2012 skrev P.D James en ”fortsättningsbok” på Jane Austens roman Stolthet och fördom. I julas sändes den som TV-serie på BBC som borde komma till Sverige snart. Kombinationen BBC-produktion, Jane Austen och P.D James borde vara oslagbar. Anna Maxwell Martin (Susan i Bletchley Circle) som Elisabeth och Matthew Rhys som Mr Darcy.
Detta är den åttonde deckaren i ordningen med spaningschef Greger Thulin i spetsen. Precis som i de tidigare böckerna i serien kretsar handlingen runt ett underliggande ”tema” och denna gång skulle jag vilja påstå att temat är mod, vilket visar sig vara ett förvånansvärt intressant tema att bygga en deckarintrig runt.
Korsfäst på Klädesholmen tillhör en av de bättre böckerna i deckarserien. Ramona Fransson kör på med sitt egna race, hon har en unik berättarstil som hon under de senaste 3-4 böckerna lyckats finslipa rätt rejält, utan att för den delen förlora sin egna röst.
En dödsmisshandel av en gammal man på Västra kyrkogården i Göteborg är inledningen på en serie bisarra mord. Det finns vittnen till mordet på den gamle, men varför vågar de inte berätta? Ett kors upptäcks av pastor Waldemar Eklunds fru i deras trädgård på Klädesholmen på Tjörn. En ung naken kille är uppbunden på korset och död utan synliga skador. När ytterligare ett kors hittas och även det offret är naket och uppbundet på samma sätt är spaningschef Greger Thulin övertygad om att mördaren är en psykopatisk religionshatare.
Minns mig som en ängel är Kristina Appelqvists femte deckare och hon har bytt både huvudperson och förlag sen sist. Här är det Helena Waller, litteraturforskare på Västgöta universitet, som står i centrum. Helena är även styrelsemedlem i Hans Wiksten-stiftelsen, och blir snabbt indragen i ett morddrama då en annan av medlemmarna hittas död på Bjertorps slott under ett av deras möten. Givetvis blir de alla medlemmar genast misstänkta. Helenas väninna Eva Norén, personalchef på Skövde kommun, blir också indragen i ett mord då en anställd på ett ålderdomsboende i kommunen mördas.
Helena jobbar extra som talskrivare och hamnar i knipa när hon skriver inlägg för två motstående åsikter i en debatt gällande monarkin. Det här sidospåret är nästan mer spännande än själva mordgåtan; kommer hon bli avslöjad?
Boken inleds med frågan: ”Vill du veta vem som får årets Nobelpris i litteratur?” och detta en månad innan pristagaren ska utses. Litteratur går som en röd tråd genom boken och författaren håller sig till det hon kan, dvs. universitetsvärlden. Kristina Appelqvist har bl.a. ett förlutet som kommunikationschef på Högskolan i Skövde. För att vara en deckare är polisens närvaro nästintill obefintlig, och vi har inte heller en privat utredare som försöker lösa mordgåtan. Gällande morden så får vi få detaljer.
Helena Waller håller sitt avstånd till de flesta, läsaren inkluderad, och man får aldrig riktigt känslan att man bryr sig om henne. I nästa bok hoppas jag att vi får lära känna henne bättre.
Jag gillade verkligen Anders trilogi med Geim, Buzz och Bubble. Den var nyskapande, spännande, hade intressanta karaktärer och ett rappt språk och tempo som fick sidorna att flyga förbi. Den nya trilogin (eller åtminstone den här första boken) är skriven delvis i en annan stil. Den är mycket mer hårdkokt och lite mer traditionell och placeras bäst in i gangsterthrillerfacket.
I korthet så går det ut på att en kille – David Sarac – som arbetar som informatörshanterare för polisen, hamnar på sjukhus och delvis tappar minnet. Både polis och olika kriminella gäng är angelägna att ta reda på hur mycket han minns och framförallt, få reda på vem den mystiska infiltratören ”Janus” är. Samtidigt anländer en f.d. gangster till Sverige för att begrava sin bror som dog i en misstänkt olycka. Han inleder en jakt på den/de som satte dit brodern. Vägar korsas, både poliser och gangsters ljuger kors och tvärs och alla misstänker alla.
