Hela intervjun med Jan Arnald (Arne Dahl)

Jan Arnald, kanske mest bekant som den internationellt kände deckarförfattaren Arne Dahl, har skrivit bok elva av tio i sviten om A-gruppen (Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art). Jan är också litteraturkritiker i Dagens Nyheter. Jan, eller ska vi säga Arne, skriver lite vansinnigt spännande, roliga och mycket välskrivna kriminalromaner.

Hej Jan, hur ser din väg fram till yrket författare ut?

Vägen har varit både krokig och rak. Rak när jag var tretton och skrev deckare så pennan glödde, krokig när jag fick andra intressen i livet och bland annat byggde en synt och började spela i ett rockband, rak när jag började skriva texter till bandet och fick tillbaka mitt intresse för att skriva (förmodligen den rakaste tiden i livet, när jag med brådmogen klarhet insåg att Litteraturen var mitt Kall), så krokig igen, efter det att jag hade debuterat som författare 1990 och av överlevnadsskäl var tvungen att skriva allt möjligt, och nu är vägen kanske trots allt rak igen, eftersom jag sedan ett par år är författare på heltid. Förutom att jobba som författare har jag dragit kablar hos SJ, jobbat mig igenom universitetsstudierna som nattvak på långvården och på psykakuten, varit redaktör för Svenska Akademiens kulturtidskrift Artes och universitetslärare i litteraturvetenskap.

Pseudonymer – varför använder man dem?

På engelskspråkig mark är det inte alls så ovanligt med pseudonymer som på svensk. Var och varannan författare har någon form av alternativt namn. I Sverige blev hela pseudonymfrågan så laddad i och med Bo Balderson på 60-talet, det där att ingen lyckades avslöja honom. Därför var jag rätt unik när jag skapade den hemliga identiteten Arne Dahl 1998 – ingen hade riktigt vågat sig på det efter Balderson. Nu, däremot, är flera nya pseudonymer igång.

För min egen del handlade det om många olika saker, bl.a. ett test för att se hur länge det gick att hålla sig hemlig i dagens genommedialiserade värld, men det viktigaste skälet var ändå personligt. Jag behövde födas på nytt som författare, få ny energi, hitta en ny publik, ja, bli en ny person för ett ögonblick. Och då en person som fick vara ifred, som i lugn och ro och helt utan alla yttre störningar fick ägna sig åt skrivandet. Åt att skapa en deckarkonst med ett alldeles eget tonfall.

A gruppen – hur föddes idén?

Utifrån ett visst missnöje med den-ensamme-detektiven-som-jobbar-i-ständig-motvind. Jag behövde ett väl fungerande kollektiv som kunde utgöra en motkraft mot både depressiv folkhemsnostalgi och nybrutal cyberbrottslighet. Testa den i litteraturen rätt ovanliga figuren ”bra samarbete”. På allvar laborera med kollektivromanens form. Och uppfinna en ny sorts huvudperson, nämligen relationerna-mellan-snutarna.

Är de någon av karaktärerna som ligger dig varmare om hjärtat än andra?

De ligger mig mycket varmt om hjärtat allihop, faktiskt. Fast närmast mig – om än inte alls nödvändigtvis varmast – ligger Paul Hjelm. Jag har vant mig vid honom som vid mig själv. Annars har jag speciella relationer till allihop. Fast nu börjar det bli dags för vissa att gå i pension och nya ansikten att dyka upp… Nya tider stundar.

Himmelsöga  har en annorlunda början, där du zoomar in på respektive karaktär – hur  tänkte du där?

Oj, många saker samtidigt. Framför allt ville jag testa en början som är riktigt främmande för deckargenren, en början utan action men med oerhört mycket inre händelser och oerhört mycket substans. Det skulle också vara en perfekt presentationsscen för de oinvigda och samtidigt en bonus för trogna läsare. Och inte minst en viktig del av intrigen, men det fattar man först efter trehundra sidor.

Du har ju skrivit mycket annat än deckare – var det inspirerade till att gå in i kriminallitteraturen?

Det var ett annat slags skrivande som både lockade och skrämde mig. När jag tittar tillbaka på mitt författarskap handlar väldigt mycket om att försöka förstå. Försöka förstå mig själv, världen, begäret, historien, texterna, skapa sammanhang, väva ihop och dra isär, dissekera, testa – rena rama deckarjobbet, på ett plan. Så när jag väl kom igång kändes allt väldigt naturligt. Jag är en upplysningsmänniska på det viset – det är alltid bättre att veta än att inte veta. Deckargåtorna blev på sätt och vis allegorier över mitt eget liv. Och det är kanske därför jag aldrig tröttnar på dem. Förmodligen kommer jag att på ett eller annat sätt fortsätta skriva kriminallitteratur tills jag stupar.

