Deckarhuset 4 år! Vinn 19 deckare!

Fyra år!

Deckarhuset blev alltså en trotsig 4-åring i dag. 1970 inlägg har det hunnit bli under dessa år. Jössös!

Lite drygt ett år efter det att Deckarhuset skapades, närmare bestämt den 15:e November 2009, kom även TheCrimeHouse.com till (även om den tjuvstartade lite innan). Där har vi till dagens datum hunnit publicera 361 inlägg.

Många inlägg blir det.

 

Gästförfattare

Nu under augusti har 19 deckarförfattare gästspelat här på Deckarhuset. Under alla dagar som vi har haft en gästförfattare har vi även haft en tävling där man kunnat vinna en bok av den aktuella författaren (de tävlingarna är fortfarande pågående, de avslutas den 31 augusti. Så om du inte redan har skickat in ett bidrag till dem så är det bara att leta dig ned i bloggflödet för att hitta dem).

 

Stor tävling!

Vi tänkte avsluta vårt födelsedagsfirande med en stor tävling. Denna gång kommer en lycklig vinnare kamma hem en deckare av var och en av våra gästförfattare. Alltså hela 19 stycken! 

Hur tävlar man?

För att vara med och tävla behöver du skicka in ett foto på dig själv där du visar hur glad just du skulle bli om du vann! Är du blyg? Inga problem, var lite kreativ! 😉

Skicka bilden och din postadress till tavling(a)deckarhuset.se senast den 31 augusti.

OBS! Att du genom att delta i denna tävling ger Deckarhuset/TheCrimeHouse rätt att publicera bilden.

Vinnaren kommer meddelas någon gång i september. Vänligen observera att författarna/förlagen själva kommer skicka ut böckerna. Det kommer alltså komma uppdelade i många små packet. Vi kan därför inte ge ett exakt datum för när vinsterna skickas ut. Läs våra fullständiga tävlingsregler här…

 

Tillsist…

Ett stort tack till alla våra gästförfattare! Ni har varit otroligt generösa som både tagit er tid att göra ett inlägg och skänkt böcker till tävlingarna! 

…och så ett stort tack till alla er som besöker oss! Deckarhuset har Sveriges absolut trevligaste besökare!

Anna Jansson – Lik en brud

Anna Jansson belägrar deckarhuset: Få har väl missat Anna Janssons Gotlandsdeckare om kriminalpolisen Maria Wern, som också har filmatiserats. År 2000 debuterade hon med Stum sitter guden. I år kom den 12:e boken – När skönheten kom till Bro. Vi på deckarhuset har recenserat flera av Anna Janssons böcker här är en av dem:  Alkemins eviga eld.

 

Lik en brud

Verkligheten överträffar alltid dikten. Efter tio år som författare borde jag kanske ha insett det. Det osannolika är bara osannolikt tills det faktiskt inträffar. Och det gjorde det!

 

Botaniska Trädgården i Visby är en av mina favoritplatser. Här lekte jag som barn bland rosor, kryddor och ädelträd. Badade i dammen. Här svärmade jag som tonåring. Det var den givna platsen för en deckarintrig. Den ljuvliga trädgården i kontrast till det hemska.

 

I ”Drömmen förde dej vilse” hittas en sjuksköterska död i lusthuset på tempelkullen i Botaniska trädgården i Visby. Hon är klädd till brud. Någon har hängt upp långa remsor av lakansväv som fladdrar i vinden. Det ser ut som en konstinstallation, tycker de besökande turisterna i boken när de stannar till för att lyssna på den flöjtspelande trädgårdsmästaren.

 

I juni i fjol landade ett flygplan med särskilt inbjudna gäster till mitt finska förlag och journalister från de största finska magasinen. De ville göra intervjuer och bli guidade i Maria Werns fotspår och jag kom på den tvivelaktiga idén att vi skulle spela upp just den scenen ur boken. Jag hyrde in trädgårdsmästaren som spelade flöjt och en död brud till lusthuset. Tanken var att journalisterna, som guidades runt dag två, själva bli en del av handlingen och upptäcka banden som fladdrade i vinden och gå upp till tempelkullen och hitta bruden. Det hade fungerat finfint dag ett med gästerna.

Men det gick inte som jag hade tänkt.

