Hela intervjun med Massimo Carlotto på italienska

Il Fuggitivo e’ un’autobiografia, e’ una storia difficile e coinvolgente, come hai trovato la forza di scriverla?

Mi sembrava doveroso raccontare la mia storia per descrivere l’ambiente che mi aveva accolto e protetto. Era anche un modo per rendermi utile a chi ancora viveva sotto falso nome in nome di un ideale.

Sono state le tue esperienze che avevano bisogno di essere raccontate e perciò sei diventato scrittore, o c’era l’inclinazione già da prima?

No. E non pensavo di continuare a scrivere dopo la pubblicazione del Fuggiasco. È stato il successo del romanzo a darmi la possibilità di trasformare la mia passione per la letteratura in una professione.

Se si pensa a tutti gli anni che hai trascorso in prigione, in qual modo hai potuto servirti dell’esperienza nello scrivere il tuo romanzo poliziesco?

La maggior parte degli autori si rivolge alla polizia e ai giudici per avere informazioni, io a vecchi gangster. Ecco un modo utile di servirmi di quell’esperienza.

Situazioni e personaggi nei tuoi libri, in tutti a dire il vero, si percepiscono come reali: li hai preso in prestito dalle tue esperienze reali e di altri o si tratta di pura fantasia?

Si tratta quasi sempre di personaggi reali perché tutte le mie storie prendono spunto da fatti realmente accaduti.

E’, come io credo, che molti libri sono realtà? Non temi che qualcuno possa prenderla male e risolvere ”il problema” una volta per tutte?

No. I miei romanzi pongono dubbi al lettore senza suggerire risposte. Io racconto soprattutto storie di grande respiro criminale ma servono soprattutto per raccontare la società in cui sono ambientate.

”L’Alligatore” è un personaggio interessante. Com’è nato?

Dalla necessità di creare un nuovo personaggio che mi permettesse di ambientare la trama in luoghi e situazioni non istituzionali e non convenzionali. Ho scelto così un investigatore senza licenza, ne esiste qualcuno in Italia.

Mozart ha ottenuto un cioccolatino chiamato col suo nome e Napoleone un dolce. Se tu potessi scegliere cosa desidereresti si chiamasse col tuo nome?

Una marca di Calvados!


Tu sei impegnato nel caso Cesare Battisti. Diventerà anche questo un libro o lui lo potrà scrivere personalmente, quando sarà libero?

Per quanto mi riguarda non scriverò mai sul caso di Cesare Battisti. Tocca a lui farlo perché nessuno conosce meglio di lui anche i risvolti umani della vicenda.

Ho la sensazione che ci sia una quantità di innocenti in prigione dello stesso periodo: da cosa dipende?

Fu considerato un periodo di emergenza politica e poliziesca e i tribunali seminarono il terrore con condanne pesantissime con il preciso obiettivo di spingere molti militanti politici ad accusare i propri compagni ancora in libertà. Così avvenne ma molti pentiti accusarono anche innocenti che finirono in carcere per molti anni.


Si è detto che i bambini che vedono molta violenza alla tv tendono a diventare violenti. Non hai paura che ciò che descrivi  possa ispirare i giovani a diventare ”imprenditori” di nuove idee?

No. La violenza nei miei romanzi non è mai descritta per attirare “simpatie” da parte del lettore.

Ho trovato il tuo romanzo ”La verita’ dell’alligatore alla reception dell’Hotel Al Saraceno a Sassari alcuni anni fa. (Libro dirompente!)

Il mio italiano è molto limitato, ma, armato di dizionario inglese – italiano e di molto gusto per la lettura, ce l’ho fatta a leggermi il libro parola per parola. E’ stata una grossa sorpresa per me – tanto è originale, il migliore che io abbia letto da lungo tempo, nonostante io abbia probabilmente perso parecchio del contenuto – così le mie domande più importanti sono forse queste:

Ora come ora è il momento degli scrittori europei in giro per il mondo. Significa che è ora di incontrare Carlotto per le grandi masse in Europa, anche se esse purtroppo non ce la fanno a leggere in italiano?

In realtà vengo pubblicato in Francia, Olanda, Germania, Inghilterra, Grecia… incontro spesso i miei lettori all’estero e noto che crescono sempre di più. È una bella esperienza perché mi insegna a pensare i romanzi anche per un pubblico diverso da quello italiano.

Quando arriveranno i tuoi libri tradotti in svedese? Ti manca un buon traduttore o una buona casa editrice?