Är det inte vågat, att som litteraturkritiker sticka ut hakan och skriva själv?

Jag är och har alltid varit författare i första hand. Frågan bör lyda: ”Är det inte vågat att som författare sticka ut hakan och skriva om andra författare?” Och svaret bör lyda: Inte alls. Att förhålla sig till andra författare ingår i författandets väsen. Dessutom har det alltid varit ett väldigt bra sätt att undvika den typ av egocentricitet som alltid slutar med skrivkramp och att samtidigt hålla sig à jour med det som händer just nu. Till skillnad från många andra ser jag ingen som helst konflikt mellan att vara författare och kritiker – det är bara två sidor av samma mynt. Och växelbruk tenderar ju som bekant att ge de rikaste skördarna.

Kriminallitteratur som genre – hur står den sig bland andra genrer idag?

Svår och viktigt fråga. I bästa fall sker ett väsentligt läckage mellan genrerna. De bästa deckarna är nog bättre litteratur än någonsin. Å andra sidan drar genrens yttre lockelse (läs: pengar) till sig allehanda lycksökare som gör att den vattnas ur. Jag skulle vilja påstå att deckarboomen har resulterat i en starkare topp och en svagare bas. Sedan tycker jag nog att genren på senare år har blivit lite feg. Ingen vågar ta några direkt nya steg, och nästan alla nya deckarförfattare som dyker upp rör sig på rätt säker mark. Genren har blivit lite konservativ. Det är återigen dags för Arne att rycka in…

Om du skulle skriva en kriminalroman tillsammans med en annan författare, vem skulle det vara då?

Förmodligen min fru Sara. Fast vi siktar mer på andra typer av samarbete. Och just kriminalromaner undrar jag om jag skulle kunna skriva tillsammans med någon annan. Det är en jäkligt delikat balanserad genre som bygger på kontroll och överblick, och jag undrar om jag inte skulle riskera att förvandlas till ett outhärdligt kontrollfreak. Det är först när man försöker ändra det minsta lilla element i storyn och det visar sig helt omöjligt som man förstår hur tätt knuten intrigens väv trots allt är.

Hur ser du på Deckarakademien – vilket roll spelar den?

Jag har haft mina duster med akademin och betraktar dem nu som bilagda. Det har dykt upp ett antal nya, intressanta ledamöter som inger lite hopp om förnyelse. Tidigare har akademin utan tvivel varit en hämmande kraft, gränsvakter som inte ville släppa in något som avvek från en väldigt fast och absolut mall, men jag tror inte det är fallet längre. Dessutom gillar jag K. Arne Blom.

Bokmässan, hur viktig är den?

Jag undrar om den är så viktig, egentligen. Det är kul, intensivt, hektiskt, och man träffar oerhört många läsare i ett svep. Det är klart att det säljs en del böcker också, men jag tror att det är en marginell del av den sammanlagda försäljningen. Men det som har framstått som väldigt klart för mig på senare tid – mer för mig än för de flesta andra, eftersom jag höll mig helt utanför det offentliga rummet i fem års tid – är hur viktigt det är att visa att man finns. Att man har ett ansikte och liksom är en levande person. Tillgänglig, helt enkelt. Open to the public.

Vilken var den första bok du läste själv, minns du det?

Den första bok som avsatte väldigt distinkta märken i min själ minns jag i alla fall tydligt. Förmodligen finns de fortfarande kvar. Det var John Steinbecks lilla djupt gripande mästerverk ”Pärlan”. Jag minns den som en uppenbarelse – att litteraturen plötsligt visade att den kunde vara viktig på allvar.

Är det någon eller några litterära figurer genom tiderna som betytt något speciellt för dig?

Oidipus, Orestes och Macbeth måste varje deckarförfattare ha i blodomloppet. I övrigt är det för många för att nämna. Jag skulle bli galen om jag började.

Vill du berätta lite om vad du skriver på  just nu?

Jag har precis skrivit klart en roman i eget namn, som Jan Arnald. Det är en spännande, ganska mörk kärlekshistoria som kommer ut våren 2010. Man kanske kan kalla det en psykologisk thriller. Den heter ”Intimus”, vilket betyder ”det allra innersta” på latin. Det ger antagligen en ganska bra antydan om vad det handlar om.

Jag förbereder mig också för fullt för fortsättningen på Paul Hjelms och Kerstin Holms fortsatta öden, som ska fortsätta hösten 2010. A-gruppen är död, men karaktärerna lever och frodas. Det blir av allt att döma en djupdykning in i finanskrisens innersta. Det var för övrigt precis där jag började min verksamhet som Arne Dahl, i den förra finanskrisens spår, i ”Misterioso”.

Har också just skrivit och läst in en sorts spöknovell för Bonnier Audio. Den dyker upp i oktober och visar en ny sida av Arne Dahl.

Du har precis varit på Europaturné, hur gick det?

Alldeles utmärkt, tack. En hel del tyska, österrikiska och italienska städer, allehanda framträdanden i alla möjliga sammanhang. Det finns en del bilder på min hemsida www.arnedahl.net för den som så önskar. Överhuvudtaget går det fint i framför allt Danmark och Tyskland.

Om du får skicka intervjustafettpinnen du fått från Roslund & Hellström vidare, vem skulle du välja då?

Kristian Lundberg. Han har skrivit de mest särpräglade deckarna i Sverige under senare år, möjligen med undantag för Roslund & Hellström själva. Deppiga saker från Skåne.

Vilken fråga vill du skicka med?

Hur förhåller sig ditt lyrikskrivande till ditt deckarskrivande?

Anders Roslund skickade med en fråga till dig; ”Han producerar massor, fråga honom hur i hela världen han hinner. Dels skriver han lysande kriminalromaner som Arne Dahl, dels lika lysande litteratur som Jan Arnald, dels skriver han tunga recensioner i tunga tidningar, dels gör han resereportage med sin fru, dels … som sagt, jag vill veta hur!”

Jag som mest tycker att jag slöar. Men tack, Anders, i alla fall. Jag förmodar att det har att göra med att jag har nära till texten. Jag har liksom levt hela mitt vuxna liv som skrivande människa. Förmodligen är jag en träningsprodukt. Dessutom har jag märkt en speciell tendens på senare år, lite mystisk. Texter tenderar numera, när jag har prickat något sånär rätt, att ”skriva sig själva” – eller, mindre mystiskt formulerat: jag har hittat något slags inre skriftdriv som sätter fart på mig så fort jag kommer igång. Rätt skönt, så länge det nu håller.

Vi på Deckarhuset tackar så mycket för att du velat ta dig tid att prata med oss, och vi önskar lycka till med bok nummer 11 i sviten om 10 böcker om A-gruppen 🙂

Intervju med Maria Ernestam

Maria Ernestam debuterade med boken ”Caipirinha med Döden”, en makaber historia precis som uppföljarna Busters Öron och Kleopatras Kam. Maria skriver inte precis deckare, det är mer fråga om psykologiska romaner, en sorts egen form av thrillers …

Här har vi en författare som med bisarr humor och vasst språk får alla galenskaperna att låta vettiga och rimliga…

Hej Maria, välkommen till Deckarhuset! Hur ser din väg till yrke författare ut?

Jag läste en udda blandning av engelska, matematik och statskunskap innan jag blev journalist. På fritiden höll jag på med dans, sång och teater. Efter en tid i USA flyttade jag till Tyskland och arbetade som utrikeskorrespondent för Veckans affärer m fl. Väl tillbaka i Sverige fortsatte jag att bevaka Tyskland tills jag såg en Woody Allen-film och blev inspirerad av en sekvens om Döden. Jag satte mig ned och började skriva om ett sådant möte, vilket resulterade i debutboken ”Caipirinha med Döden”. Sedan har idéerna fortsatt att komma.

Din familj – är de involverade i ditt skrivande på något sätt?

Min man är tysk, så det är ofrånkomligt att saker som händer i Tyskland flyter in i böckerna. Min man brukar också läsa början på ett nytt manus för att jag ska få en första reaktion. Mina barn, en pojke på femton och en flicka på tretton, har läst några av mina böcker och inspireras nog när de skriver sina uppsatser, även om de inte säger det till mig.

Läs mer…

Hela intervjun med Maria Ernestam

Maria Ernestam debuterade med boken ”Caipirinha med Döden”, en makaber historia precis som uppföljarna Busters Öron och Kleopatras Kam. Maria skriver inte precis deckare, det är mer fråga om psykologiska romaner, en sorts egen form av thrillers …

Här har vi en författare som med bisarr humor och vasst språk får alla galenskaperna att låta vettiga och rimliga…

Hej Maria, välkommen till Deckarhuset! Hur ser din väg till yrke författare ut?