 

Vad jag inte visste var att en riktig vigsel skulle förrättas på exakt samma plats . Jag hade ingen aning om det, jag lovar. Vigselförrättaren hade inte ont anande gått upp till lusthuset i god tid och till sin förskräckelse sett bruden ligga helt utslagen på bänken. Kritvit i ansiktet med blåbleka läppar och sönderriven klänning. Han hade gått fram till henne och frågat: ”Är du bruden.” Och hon sa: ”Ja!”, för hon trodde att han var en del i teatern. Under några fasansfulla minuter måste det ha känts ganska pressande för vigselförrättaren att tänka på den förestående vigseln mellan två älskande när bruden var helt lealös och ur form.

 

Efteråt fick jag betala en sorts böter, eller avgift. Det kostar en slant att ha vigseln i lusthuset och vi enades om att taxan för en död brud var den samma som för en levande och det betalade jag gärna. Huvudsaken var att den riktiga vigseln kunde gå av stapeln precis så som det var tänkt. Och att det som skulle bli ett minne för livet – fick bli ett ljust och behagligt minne i den vackraste av trädgårdar.

 

Anna Jansson

 

Anders de la Motte: Faran med reseachöverskott eller – ingen blir någonsin oskyldigt arresterad i Sverige.

Anders de la Motte är f.d. polis och säkerhetschef samt författare till thrillrarna [geim] [buzz] och snart utkomna [bubble] en serie som  vi på deckarhuset älskar! Läs till exempel Joachims recension av [buzz] här… Trilogin är såld till över 25 länder och en filmatisering är planerad.

 

Faran med reseachöverskott eller – ingen blir någonsin oskyldigt arresterad i Sverige.

Det kan vara farligt att som författare veta för mycket om ett ämne. Missförstå mig inte nu, jag menar inte ”vakna upp med ett hästhuvud i sängen” farligt –utan snarare farligt för själva berättandet.

 

Har man skaffat sig gedigna kunskaper om ett ämne, antingen genom praktiskt erfarenhet eller genom omfattade research, är det helt naturligt att man vill väva in detta i sin berättelse för att göra den mer autentisk.

 

Men ju mer man känner för ett ämne, desto svårare blir det också att avgöra var i berättelsen man måste prioritera läsupplevelsen framför sitt eget kunnande. Som läsare förväntar sig de flesta av er att en deckare först och främst är spännande, inte nödvändigtvis korrekt in i minsta tekniska detalj. Att berättelsen känns realistisk är med andra ord viktigare än att den faktiskt är det.

 

Mitt researchöverskott ligger huvudsakligen inom svenskt polisarbete, vilket kan ha både sina för- och nackdelar.

Polisiärt arbete innehåller nämligen extremt sällan – för att inte säga aldrig – moment som ”slita åt sig en mobiltelefon med dålig laddning för att ensam ge sig ut i skogen mitt under en storm för att jaga en seriemördare.”

 

Istället finns det ett överflöd av ”lägga ett kuvert i internposten och lira lite innebandy medan vi väntar tre veckor på svar från SKL” ögonblick. Ni ser problemet? Det finns helt enkelt inte tillräckligt många riktiga seriemördare för att räcka åt alla berättelser…

 

Alltså handlar det om hitta en balans, att kombinera faktiskt realism med uppfattad sådan. Att smyga in tillräckligt med autentiska detaljer för att de mindre autentiska inslagen ska fungera. Majoriteten av alla bra deckare därute är trots allt inte skrivna av personer med praktisk erfarenhet av brottsutredningar utan av författare med en säker känsla för att konstruera en bra berättelse.

 

Här tänkte jag i vilket fall ösa ut mitt eget researchöverskott och bjuda på några autentiska detaljer som, använda i rätt sammanhang, kan hjälpa till att göra en berättelse mer verklighetstrogen.

 

Vi kan väl börja med rättsordningen:

Gången för frihetsberövande i Sverige är: gripande (polisen), anhållande (åklagaren) och häktning (rätten). Inget annat, oavsett vad som ibland står i tidningarna, jag lovar! Därtill följer ytterligare några polisiära tvångsåtgärder som omhändertagande (av drogpåverkad eller psykiskt sjuk), hämtning eller medtagande (till förhör eller kroppsbesiktning/provtagning) och avlägsnande (för att förhindra ordningsstörning). Arresterad blir man alltså inte i Sverige, varken skyldigt eller oskyldigt.