Tempot är högt och vi kastas mellan olika skeenden och karaktärer. Det gillar jag. Sarac är en lagom sympatisk och trovärdig karaktär. Mannen som är ute efter att hämnas sin bror är också intressant även om hans ”tråd” börjar lovande men tyvärr fasas ut efterhand. Jag hoppas han kommer tillbaka i de andra böckerna.
Något som jag verkligen gillade med Anders första trilogi var att den hade med både en manlig och en kvinnlig huvudkaraktär. Även om det var flest män så var det väldigt uppfriskande att det fanns flera kvinnor i serie som inte är en vamp eller ljuvligt oskuldsfull. Därför blev jag lite besviken över MemoRandom. Det finns visserligen ett par kvinnor. Den ena kvinnan är en vamp… Den andra kvinnan var tack och lov inte ljus och oskuldsfull men hon kändes inte så bearbetad och var förutsägbar. Håller tummarna för att hon får utvecklas i nästa bok. Visst, det här är en mer hårdkokt serie och gangstervärlden domineras av män men i min värld gör det att den här boken mest blir ”ännu en machothriller”. Det är synd eftersom Anders i Geimtrilogin, bevisade att han är duktig på att få in kvinnor på ett naturligt sätt i en thrillerhandling. Nåja, det är ju två böcker kvar så vi får se hur det utvecklas.
Jag älskar att laga mat och provar gärna nya maträtter. Jag tänkte börja med Lyndsay Fayes New Yorks gudar men jag har inte bestämt mig för vad jag ska laga än så jag får återkomma till det. Istället fick det bli engelska Crumpets som jag provade tillsammans med min mamma under påsklovet.
Two for sorrow är Nicola Upsons tredje historiska deckare om den brittiska författarinnan Josephine Tey. Josephine har funnits på riktigt men skrev under pseudonym och hette egentligen Elizabeth MacKintosh och levde under den första halvan av 1900-talet. Böckerna utspelar sig under 1930-talet.
I den här boken gör Josephine en hel del undersökningar kring ett spektakulärt mordfall i början på seklet då två kvinnor dömdes och hängdes för mord på spädbarn. Fallet visar sig ha kopplingar med ett otäckt mordfall i en syateljén som ägs av Josephines goda vänner.
Jag är väldigt förtjust i historiska deckare, speciellt när författaren lyckas med att förmedla en känsla av att man för en stund transporteras till en annan tid så att man får en känsla av att man förstår och nästan kan känna hur det kan ha varit under den tidsperioden. I den här boken får man ta del av livet både längst ned i det brittiska klassamhället, när vi får följa med in ett kvinofängelse, och längst upp när vi får följa med på glittriga teaterföreställningar och förberedelser inför en välgörenhetsgala.
I boken gör Josephine ett kort besök till en engelsk kustby vid namn Walberswick i Suffolk, nära Ipswich, där hon beställer in Crumpets.
The Old Cottage Tearooms occupied a pretty, single-storey white building opposite the village green. The beams and floorboards were ingrained with centuries of living and, as she took a table next to the fireplace, she relished the smell of home cooking. which filled the room. A bell over the door had rung when she walked in, and she sensed the propriertor hovering behind the kitchen door.
”What can I get you Madam?” she asked, stoking up the fire.
”Some te, please – and crumpets if you´ve got them”
”Jam or cheece”
”oh just butter, thank you”
Jag blev förstås nyfiken på vad Crumpets är för något och sökte lite på nätet. Det visar sig vara en blandning av bröd och pannkakor och verkar ätas som scones. Det vill säga, antingen bara med smör eller med smör och sylt eller smör och ost. Till det dricker man te. Man kan köpa dem ”färdiga” och då verkar det vara vanligt att rosta dem. Det finns en engelsk variant och en skottsk variant. Jag valde den engelska. Det finns mängder av recept men så här gjorde jag:
Mamma hade en hemmagjord rödvinbärssylt hemma som vi hade till crumpetsarna och så hittade vi mormors gamla teservis vilket passade väldigt bra!