Jag läste en udda blandning av engelska, matematik och statskunskap innan jag blev journalist. På fritiden höll jag på med dans, sång och teater. Efter en tid i USA flyttade jag till Tyskland och arbetade som utrikeskorrespondent för Veckans affärer m fl. Väl tillbaka i Sverige fortsatte jag att bevaka Tyskland tills jag såg en Woody Allen-film och blev inspirerad av en sekvens om Döden. Jag satte mig ned och började skriva om ett sådant möte, vilket resulterade i debutboken ”Caipirinha med Döden”. Sedan har idéerna fortsatt att komma.

Din familj – är de involverade i ditt skrivande på något sätt?

Min man är tysk, så det är ofrånkomligt att saker som händer i Tyskland flyter in i böckerna. Min man brukar också läsa början på ett nytt manus för att jag ska få en första reaktion. Mina barn, en pojke på femton och en flicka på tretton, har läst några av mina böcker och inspireras nog när de skriver sina uppsatser, även om de inte säger det till mig.

Jag har undrat lite om Busters öron – är det ren fiktion eller ligger det en verklig historia bakom?

Frågan är svår, för samtliga böcker, däribland mina, är ju en blandning av fantasier och verkliga upplevelser. Busters öron började jag skriva när min mormor var döende. Hon blev 94 år gammal, bodde i Sollefteå men flyttade ned till Uppsala när hon blev pensionär. Hon var en speciell kvinna och betydde mycket för mig. Saker och ting som hon berättat om familjer, släktingars öden etc har definitivt påverkat. Om min mormor kan man för övrigt läsa i boken ”Min mormors historia” som kom ut i april. Där berättar tolv kvinnliga författare, däribland jag, om våra mormödrar och hur de påverkat oss.

Är de någon av karaktärerna i dina böcker som ligger dig varmare om hjärtat än andra?

Svårt att säga. Jag har på något sätt en personlig relation till dem allihop. Jag tycker om alla mina huvudkaraktärer, även om de gör sina misstag. När det gäller bikaraktärer tycker jag mycket om Ejra i ”Caipirinha med Döden”, Petra i ”Busters öron”, Stella i ”Kleopatras kam” och farbror Ivar i senaste boken ”Alltid hos dig”.


Du har skrivit lite udda böcker,  om vi tar Kleopatras kam t ex – hur föddes idén till ploten?

Jag var på resa i Irland, stod vid ett brant stup och såg i fantasin en man och en kvinna som bråkade med varandra. Sedan satt jag på mitt favoritcafé och tänkte att det vore ju underbart att förlägga en bokhandling hit. Sedan ville jag så gärna ha med en karaktär som älskade sång, musik och dans. Dessa tankar ledde till en korsbefruktning och så var karaktärerna där och därefter historien.

Måste man ha en agent, eller en vass förläggare för att lyckas, och hur väljer man rätt?

En agent är bra att ha, det tycker allt fler författare. Det är skönt att låta någon annan leda förhandlingar så jag kan koncentrera mig på det litterära. En bra förläggare är guld värd – min egen, Karin Linge Nordh på Forum, är fantastisk. Den som är rätt för en person är kanske inte rätt för en annan, viktigt är att personkemin stämmer. Men för att lyckas krävs först och främst att det finns läsare som tycker om ens böcker.


Bokmässan, hur viktig är den?

Det viktigaste tycker jag är att den är en sådan manifestation för boken. Samt att alla i branschen är på plats, vilket betyder ständiga möten med kollegor och folk som på något sätt har med böcker att göra. Ur dessa möten kommer alltid inspiration eller nya idéer.

Tror du att det ligger något i att Svenska barn och ungdomar sägs läsa mindre och mindre?

Mina egna läser mycket och gärna när de hittar böcker som de fångas av. Jag är inte så säker på att det stämmer. Det handlar nog bara om att barn och ungdomar ska hitta böcker som intresserar dem. Eller få hjälp att hitta dem.


Vad kan man inom branschen göra åt saken i så fall?

Stötta biblioteken på skolorna, se till att skolorna får tillgång till böcker, besöka skolorna och prata om böcker på ett sätt som gör läsning till ett spännande alternativ till andra fritidsaktiviteter.

Vilken var den första bok du läste själv, minns du det?