 

En polisman, oavsett grad, beslutar själv om husrannsakan vid ”fara i dröjsmål” (dvs. brådskande fall)

 

Det betyder att man till skillnad från de amerikanska kollegorna slipper ringa upp en trilskande domare mitt i natten för att för att begära skriftligt tillstånd, lika lite som man behöver läsa upp den frihetsberövades rättigheter och förklara att han har the right to remain silence… In med dörren och på med handfängseln bara, åtminstone så länge du i efterhand kan dokumentera att ditt ingripande varit lagenligt och proportionerligt. Den amerikanska rättspraxisen kring ”fruit of the poisonous tree” finns inte heller. I Sverige är bevis alltid bevis, oavsett om de införskaffats på ett lagstridigt sätt.

 

Fanns liket i bagaget går föraren av bilen inte fri, även om polismannen som bänt upp luckan gjort något formellt fel. (Däremot riskerar polismannen att fällas för tjänstefel, men det är en annan historia.)

 

En målad polisbil kallas radiobil – detta för att då man i tidernas begynnelse började övergå till bilburen patrullering hade bilar både med- och utan kommunikationsradio. De som hade radio kallades radiobilar och det begreppet har sedan dess bitit sig fast. Nummerbeteckningen på sidan/taket av bilen visar vilket polisområde bilen tillhör, vilken avdelning (trafikpolisen, närpolisen, utryckningen m.m.) samt om bilen innehåller ett befäl som t.ex. Yttre befäl och i de större städerna även: Yttre kommissarie. Föraren av en polisbil väljer själv om han vill köra med både blåljus och siren vid utryckningskörning. Båda signalerna beordrar samtliga andra trafikanter att lämna fri väg. (även fotgängare på obevakat övergångsställe, zebralagen går inte före!)

 

Några polisiära rotlar existerar i stort sett inte längre. Numera har de nästan överallt – i alla fall på pappret – ersatts av enheter. För en polisdeckare är dock ordet rotel betydligt mer effektfullt och ger läsaren en omedelbar känsla av autenticitet. Det är bara att känna efter själv:

Våldsroteln eller våldsenheten?

 

Just det lilla ordet rotel kan väl tjäna som ett utmärkt avslutande exempel på hur, enligt min mening, en berättelses autenticitet inte huvudsakligen ligger i hur verklighetsnära den egentligen är – utan hur trovärdig den uppfattas av läsaren.

För trots alla våra författarmässiga researchöverskott är det i slutändan ni som bestämmer vad som känns verkligt och äkta för er!

 

Anders de la Motte

 

Elias Palm: Varför Rättsläkare?

Elias Palm belägrar deckarhuset: Elias Palm är rättsläkare (och fotomodell!) och debuterade 2010 med deckaren Corpus delicti. 2011 kom Causa mortis. Nu arbetar han på en ny bok som kommer till årsskiftet. Läs Saras recension av Corpus delicti här…

 

Varför rättsläkare?

Inte helt sällan får jag frågan varför jag valt att arbeta som rättsläkare. Många tycks förundras över hur man som läkare, efter en lång utbildning väljer att överge patientkontakten för att istället omge sig av ond, bråd död.

 

Men enligt min mening är jag som rättsläkare egentligen är ganska förskonad från döden. Den har ju redan kommit och gått.

 

Till skillnad från mina läkarkollegor som arbetar med patienter på sjukhus slipper jag ju ge besked om obotliga sjukdomar eller informera anhöriga om dödsfall. Visst har jag en hel del kontakt med anhöriga till dem som jag obducerat, men oftast först efter en tid då sorgen hunnit blekna en aning.

 

Dessutom arbetar man som rättsläkare med så oerhört mycket mer än bara obduktioner. Det praktiska arbetet i obduktionssalen upptar i själva verket en liten del av min vardag. Lyckligtvis trivs jag utmärkt med dessa måhända något blodiga, men närmast hantverksmässiga arbetsuppgifter. Läkaryrket är visserligen ganska akademiskt men det finns ett stort lärlingsinslag i utbildningen. Den första tiden handlade det väldigt mycket om att lära sig hantverket och tycker man inte om att arbeta med händerna skall man inte överväga att bli rättsläkare. Med tiden har jag blivit ganska bra på hantera såväl knivar, skalpeller och sågar. Med det var inte på grund av någon dragning till dessa redskap som jag valde den rättsmedicinska banan.

