Va? Vad nu? En skräckroman på Deckarhusets hemsida? Nja, det är väl inte riktigt så. Ja, det är en novellsamling av Stephen King och King är ju förmodligen en av världens mest kända skräckförfattare. Men han skriver faktiskt inte enbart om slemmiga monster i garderoben, mordiska clowner eller rabiessmittade hundar. Det som ofta glöms bort är att King är en otroligt bra historieberättare och hans karaktärer (speciellt kvinnliga karaktärer de senaste åren) har ett otroligt djup. Men låt oss inte gå alltför djupt ner i detta även om det är ett ämne jag skulle kunna tjata om i all evighet.

Novellerna som är värda lite extra uppmärksamhet:

Pepparkaksflickan

Strax efter solnedgången är alltså en novellsamling som kom ut förra året. Förutom de sedvanliga skräckberättelserna så finns de rena thrillers i denna och de är riktiga guldkorn. Den främsta berättelsen är Pepparkaksflickan, en titel som låter lite märklig och som jag ärligt talat inte begriper varför den heter som den heter. Men det är en oerhört bra thriller, en lite längre novell uppdelad i kapitel. Den handlar om Emily som precis förlorat sin dotter. Hon hanterar sin sorg på ett udda sätt; hon springer. Hon springer som en besatt. Tillslut så springer hon även ifrån sin make; hon lämnar honom och bosätter sig i sin fars sommarhus. Men hon råkar snubbla över något som försätter henne i ren och skär livsfara. Novellen är skriven med mycket hjärta och det är faktiskt värt att köpa boken enbart för den här novellen.

Rastplats

Den andra novellen utan något som helst inslag av övernaturligt är Rastplats som handlar helt enkelt om en obehaglig händelse som utspelar sig på en rastplats någonstans i USA. Mycket realistisk och otäck. Men också väldigt kort. Det finns något verkligt bakom den. Som om detta kan hända på vilken rastplats som helst. Och nej, det handlar inte om något övernaturligt. Det figurerar inte några onda clowner eller slemmig monster någonstans.

Några sista ord

Det är en bra novellsamling och överraskande få handlar faktiskt om monster. Det verkar snarare som Stephen King har övergått till mer psykologisk skräck. Det som är mest otäckt pågår oftast i våra egna psyken. Vi behöver inte alltid slemmiga monster för att vår nattsömn ska störas.

Det är alltid roligt att hitta nya författare som man faktiskt inte har läst förut. Åtminstone tycker jag det. Det är lite som att hitta en ny kompis och det är ju något som inte händer varje dag. Det här är den första boken jag läst av Johan Theorin och jag tror jag ska komplettera min boksamling med hans andra böcker också. Ja, jag blev faktiskt så pass nyfiken.

Handlingen

Sankta Psyko handlar om Jan, en förskolelärare, som tar jobb på ett ganska så speciellt ställe; nämligen av förskolan Gläntan som står i förbindelse med det stora mentalsjukhuset Sankta Patricia. Det som i folkmun kallas lite hånfullt för ”Sankta Psyko”. Där ska de värsta förbrytarna finnas samt en del andra förvirrade själar. Förskolan tar hand om några av barnen till de intagna och som en del av behandlingen så får de spendera tid med sina föräldrar. Så förskolan är ett sorts mellanting mellan förskola och barnhem även om alla barn inte stannar kvar där på natten.

Mystiskt förflutet

Jan, som är bokens huvudperson, bär på många hemligheter förstår vi, som läsare, rätt så snabbt. Det finns något, eller någon, innanför Sankta Psykos väggar som lockar dit Jan. Men vem och varför? Vi förstår även att saker och ting har hänt Jan, att han bär med sig mycket. Bland annat något som hände ett annat barn på en av de förskolor han jobbat på. Vad är det för skamfulla hemligheter Jan bär på? Men samtidigt så verkar Jan vara en mycket sympatisk kille så det blir svårt att förstå vad det är som hänt. En kontrast som inte borde fungera men som gör det ändå. På något sätt.

Några sista tankar

Upplägget gör att boken blir mycket spännande. Jag blir mer och mer nyfiken för varje blad och jag bara vill veta vad som ska hända härnäst. Den är mycket lättläst, något som jag bara ser som ett plus. Jag tror att de som gillar Camilla Läckbergs böcker även skulle uppskatta Johan Teorins romaner. Upplägget i Sankta Psyko är rätt så likt det som återkommer i Läckbergs böcker; det är handling i nutid och så utspelar sig vart och vartannat kapitel i dåtid. Sankta Psyko är mörk, nästan nattsvart, men utan att egentligen innehålla så mycket grafiskt våld. Den ger istället en obehagligt krypande känsla som gör att man drar upp fötterna när man läser. Man kollar låset på ytterdörren en extra gång och ser till att fönstren är ordentligt stängda. 

Under medeltiden så skrevs det mängder av släktsagor på Island, något som har gått till litteraturens historia. Idag så skrivs det deckare där. Och det är himla bra deckare!

Storylinen

Arnaldur Indriðasons har gett ut 8 deckare på svenska, de flesta handlar om polisen Erlendur men i just denna är det kollegan Sigurður Óli som står i rampljuset. Erlendur har rest bort och kan inte nås. Flera saker händer ganska så på en gång i handlingen och jag slås nästan av hur förvirrad jag blir. Hur hänger allt detta samman? Men det är inte en negativ förvirring utan snarare ett mycket smart drag att väcka min nyfikenhet.