En bok jag läste tidigt och som berörde mig mycket var Mio, min Mio av Astrid Lindgren. Jag fascinerades av kontrasterna mellan svart och vitt, gott och ont, liv och död. Samt att riddar Kato, med sitt hjärta av sten, hade så ont på nätterna. Detta att han till sist bad om att bli besegrad och att Mio förstod att den som tyckte mest illa om riddar Kato var riddar Kato själv – det var något jag tänkte mycket på redan då. En annan bok som jag tidigt läste var Barnens Bibel. Jag tyckte de gammaltestamentliga historierna var oerhört spännande.


Är det någon eller några litterära figurer genom tiderna som betytt något speciellt för dig?

Mio i Mio, min Mio är en av dem. Samt flera av Astrid Lindgrens figurer. Skorpan i Bröderna Lejonhjärta, till exempel. Hercule Poirot och Miss Marple var de första detektiverna jag stiftade bekantskap med, vilket gör dem speciella. Annars är det svårt att välja. I nästan varje bok finns ju någon karaktär som man känner lite extra för. Ganska ofta kan det vara en bifigur. Dödgrävarna i Hamlet, till exempel, som står för både humor och djupsinnigheter i denna tragedi.

Vill du berätta lite om vad du håller på med just nu?

Jag reser land och rike runt och talar om mina böcker på bokdagar, i bokhandeln eller på bibliotek. Jag reser också utomlands, eftersom böckerna sålts till flera länder. Senast var jag i Tyskland. Däremellan skriver jag på min nästa bok.

Vi på Deckarhuset tackar Maria för detta och önskar lycka till med nya boken!

Intervju med Ann Rosman

Hej Ann Rosman, hur känns det att få sin debutroman utgiven?

Fantastiskt! Böcker och att läsa är något av det bästa jag vet. Jag älskar att gå in i en bokhandel eller på ett bibliotek. Alla fantastiska historier och fakta som finns samlade där mellan pärmarna. Att få ge ut sin egen bok känns stort.

Var befann du dig när du insåg att du behövde skriva en kriminalroman ?

Jag hade gått på mammaledighet 2005 och stod med barnvagnen och tittade ut över Marstrandsfjorden. I vanliga fall brukar fyren Pater Nosters silhuett avteckna sig mot horisonten men nu såg det kalt ut eftersom fyren var på renovering, faktiskt på min arbetsplats. Fyrar har alltid fascinerat mig, inte minst människorna som bodde på fyrplatserna. Vad hade inte kunnat hända på en sådan otillgänglig plats som frimärksstora ön Hamneskär … och vad skulle man inte kunna gömma där utan att någon någonsin skulle få reda på det?

Läs hela intervjun…

Hela intervjun med Ann Rosman

Hej Ann Rosman, hur känns det att få sin debutroman utgiven?

Fantastiskt! Böcker och att läsa är något av det bästa jag vet. Jag älskar att gå in i en bokhandel eller på ett bibliotek. Alla fantastiska historier och fakta som finns samlade där mellan pärmarna. Att få ge ut sin egen bok känns stort.

Var befann du dig när du insåg att du behövde skriva en kriminalroman ?

Jag hade gått på mammaledighet 2005 och stod med barnvagnen och tittade ut över Marstrandsfjorden. I vanliga fall brukar fyren Pater Nosters silhuett avteckna sig mot horisonten men nu såg det kalt ut eftersom fyren var på renovering, faktiskt på min arbetsplats. Fyrar har alltid fascinerat mig, inte minst människorna som bodde på fyrplatserna. Vad hade inte kunnat hända på en sådan otillgänglig plats som frimärksstora ön Hamneskär … och vad skulle man inte kunna gömma där utan att någon någonsin skulle få reda på det?

Hur ser dina kollegor inom IT världen på ditt författande?

De blev förvånade men tycker det är jätteroligt. Jag får uppmuntrande mail och vi skall ses nu i dagarna. Någon påminde mig om att jag ibland på luncherna kunde peka på någon som vi inte kände och säga ”Han som sitter där borta … ni kommer inte tro det men han har … ” och dra värsta historien.


Det skulle vara intressant att höra lite om själva skrivproceduren, vill du berätta?

