Kategoriarkiv: En bok

Broder Jakob/Ur aska i eld

Publicerat av

 

Emelie Schepp och Jenny Rogneby är två av Sveriges hetaste deckarförfattare just nu. Båda släppte nyligen varsin efterlängtad bok. Broder Jakob (del 5 i Emelies serie) och Ur aska i elden (del 4 i Jennys serie).

 

Det finns en del likheter med två mycket starka kvinnliga huvudkaraktärer som huvudpersoner men framför allt tycker jag de symboliserar den här tidsandan. Liza Marklund skapade en viss stil med fokus på den kvinnliga ”detektiven” och familjeliv på 90-talet. I de här böckerna är kvinnorna också i fokus men de är mer självständiga kvinnor med ett psykologiskt bagage och utan familjeidyll.

 

Emelies Jana Berzelius är en ensamvarg med ett mycket våldsamt och traumatiskt förflutet. Hon gömmer sig bakom rollen som duktig, mycket korrekt men lite stel åklagare och arbetar med framför allt två poliser. En manlig ”duktig” polis som känns lite som en kopia av Camilla Läckbergs polis Patrik och Mia som är lite mer av en slarver som trasslar till sitt privatliv. I den här boken får Danilo en allt större roll. Danilo delar Janas förflutna  men deras liv fick helt motsatta inriktningar. Relationen är fylld av hat men det finns ett band som är svårt och är (omöjligt?) att bryta. I Broder Jakob jagar de en seriemördare som lemlästar och dumpar kvinnor i vattnet.

 

Jennys Leona Lindberg är en polis som försöker vara så ”normal” som möjligt utåt men som kämpar mot alla konventioner. Familjelivet passar inte henne, hon är spelmissbrukare och bryter mot lagar och regler om det gynnar hennes kamp för ett oberoende liv utomlands. Nu har hon legat lågt ett tag efter att hon nästan blivit påkommen i tidigare böcker men ”ekorrhjulet” tär på henne och hon smider nya planer på fel sida lagen. Trots det har hon  en viss moral och när ett gäng ungdomar mystiskt dör i en våldsam brand gör hon allt för att ta reda på orsaken. Extra plus för slutet!

 

Både Jenny och Emelies böcker är fartfyllda och spännande bladvändare. Serierna är väldigt beroendeframkallande och man vill verkligen veta hur det går för Jana och Leona. Längtar redan efter uppföljarna!

 

Norsk Noir

Publicerat av
Norsk Noir

Norsk Noir

Norsk Noir

Den norske kriminalförfattaren Torkil Damhaug har verkligen överträffat sig själv i den nya boken En femte årstid. Samtidigt som jag känner igen Torkils speciella berättarteknik så skiljer sig denna roman från hans tidigare. Den är en lite råare, skräcken tar mer plats än de typiskt Damhaugska psykologiska personteckningarna och hans djuplodande neddykningar i sina karaktärers inre. Relationer som irrar sig kors och tvärs finns dock kvar och är en fantastiskt givande del i läsningen. Kanske kan vi kalla genren ”Noir Existentielle” ?

En femte årstid utspelar sig under 38 år och är förlagd till en mindre ort utanför Oslo, Hammerdal, där en gammal takpappsfabrik är skådeplatsen för dramat.
Fyra ungdomar, drogpåverkade, kommer på den lysande idén att stänga in en lite tråkig, efterhängsen klasskamrat i källaren i den nedstängda och ganska förfallna fabriken.

I korthet så dör en av dem, en försvinner och de andra ställs inför konsekvenser de inte kunnat föreställa sig. En av ungdomarna har en far som är högt uppsatt polis, en annan har en far som är en dömd mördare i psykiskt tvivelaktig balans.
Damhaug lyckas verkligen få skinnet att knottra sig och det är med svårighet jag lägger ifrån mig boken när väckarklockan tickar mot 03.30. En vardagsnatt…

Ingrids nya serie

Publicerat av

Ingrid Hedström, författare.Bortfall_maltavla_0053

Villette-abstinens

Gillade ni som jag Villette-serien? om undersökningsdomaren Poirot som löste fall i fiktiva Villette? en deckarserie full av av finess, fantastiska miljöskildringar, välskriven intrig och ett nostalgiskt 90-tal. Tyvärr finns det bara 6 böcker i serien men Ingrid har inte slutat skriva. Hon startade en ny serie med två böcker so far.

 

Astrid Sammils

I den nya serien heter huvudkaraktären Astrid Sammil. En kompetent och viljestark diplomat som av en ”olycklig” omständighet hamnar i onåd på jobbet. När hon ärver sin morbrors hus på landet tar hon sin tillflykt dit men hamnar mitt i en gammal mordgåta. Precis som Villette-serien är böckerna en modern variant av pusseldeckare.

Mer ”lantligt” med en touch av Europa

Villette-serien tog oss ut i Europa med en global känsla. Den här serien är mer ”lantlig” men med en touch av världsvana och glamour genom Astrid. Den första boken Borftall var helt ok även om jag inte tycker den håller samma klass som Villette-böckerna. Bok nr 2 Måltavla som kom förra våren är helt klart snäppet bättre. Nu gillar jag verkligen karaktärerna och temat – näthat mot kvinnor – känns väldigt aktuellt. Böckerna är helt klart läsvärda (Måltavla blev nominerad till årets bästa deckare 2015 av Svenska deckarakademin). Jag har en känsla av att bok nr 3 blir ännu bättre men trots det kan jag ändå inte låta bli att önska att Ingrid återupptar Villette-serien.

Intervju med Anna Lihammer

Publicerat av

foto: Johanna Jeansson

Anna Lihammer är fil. dr i Historisk arkeologi. I januari 2014 debuterade Lihammer som skönlitterär författare med den historiska kriminalromanen Medan mörkret faller. Den blev kritikerrosad och prisbelönt som Årets bästa deckardebut av Svenska Deckarakademin. Sedan mars 2015 är hon aktuell med uppföljaren Än skyddar natten. 

 

Välkommen Anna Lihammer!

Du är både författare och är arkeolog. Vad är det som har gjort att du har valt att kombinera dessa två yrkesområden?

Jag tror att nyfikenheten är roten till båda sakerna. Både i mitt arbete som arkeolog och i mitt skrivande drivs jag av nyfikenhet. Av att vilja veta mer, av att vilja förstå, av att hitta oväntade kopplingar mellan olika saker.

 

Hur började din författarkarriär?

Allt började faktiskt med en populärvetenskaplig bok om arkeologi – Arkeologiska upptäckter i Sverige – som handlar om spännande arkeologiska fynd. Men efter ännu en fackbok, den gången om vikingatiden, fick jag lust att skriva något annat…

 

Tror du att din bakgrund som arkeolog har påverkat dig att skriva just en historisk detektivroman?

Ja, det tror jag. Kanske har det också påverkat mitt sätt att skriva i stort, eller i varje fall hur jag skapar en berättelse. Jag brukar beskriva arkeologi som ett sätt att se på världen. Ett sätt där man sätter samman fragment och materiella lämningar till en berättelse om det som en gång varit.

 

Sedan är ju deckare en genre som ofta utmärks av väldigt bra miljöskildringar, något som också liknar arkeologin på sitt sätt.

 

 I en mening – Hur skulle du sälja in/beskriva dina deckare för någon som aldrig hört talas om dem?

Kanske kan man säga att de handlar om vad man är beredd att göra för att nå sina mål i en värld som slits sönder, men också om vad man är beredd att göra för varandra. 

 

 Huvudpersonen Carl Hell är ganska speciell. Kan du berätta lite om honom och hur gick det till när du skapade karaktären?

Carl försöker vara en god människa. Han är det nog också, men samtidigt är han en ganska sluten och tystlåten person och omgivningen inser inte alltid hans goda avsikter.

 

Carl och Maria Gustavsson arbetar tillsammans, därför att han vill det. Egentligen har han aldrig frågat henne vad hon vill, vilket nog kan tänkas vara ganska tidstypiskt. Maria tycker att han gett henne oväntade möjligheter, men deras förhållande till varandra är inte precis skavfritt. Tvärtom.

 

 Vad är det som fascinerar dig speciellt med tiden som dina båda böcker utspelar sig i?

Den stora frågan som jag ställer mig när jag ser på 1930-talet är: Hur kunde det gå så här? Och hur var det att leva i en samhällsutveckling präglad av växande nazism och krigshot?  

 

 Hur väl känner du till miljöerna i böckerna i verkligheten?

Jag har besökt de flesta miljöer som böckerna berättar om (de som finns på riktigt). Stockholm, Uppsala, Berlin, Torshälla… En del av dem känner jag kanske till bättre än de andra.

 

 Hur lång tid tog det dig att slutföra dina böcker och hur mycket av den tiden var research och hur mycket var skrivtid?

Det är egentligen väldigt svårt att säga hur lång tid det tagit. Själva skrivandet tog kanske inte så jättelång tid, men då hade jag å andra sidan funderat på dem ganska länge. Som arkeolog har jag arbetat en hel del med lämningar från den tiden, bland annat med flyktingläger för människor som flydde till Sverige undan andra världskrigets fasor, med medeltida stadskvarter som bombats sönder i Tyskland och med lämningar efter människor som institutionaliserats på vad som på den tiden kallades ”sinnessjukhus”.

 

 Jag upplever din bok som en slags uppgörelse med normer under en tid, som med våra ögon mätt, är ganska förlegad, hur förhöll du dig till t.ex. synen på sterilisering, könsdiskriminering osv? Hade du ett behov av att förklara sådana företeelser för en modern läsare?

Jag tror det är svårt att föreställa sig hur det var att leva i trettiotalets samhälle. Hur annorlunda det var, inte minst när det gällde de personliga möjligheterna.

 

De flesta människor hade inte den typ av val vi har idag utan kön, samhällsklass, rasbiologiska föreställningar dikterade villkoren för ens liv.

 

Däremot tror jag det går att föreställa sig hur det skulle vara att utsättas för ett sådant förtryck. Att inte själv kunna välja vem man vill vara utan bli sorterad av andra. Och i en samhällsutveckling där den sorteringen plötsligt får förödande och förfärliga konsekvenser för ens liv.

 

 Titeln: Medan mörkret faller kan man tolka närmast som en metaforisk beskrivning av boken, hur tänkte du själv när du valde titeln?

För mig anspelar tiden på hur mörkret föll över Europa. Hur det var att leva i den utvecklingen, vad man valde att se och vad man valde att blunda för.

 

 Har du några författarförebilder, och i så fall varför?

Jag tycker om t ex Christopher Isherwood, som i sina böcker lyckas kombinera en distans med en närvaro som är så påtaglig.

 

Hans berättelser om det sena tjugotalets och det tidiga trettiotalets Berlin – samlade i Berlin Stories – är fantastiska.

 

 Jag är alltid nyfiken på författares arbetsplats. Hur ser den ut?

Dels så antecknar jag mycket för hand, gärna vandrande kring i de miljöer som boken ska handla om. När jag skriver gör jag det allra helst uppkrupen i soffan med datorn i knät.

 

 Vad är roligast med skrivandet? Tänka ut en intrig, bygga karaktärer, skapa miljöer, eller annat?

Jag tycker nog om allting. Det är fantastiskt att tänka ut intrigen och skapa karaktärerna, men sedan allt eftersom skrivandet går framåt så är det som om de får ett eget liv och bryter sig ut ur de roller som jag gett dem. Inte sällan blir resultatet något helt annat än det jag tänkte mig från början. 

 

 Vad läser du själv för böcker?

Jag läser väldigt blandat. Facklitteratur, skönlitteratur och de flesta genrer. Tycker nog att det är själva variationen som är det roliga.

 

 Vad betyder recensioner (av dina böcker) för dig?

Det är så klart roligt med positiva recensioner. Men det är framför allt spännande att läsa hur andra uppfattat det man skrivit. Har jag lyckats förmedla vad jag ville ha sagt? Har man gjort egna berättelser/bilder utifrån det skrivna och hur skiljer sig dem från mina egna? Vad kan jag lära mig?

 

 Vad har du för tips till våra läsare med författardrömmar?

Mitt tips är att våga.

 

 Vi väntar med spänning på din nästa bok och måste fråga om det är planerat att bli fler historiska deckare med Carl Hell och Maria Gustavsson i framtiden?

Just nu håller jag på med en tredje del i samma serie som Medan mörkret faller och Än skyddar natten.

 

Stort tack för att du tog dig tid och lycka till med dina kommande projekt!

 

Pastoral själavård på sönderfall

Publicerat av

INGA GUDAR JÄMTE MIG av Caroline Eriksson

 

Detta är den andra boken i serien Svenska mord, i vilken Caroline Eriksson använt sig av verkliga mordfall som förlagor till sina skönlitterära böcker. Recension av hennes första bok Djävulen hjälpte mig kan du läsa här. 

 

Handlingen kretsar kring Prästen i Silbodal som under några månader 1865 står åtalad för att systematiskt ha förgiftat sina församlingsmedlemmar. Boken inleds med att beskriva de kval som kronolänsman Lidén lider angående den begärda gravöppning som skall fastställa den misstänkta dödsorsaken. Misstanken om mord leder oss obönhörligen rätt in i prästgården. Då boken inleds på detta vis inser vi två saker omedelbart; det första är att att det i själva verket är Länsman Lidén som är den goda och rättfärdiga och inte prästen Anders Lindbäck som man skulle vilja tro. Han är även en slags ”förnuftets röst” när läsaren i övrigt med vemod kastas mellan förblindelse och vansinne. Det andra är att denna berättelse inte i första hand handlar om självaste morden utan snarare de händelser som lett fram till dem.

 

Väl införstådda med detta faktum får vi under en häst-och vagnresa bekanta oss med de passagerare som kommer att bli huvudpersonerna i denna bok. Och det är redan här och nu som Caroline Eriksson planterar små ledtrådar som läsaren genast snappar upp, märkbart före huvudpersonerna själva. Det finns redan från början en ödesmättad sorg över denna tidigt utlovade nystart i deras liv. Caroline Eriksson skriver med empati när hon bygger sina karaktärer och ingen karaktär står utan en omfattande historik av skam, sorg och svåra beslut.

 

Inga gudar jämte mig kan klassas som en deckare men framförallt är det kanske en berättelse om plikt, oerhört stark lojalitet och om livsval som aldrig kan göras ogjorda.

Två starka och oemotståndliga kvinnoporträtt

Publicerat av

– när två fantastiska deckarförfattare fattar pennan.

 

Den ena är Gone Girl av Gillian Flynn och den andra är Hustrun av A.S.A Harrison. Det kan te sig lite underligt att göra en jämförelse mellan två mycket bra böcker. Men det är också därför det blir intressant. För inte nog med att båda böckerna är bra, de är även mycket lika varandra, vilket man skulle kunna tro borde ligga dem i fatet. Jag råkade av en slump läsa den ena boken direkt efter den andra vilket gjorde upplevelsen om möjligt ännu märkligare. Det var som om författarna vid samma tillfälle tilldelats en synopsis som de sedan skrivit varsin bok efter hemma på kammaren. Resultatet är två snarlika men samtidigt märkligt spegelvända deckare. Ännu märkligare är faktumet att böckerna utkom samma år.

 

Uppläggets symmetri:

 I båda böckerna indelas varje kapitel per vardera person. I Gone Girl är det försvinnandet som markerar startpunkten, sedan följer ” dagar sedan försvinnandet” från huvudpersonerna Amys och Nicks sida. I Hustrun varvas kort och gott kapitlen mellan ”Hon” och ”Han”. Det intressanta är såklart vems historia det är som berättas. Läsaren slussas tålmodigt mellan sina berättare tills hen sakta börjar upptäcka att det finns en historia även mellan det som sägs mellan de båda paren. 

 

Starka kvinnoporträtt i fokus:

 Bara titeln, om vi börjar där, indikerar synvinkel.  De är båda grundligt uttänkta och geniala i sin enkelhet. Vi har förstått av Gone girl att det är en kvinna som är försvunnen. Men titeln är mycket mer brilliant än så då den även inrymmer Amys sinnestillstånd. I Hustrun är det lätt att förstå att det är den kvinnliga gemålen man kommer att följa – utifrån hennes relation till sin make. Hustrun är således inte utbytbar mot t.ex. ”Kvinnan” eller något annat epitet för den delen. Och det är inte oviktigt i sammanhanget, tvärtom. Det är i hennes roll som hustru som hon har skapat sig sin identitet och sitt liv. Båda kvinnorna är intelligenta, svala, vackra och framgångsrika.  Men likheterna slutar inte där…

 

UTFÄRDAR EN ORDENTLIG SPOILER ALERT!! Läs ej vidare innan ni läst böckerna, eller hoppa till ”eftermälet” längre ned på sidan. 

 

Vinden vänder:

Man kan säga att båda dessa kvinnor delar något annat mycket mörkare; de balanserar på vansinnets gräns. Då båda kvinnorna inser att de blir bedragna händer det något i dem. Något går sönder men ytan är lika perfekt som förut. Sakta möglar det inuti dem och båda ser ingen annan utväg än att själva göra slut på förfallet. Båda kvinnorna kontrollerar och utstakar en plan. Den ena genom påfrestande kval och den andra genom iskallt överläggande. De delar även en historia om att ha blivit utsatta för övergrepp; den ena på riktigt, den andra på låtsas. I båda fallen är ”den andra kvinnan” deras totala motsats; ung, naiv, varm och närvarande. Båda männen är hyfsat enfaldiga och vardagliga. Det faktum att båda kvinnorna går segrande ur striden ger en kalla kårar längs ryggen långt efter att man läst klart. Kanske är det vad som gör dessa deckare så bra.  

 

Eftermälet: 

På omslaget till Hustrun som utgavs 2014 i svensk översättning på Massolit förlag föreslås just Hustrun som en bok att läsa för dem som har Gone Girl-abstinens. Personligen tycker jag att man kan smälta några böcker mellan dessa två för att ge dem ömsesidig rättvisa. Författaren A.S.A Harrison avled dessvärre samma år som Hustrun kom ut. 

Gone Girl är Gillian Flynns tredje bok och för oss som längtar ihjäl oss på nästa redan nu kan trösta oss med att Gone Girl kommer ut som film på biograferna redan idag (3 oktober) i regi av David Fincher.

Trailer för Gone girl här. 

 

Bokrelease på Massolit Förlagsgrupp

Publicerat av

 

Massolit förlagsgrupp har lanserat en mängd spännande titlar under sina fem olika förlag som huserar inom samlingsnamnet; Massolit förlag, B. Wahlströms Bokförlag, Damm förlag, Ica bokförlag samt Ponto pocket. Och det är verkligen en spännande mix som spänner över allt från barn- och ungdomsböcker till renodlade faktaböcker.

 

Under kvällen presenterades en rad spännande böcker. Jon Rönström och Anders Ekman bidrog med lite mat-trivia ur historiens vingslag med sin bok Stalins makaroner (som syftar till maten som serverades under Jaltakonferensen). I kokboksdjungeln är detta en riktigt rolig bok som kanske mer fungerar som coffeetable-bok än som faktisk kokbok. Vi serverades ett utdrag ur boken – vitt bröd, tonfisk, majonnäs och kapris. En enkel måltid som bandet Iron Maiden ville ha i sin loge. Men visst innehåller boken även lite kittlande recept för den deckarintresserade; t.ex. biffen Ernest Hemingway åt kvällen innan han sköt sig, eller Erik XIV:s ärtsoppa.

 

Mat från Stalins makaroner

Kvällens stora spänning var naturligtvis Sofie Sarenbrants nya deckare Visning pågår som behandlar mord i mäklarmiljö, ett scenario som, mordplats beräknat, är ganska outforskat, men ett som vi läsare gärna välkomnar. Hon förklarar att deckaren kom sig av att hon själv gått på så många visningar och därigenom fått idén. 

 

 

Sofie är både väldigt lättsam och skojfrisk och samtidigt mycket tydlig och bestämd när hon talar om sin bok.  Slutet spelar en stor roll och får läsaren att vilja vända pärmen och läsa om allt från början igen. Men det var ingen nödlösning, fastslår Sofie Sarenbrant, slutet var bestämt redan från början.

För er som inte hunnit läsa Visning Pågår kan hålla ögonen öppna, snart kommer en recension upp här på Deckarhuset.

 

 

Sofie Sarenbrant intervjuas