Blodläge, del tre i Johan Theorins serie om Öland under fyra årstider. Vi har här kommit till näst sista delen – våren.
Blodläget är ett mörkrött stråk som man förr trodde vara förstenat blod från en strid mellan trollen och älvorna. Det löper genom kalkstenen vid den öländska kusten och enligt gammal folktro för det med sig otur att bygga sitt hem mellan trollen som bor i stenbrottet och älvorna som huserar på alvaret.
Trots det står vid påsktid ändå några nybyggda lyxvillor vid det övergivna stenbrottet.
Vi har t ex Vendela och Max Larsson, som gör en förfärlig entré och stöter på Per Mörner och hans son tämligen bokstavligt. Paret är inte det minsta harmoniskt och kärleksfullt, långt ifrån. Det finns hemligheter svarta som natten.
Så har vi som sagt Per Mörner, som avser fira påsk tillsammans med sina två barn i den gamla stenhuggarstugan han ärvt. Pers far blir en lika plötslig som objuden gäst i stugan. Fadern lider av sviterna efter en stroke och som om det inte vore nog hinner hans förflutna inom porrbranschen upp honom och ställer till stora bekymmer.
Den helt underbare 83-årige skepparen Gerlof Davidsson, flyttar tillbaka till sin lilla stuga för att uppleva våren i sitt gamla hem för kanske sista gången. Han har en skattgömma. Den består av hans döda fru Ellas dagböcker. Dagböcker som han efter stor vånda ändå beslutar sig för att läsa. Det han får läsa om är något väldigt märkligt, rent av övernaturligt.
Grannsämjan som till en början är överdrivet artig och försiktig rasar tämligen fort ner i katastrof och svartsjuka, misstänksamheten gror bakom husväggarna och hemligheterna börjar bubbla upp till ytan.
Man måste en god bit in i storyn innan den blir särskilt spännande. ”Nattfåk” och ”Skumtimmen” var betydligt tätare, medan ”Blodläge” handlar mer om relationer och drama runt dessa. Deckare? Mja, Nja.
Mycket bra roman är det i absolut. Läsvärd? Ja, helt klart.
Risk för att Theorinska turistvandringar Öland föreligger. Den litterära turismen har fått ytterligare en författares verk att slå klorna i.