Ja, du. Hur skriver man en bok egentligen? Jag hade ingen aning och det var rätt kämpigt att hitta ett arbetssätt och få någon slags struktur. Berättelsen kom i fragment och jag skrev det som dök upp i huvudet utan att fundera så mycket. Det är ju helt ok precis när man gör det men i nästa steg blir det ett evinnerligt pusslande för att se hur allt kan tänkas hänga ihop. Där satt jag med minneslappar och A4-papper vid köksbordet hemma där jag lagt i alla extraskivorna för att få det att räcka till. Så drog jag ut tre meter av sonens ritpapper på rulle och försökte strukturera upp historien tillsammans med en tidsaxel. Flyttade runt ett stort antal färgkodade post-it lappar. Man blir nyfiken på historien själv och vill ju veta hur det slutar. Så printade jag allt jag hade, läste och försökte se om det fanns några hål i historien. Näst sista steget var att låta goda vänner läsa och sist men inte minst lovade mig själv att nästa gång skall jag göra på ett bättre, enklare sätt …

Kommer du ihåg vilken som var den första boken du läste alldeles själv?

Jag har alltid läst mycket, men kan inte komma ihåg vad jag började med direkt… Sherlock Holmes läste jag tidigt. Jag älskar hans observationsförmåga och finurliga sätt. Lite av den känslan med Londons dunkla gränder kring sekelskiftet kan man återfinna här i Marstrand när det är dimma och skymningen sänker sig över den gamla trästaden.


Jag är, precis som du, en ”yachtie”(seglare) –och  på båten läser jag mycket. Hur är det med dig, har du kanske skrivit delar av ditt manus vid navigeringsbordet?

Absolut! Få ställen är väl så inspirerande som att sitta ombord på en båt. Tankarna går i andra banor när jag kommer ombord, som om man ser världen på ett lite annorlunda sätt. Det är något visst att se över förtöjningarna för kvällen och sedan luta sig tillbaka i sittbrunnen och se solen gå ned, eller att sitta inne i fotogenlampans sken och höra regnet som smattrar mot däcket. Jag har alltid anteckningsboken till hands och skriver ned allt, försöker beskriva stämningar, dofter.

När du lagt till i udda hamnar i världen, och bytt böcker med andra ”yachtisar” så som man gör, vilket har varit det bästa bytet?

”Den keltiska ringen” av Björn Larsson. Fick en engelsk version av den i min hand i Lerwick på Shetlandsöarna. Året efter seglade jag i bokens fotspår genom Caledonien Canal där man korsar legendariska Loch Ness. Kanalen som har 29 slussar går från Inverness på Skottlands ostkust till Fort William på dess västkust. Skotska västkusten med Inre och Yttre Hebriderna är fantastisk men det är inte så mycket semestersegling eftersom man är styrd av tidvattnet som bestämmer när man kan ge sig av. I boken ”Den keltiska ringen” seglar huvudpersonen från Dragör till dessa skotska farvatten ledd av en loggbok som han kommit över.


Om du får ta med dig en enda bok på nästa långsegling, vilken skulle du ta med dig?

Oj, det var en svår fråga. Och där är ju problemet med en båt. Den ständiga platsbristen och att man måste välja antingen eller istället för både och. Jag får nog säga en bra kombinerad seglings- och historiebeskrivning över de farvatten man skall vistas i. Att få veta historiken kring en plats är berikande och ger så mycket mer när man kommer dit som besökare. Hade jag befunnit mig i Bohuslän hade jag rekommenderat Ted Knapps ”Längs kusten i Bohuslän”. Den innehåller många anekdoter och berättelser om öarna längs Bohuskusten. Sådant som sätter fantasin i rörelse och räcker länge.

När använde du ditt lånekort på  biblioteket senast?

Förra veckan, men bibliotekarien på Marstrands lilla bibliotek har så bra koll på sina låntagare att man inte behöver ha med sig kortet. Äldste sonen och jag var där och lånade böcker. Han fick lämna fram sitt lånekort, mest för att det var spännande. Jag tycker mycket om bibliotek och är där ofta.


Varför säljs det så mycket kriminalromaner idag?

Jag tror att man som läsare tycker om att lägga pusslet. Att man inte vet utgången och hela tiden får omvärdera berättelsen och karaktärerna allteftersom nya fakta dyker upp. Kanske kan det också ha att göra med att vi har funderingar kring vår egen dödlighet.

Kriminalromanens status i litteraturen är, trots läsarnas begeistring, inget vidare. Vad skulle kunna ligga bakom synen hos förståsigpåarna?

