Kategoriarkiv: Intervjuer

Hela intervjun med Karin Slaughter

Publicerat av
Karin Slaughter, welcome to this interview for Deckarhuset !
You write unusually violent and bloody stories, why?
I don’t think of them as unusually violent or bloody.  My main focus as a writer is to use violence as a means of talking about greater issues affecting society such as domestic violence, child abuse and rape.  I write about these matters in a frank and serious way because I think that readers want an understanding of not just what happens, but what happens next—as in, how does a woman who has suffered horrendous abuse put her life back together?  How does a woman who has been raped manage to trust again.  I delve deeply into the lives of my characters and their emotional responses to the sorts of crimes they see.  The social aspects have always been my focus.  I’m not interested in violence for violence’s sake.
Most of the really raw violence I have come across in novels are in stories written by men, why do you think that is?
I think that men have an easier time getting away with writing about violence.  Mark Billingham and Jeff Deaver seldom get asked about the violence in their novels, but I think that both of these authors are very dark (and exceptionally good at what they do).  On the other hand, women like Mo Hayder or Tess Gerritsen or I tend to get a lot of attention when we take on the same issues in the same way.  People expect women to be softer, I suppose.  The dichotomy is that in most countries, women buy the majority of the books.  In the US and UK, for instance, almost 85% of all readers are women.  So, we have always been interested in this subject matter.  I think it’s about time we started not just writing about it, but bringing the perspective of women to the topic of violence.
It seems more and more common that authors use made up places instead of using
cities and places that really exist. Why is that?
I write two different series—one is set in fictional Grant County and the other is in Atlanta, which of course is a real town.  I find it much easier to be in Grant because I can make up roads and neighborhoods.  I’m always so nervous when I write about Atlanta, even though I’ve lived here more than half my life, because I’m sure I’ll get something wrong and some helpful reader will write a terse letter outlining my mistake.  I find it much easier to be in a completely fictional world, as I’m sure most writers do!
Is there a difference in what kind of stories would work great in the US, contrary to what would suit the Asian or European readers?
I think that a good story is universal.  I am, of course, grateful that I have extremely diligent translators for my work in various countries, but despite what Hollywood shows the world, there are more things Americans have in common with the rest of the world than things that set us apart.  For instance, most Americans live in small towns.  We don’t all inhabit New York and Los Angeles.  Most Europeans live in small towns, too.  I also think that as human beings, we all have a natural curiosity about violence.  It’s in our DNA to note danger, whether we’re slowing down to look at a car accident or reading a gripping thriller late at night.  Our brains are constantly learning from experiences, and there’s no safer way to experience a good thrill than in a well-crafted story.
Are you familiar with any of our Swedish crime authors?
Well, of course Stieg Larsson is well known here as well as Henning Mankell. Liza Marklund is absolutely fabulous and I eagerly await her next work.  Unfortunately, it’s very difficult to get novels translated into English.  The US and UK publish around 250,000 books each every year.  There’s not a lot of room for other authors.  I do enjoy many Scandinavian authors.  Karin Fossum is an excellent storyteller and Peter Hoeg wrote one of my favorite stories.
How much of the time to produce a book is research and how much time is actual writing?
Usually it takes a year to complete a book, but I’m often doing research and making notes for two or three books at a time.  Since I’m writing a series, there are some things that I think of about my characters that don’t quite fit in the current book but will work really well in the next.  So, I’m always taking notes and marking articles that I think might be relevant to the next book.
You use really nasty crimes in your stories, why? Is it possibly to create a debate?
I think crime novels have always been at the center of debate because there is a certain immediacy inherent in the genre.  Jim Burke wrote a wonderful novel (The Tin Roof Blowdown) about New Orleans after Katrina—it was angry and political and a damn good read; all the things that good crime novels are.  He was able to write about a wound in America’s psyche that was still raw because he’s a good crime writer.  He didn’t waste time staring at his belly button like so-called “literary” authors do.  He sat down and wrote a story.
Not many authors write two “series” parallell, but you do. Is there an agenda behind this, or is it just for fun, to avoiv getting bored with your characters…?
I love writing, and I love taking chances with my work.  When I wrote Triptych, it was because I had a story that wouldn’t quite work in Grant County.  It opens with a prostitute being murdered, and we don’t really have those in Heartsdale—well, maybe we do, but no one really talks about them.  I needed the anonymity of a big city, and Atlanta, my home, seemed like a good setting.  Once I started writing about Will Trent, I couldn’t stop.  I knew there were more stories to tell about him and so I decided there would be a second series.
Are there real people behind the characters in your stories?
I’m sure I’ve taken some people from my real life and put them in my books, but I’m never conscious of it.  I think that every writer is a product of circumstance, so there is an eventual blending of real life and fiction.
How come you have written the books in the Grant County series in one order, but in hindsight I would have liked to read them in another?
I think that starting with Indelible is a good idea because it gives you a glimpse of things to come, and explains the genesis of Jeffrey and Sara’s relationship.  Of course, as a reader, I am a stickler and I like to read everything in the order in which the author wrote, so perhaps there are people like me who, when they find a new author, start from the beginning and don’t stop until they’ve caught up.
A couple of your books have different names in different countries. This is nuisance when you travel a lot and buy most of your books at airports all over the world. Not only different covers, which is a hustle, but now different names? Why?
I leave the titles up to the individual countries.  Generally the English versions all have the same title, but there have been two instances (with Skin Privilege/Beyond Reach and the upcoming Genesis/Undone) where because of market forces or another author having a book out already by the same title, we’ve had to change them.  I’ve approved the title changes in both cases.  Of course, in non-English countries they tend to change the titles more drastically.  Since English is the only language I speak, I think it’s best to leave it to the experts!
What are you working on right now?
I’ve just finished Undone, the next book in Will Trent’s world, and I’m working on Broken, which takes us back to Grant County.  A lot of things have changed over the course of the series and it’s been fun writing about Lena again.
If you were to suggest who we should interview next, who would this be, and what question would you ask this person if you could?
I would suggest Mo Hayder because she’s one of my favorite authors.  What I would ask her is “Why aren’t you writing faster?”  I’m dying for a good book from her.
By the way, did you change your last name, or is it a coincidence…
It’s a coincidence.  I was teased mercilessly as a child, so I think I’ve earned the right!
/Many thanks for you time and see you at the Gothenburg Book Fair

Karin Slaughter, welcome to this interview for Deckarhuset !

You write unusually violent and bloody stories, why?

I don’t think of them as unusually violent or bloody.  My main focus as a writer is to use violence as a means of talking about greater issues affecting society such as domestic violence, child abuse and rape.  I write about these matters in a frank and serious way because I think that readers want an understanding of not just what happens, but what happens next—as in, how does a woman who has suffered horrendous abuse put her life back together?  How does a woman who has been raped manage to trust again.  I delve deeply into the lives of my characters and their emotional responses to the sorts of crimes they see.  The social aspects have always been my focus.  I’m not interested in violence for violence’s sake.


Most of the really raw violence I have come across in novels are in stories written by men, why do you think that is?

I think that men have an easier time getting away with writing about violence.  Mark Billingham and Jeff Deaver seldom get asked about the violence in their novels, but I think that both of these authors are very dark (and exceptionally good at what they do).  On the other hand, women like Mo Hayder or Tess Gerritsen or I tend to get a lot of attention when we take on the same issues in the same way.  People expect women to be softer, I suppose.  The dichotomy is that in most countries, women buy the majority of the books.  In the US and UK, for instance, almost 85% of all readers are women.  So, we have always been interested in this subject matter.  I think it’s about time we started not just writing about it, but bringing the perspective of women to the topic of violence.


It seems more and more common that authors use made up places instead of using cities and places that really exist. Why is that?

I write two different series—one is set in fictional Grant County and the other is in Atlanta, which of course is a real town.  I find it much easier to be in Grant because I can make up roads and neighborhoods.  I’m always so nervous when I write about Atlanta, even though I’ve lived here more than half my life, because I’m sure I’ll get something wrong and some helpful reader will write a terse letter outlining my mistake.  I find it much easier to be in a completely fictional world, as I’m sure most writers do!


Is there a difference in what kind of stories would work great in the US, contrary to what would suit the Asian or European readers?

I think that a good story is universal.  I am, of course, grateful that I have extremely diligent translators for my work in various countries, but despite what Hollywood shows the world, there are more things Americans have in common with the rest of the world than things that set us apart.  For instance, most Americans live in small towns.  We don’t all inhabit New York and Los Angeles.  Most Europeans live in small towns, too.  I also think that as human beings, we all have a natural curiosity about violence.  It’s in our DNA to note danger, whether we’re slowing down to look at a car accident or reading a gripping thriller late at night.  Our brains are constantly learning from experiences, and there’s no safer way to experience a good thrill than in a well-crafted story.

Are you familiar with any of our Swedish crime authors?

Well, of course Stieg Larsson is well known here as well as Henning Mankell. Liza Marklund is absolutely fabulous and I eagerly await her next work. Unfortunately, it’s very difficult to get novels translated into English.  The US and UK publish around 250,000 books each every year.  There’s not a lot of room for other authors.  I do enjoy many Scandinavian authors.  Karin Fossum is an excellent storyteller and Peter Hoeg wrote one of my favorite stories.


How much of the time to produce a book is research and how much time is actual writing?

Usually it takes a year to complete a book, but I’m often doing research and making notes for two or three books at a time.  Since I’m writing a series, there are some things that I think of about my characters that don’t quite fit in the current book but will work really well in the next.  So, I’m always taking notes and marking articles that I think might be relevant to the next book.


You use really nasty crimes in your stories, why? Is it possibly to create a debate?

I think crime novels have always been at the center of debate because there is a certain immediacy inherent in the genre.  Jim Burke wrote a wonderful novel (The Tin Roof Blowdown) about New Orleans after Katrina—it was angry and political and a damn good read; all the things that good crime novels are.  He was able to write about a wound in America’s psyche that was still raw because he’s a good crime writer.  He didn’t waste time staring at his belly button like so-called “literary” authors do.  He sat down and wrote a story.


Not many authors write two “series” parallell, but you do. Is there an agenda behind this, or is it just for fun, to avoiv getting bored with your characters…?

I love writing, and I love taking chances with my work.  When I wrote Triptych, it was because I had a story that wouldn’t quite work in Grant County.  It opens with a prostitute being murdered, and we don’t really have those in Heartsdale—well, maybe we do, but no one really talks about them.  I needed the anonymity of a big city, and Atlanta, my home, seemed like a good setting.  Once I started writing about Will Trent, I couldn’t stop.  I knew there were more stories to tell about him and so I decided there would be a second series.


Are there real people behind the characters in your stories?

I’m sure I’ve taken some people from my real life and put them in my books, but I’m never conscious of it.  I think that every writer is a product of circumstance, so there is an eventual blending of real life and fiction.


How come you have written the books in the Grant County series in one order, but in hindsight I would have liked to read them in another?

I think that starting with Indelible is a good idea because it gives you a glimpse of things to come, and explains the genesis of Jeffrey and Sara’s relationship.  Of course, as a reader, I am a stickler and I like to read everything in the order in which the author wrote, so perhaps there are people like me who, when they find a new author, start from the beginning and don’t stop until they’ve caught up.


A couple of your books have different names in different countries. This is nuisance when you travel a lot and buy most of your books at airports all over the world. Not only different covers, which is a hustle, but now different names? Why?

I leave the titles up to the individual countries.  Generally the English versions all have the same title, but there have been two instances (with Skin Privilege/Beyond Reach and the upcoming Genesis/Undone) where because of market forces or another author having a book out already by the same title, we’ve had to change them.  I’ve approved the title changes in both cases.  Of course, in non-English countries they tend to change the titles more drastically.  Since English is the only language I speak, I think it’s best to leave it to the experts!


What are you working on right now?

I’ve just finished Undone, the next book in Will Trent’s world, and I’m working on Broken, which takes us back to Grant County.  A lot of things have changed over the course of the series and it’s been fun writing about Lena again.


If you were to suggest who we should interview next, who would this be, and what question would you ask this person if you could?

I would suggest Mo Hayder because she’s one of my favorite authors.  What I would ask her is “Why aren’t you writing faster?”  I’m dying for a good book from her.


By the way, did you change your last name, or is it a coincidence…

It’s a coincidence.  I was teased mercilessly as a child, so I think I’ve earned the right!


Many thanks for you time and see you at the Gothenburg Book Fair!

Intervju med Karin Slaughter

Publicerat av

Karin Slaughter, welcome to this interview for Deckarhuset !

You write unusually violent and bloody stories, why?

I don’t think of them as unusually violent or bloody.  My main focus as a writer is to use violence as a means of talking about greater issues affecting society such as domestic violence, child abuse and rape.  I write about these matters in a frank and serious way because I think that readers want an understanding of not just what happens, but what happens next—as in, how does a woman who has suffered horrendous abuse put her life back together?  How does a woman who has been raped manage to trust again.  I delve deeply into the lives of my characters and their emotional responses to the sorts of crimes they see.  The social aspects have always been my focus.  I’m not interested in violence for violence’s sake.


Most of the really raw violence I have come across in novels are in stories written by men, why do you think that is?

I think that men have an easier time getting away with writing about violence.  Mark Billingham and Jeff Deaver seldom get asked about the violence in their novels, but I think that both of these authors are very dark (and exceptionally good at what they do).  On the other hand, women like Mo Hayder or Tess Gerritsen or I tend to get a lot of attention when we take on the same issues in the same way.  People expect women to be softer, I suppose.  The dichotomy is that in most countries, women buy the majority of the books.  In the US and UK, for instance, almost 85% of all readers are women.  So, we have always been interested in this subject matter.  I think it’s about time we started not just writing about it, but bringing the perspective of women to the topic of violence.


It seems more and more common that authors use made up places instead of using cities and places that really exist. Why is that?

I write two different series—one is set in fictional Grant County and the other is in Atlanta, which of course is a real town.  I find it much easier to be in Grant because I can make up roads and neighborhoods.  I’m always so nervous when I write about Atlanta, even though I’ve lived here more than half my life, because I’m sure I’ll get something wrong and some helpful reader will write a terse letter outlining my mistake.  I find it much easier to be in a completely fictional world, as I’m sure most writers do!

Read the rest of the interview in English…

Läs intervjun på svenska (Kommer snart)

Intervju med Veronica von Schenck

Publicerat av

Hej och välkommen till Deckarhuset Veronica! Din debutroman ”Änglalik” kommer som pocket inom kort, och snart finner vi uppföljaren ”Kretsen” i bokhyllorna. Grattis!

Tack! Det känns väldigt roligt att få komma ut med två böcker på så kort tid. Att få skriva deckare har alltid varit min dröm, och jag kommer nog fortsätta skriva om Althea så länge det finns någon som vill läsa om henne!

Du jobbar deltid som headhunter, kan du berätta lite om vad det innebär?

Ja, jag arbetar som head of research, det vill säga jag och mina kollegor har som enda uppgift att hitta kandidater till de tjänster rekryteringskonsulterna på företaget jobbar med. Det innebär en hel del detektivarbete och mängder och åter mängder av telefonintervjuer! Det här är faktiskt en drömkombination av jobb för mig. Skrivandet är ett väldigt innåtvänt arbete, det tycker jag i och för sig om, men det är viktigt att bli tankad med nya intryck och idéer också, då är det supersociala rekryteringsjobbet perfekt som motvikt.

Läs hela intervjun…

Hela intervjun med Veronica von Schenck

Publicerat av

Hej och välkommen till Deckarhuset Veronica! Din debutroman ”Änglalik” kommer som pocket inom kort, och snart finner vi uppföljaren ”Kretsen” i bokhyllorna. Grattis!

Tack! Det känns väldigt roligt att få komma ut med två böcker på så kort tid. Att få skriva deckare har alltid varit min dröm, och jag kommer nog fortsätta skriva om Althea så länge det finns någon som vill läsa om henne!

Du jobbar deltid som headhunter, kan du berätta lite om vad det innebär?

Ja, jag arbetar som head of research, det vill säga jag och mina kollegor har som enda uppgift att hitta kandidater till de tjänster rekryteringskonsulterna på företaget jobbar med. Det innebär en hel del detektivarbete och mängder och åter mängder av telefonintervjuer! Det här är faktiskt en drömkombination av jobb för mig. Skrivandet är ett väldigt innåtvänt arbete, det tycker jag i och för sig om, men det är viktigt att bli tankad med nya intryck och idéer också, då är det supersociala rekryteringsjobbet perfekt som motvikt.

Huvudpersonen i dina böcker, Althea Molin, arbetar som profilerare. Finns det likheter mellan er två, knycker du från verkligheten?

Ja och nej. Jag försöker att inte medvetet knycka karaktärsdrag från de kandidater jag pratar med, annars skulle väl ingen vilja prata med mig till slut!

Men jag, precis som Althea, är observant och väldigt fascinerad av människor av alla typer och sorter. Jag älskar att åka in till jobbet i stan på morgonen, tunnelbanan är fullkomligt smockfull med fascinerande personer att hämta inspiration från!
Jag kan sällan eller aldrig peka på en enda inspiration till en karaktär. De är ett lapptäcke av en röst från någon jag tjuvlyssnat på på tunnelbanan, en bild av någon från en tidning, lite manér från någon jag känner, kanske något från en filmkaraktär och så vidare.

I övrigt så har nog bara Althea och jag två saker gemensamt, oförmågan att få ett par nylonstrumpor att vara hela i åtta timmar och ett ständigt latte-drickande!

Vill du berätta lite om din kommande bok?

Kretsen handlar om social yta – om hur långt vi är beredda att gå för att behålla vår omsorgsfullt uppbyggda sociala status och vår självbild.

Den handlar om ett antal mord där offren till synes helt saknar samband – förutom att de alla är utförda med samma pistol, och alla hittas med ett tarotkort instucket i munnen. Althea upptäcker en koppling till ett dataintrång på Lindsteinska banken där hennes bästa kompis Emelie är säkerhetsansvarig. Tyvärr vägrar polisen tro på henne. Altheas tillvaro blir dessutom inte lättare av att hennes minst sagt krävande mamma bestämmer sig för att komma till Stockholm och relationen till pojkvännen – kriminalkommissarie Rickard Magnusson – knakar i fogarna.

Det finns nog många där ute som drömmer om att skriva en egen bok, men inte törs ta steget. Hur fungerar det att kombinera skrivande och yrkesliv, hur går skrivandeprocessen till?

Det absolut viktigaste för att lyckas skriva på deltid är att ta skrivandet på allvar. Våga avsätta tid, hur mycket eller lite spelar ingen roll, bara du sätter av tid och ser till att det inte blir så att skrivandet alltid kommer sist på priolistan. Tvätten kan vänta ett par timmar till, jag lovar!

Jag börjar med att planera och göra research. Det gör jag precis var som helst – spånar idéer på bussen, läser FBI-rapporter i badkaret, skissar på karaktärer på lunchen, men även i längre sessioner för att få ihop de lösryckta idéerna till en helhet, till ett antal scener. När jag sen sätter mig i längre och mer fokuserade sessioner för att skriva så vet jag vad som ska hända och vilka personer som ska vara inblandade, det ger mig frihet att vara mycket mer kreativ.

Vilka komponenter anser du behövs till en bra deckare?

Oj! Om jag ser till mig själv som deckarläsare så tycker jag att en bra bok ska innehålla insiktsfulla, färgfyllda karaktärsporträtt. Jag vill se det mänskliga hos både ”onda” och ”goda”. Sen vill jag ha ett driv i handlingen som lockar in mig i boken. Sist, men absolut inte minst, vill jag allra helst bli lite överraskad av hur historien utvecklas!

Vad har du för ”deckarbakgrund” – det ryktas om en ”romans” med självaste Sherlock Holmes?

🙂 Jo, jag måste väl erkänna att det är sant! När jag var liten var Sherlock Holmes mitt ideal, jag drömde om att gifta mig med en man som han (jag ignorerade det lilla drogproblemet och det eviga fiolspelandet)!

Jag har varit helt och fullt insnöad på deckargenren sen jag var liten, slukat allt från engelska klassiker som Christie och P D James till hårdkokta amerikanska thrillers som James Lee Burke och isländskt svårmod som Arnaldur Indridason. Jag gillar nästan alla typer av deckare så länge de är fokuserade, smarta och har en kärna av mänsklighet – inte bara brutalitet.

Det går bra för svenska deckarförfattare nu. Har du någon egen favorit, och i så fall varför är det en favorit?

Jag är väldigt svag för Mankell och Nesser, men har också en förkärlek för äldre deckare, HK Rönnblom, Stieg Trenter och Sjöwall-Wahlöö, till exempel. Jag gillar dem för att de är mycket mer avskalade än moderna deckare, utan att för den skull vara mindre komplexa. De är ofta lättsamma på ytan, men med en fascinerande mörk underton.

Har du något nytt projekt på gång?

Ja, jag har precis börjat arbeta på bok nummer tre om Althea. Dessutom har jag startat en blogg där jag kommer samla allt material och alla funderingar kring boken. Förhoppningen är väl att bloggen ska ge någon sorts, aningen förvirrad, insikt i skrivandeprocessen! Bloggen finns på veronicasverkstad.wordpress.com

Deckarhuset tackar Veronica och önskar lycka till i framtiden. Vi kommer följa bloggen, och skapandet av den nya boken, med stort intresse!

Intervju med Mari Jungstedt

Publicerat av

Hur kom det sig att du började skriva deckare?

Journalisthögskolan gav mig kunskapen att skriva och självförtroende att känna att jag kan. Därmot hade jag inte tid. Det tog några år innan jag kände att jag kunde ta tag i den gamla drömmen att skriva. Jag var då van att skriva 15 sekunders snuttar, och skrev jag något som drog ut på 20-30 sekunder så tvingades jag stryka, redaktören tyckte genast att jag blommat ut alldeles för mycket. Jag hade ett uppdämt behov att få skriva längre. När barnen vuxit till sig lite, och huset var byggt, hade jag plötsligt tid att skriva på mina lediga dagar. Att det blev deckare är väl för att jag älskar deckare själv, och för att jag tycker att deckaren är en jättebra form för att beskriva saker som samhällskritik och relationer. Det som intresserar mig är relationerna. Det psykologiska, med frågan vad som egentligen ligger bakom brottet, vad som gör att en människa kan begå det värsta av brott. De frågorna intresserar mig.

En annan sak är att det bästa jag vet är en bok som man inte kan sluta läsa, man bara måste läsa färdigt, och det var en utmaning för mig att undersöka om jag kan skriva så, om jag kan fånga en läsare så att den bara måste fortsätta läsa.

Hela intervjun med Mari Jungstedt

Publicerat av

Hur kom det sig att du började skriva deckare?

Journalisthögskolan gav mig kunskapen att skriva och självförtroende att känna att jag kan. Därmot hade jag inte tid. Det tog några år innan jag kände att jag kunde ta tag i den gamla drömmen att skriva. Jag var då van att skriva 15 sekunders snuttar, och skrev jag något som drog ut på 20-30 sekunder så tvingades jag stryka, redaktören tyckte genast att jag blommat ut alldeles för mycket. Jag hade ett uppdämt behov att få skriva längre. När barnen vuxit till sig lite, och huset var byggt, hade jag plötsligt tid att skriva på mina lediga dagar. Att det blev deckare är väl för att jag älskar deckare själv, och för att jag tycker att deckaren är en jättebra form för att beskriva saker som samhällskritik och relationer. Det som intresserar mig är relationerna. Det psykologiska, med frågan vad som egentligen ligger bakom brottet, vad som gör att en människa kan begå det värsta av brott. De frågorna intresserar mig.

En annan sak är att det bästa jag vet är en bok som man inte kan sluta läsa, man bara måste läsa färdigt, och det var en utmaning för mig att undersöka om jag kan skriva så, om jag kan fånga en läsare så att den bara måste fortsätta läsa.


Hur har bakgrunden som nyhetsjournalist påverkat ditt skrivande?
Det finns många fördelar med att vara journalist i grunden. Vi får lära oss rensa, och det handlar väldigt mycket om att skära bort när man skriver en bok. Rensa fram den historia du egentligen vill berätta, se till att inte trassla in sig i de tusen stickspår som alltid dyker upp. Uttrycket ”kill your darlings” är viktigt och nödvändigt.  En journalist får läras sig att ta fram en klar berättarlinje och att driva den framåt.  Det är något som man har jättestor nytta av.

Bakgrunden som nythetsjournalist syns i mina böcker. Mina korta kapitel som i princip beskriver en scen i taget. Det är inte medvetet, utan min berättartekniska stil som jag har med mig från nyhetstiden.

En annan sak som man har med sig lite gratis från tv-journalistiken är att fånga publiken. Har du tänkt på att man ibland kan komma på sig med att ha sett en hel rapportsändning, för att sedan inte kunna säga vad något av inslagen handlat om? Man har suttit där och mentalt somnat in!  Det är något som man som tv-journalist måste träna mycket på, att starta inslaget med något som fångar och håller kvar tittaren. Likadant måste man göra när man skriver en bok. Fånga direkt! Anslaget berättar för läsaren vad som komma skall.

Är det skillnad på kraven från läsaren/tv-tittaren idag mot för kanske trettio år sedan- måste det går mycket fortare idag, är tålamodet kortare?

Absolut! Det är stor skillnad. Utbudet är så stort nu mot förr, och toleransen mot sävlighet eller en dåligt skriven text sjunker. Samhället går också i snabbare takt över lag, nu.  Tempot i livet är högre och då måste underhållningen följa med i utvecklingen också.


Hur ser publiken ut för dina böcker?

Ja, det är lite kul. Jag har läsare från 15 år och uppåt. Det är roligt att lyckas få ihop en historia som passar alla.

Du har inte skrivit några barn- eller ungdomsböcker. Om du skulle göra det, skulle din skrivteknik behöva ändras?

Jag tror jag skulle ha samma anslag, det vill säga försöka fånga intresset omedelbart. Korta kapitel med cliff hangers i slutet skulle troligen vara ännu viktigare för yngre läsare. Nej, arbetssättet skulle nog se ungefär likadant ut.


Finns det ett recept på hur många mord som bör ingår i en bra deckare?

Nej, det tror jag väl inte! Det är den berättade historien som styr.  I mina böcker försöker jag lägga en psykologisk aspekt på det hela, jag vill beröra den som läser.

Men om man tittar på en tv-deckare från 80-talet så dog en person och det tog en timmes programtid att lösa mordet. Idag dör 3-4 i varje program och tar samma programlängd att lösa.

Ja, det är en intressant utveckling. Det har nog också med tempot vi pratade om innan att göra. Det blir gäsp och suck om det går för långsamt. Det är nog därför man får ta livet av någon mer då och då. För att hålla intresset hos tittaren uppe. Tänk ändå vad spännande och actionfyllt  Snobbar som jobbar var, när det begav sig… Idag somnar jag nästan.


Hur får du inspirationen till dina berättelser?

Till den första, Den du inte ser, som har ett mobbingtema, har jag hämtat det från min egen barndom. Hur jag upplevde att bli mobbad. Nu är ju det som händer rent extremt i boken, men det jag vill säga, och belysa tydligt, är vad som händer om vi som vuxna inte tar barnen på allvar och ser till att styra upp eländet när det händer. Det duger inte att sopa barn och ungas problem under mattan och tänka att det löser sig. Det gör kanske det, men inte alltid. Jag vill visa på vilka förödande konsekvenser saker kan få som inte tas om hand. Barnen måste få vuxenstöd när det händer dem något. Vi vuxna måste ta ansvar för barnen, se dem och stötta dem. Vi måste lyssna mer på barnen.

Det är väl ett slags genomgående tema i mina böcker, de handlar någonstans om det utsatta barnet, hur barndomen påverkar vilka vi är och vad vi gör som vuxna. För mig är det minst lika intressant som själva kriminalhistorien.

Har du funderat på att skriva ungdomsböcker?

Jag har fått förfrågningar, men just nu skriver jag om Knutas, och det är roligt. Kanske i framtiden, vi får väl se. Det skulle vara roligt.


Hur ser kriminalromanen som genre ut idag?

Det känns som att genren utvecklats mycket, och har blivit så mycket bredare. Många fler romaner nu än förr räknas till det som förlagen kallar Spänningslitteratur.

Det handlar om allt från att reda ut spädbarnsdödlighet, till romaner som inte har en enda polis i handlingen, som t ex Karin Alvtegens böcker. Bredden är enorm nu. Det innebär att det lockar fler läsare, sådana som inte tycker om traditionella pusseldeckare eller deckare alls, kan nu hitta intressant litteratur i spänningsgenren. Marklunds, GW Perssons och Stieg Larssons försäljningsframgångar med både böcker och film och tv ger genren status och fungerar upplyftande för oss andra också. Alla svenska deckarförfattare åker med på framgångståget.

Att många av böckerna filmas gör att ytterligare en större publik nås, och det gynnar också genren. Nu är det viktigt att vi som deckarförfattare ser till att utveckla oss, så att vi inte fastnar i gamla fungerande hjulspår.

Deckarakademin, vad har den för betydelse?

Ingen aning. Jag har ingen kontakt med dem och vet inte precis vad de gör. Det är helt klart så att deras pris har betydelse, men i vilken omfattning kan jag inte uttala mig. Det uppmuntrar oss författare att vi har den här akademin som delar ut sitt pris.


Finns det något förebild för Knutas?

Javisst, det är Gösta Svensson. Han är numera pensionerad kriminalchef i Visby. När jag hade skrivit lite på den första boken, utan att någon visste att jag skrev egentligen, så kände jag att jag bara måste prata med en polis. Trovärdighet och rimlighet är viktiga, så jag kontaktade helt enkelt chefen för krim i Visby, och det visade sig vara just Gösta Svensson. Det lite roliga var att det i den tiden inte precis fanns några deckare om Gotland, bara en av Jan Mårtensson.

Jag frågade helt enkelt om jag fick komma ut och ställa lite frågor, noga med att poängtera att det är ett försöksprojekt, och att det antagligen inte kommer att bli något av det. Han var hur gullig som helst, och han är Knutas. Precis samma aura, han till och med ser ut som Knutas även om han är lite äldre. Det har gått så långt nu så att Gösta idag undertecknar sina mail till mig med namnet Knutas.

Hur svårt är det att komma in och få den här typen av hjälp från lämpliga yrkesgrupper, för att göra research till en deckare?

Det har varit så otroligt fantastiskt lätt! Folk har varit så underbara och hjälpsamma så det är inte klokt! Jag har idag kontakter med kriminaltekniker, rättsläkare, advokater och poliser, och fast jag var helt okänd som författare när jag skrev på den första boken har dessa människor delat med sig av sitt kunnande till mig. Samarbetsviljan har varit helt makalös.

Idag kan man säga att jag har min fasta ”stab” av experter runt om mig, som jag kan fråga om allt möjligt, så nu går det ganska lätt. Gösta har ju gått i pension, som sagt,  men nuvarande krimchefen Frank, har klivit i hans skor, och hjälper mig mycket med bollandet. Ulf Åsgård är psykiater och gärningmannaprofil expert och vi har många långa samtal och jag får hjälp att reda ut rimlighet, vad som kan trigga ett visst beteende.


Hur viktig är researchen för dig?

Den är allt. Jag har pratat med alla människor jag behövt för att kunna skriva en scen, jag har varit på alla platser som jag skriver om, gått alla vägar. Vissa platser har jag fått kämpa hårt för att få komma till, men det är nödvändigt för att på ett trovärdigt sätt kunna återge stämningar och känslor. Jag är kanske väldigt petig med detta, men det är som jag ser det inte ens tänkbart att bara hitta på hur som helst.

Varför skriver du om Gotland?

Ja, det är djupt rotat barndomsminne först och främst. Jag var nio år när vi tältade på Gotland vid en strand. jag hade aldrig sett riktiga havet och var helt förtrollad. Den stranden etsade sig fast i mitt minne för gott. Det var precis den stranden som första mordet i min första bok skedde!

Utöver det så kommer min man från Gotland, och han har en enorm släkt och vi har bostad där. Förankringen är stark, och sedan några år har ett hus där. Jag åker tid mycket, för research eller för att skriva helt enkelt.