 

Arbetet

Även om jag ofta tvingas erkänna att det mesta som man ser på teve om hur en rättsläkare arbetar inte alls stämmer, så vill jag gärna poängtera att vissa av mina uppgifter är precis lika spännande som de är i filmens värld.

 

Liksom många andra läkare har vi också en jourlinje. Man är då jour en vecka i stöten, men lyckligtvis är störningarna tämligen få. Dessutom är det av naturliga skäl sällan oerhört bråttom. Oftast är det polisens kriminaltekniker som vill ha en kropp undersökt på en fyndplats. Det rör sig då framför allt om att försöka fastställa dödstidpunkten och vid spaningsmord ge utredarna en fingervisning om vilken typ av våld den avlidna kan tänkas ha blivit utsatt för. Trots att jag varit på mängder av brottsplatser får jag fortfarande samma overklighetskänsla när jag närmar mig avspärrningen. Kanske beror det på att situationen är så pass lik de jag sett i teveserier som liten. Någonstans inombords undrar jag fortfarande hur i all världen jag hamnade här.

 

Uppdraget

Av de kroppar som undersöks av rättsläkare har bara en bråkdel blivit mördade. Av de cirka femtusen rättsmedicinska obduktioner som landets dryga tjugofem rättsläkare utför varje år har ungefär hundra blivit mördade. Resten av fallen utgörs av en brokig skara dödsfall med den gemensamma nämnaren att polisen vill utesluta mord. Oftast rör det sig om oväntade eller onaturliga dödsfall. Vårt uppdrag är att undersöka dessa kroppar för att finna tecken på annans inblandning. För min del är det bland dessa fall en stor del av utmaningen vilar. För även om polisen brottsmisstanke i dessa fall ofta är ganska låg så måste jag förbli lagom misstänksam och en smula paranoid. En strypning skulle exempelvis kunna maskeras som en hängning osv.

 

Böckerna

I min första bok Corpus delicti la jag stor vikt vid just denna närmast filtrerande del av arbetet. Under mina första år på jobbet insåg jag var kryphålen i systemet fanns och hur man skulle kunna kringgå dem för att komma undan med ett brott. Utifrån detta ville jag skriva en spänningsroman och samtidigt ge en nyanserad bild över mitt arbete. Jag såg det som en utmaning att skriva en bok där läsaren själv skulle få kunskapen för sen kunna dra sina egna slutsatser. Den undervisande tonen gör att jag idag ibland rekommenderar boken som ett komplement till kurslitteraturen när jag undervisar på läkarlinjen och på polishögskolan.

 

Under min specialistutbildning valde jag att förlägga delar av tjänstgöringen till USA. Dels var jag nyfiken på hur deras system fungerade och dels ville jag se hur man som svensk rättsläkare stod sig mot de amerikanska kollegorna. Jag tillbringade därför en månad på Office of Chief Medicial Examiner i New York och fick under denna tid följa det dagliga arbetet på avdelningen. Det var en erfarenhet jag verkligen inte skulle vilja vara utan. En av de viktigaste lärdomarna var däremot att skillnaderna mellan deras och vårt arbetssätt var förvånansvärt få.

 

Den andra boken Causa mortis (Dödsorsak) utspelar sig till viss del i New York och jag tar där sikte på att utforska den dunkla gråzon som omger de dödsfall där dödsorsaken tycks uppenbar. Min huvudkaraktär rättsläkaren Ella Andersson får i den andra boken ett uppdrag att som oberoende läkare utföra en så kallad reobduktion, d v s yttra sig över en redan obducerad kropp. Undersökningen är beställd av en organisation som tycks veta mer än vad polisen gör och tror det finns anledning att betvivla den ursprungliga dödsorsaken.

 

Kring årsskiftet släpps min tredje bok – Memento mori. Det är den avslutande delen i trilogin om Ella Andersson. I den tar jag steget fullt ut och drar igång en massiv mordutredning som involverar den organiserade brottsligheten och som berör den rättsmedicinska avdelningen på ett alldeles speciellt sätt…

 

Elias Palm

 

Buthler & Öhrlund

Buthler & Öhrlund belägrar deckarhuset: Buthler & Öhrlund är en svenskt-dansk författarduo som tillsammans har skrivit 7 hårdkokta thrillerdeckare. Den första boken Mord.net kom 2007 och i höst kommer deras senast bok Återvändaren. Läs Mis recension av Jordens väktare här…

 

Vem älskar en psykopat?