Vem är det som är förståsigpåare egentligen? Jag tror att det viktigaste är att läsa sådant som man känner att man tycker om, som berikar en. Var och en känner väl sig själv bäst! Var din egen förståsigpåare! I Storbritannien har kriminalromaner en helt annan status och säg den som inte njuter av en bra engelsk deckare!


Om du skulle ge dig själv en kriminalroman i present, vilken skulle det vara och varför?

Jag måste säga Stieg Larssons trilogi. Jag tycker att den har en dimension utöver det vanliga och önskar att han hade fått finnas kvar och skriva mer.

Vill du berätta lite för oss om vad du jobbar med just nu?

Lägger sista handen vid Själakistan som är en fristående fortsättning på Fyrmästarens dotter.

Kontrollerar att alla trådarna löper samman som de skall. Har även börjat skissa på bok tre, samtidigt som jag försöker ta mig tid att prata med Hembygdsföreningens ordförande. Han är en äldre man och jag imponeras över hans minne. Efter en timma med honom ser man på husen och gränderna med nya ögon, man lär sig alltid något nytt. Det finns också många spännande fastigheter på Marstrand som jag vill utforska ytterligare. Marstrand har en mörk och brokig historia som jag gärna skulle vilja teckna ned, men det är ett enormt projekt. Vart man än vänder sig här finns det historia och historier!


Om du fick välja ut mitt nästa ”intervjuoffer”, en person med någon form av anknytning till deckare/spänningslitteratur, vem skulle det bli?

Det skulle nog bli Björn Larsson som skrivit ”Den keltiska ringen”. Jag vet att han har många strängar på sin lyra, och är professor i fransk litteratur.

Vilken fråga vill du ställa till denna person?

Finns det planer på någon mer kriminalroman?

Vi på Deckarhuset tackar för att du ville prata med oss om ditt skrivande, och vi önskar lycka till med boken!

Läs även En bok – fyrmästarens dotter…

Intervju med Massimo Carlotto

Massimo Carlotto, i Sverige har vi knappt hört talas om denne 53-årige italienske författare som har en så annorlunda bakgrund. Carlottos första bok var en självbiografi, en mörk, men viktig berättelse om hur han skulle kastas i fängelse för ett bott han inte begått. Ett mord, han inte begått. Boken, som inte finns på svenska, heter ”The Fugitive” och handlar om hans liv på rymmen undan rättvisan. Hur han först håller sig undan i Europa, sedan flyr till Mexico där han så småningom hittas och förs tillbaka till Italien.

Carlotto har förutom sin biografi skrivit ett antal romaner i ”Noir” genren, det är spännande kriminalromaner med en stor skopa socialrealism. Hans problemlösare är den okonventionelle ”Alligatorn” en privatdeckare som ibland rör sig utanför lagens råmärken, men som levererar resultat. Vi på Deckarhuset får uppmana våra svenska förlag – ring Karin, hans engelsktalande agent och plocka hit honom och hans böcker till Skandinavien! Vi är några som läst honom på engelska, och kanske italienska, men Carlotto är i stort sett okänd här hemma.

Läs intervjun på svenska…

Läs intervjun på italienska…

Hela intervjun med Massimo Carlotto

The Fugitive är en självbiografi, det är en svår och gripande historia, hur fick du styrkan skriva den?

Jag tyckte det var viktigt att berätta min historia för att beskriva miljön som jag var accepterad och skyddad av. Det var också för att vara ett stöd till dem som lever under falskt namn för sina ideal.


Var det dina erfarenheter som behövde berättas och därför blev du författare, eller fanns den driften redan tidigare?

Nej. Jag tänkte inte fortsätta skriva när “Il Fuggiasco” blev publicerad. Det var romanens succé som gav mig möjligheten att omvandla min passion för litteratur till ett jobb.

Om man tänker på alla de åren du tillbringade i fängelset, på vilket sätt har du kunnat använda erfarenheten i ditt kriminalromanskrivande?

De flesta författare frågar poliser och domare för att få information de behöver. Jag frågar gamla “gangsters” i stället, det fungerar bra att uttnyttja deras erfarenheter.


Många situationer och karaktärer i dina böcker, i alla faktiskt, känns mycket verkliga, har du lånat både ur egna verkliga erfarenheter och andras eller är det ren fantasi?

Nästan alltid beskriver jag verkliga personer därför att mina romaner är inspirerade av verkliga situationer.

Är det som jag tror, att mycket i böckerna är verklighet – är du inte rädd att någon ska ta illa upp och lösa ”problemet” en gång för alla?