Sigurður blir vittne till när en ung kvinna blir misshandlad till döds; en kvinna han precis ska tala med om misstänkt utpressning. Mördaren lyckas fly och kvar blir bara en massa frågetecken. Har detta något med den så kallade utpressningen att göra? Samtidigt pågår en parallell handling som väcker mer nyfikenhet men den tänker jag inte avslöja något om.

Storyn faller inte inom de klassiska ramarna för en deckarhistoria, det vill säga; ett mord begås, polisen kopplas in, en rad misstänkta presenteras in i handlingen, bevis hopas och till slut avslöjas mördaren. Nej, den här tar lite andra turer och det gillar jag. Även om jag gillar det klassiska knepet också. Men ibland så är det uppfriskande att läsa något som är annorlunda.

Det lockande Island

Det som gör böckerna av Arnaldur Indriðason så speciella är just den isländska miljön. Island är ju både himla nära och ändå så långt bort. De är nordiska, precis som vi men använder lite knepiga bokstäver som bara en språkvetare vet hur man uttalar. Namnen blir exotiska även om de känns bekanta. Det finns något mycket dunkelt och kallt i handlingen, men inte kallt som i ”känslokallt” utan som i temperaturen. Låter det knepigt? Det kanske det är. Karaktärerna är reserverade och väldigt sakliga. Jag kommer på mig själv att bli mer och mer nyfiken på landet Island.

Det finns en enkelhet hos karaktärerna som jag också gillar. Det känns som att det inte behövs raffinerade intriger för att göra dem intressanta. I början av boken, till exempel, sitter Sigurður på vakt utanför ett hyreshus för att se vem som stjäl en gammal dams morgontidning. Det är ett oviktigt sidospår och ja, ni vet vad jag kommer att säga; jag gillar det.

Arnaldur Indriðason är inte den enda deckarförfattaren från Island. Yrsa Sigurðardóttir är en annan mycket bra författare därifrån som skriver mycket spännande böcker. Hennes tre första böcker finns på svenska men de tre senaste är tyvärr inte översatta.

Jag kan erkänna det på en gång; jag gillar Camilla Läckbergs böcker. Precis på samma sätt jag gillar Minette Walters böcker; de är lättlästa och spännande. Underhållningsvärdet är faktiskt skyhögt!

Handlingen

Som vanligt utspelar sig handlingen i Fjällbacka, ett osedvanligt otursförföljt samhälle. En gammal barnkoloni ute på Valö, en ö strax utanför Fjällbacka, håller på att rustas upp men i skuggorna av den vita och nedgångna kåken döljer sig ett blodigt förflutet. 1974 försvann en hel familj spårlöst därifrån, endast den lilla ettåriga dottern Ebba återfanns ensam när polisen anländer efter ett anonymt samtal. Resten av familjen; mamma Inez, pappa Rune och Runes tidigare barn Claes och Annelie, är som uppslukade av jorden.

Nu är Ebba tillbaks på barnkolonin med sin make och försöker hämta sig efter ytterligare en personlig katastrof. Tillsammans ska paret rusta upp det vita huset och öppna ett Bed & Breakfast. Men någon vill annorlunda. Snart har någon försökt att sätta eld på huset och spekulationerna är i full gång. Har detta något att göra med det mystiska försvinnandet av Ebbas familj?

Läckberg kör sin stil som är bekant för er som läst hennes böcker förut; vi har handlingen i nutid och sen kapitel som utspelar sig i det förflutna och genom handlingens gång så vävs ödena tillsammans. Det är ett mycket smart koncept som jag gillar eftersom det blir lite olika vinklingar och perspektiv. Många författare gör liknande saker; Minette Walters, som jag nämnde tidigare, blandar gärna in små kartor över aktuella platser, e-post konversationer eller nyhetsartiklar.

Karaktärer

Som vanligt så är det författarinnan Erica och hennes make Patrik som befinner sig runt handlingens centrum. Själv har jag lite svårt för Erica som person, men missförstå mig inte för hon är en bra karaktär. Skulle jag haft en Erica runt mig skulle jag nog bli galen eftersom hon lägger näsan i blöt så illa att hon oftast råkar i trubbel på ett eller annat sätt. Men det är det som är så bra med fiktiva karaktärer; de kan vara lite störiga och jobbiga utan att det förstör själva läsupplevelsen. I kontrast mot Erica så finns ju hennes make Patrik, den alltid så lugna polisen.

Det som är bra med böcker som ingår i en serie med fristående delar är att det finns plats för många karaktärer. Själv så tappar jag ofta räkningen och har svårt att hålla reda på vem är vem när jag börjar läsa en ny bok. Men eftersom jag läst de böcker som tidigare getts ut av Läckberg så är de flesta karaktärerna redan bekanta och de behöver inte presenteras. Däremot så kanske det är svårt för en som aldrig läst Läckberg förut att riktigt sätta sig in vilka alla personerna är och vilken deras relation till varandra är. Men det är ju en pytteliten nackdel som faktiskt upphävs av överhängande goda.

Slutorden då?

Änglamakerskan är en läsvärd bok och den är lättläst. Jag ser inte lättläst som en nackdel utan det är himla bra; jag blir underhållen vilket faktiskt är själva syftet med att jag läser. Själv kommer jag att invänta nästa del i Fjällbacka serien. Möjligen kommer jag att spana in de filmatiserade versionerna också.

Tidigare på Deckarhuset:

Sara om Änglamakerskan…