Dessutom är det rent tekniskt perfekt. Det är en ö, lite av det slutna rummet, platser och människor har djupa relationer till varandra och hänger ihop. Landskapet i sig måste man väl säga mer eller mindre inbjuder till brott! Det karga i norr, och sandstränderna som är öde större delen av året, raukarna och den grådisiga dimman. Gotlands historia inbjuder till forskning. Kunde inte vara bättre!

Med det sagt vill jag ändå poängtera att det är det psykologiska dramat, och brottet som är det viktiga, Gotland är bara en inspirerande ram. Historierna kunde ha utspelats precis var som helst.


Kommer alla böcker att utspelas på Gotland?

Njaa. Jag håller på att ta mig ut i världen… Nästa bok går vi ut lite från ön, även om historien strålar ut från ön. Det är så härligt att få bestämma själv!

Är samhällsdebatt viktigt för dig när du skriver dina historier?

Nej, inte direkt. Det finns andra som ägnar sig åt den agendan. Det som ligger mig varmast om hjärtat är istället det psykologiska dramat och relationer.


Om du skulle skriva en deckare där Knutas ska lösa ett fall tillsammans med någon annan problemlösare, dvs skriva ihop med en annan författare, vem skulle det vara?

Oj, jag vill nog inte skriva i team. Det som är så skönt med författarlivet är att jag får bestämma helt själv vad som ska hända, hur karaktärerna ska reagera och handla. Jag vill sitta på min kammare och fundera i min ensamhet. Men… kanske Mons Kallentofts Malin Fors i så fall. Jag tror de karaktärerna skulle kunna gilla varandra.

Fast, varför skulle man vilja skriva tillsammans med någon, egentligen? Andra ögon på texten är nödvändigt men bolla tankar och idéer gör jag hellre med min förläggare.

Har du bestämt på förhand hur många böcker om Knutas det ska bli?

Nej, det skulle jag aldrig göra. Jag vet helt enkelt inte hur många det kan bli. Kanske blir det en till, kanske blir det många. Kanske tröttnar jag, kanske läsarna. Varför skulle det vara intressant för någon (utom möjligen marknadsfolket på förlagen kanske) att veta det?


Får din familj läsa över axeln på dig när du skriver?

Nej, men jag bollar med min man, han är ett jättebra stöd och en tillgång när jag jobbar.

Jag tycker det är kul när barnen försöker läsa när jag sitter och skriver, men jag säger till dem. Jag kan inte skriva då.

Men så fort boken kommit slänger de sig på sängen och sträckläser. Det är kul.

Skriver du hemma vid köksbordet?

Nej, jag hade tidigare, i huset, ett arbetsrum där jag jobbade, men nu hyr jag en skrivarlya här intill, på samma gård. Det är jättebra! Jag går till jobbet och kommer hem igen. Det blir en mer markant avgränsning mellan hemliv och arbete som är bra.


Om du skulle tipsa mig om någon vi borde prata med, låta våra läsare lära känna lite mer, vem skulle det vara?

Ja, direkt tänker jag på Ulf, min gärningsmannaprofilexpert!

Mi på Deckarhuset tackar Mari för kaffe och pratstund! Och hela Deckarhuset tackar så klart Mari för att hon ställe upp på en intervju!

Vi vill även passa på att påminna alla om att Mari Jungstedts nästa roman, Den dubbla tystnaden, kommer ut om bara ett par veckor! (16/6)

Intervju med Jan Arnald

Publicerat av

Jan Arnald, kanske mest bekant som den internationellt kände deckarförfattaren Arne Dahl, har skrivit bok elva av tio i sviten om A-gruppen (Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art). Jan är också litteraturkritiker i Dagens Nyheter. Jan, eller ska vi säga Arne, skriver lite vansinnigt spännande, roliga och mycket välskrivna kriminalromaner.

Hej Jan, hur ser din väg fram till yrket författare ut?

Vägen har varit både krokig och rak. Rak när jag var tretton och skrev deckare så pennan glödde, krokig när jag fick andra intressen i livet och bland annat byggde en synt och började spela i ett rockband, rak när jag började skriva texter till bandet och fick tillbaka mitt intresse för att skriva (förmodligen den rakaste tiden i livet, när jag med brådmogen klarhet insåg att Litteraturen var mitt Kall), så krokig igen, efter det att jag hade debuterat som författare 1990 och av överlevnadsskäl var tvungen att skriva allt möjligt, och nu är vägen kanske trots allt rak igen, eftersom jag sedan ett par år är författare på heltid. Förutom att jobba som författare har jag dragit kablar hos SJ, jobbat mig igenom universitetsstudierna som nattvak på långvården och på psykakuten, varit redaktör för Svenska Akademiens kulturtidskrift Artes och universitetslärare i litteraturvetenskap.