Vi har hittills släppt sex titlar, den sjunde kommer nu i september. Titeln är ”Återvändaren” och handlar, ännu en gång, om den verkligt känslokalle Christopher Silfverbielke. Denne psykopat betraktar andra människor med samma medkänsla som vi andra visar en badboll. Trots att vi har försökt att ta upp ämnen som homofobi, rättsosäkerheten på Internet, hotet mot vår miljö och andra, enligt oss, viktiga ämnen,så är det nästan alltid Silfverbielke som väcker de starka känslorna hos våra läsare.

 

Detta är fascinerande och får oss att undra vad det är hos just denna vidriga människa som läsarna reagerar på? Trots allt så vimlar böcker, inte minst våra egna, av diverse karaktärer som det är mycket svårt att tycka om. Vi betraktar inte Silfverbielke som ond, han är ”bara” totalt likgiltig inför andra människors behov och önskningar. Han har alltså ingen önskan eller behov att orsaka andra lidande, utom när de kommer i vägen för hans möjligheter att få sin egen vilja igenom. Därför har han också ett kontrollbehov som gränsar till det paranoida.

 

Vi kan bortse från den lilla, men mycket oroande, grupp som ser Silfverbielke som en hjälte och förebild. Men vad är det hos läsarna som vill ha mera av detta gränslösa sätt att förhålla sig till mänskligheten? Visst har han egenskaper som han delar med många framgångsrika människor. Han är snygg, tjänar bra/är rik, klär sig väl, talar vårdat och ser ned på svaghet i alla former. Är det så vi vill vara i dagens samhälle? Är det viktigare att vara framgångsrik än att vara mänsklig?

 

Som ni ser väcker vår karaktär en massa frågor, även hos oss själva 🙂

 

Om du har funderingar kring vad som gör Sillfverbielke så ”populär”, häng gärna med på Facebook och låt oss veta.

 

Vi önskar en trevlig sommar fram till september, när vi åter släpper psykopaten lös bland er läsare!

 

Butler  & Öhrlund

 

Maria Gustafsson – ThrillerFest 2012

Maria Gustafsson belägrar deckarhuset: Maria Gustafsson är översättare och har arbetat inom tv-branschen. Hon har bl.a. arbetat med dokumentärfilm om Mordet på Olof Palme. 2003 debuterade hon med thrillern Huset på Carrera 9. Nu skriver hon på en ny bok. 

 

Anteckningar från ThrillerFest 2012 

Mig veterligen är Camilla Läckberg och jag själv de enda svenskar som deltagit i ThrillerFest, en årligen återkommande författarkonferens arrangerad av International Thriller Writers. I år gick den sjunde upplagan av stapeln och denna gång, liksom de föregående fyra, på Grand Hyatt i centrala Manhattan, andra veckan i juli. Evenemanget växer, i år samlades 750 deltagare för att finslipa sina talanger, låta sig inspireras eller kanske finna en litterär agent för den amerikanska marknaden.

 

ThrillerFest är uppdelad i tre delar – fyra om man räknar Galamiddagen med prisutdelning. Första delen, Craftfest, består av tre parallella föreläsningar på femtio minuter vardera under en och en halv dag. Dilemmat blir att välja vilken man ska gå på. Lyckligtvis kan man köpa audio-filer från de man missar. Jag ser att flera svenska bloggare redan tagit upp Lee Childs föredrag ”Tell, don’t show: Why writing rules are mostly wrong”. Väldigt underhållande. Det skulle vara svårt att välja ett enda, men bland dem var Steve Berrys ”Who’s telling the story and what are they saying”, Lisa Gardners ”Creative consistency” och Robert Dugonis ”Playing God” lärorika. Ann Rule som skriver ”true-crime” och har gjort så i bortåt femtio år är en annan tillgång. Hon jobbade sida vid sida med seriemördaren Ted Bundy under en tid när de båda var anställda på en Suicide Hot-line. Berättar att hon tvekade länge innan hon insåg att han faktiskt var skyldig. ”Han var både snygg och trevlig”, berättar hon.

