Det är torsdag och regnet hänger i luften. Jag väntar på mitt lunchsällskap, författaren och journalisten Olle Lönnaeus som ska berätta för mig om sina tre böcker, ”Det som ska sonas”, ”Mike Larssons rymliga hjärta” och även ”En enda sanning” som släpps nu i dag.
Det är ett möte jag verkligen tycker ska bli spännande. Vi har Sydsvenskan som husorgan och med intresse genom åren läst Olles utan en tanke på honom som blivande romanförfattare.
Jag får höra att Olle, förutom några mindre alster i ungdomen, inte haft några bokskrivardrömmar jäms med sitt skrivande som politisk journalist på Sydsvenskan. Jag som trott att alla journalisten hade dussinet hemliga skrivbordsprojekt i gömmorma fick mina förutfattade meningar brutalt skrotade.
Vi pratar först lite om debutromanen, ”Det som ska sonas”, och Olle berättar om hur han bestämde sig för att nu var det dags att starta ett romanprojekt. Han hade en historia snurrande i huvudet och drog helt sonika igång. Att den utspelas i Tomelilla beror helt enkelt på att det är där författaren vuxit upp.
Olle berättar; ”Den röda tråden är att handlingen i mina böcker till stor del är förlagd till Tomelilla och att den här lilla orten utsätts för en impuls, ett slags ”störning” utifrån som påverkar skeenden. Agnes i den första, Amela i den andra och i min tredje roman En enda sanning är det den fundamentalistiske extremisten Osama al-Din.”
Det här med att vara politisk journalist och arbeta med bl a mellanöstern har mycket tydligt inspirerat Olle i skrivandet. Han berättar att yrkeslivet under de senaste 25 åren givit honom mycket gratis i skrivandet. Främst när det gäller reseachbiten. Jag vill allt protestera mot det där med gratis. Nog har han i sitt arbete fått jobba hårt för att fylla sin erfarenhets- och kunskapsbank även om det ligger längre bakåt i tiden? Jo, Olle håller med, och visst behövs det viss reseach ändå, men han är övertygad om att han har det betydligt lättare med sin journalistiska bakgrund än författare med andra yrken i ryggen. Han är van att göra reseach och gräva både brett och djupt dagligen, så det tar inte speciellt lång tid att vaska fram informationen han behöver. Nog låter det blygsamt, men kanske är det precis så.
Vi pratar lite om det där med avsaknaden av en framträdande kommissarieroll i böckerna så här långt. Är det ett medvetet eller omedvetet val, undrar jag?
Olle berättar att han upplever att det vore en latmansväg att bygga nästa bok på den redan skapade karaktären.
Han säger; ”Jag har funderat över möjligheten att återanvända mina karaktärer, som många deckarförfattare gör, men inte riktigt kunnat göra det eftersom jag liksom målat in karaktärerna i hörn i slutet. Det blir ju på ett sätt jobbigare. För varje roman får man först uppfinna sina karaktärer, sen lära känna dem och lära sig älska (eller hata) dem – för att sen skiljas. Det blir ju som att man tvingas ingå det ena äktenskapet efter det andra.”
Som läsare uppskattar jag nya persongallerier för varje bok. Det blir inte vare sig förutsägbart eller tråkigt. Nya bekantskaper är mer spännande än gamla avdammade, som jag ser det.
Nu är det faktiskt inte så att det är helt nya karaktärer rakt igenom. Förutom Tomelillapoliserna är det ytterligare en och annan person som följer med in i nästa bok, även om det är fråga om rent perifera personer. Ett slags smygmaskor som håller ihop böckerna.
Jag är lite nyfiken på hur Olle arbetar med sina böcker, och får höra att i ”Mike Larssons rymliga hjärta” var det karaktären Mike som föddes först, och själva historien berättade Mike sedan för sin författare.
Så var dock inte fallet när det gäller den nya romanen, En enda sanning. Där inspirerades Olle av två olika personer, sin gamle morfar å ena sidan, och Sveriges förste självmordsbombare Taimour Abdulwahab.
Olle berättar att En enda sanning är en thriller om ett terrormord – och om en man som söker sanningen om sin far.
Den kretsar kring fyra huvudpersoner: Joel Lindgren som hittar sin far, den misslyckade konstnären Mårten Lindgren, hängd i en krok i taket. Osama al-Din häktas för mordet. Och Fatima al-Husseini anlitas av Säpo för att förhöra Osama. De här förhören utvecklas till ett slags psykologisk maktkamp om sanning och lögn, gott och ont.
Här är lunchtimmen över för både Olle och mig, och vi på Deckarhuset tackar för ett spännande och intressant möte att berätta om för våra läsare!
En enda sanning som den nya boken heter kommer ut precis idag, och jag rekommenderar er att precis som jag, sätta tänderna i den direkt! Självklart kommer jag tillbaka med mina högst personliga åsikter inom kort!