Nej. Mina romaner väcker frågor hos läsaren utan att ge svaren. Jag berättar framför allt mångsidiga kriminella berättelser och det är ett sätt för att beskriva samhället de utspelas i.


”Alligatorn” är en intressant karaktär, hur föddes han?

“Alligatorn” föddes av behovet av att skapa en ny roll som tillät mig anpassa berättelsen till icke institutionella och icke konventionella situationer. Därför har jag valt en detektiv utan tillstånd, det finns några få i Italien.

Mozart fick en chokladbit uppkallad efter sig och Napoleon fick en bakelse, om du fick välja – vad i skulle du önska att du fick uppkallat efter dig?

En sorts Calvados!


Du är engagerad i Cesare Battistis fall – kommer det också att bli en bok av dig eller ska han få skriva den själv, när han blir fri?

Vad mig beträffar så ska jag aldrig skriva om Cesare Battistis upplevelser.  Det är han som ska göra det, därför att ingen kan bättre se  än  Battisti själv alla mänskliga aspekter av händelsen.

Jag får en känsla av att det finns ett antal fängslade oskyldiga från samma tid, vad beror det på?

Man ansåg att det var ett kritiskt läge för både politiker och polis. Domstolen spred skräck med grovt tunga straff. Målet med att göra såvar att få många politiska aktivister att anklaga sina kompisar som  fortfarande var i frihet.

Då hände det att många medlöpare anklagade oskyldiga personer, som hamnade i fängelse i många år.


Det har sagts att barn som ser mycket våld på tv tenderar att bli våldsamma – är du inte rädd att det du beskriver kan ge unga ”entreprenörer” nya idéer?

Nej. Våld är i mina romaner aldrig berättat för att förövaren ska få “sympatier” från läsaren.

Jag hittade din roman La verita’ dell’Alligatore i receptionen på hotell Al Saraceno i Sassari för några år sedan. (Book crossing!) Min italienska är mycket begränsad men beväpnad med  ett engelsk-italienskt lexikon och stor läslust klarade jag att stava mig igenom boken. Det var en aha-upplevelse för mig – så annorlunda och det bästa jag läst på länge, trots att jag antagligen missade väldigt mycket – SÅ min viktigaste  fråga är kanske:

Det är en tid för Europeiska författare runt om i världen just nu, innebär det att det är dags för de stora massorna i Europa, som tyvärr inte klarar att läsa på italienska, att möta Sr Carlotto nu?

Verkligen är att mina romaner är publicerade i Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Grekland… Jag ofta möter mina läsare utomlands och ser att de blir fler och fler. Det här är en god erfarenhet och lär mig att tänka romaner för en ickeitaliensk publik också!


När kommer dina böcker på Svenska?  Är det en duktig översättare eller ett bra förlag du saknar?

Både och. Jag haft en semesterresa i Sverige och jag älskar Sverige och svenska literaturen så mycket att jag skulle vilja återkomma som författare!

Jag har lite svårt att sätta en etikett, genre, på dina verk – vad skulle du själv vilja kalla dem?

“Medelhavsmörk undersökande litteratur ( Noir )”. Det betyder att berätta kriminella historier för att på ett verklighetstroget sätt beskriva kriminella förändringarna orsakade av ekonomi globalisering.


Om du skulle starta en författarskola – hur skulle den se ut?

Jag brukar vara en god lärare i polisromangenren, hur man bygger upp en berättelse och lär ut undersökningsutveckling. Bara då kan man börja skriva några rader…

Deckarhusets intervjuer brukar avslutas med att den som intervjuas får ge mig ett tips om vem jag ska prata med nästa gång –

vem tycker du att jag ska söka upp?

Loriano Macchiavelli, den Stora Gamla italienska författare i polisroman.


Vilken fråga känns viktig att ställa till denne person?

Vem är  Sarti Antonio, den längstlevande “seriella” personen i europeisk polisroman?

Det var den norske kriminalförfattaren Jan Sverre Syvertsen som önskade att jag kontaktade dig för denna intervju.  Hans fråga till dig är;

Har du orkat förlåta?

För mig hör den där händelsen till det förflutna och jag tänker inte längre på det, men det betyder inte att jag har förlåtit “alla”.


Många tack för att du velat ställa upp och berätta för våra Svenska läsare om dig själv och ditt skrivande!

Kära Marica, tack vare dig och Jan Sverre Syvertsen!!! Hälsningar Massimo Carlotto.

Deckarhuset vill även passa på att tacka Maria Sorio, London, UK för översättningen!