Blodet droppar, blodet droppar…

Publicerat av

Är det någon mer som minns barndomens typiska spökhistorier, berättade på diverse läger och tältutflykter med scouter och klasskompisar eller vad det nu kunde vara? Jag hade helt glömt bort dem, måste jag erkänna.

.

Anteckningsböcker

När vi nu har ägnat oss åt att röja husets övervåning har jag gjort diverse fynd. Bland annat mina författardrömmar från späd ålder. Jag skrev u ilsket röda tjocka inbundna anteckningsböcker som jag fick av min uppmuntrande faster. Dessa hittade jag i en låda på vinden! Lycka? Mja, si och så.

Blodet droppar, blodet droppar… fanns med i så gott som varannan skräckhistoria under det goda året 1972. Som 10 åring hade jag en svårt makaber ådra som skrämmer vettet ur mig idag, om jag ska vara ärlig.

Tidigt 70tal hade vi inte speciellt mycket på TV att titta på som vidrig inspirationsrik källa, och inte heller bio eller videoinspelningar och hyrfilmer.

.

Barnpsykiater

Var fick jag dessa gruvliga fantasier från? Hade jag idag funnit en sådan bok som tillhörde Min 10årig son eller dotter, hade jag nog kastat mig på telefonen och bokat privatkonsultation med närmaste barnpsykiater!

Mina illustrationer var inte heller att leka med… Mycket rött blod och ansikten som verkade Direkt inspirerade av den kända tavlan ” Skriet” .

Man kan fundera på om det finns något samband, någon ”röd” tråd eller väg från dessa blodiga berättelser till dagens förkärlek till kriminalromaner…

Detta inlägg är publicerat under Allmänt av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.



Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.