Entrambi. Sono stato in Svezia in vacanza e mi piace così tanto, come mi piace la letteratura, che mi piacerebbe molto tornarci da autore!!!

Mi riesce difficile attribuire un’etichetta o un genere alla tua opera. Come la definiresti tu stesso?

Noir Mediterraneo d’inchiesta. Significa raccontare storie criminali in grado di descrivere le trasformazioni criminali determinate dalla globalizzazione dell’economia.


Se potessi iniziare una scuola per scrittori come dovrebbe essere?

Di solito insegno bene la storia del genere poliziesco. Poi come si costruisce una trama e si sviluppa un’inchiesta. Solo in quel momento si può iniziare a scrivere qualche riga…

Le interviste di Deckarhuset di solito si chiudono con l’intervistato che mi dà un consiglio su chi dovrei  intervistare la volta seguente. Chi pensi io debba cercare?

Loriano Macchiavelli, il grande vecchio del romanzo poliziesco italiano. Il mio maestro.

Quale domanda ritieni basilare da porre a tale persona?

Chi è Sarti Antonio, il più longevo personaggio seriale della storia del romanzo poliziesco europeo?

E’ stato lo scrittore norvegese di romanzi polizieschi Jan Sverre Syvertsen che desiderava che io ti contattassi per questa intervista. Ecco la sua domanda:

Hai avuto la forza di perdonare?

Per me quella storia fa parte del passato e non ci penso più ma questo non significa aver perdonato “tutti”.

Molte grazie per aver voluto metterti a disposizione e raccontare di te stesso e dei tuoi scritti ai nostri lettori Svedesi!!

Cara Marica, grazie a te e a Jan Sverre Syvertsen!!! Un saluto. Massimo Carlotto

Deckarhuset vill även passa på att tacka Maria Sorio, London, UK för översättningen!

Mera om deckarbokklubben Cosy Crime

Kalla Kulor Förlag startar deckarbokklubben Cosy Crime

Den 14 april sker rivstarten för Cosy Crime, en helt ny form av deckarbokklubb med inriktning på nyskapande, smal kriminallitteratur och medlemsaktiviteter i verkliga livet.


Varför kallar ni klubben Cosy Crime, är inte det lite provocerande? Som om det funnes mysiga brott…?

Brotten i sig är ju inte det mysiga. Men håll med om att det är mysigt att sitta i sin favoritfåtölj och läsa om dem i välformulerade böcker, jämfört med att delta i dem på en skräpig bakgata. Den bästa förklaringen till vad Cosy Crime är tycker jag är ”Den sortens brottslighet man gärna läser om när man dricker en kopp te och äter ett mariekex framför brasan, allt som terriern långsamt somnar i ens famn”.

Vad skiljer Cosy Crime från alla andra bokklubbar?

En hel del, faktiskt. Dels är vi till skillnad från de flesta större bokklubbarna en bokklubb i ordets traditionella bemärkelse, d.v.s. vi har klubbsysselsättningar för oss. Som författarträffar, öl-litteraturkvällar, singelbokkvällar (helt nytt bokklubbs- och datingkoncept!) och liknande. Dessutom gör våra medlemmar en kulturell välgärning genom att gå med i Cosy Crime! Eftersom vi enbart satsar på mindre etablerade författare och annorlunda kvalitésdeckare så gynnar varje enskild medlem en bredare litteraturmarknad i allmänhet, och en bredare deckarmarknad i synnerhet. Genom oss hjälper man till att rädda den så omdebatterade deckaren!

Kan du ge exempel på vad jag som kund kommer att hitta för böcker genom klubben?

Eftersom vi lanserar böckerna vi ger ut i Cosy Crime allt eftersom, och man som medlem får boken en månad innan den kommer ut i handeln, så kan jag inte säga så mycket detaljerat om böckerna. Men jag kan säga att de manus jag läst har slagit mig med häpnad med sitt nytänk, och sin ändå bibehållna deckarkänsla. Det kommer vara mycket relationer mellan människor, många okonventionella hjältar och många genomtänkta intriger. Det kommer vara Cosy Crime, helt enkelt!

Hur och när kan jag anmäla mitt intresse?

Du är hjärtligt välkommen att anmäla ditt intresse redan nu, och det gör du företrädelsevis på klubbens hemsida http://www.cosycrime.com

Hur ska klubben fungera rent praktiskt?