Flickan Mirela mobbas av en äldre pojke och hon vet inte vad hon ska göra. Berätta för sin mamma vill hon absolut inte. När hon får möjlighet att åka på kollo, ser hon fram emot att komma bort ifrån sin plågoande. Det framgår snart att Mirela mår riktigt dåligt och en natt försvinner hon. På samma kollo befinner sig polisen Maria Werns barn, och Maria blir involverad.
Samtidigt sker det en rad inbrott i trakten men polisen har inga spår. Sedan mördas en gammal man och man undrar om inbrotten och mordet har ett samband. Mannen var en tysk soldat som kom till Gotland under kriget och när polisen nystar i mordgåtan börjar man misstänka att förklaringen finns i historien.
Vid sidan om utredningen planerar Maria sitt bröllop med brandmannen Björn, men Marias bakgrund (som vi får veta mer om) gör att hon inte riktigt kan njuta.
Skymningens barfotabarn är Anna Janssons femtonde (!) bok om polisen Maria Wern på Gotland. Den föregående boken (Dans på glödande kol) och den här är definitivt två av de bästa i serien. Det är svårt att hålla långa deckarserier vid liv och förnya dem. Oftast genomgår huvudkaraktärerna så mycket och får alldeles för mycket bagage, men Anna Jansson har lyckats. Visst har Maria Wern genomgått en del, men hennes relationer förnyas utan att det på något sätt känns krystat. Bra jobbat!
Det här är Anders de la Mottes fjärde spänningsroman och början på en ny serie.
Hans tre tidigare böcker består av den hyllade Geim-trilogin (Geim, Buzz och Bubble) som flera av oss här på Deckarhuset älskade!
Memorandom påminner i vissa delar om Geim-trilogin: De är skriva på ett sätt som driver upp tempot till max. De har extremt snygga omslag. De är väldigt lättlästa. De innehåller båda många små fina genomarbetade detaljer, för att ge ett exempel från MemoRandom så har den sitt titelkort ett tjugotal sidor in i boken, vilket ger en känsla av tv-serier och ”popkultur”. Denna typ av detaljer är inte banbrytande i sig självt, men när de läggs samman förhöjer de storyn ytterligare några nivåer.
Både Geim-trilogin och MemoRandom bygger dessutom på riktiga B-films historier (Geim: Spel IRL via mobiltelefoner. MemoRandom: Minnesförlust.)
Det kan ju låta som något väldigt negativt och i vanliga fall ÄR det negativt. Men de brukar ju säga att gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin. Det samma gäller gränsen mellan bra och dålig handling. Anders de la Mottes briljans består i att han genom sin snygga skriv/berättar-teknik lyckas balansera handlingen mitt på den där tunna gränsen. Och det visar sig att själva balansgången är härligt kittlande!
Med MemoRandom fastställer Anders de la Motte sin plats bland de absolut främsta författarna i genren.
David Sarac är informatörshanterare vid Stockholmspolisen. Hans jobb är att rekrytera och sköta topphemliga källor. Manipulation, mutor och hot – så länge han levererar resultat ställer ingen några frågor. Men efter en våldsam bilolycka förlorar han minnet. Tappar kontrollen över sitt avancerade nät av svek och lögner. Plötsligt är han lovligt byte för alla som vill åt hans hemligheter. För att skydda sig själv och sina källor måste han återupprätta kontakten med den försvunne infiltratören ”Janus”, som befinner sig högt upp i den kriminella hierarkin. Flera personer, på båda sidor om lagen, verkar vara beredda att gå över lik för att avslöja ”Janus” rätta identitet. Eller kanske för att skydda den?
Tidigare om Anders de la Motte på Deckarhuset: