Kategoriarkiv: Film/Tv

The Fall

Publicerat av

Vilken pärla!

För en vecka sedan tipsade Sara om serien The Fall med Gillian Anderson i huvudrollen. Jag hade helt missat att denna lilla pärla existerade!

 

Handling

Gillian Anderson spelar en mordutredare som är på jakt efter en seriemördare, spelad av Jamie Dornan (som snart kommer bli ett väldigt välkänt namn då han just nu håller på att spela in 50 Shades of Grey). Detta är ingen who dunnit. Redan från början vet vi vem mördaren är. Vi får följa både honom och polisen parallellt, detta gör dock på inget sätt serien mindre spännande. Produktionen håller en så pass hög klass i precis allt att jag vid ett par tillfällen faktiskt får gåshud. 

 

Skådespelarna

Gillian är helt lysande! Jag har aldrig sett henne bättre, hon levererar en mogen, smart, tuff kvinnlig polis med naturlig pondus. Jamie gör även han ett mycket bra jobb. Killen ser ut som en fotomodell, av den typ som faller svärmödrar i smaken, men han lyckas ändå ge oss en karaktär som både är riktigt vidrig och läskig. 

 

Se den

Serien finns ute på DVD och finns även på bland annat Netflix. Om den går på svensk tv vet jag inte (men det kanske någon av er som läser detta vet?) Hur som helst är detta en serie som jag själv aldrig skulle kunna följa på tv. Jag vill ha tillgång till alla seriens fem avsnitt på direkten!

Missad serie!

Publicerat av

Ber om ursäkt! Upptäckte precis att jag, på TV-sidan, missat att skriva om miniserien The Escape Artist. Sista avsnittet går ikväll på TV4 så jag har verkligen missat den i tre veckor! Jag hade gärna själv sett den så jag tänkte att jag puffar lite för den här istället. Den finns tack och lov kvar på TV4play några dagar så man hinner se den i helgen.

The Escape Artist

Will Burton är en karriärinriktad ung advokat som specialiserar sig på att få personer som sitter risigt till frikända. Han har aldrig förlorat ett fall och gör det inte heller när han ska försvara en mordmisstänkt i ett hemskt mordfall. Frågan är bara om det var så bra att få mannen fri…

Mera info

Will Burton spelas av David Tenant, känd från Dr Who och i Harry Potter där han spelar Barty Crouch JR och nyligen deckarserien Broadchurch. Serien är en BBC-produktion som hade premiär under hösten. David Wolstencroft är skaparen bakom serien och det verkar lovande för han har skrivit serien Spooks, en agentserie om MI6 som gick mellan 2002 och 2011 på BBC One.

 

The Fall

Publicerat av

.

idag provar jag en ny (för mig) serie som heter The Fall. 5 avsnitt där vi får följa en utredare i Belfastområdet, spelad av Gillian Anderson, och en läskig stalker. Återkommer med recension!

Rififi

Publicerat av

Jag älskar kuppfilmer. Så pass att min B-uppsats i filmvetenskap handlade om Kvinnans gestaltning i kuppfilmer från 60-talet i jämförelse med remakes som gjordes 90/2000-tal. Visst finns det något oerhört lockande och romantiskt med kupper, speciellt de där tjuvarna är gentlemen och själva kuppen mest känns som en spännande lek. Åh den som ändå, någon gång, kunde få vara med och planera en äkta juvelkupp.

Fransk kuppfilm från 1950-talet

En film jag konstigt nog ännu inte sett är dock Rififi. En hårdkokt fransk film från 1954 baserad på en deckare av Auguste le Breton med samma namn. Det är klassisk film noir med mycket skuggor, trench coats, hattar, dåligt filmade slagsmål, vampiga brudar och nattklubbsmiljöer. Ni känner säkert igen handlingen som numera är klassisk. En man har suttit i fängelse för tidigare kupper och släpps ur fängelset. Han försöker hålla sig på den lagliga banan men det ”går inte” och han återvänder till kuppbranschen. Trots att jag inte har sett filmen (än) gissar jag att den är bra, bara man fixar svartvita filmer. Den har trots allt influerat mängder av filmer som kom efter. Boken och filmen skapade till och med ett nytt begrepp. ”Rififi-kupp” Bara för någon vecka sedan såg jag en rubrik med just det begreppet.

 

The Wire och Breaking Bad

Publicerat av

Det sista avsnittet av Breaking Bad sändes i slutet av september i år. Jag såg de första säsongerna på Netflix och de sista avsnitten när de visades på TV. Det verkar som många andra gjorde samma sak, vilket tittarsiffrorna bekräftar–de första säsongerna hade låga tittarsiffror även fast serien var kritikerrosad medan den sista säsongens premiär mer än fördubblade det tidigare tittarrekordet och det sista avsnittet sågs av 10 miljoner.

Med alla nya tittare och med serien fast förankrad i allmänhetens medvetande var serien det givna samtalsämnet under flera veckor. Och eftersom allt måste jämföras så blev frågan om det var den bästa serien någonsin och om den var bättre än The Wire. Jag vet inte vilken jag tycker bäst om, de är båda lysande drama, så jag rekommenderar att se båda om du inte har gjort det än.

The Wire

The Wire drivs av skarp, social kritik. Serien är uppkallad efter kablarna (the wire) som polisen använder för att tjuvlyssna på de lokala knarkhandlarna i Baltimore, och serien känns ibland så realistisk att den nästan känns som en dokumentär. Den tacklar det meningslösa kriget mot knark, bristfälligt polisarbete, stadsfattigdom, statlig utbildning, bland många andra problem. Tittarna får lära känna ett brett utbud av karaktärer, från detektiver och knarkhandlare till hamnarbetare och lärare, och manusförfattarna knyter samman alla dessa världar på ett skickligt sätt.

Den femte och sista säsongen är inte riktigt lika bra kvalitetsmässigt, men det är bra att de avlutade serien efter den femte säsongen så den inte drogs ut med ännu fler säsonger med avtagande kvalitet. Om du tycker om deckare, så finns det några riktigt bra scener, min favorit är den där McNulty och Bunk undersöker en gammal brottsplats och visar hur användbart f-ordet är då de använder det runt 40 gånger när de försöker fastställa mordvapnets ballistik.

Breaking Bad

Breaking Bad är hyperfokuserad i jämförelse, och skaparna koncenterar sig på berättelsen om en man, Walter White, som i första avsnittet får en dödlig cancerdiagnos och börjar tillverka knark. De introducerar fler karaktärer men berättelsen kretsar kring Walt. Precis som i The Wire handlar serien om knarkhandel, men Breaking Bad verkar inte vara lika intresserad av social kritik utan berättar istället en riktigt mörk och underhållande historia. Förhållandet mellan Walt och Jesse för historien framåt–jag brukar skoja och säga att det är Ross och Rachel förhållandet i serien. Det är en udda kombination av far-son, lärare-student och mästare-lärjunge.

Seriens skapare tar också mer chanser stilitsikt än vad de gjorde i The Wire. Varje regissör ger varje avsnitt sin egen stil med utmärkt kamera arbete–ett som jag speciellt kommer ihåg är avsnittet där en skräckslagen Walt, skrattar hysteriskt under huset medan kameran långsamt lyfts uppåt.

Stadsdrama eller modern western?

Så om du föredrar ett grynigt stadsdrama välj på The Wire, men om du föredrar en surrealistisk, mörk komedi som blir en modern western, välj Breaking Bad. Eller varför inte båda.

 

Det här inlägget har översatts från engelska.

Recension: ”En man utan samvete” av Patricia Highsmith

Publicerat av

Efter en bloggpaus under sommarens värsta hetta är jag nu tillbaka med förnyad kraft! Borta är sommarstugor med usla internetanslutningar och rabatter som måste rensas men som på något vis ändå aldrig blir det. Istället har jag ägnat mig åt att läsa. Och visst är det härligt när man kommer över en bok som är så bra att man vill suga åt sig varje ord i den?

 

”RIPLIADEN” – FEM BÖCKER OM TOM

Jag har tidigare recenserat ” The Talented Mr Ripley (”En man med många talanger”) av den psykologiska thrillerns mästarinna Patricia Highsmith, en bok som senare blev en mycket sevärd film med Matt Damon och Gwyneth Paltrow. Frågan är dock om inte andra boken i serien på totalt fem böcker om mytomanen och psykopaten Tom Ripley, ”Ripley under ground” (”En man utan samvete”) är bättre än den första.

Boken är skriven hela femton år efter den första (undrar varför, men det märks i alla fall inte) och utspelar sig på 30-talet. Den här gången har Tom gett sig in i en härva av avancerade konstförfalskningar, en situation som blir allt farligare när en nyfiken amerikan dyker upp och inte bara riskerar Toms angenäma tillvaro i det vackra huset på den franska landsbygden, utan även hans lika behagliga äktenskap med fransyskan Héloïse Plisson (en stormrik ung kvinna med ungefär samma moraliska nivå som Tom själv). Héloïse är för övrigt ett mycket intressant inslag i boken, inte bara för att hon är en spännande karaktär utan även för att jag i den första boken drog slutsatsen att Tom är homosexuell. Kanske är han bisexuell. Eller så är hans äktenskap bara en lögn bland många andra…

Naturligtvis gör dessa frågor Tom ännu mer intressant och komplex. Och snart är mordet oundvikligt. Mordet leder till fler lögner. Som leder till ännu ett mord.

Eller vad är det egentligen som händer?

PATRICIA HIGHSMITH – EN IDOL

 

Det är något med Highsmiths språk som gör berättelsen beroendeframkallande. Det är paradoxalt nog väldigt mysigt; ett stort fransk stenhus, höststormar, dåtidens telefoner som aldrig fungerar… Kombinationen av Highsmiths säregna sätt att skriva som om man befann sig inuti Toms huvud samtidigt som hon lyckas behålla en distans som gör att man aldrig riktigt förstår sig på honom är helt enkelt oslagbar.

Boken är ett perfekt exempel på att nutida deckare och thrillers alltför ofta innehåller mycket ytliga och endimensionella karaktärer.

Tom är inte en sådan.

Fridens liljor! /Kriss