 

Alla ”stora” författare är otroligt ödmjuka och generösa. De berättar gärna att de själva refuserats många gånger, skrivit en omöjlig första roman, har outgivna alster i byrålådan och fick kämpa för att hitta agent. Pratade länge och väl med David Morell, Rambos pappa, på ett av de dagliga coctailpartyna som ingår i upplägget.

 

Innan AgentFest tar vid på torsdag eftermiddag förklarar Kathleen Antrim och Jon Land hur man skapar en bra pitch. Jon menar att man ska berätta varför huvudpersonens problem berör. Han citerar John D MacDonald: ”stuff happens to people you care about”. För Kathleen är nyckeln ”What if – so what”. Hon föreslår att man kokar ner sin huvudintrig till mindre än 25 ord.

 

Då skulle min pitch låta så här: Klara Andersson discovers her picture in Mossad’s terrorist database … and finds out it was put there on purpose.

 

Det är praktiskt taget omöjligt att som författare bli antagen direkt av ett förlag i USA men under AgentFest sitter 50-talet hungriga agenter och bara väntar på att höra en pitch som fångar dem.

 

På fredag morgon börjar det som gett symposiet sitt namn, nämligen ThrillerFest. Det består av fyra parallella paneldiskussioner med fem-sex författare under ledning av någon välkänd bästsäljare.

 

Jag deltog i en panel där frågan ställdes ”Would you make a good spy?”. Gale Lynds, som skrivit MASQUERADE, rankad av Publishers Weekly som en av alla tiders bästa spionromaner, THE BOOK OF SPIES och THE LAST SPYMASTER, ledde diskussionen. Deltog gjorde Mark Greaney som skrivit LOCKED ON för Tom Clancy och vars egen bok THE GREY MAN ska filmas med Brad Pitt i huvudrollen. Andrew Kaplan satt näst intill mig, han har lärt ut spionkonster till Isreliska armén och skrivit Bond-filmen GOLDEN EYE. En ny bok i hans Scorpion-serie, SCORPION WINTER kommer ut nu i dagarna. Dan Mayland är en kille som rest som backpacker över hela världen och debuterar med spionromanen THE COLONEL’S MISSTAKE den 12 augusti i år. Keith Raffel och jag satt i samma panel förra året också, med Galy Lynds. Hans bok DROP BY DROP handlar i stor utsträckning om när han å senatens vägnar granskade CIAs verksamhet. Annars skriver han thrillers förlagda till Silicon Valley. Keith Thomson, sist i raden, har skrivit ONCE A SPY, en dråplig roman om en avdankad spion som fått alzheimer och tillsammans med sin son jagas av flera olika organisationer därför att han sitter inne med information som alla vill åt men som han själv inte kan komma ihåg. Det kommer en uppföljare i höst. Själv skriver jag också i genren, om Klara Andersson, en simultantolk (mitt brödjobb) som något motvilligt samarbetar med CIA och svenska MUST. DEN VIDUNDERLIGA UTSIKTEN och HUSET PÅ CARRERA 9, är hittills publicerade och jag lägger sista handen vid en tredje bok med samma huvudperson. Panelen kom fram till den något slätstrukna slutsatsen att spioner först och främst måste vara diskreta och därutöver kunniga om kultur och seder i främmande länder. Därför måste vi författare ha personliga erfarenheter att ösa ur, eller göra grundlig research.

 

På lördag morgon är det gemensam brunch där 20-talet debuterande thriller-författare presenteras. De får en minut var att tala om sina alster. Sedan fortsätter paneldiskussionerna med vissa avbrott för djupintervjuer med de riktigt stora namnen, som Ann Rule, Richard North Patterson, Lee Child och John Sanford.

 

Lördag kväll går galamiddagen med prisutdelning av stapeln och det hela avslutas med en välbesökt efterfest som pågår fram till småtimmarna på söndag morgon. På söndag morgon vaknar man totalt utmattad, intrycken slåss om utrymme, man lider av sensorial overload men redan med sug efter nästa gång.

 

 

David Hewson, som skrivit The Killing efter den danska tv-serien och Peter James, produktiv deckarförfattare som kommer till Bok & Bibliotek i höst.

 

Hela panelen i ”Would you make a good spy?” med panel-master Gale Lynds.

 

Maria Gustafsson