och dessutom så utspelar sig hela boken i ett sorts mörker. Det är det kvävande mörkret runt Laceys lägenhet, det kompakta mörkret över Camden och framförallt mörkret som verkar finnas inom Lacey själv.

Boken handlar till stor del om unga kvinnors utsatthet och det är alltid ett aktuellt ämne. Att författaren lyckas fläta in det i en raffinerad deckare/thriller är imponerande. Det är nämligen inte så påtagligt utan det kommer liksom lite successivt, speciellt när man tänker tillbaks på den. Så jag rekommenderar Nu ser du mig, men kanske inte till er som är mörkrädda. Jag vill inte förstöra er nattsömn…

 

Årets deckare: Veronica

Publicerat av

Ni älskar dem inte & Skuggsida

De bästa deckarna jag läst i år måste vara Skuggsida och Ni älskar dem inte av Belinda Bauer. De hör ju ihop så jag kan inte välja en av dem. Jag skulle vilja ge dem till de som vill läsa ett par otroligt spännande deckare.

 

Ni älskar dem inte (Bokus)…

Skuggsida (Bokus)… 

 

Varje år väljer alla som skriver för Deckarhuset ut den bästa deckaren de läst under året. Det behöver alltså inte vara en nyutkommen bok, utan det kan lika gärna vara en äldre så länge som den lästs under det gångna året.

En omöjlig död av Ian Rankin

Publicerat av

Jag tror jag har läst de flesta av Ian Rankins böcker om Rebus och jag blev därför glad när jag såg att Rankin börjat på en ny bokserie men om en helt annan huvudkaraktär. Rebus var ju lite av en antihjälte- en bråkstake som gjorde som han ville. I Rankins nya serie så får vi följa internutredaren Malcolm Fox (som jag hela tiden tycker låter som ett advokatnamn, fråga mig inte varför). Fox verkar också gå sina egna vägar.

Handlingen

Som böckerna om Rebus så utspelar sig En omöjlig död i Skottland. Fox är i Fife där han utreder en polis som är anklagad för sexuella trakasserier. Polisen har missbrukat sin ställning grovt i samhället och det har gått så långt att hans egen farbror har gjort anmälan. Men stämmer verkligen allt? Fox och hans kollegor inser att det är mer som ligger bakom och efter lite grävande så får utredningen en helt annan riktning. Helt plötsligt så kommer händelser från 1980-talet fram i nytt ljus och Fox kan inte låta bli att peta i det.

Mina egna tankar

Det här är tydligen andra boken om Malcolm Fox men det är den första jag läser. Jag är faktiskt positivt överraskad även om jag tycker att det var lite för politisk orienterad för min smak. Men samtidigt så spelar dagens Skottland in i själva handlingen eftersom de nyligen fått sitt eget parlament och jag vet att det talas om att göra sig oberoende från England. Det här är ju något som spelar ganska stor roll i boken, kanske inte det som pågår nu utan det som pågick under 1980-talet. Själv minns jag inte så mycket av bråket mellan Skottland och England utan jag minns snarare hur IRA planterade bomber i London. Men det är lite av ett sidospår.

Boken är traditionellt spännande och det är inte svårt att följa med i de olika svängarna den tar. Det blir lite tvära kast dock och själva ursprungsutredningen faller nästan i glömska. Det jag ändå gillar bäst med boken är karaktärerna: de är levande och det känns som de har en historia utanför bokens ramar. De väcker sympati, irritation och intresse, något som är viktigt för en bra bok.

 

Bond: Live And Let Die

Publicerat av

Live And Let Die (Leva och låta dö på svenska) från 1973 är min favorit i serien av Bondfilmer. Den innehåller allt man kan önska; voodoo, Karibien, ormar och alligatorer. Dessutom är det Roger Moores första Bondfilm och han har alltid varit min favorit eftersom han för med ett visst element av humor.

Handlingen

Tre män mördas samtidigt: under ett FN möte i New York, utanför en restaurang i New Orleans och på ön San Monique i Karibien. Alla tre var brittiska agenter och samtliga utredde San Moniques premiärminister Dr Kananga. Bond skickas för att utreda det hela men hamnar istället i klorna på gangstern Mr Big som beordrar att Bond ska dö. Men Bond lyckas fly med hjälp av sin gamle CIA kompis Felix Leiter. Nu är bara frågan: Vad har en karibisk premiärminister för samröre med en gangster från New York?

Bond följer efter Kananga till San Monique där han får hjälp av den smått hopplösa CIA agenter Rosie Carver. Snart finner Bond hemligheten: herointillverkning i en massiv skala. Innan han lämnar ön tar möter han den mystiska Solitaire.

Bond har ett omständligt uppdrag framför sig.

Mina egna tankar

Jag minns inte exakt när jag såg den här filmen första gången men jag minns att mina föräldrar lockade med att det var alligatorer, krokodiler och ormar med i filmen. Det säger litegrann om vad jag tyckte om som liten och vad jag fortfarande tycker väldigt mycket om. Det enda jag verkligen inte gillar är att Bond grillar en orm i sin hotellsvit. Det är inte ok i min bok. Men jag gillar själva storyn och den skulle fungera lika bra nu som på 70-talet. Heroinhandeln är, dessvärre, tidlös än så länge.

Figurerna är också bra i den här filmen. Rent generellt så måste man ha en bra skurk, en bra sidekick till skurken och givetvis en vacker Bondbrud. Jane Seymour är perfekt som Solitaire eftersom hon har den där oskuldsfulla utstrålningen. Hon kanske inte är den mest handlingskraftiga av Bondbrudarna men jag gillar henne ändå. Troligtvis eftersom hon har den där mystiska sidan och hon kan spå i tarotkort. Dessutom har hon extremt cool makeup i delar av filmen. Dessutom är namnet poetiskt, Solitaire som patiens heter på engelska passar ju henne utmärkt. Hon är ganska så ensam och tillbringar sin tid med att lägga kort.

Yaphet Kotto är rent ut sagt brilliant som Kananga (Kananga, eller Cananga, är det latinska namnet för blomman Ylang-Ylang- visste ni det?). Han är ju en otroligt bra skådespelare och som de flesta nog känner igen från första Alien-filmen eller den superba serien Uppdrag: Mord som sändes under 1990-talet på svt. Missade ni den så missade ni förmodligen en av de bästa polisserierna som gjorts. Jag är faktiskt förvånad att han inte varit med i fler storfilmer. Han är otroligt obehaglig som Kananga, kall och beräknelig i vissa avseende och totalt vild och helgalen i andra. Absolut ingen man vill ha att göra med. Hans sidekick är Tee-Hee som spelas av Julius W. Harris som sorgligt nog gick bort 2004. Tee-Hee är en bjässe med en konstgjord arm och en krok istället för en hand. Armen förlorade han till en gammal krokodil på alligator farmen. Inte heller en särskilt trevlig figur.

Baron Samedi, som egentligen är en loa det vill säga en ande från andevärlden inom voodoo-religionen, förekommer också som en av figurerna i Kanangas sällskap. Han är troligtvis en av de mest obehagliga av dem alla.

Avslutningsvis så vill jag verkligen rekommendera den här filmen till alla, främst för storyn för de bra skådespelarna, det bra soundtracket och det coola 70-tals modet.

Bond: Goldfinger av Ian Fleming

Publicerat av

 

Trots att jag är ett stort Bond-fan, och har varit det hela min uppväxt så har jag inte läst någon av Ian Flemings romaner om agenten. Jag har haft Goldfinger hemma i bokhyllan i flera år, efter att ha hittat den på loppis, men aldrig läst den av någon anledning. Men så närmade sig 50års jubileet av Bondfilmerna och jag fick för mig att plocka upp boken ändå.

Handlingen

James Bond, agent 007 vid Brittiska Secret Service stöter samman med Auric Goldfinger efter ett uppdrag i Sydamerika. Efter att ha avslöjat hans bluffande vid ett kortspel stjäl Bond hans vackra kvinnliga assistent och åker tillbaks till London. Väl där får han i uppdrag av M att undersöka Goldfingers förehavande. Något är skumt med mannens enorma rikedom, hans juvelerarbutiker runt om i London och hans resor till kontinenten. Smugglar han guld till Indien, där förfrågan är enorm?

Bond kastas in i Goldfingers värld och hans storslagna planer är inte riktigt vad de hade väntat sig. Han planerar en stöt, en kupp som saknar like.

Mina egna tankar

Så, hur många har sett filmen Goldfinger? Om ni inte har det så kanske ni ska hoppa det här stycket eftersom jag kommer att jämföra film och bok litegrann längre ned. Men först så tittar vi lite på boken.

Oj, vart ska jag börja? Låt mig säga så här: den är långt från politisk korrekt och lyckas med att förolämpa judar, koreaner och kvinnor (hetero-, som homo- och bisexuella). Troligtvis fler men jag tappade nästan räkningen. Nog för att det här med politisk korrekthet inte var särskilt stort på slutet av 1950-talet (boken kom först ut 1959). Storyn är helt ok men blir ganska så segdragen i de långa politiska utläggningarna eller hur lång tid det tar innan Bond lyckas klura ut hur Goldfinger fuskar när de spelar golf. Den stora stöten blir väldigt effektfull dock även om det blir lite av en antiklimax.

Skillnaden på filmen och boken? (Spoiler alert)

Ja, det första är ju helt enkelt att Oddjob har fått det fina namnet Fredag, vilket vad jag har förstått är översättarens verk (översätt aldrig namn, snälla). Men han är samma superasiat med nästan övernaturlig styrka och en dödlig hatt.

Bond är också väldigt annorlunda från filmens Bond. Han reflekterar mer och har faktiskt ett samvete trots att han egentligen inte utvecklas under handlingens gång. Men skuldkänslorna finns där, för Vesper (Casino Royale) och för alla de han dödat. Han är inte heller den självklara kvinnotjusaren. Faktum är han inte alls lyckas lika bra med kvinnorna i boken som han gör i filmen.

Bonds tjej i denna film är ju först Jill Masterson, som de flesta känner igen som hon som blir mördad genom att bli täckt av en guldfärg. Den scenen finns inte med i boken utan han får höra det senare av Jills syster att hon dog en långsam död efter att ha blivit täckt i guldfärg av Goldfinger. Men den huvudsakliga ”bondbruden” är ju Pussy Galore (vilket låter som ett namn som platsar i en vuxenfilm). Hennes roll är mycket olik den i filmen. I filmen har hon ett sorts tjejgäng och de är ansvariga för att spraya ”sömngasen” över Fort Knox med sina flygplan. Hon är inte heller särskilt förtjust i Bond, eller ja, inte till en början i alla fall. I boken leder hon en kriminell grupp av lesbiska kvinnor som har extraknäckt om cirkusartister. Bond är attraherad av henne men har egentligen ögonen mest på Tilly, Jills syster som han råkat snubbla över på sin jakt efter Goldfinger. Men Tilly är inte alls intresserad av Bond trots att han gör sitt bästa att beskydda henne. Men givetvis så får Bond till med Pussy (gud vad det tar emot att skriva det) i slutet eftersom hon egentligen inte är lesbisk: hon har bara ”aldrig träffat en man förr”….