Vi vill hålla oss ifrån onödiga pappersutskick så långt som möjligt, dels ur miljösynpunkt och dels ur administrationssynpunkt. Så klubben kommer i stort att skötas på internet, via informationsmail och hemsidan. Man får ett mail när vi släpper boken, ungefär en vecka senare kommer boken, och med jämna mellanrum får man inbjudningar till våra olika samkvämstillställningar.

Vi på Deckarhuset tackar Jack för denna intressanta information och önskar förstås lycka till!

Intervju med Håkan Östlundh

Håkan Östlundh, trebarnspappa och författare debuterade som artonåring med ungdomsboken Vita ansikten. Under 80-talet och en bit in på 90-talet var han verksam som journalist, bland annat på Dagens Nyheter. Sedan sluten av 90-talet har Håkan arbetat som manusförfattare, och så skrev han sin första kriminalroman 2004. Släke. Hans senaste deckare heter Blot – kanske har du läst den eller sett den i hyllorna i bokhandlarna!

Hej Håkan!

Var befann du dig när du insåg att du skulle skriva en kriminalroman ?

På Gotland.

Du är inte den enda journalisten som skriver deckare, vad är det med er journalister och litterära mord egentligen?

Jag hör inte riktigt till journalisterna som växlat över till deckare. Jag hade skrivit min första bok redan innan jag började med journalistiken. Men det är givetvis en fördel att bemästra researcharbete och kunna skriva rappt och fängslande. Nackdelen är att det ibland blir mer fyrahundra sidor Expressenreportage än kriminalroman.

Läs mer…

Hela intervjun med Håkan Östlundh

Håkan Östlundh, trebarnspappa och författare debuterade som artonåring med ungdomsboken Vita ansikten. Under 80-talet och en bit in på 90-talet var han verksam som journalist, bland annat på Dagens Nyheter. Sedan sluten av 90-talet har Håkan arbetat som manusförfattare, och så skrev han sin första kriminalroman 2004. Släke. Hans senaste deckare heter Blot – kanske har du läst den eller sett den i hyllorna i bokhandlarna!

Hej Håkan!

Var befann du dig när du insåg att du skulle skriva en kriminalroman ?

På Gotland.

Du är inte den enda journalisten som skriver deckare, vad är det med er journalister och litterära mord egentligen?

Jag hör inte riktigt till journalisterna som växlat över till deckare. Jag hade skrivit min första bok redan innan jag började med journalistiken. Men det är givetvis en fördel att bemästra researcharbete och kunna skriva rappt och fängslande. Nackdelen är att det ibland blir mer fyrahundra sidor Expressenreportage än kriminalroman.

Vilken var den första boken du läste alldeles själv?

Ingen aning, men en hyfsad gissning är att det var något av Astrid Lindgren eller Sven Wernström. Det första vuxenromanen som gjorde bestående intryck var Jack av Ulf Lundell.

Du har skrivit såväl barn- som ungdomsböcker, och så dessa deckare i Gotländsk miljö som vi alla uppskattar så mycket. Vilket var svårast?

Den första boken var den svåraste. Jag var bara sjutton när jag skrev den och hade inte mycket kunskaper att falla tillbaka på. Å andra sidan är kanske den senaste alltid den svåraste eftersom jag hela tiden höjer ribban.

Varför utspelar sig så många moderna Svenska deckare på Gotland?

När jag planerade min första deckare Släke valde jag Gotland delvis för att ingen annan hade gjort det. I alla fall inte för en deckarserie. Det finns naturligtvis en lockelse i den exotiska naturen och den begränsade spelplatsen, att det är en ö alltså.

Vad i din privata bokhylla skulle överraska din mamma ?

Ingenting eftersom hon är död sedan sexton år, men hypotetiskt… jag vet inte om det är jag som är trist eller min mamma som var väldigt öppen och tillåtande, men jag har svårt att tänka mig något. Jo, förresten, flummig sektlitteratur eller någon frireligiös väckelseskrift, men någon sådan har jag ju inte.

Vilken bok skulle du vilja skicka med dina barn ut i livet när de lämnar boet?

Vår kokbok.

Har du ett lånekort på biblioteket?

Många: Kungliga biblioteket, Stockholms stadsbibliotek, Biblioteken på Gotland m fl. De behövs förutom för att låna böcker för att kunna göra research i olika databaser. Alla svar finns ännu inte på det fria internet. Journalister hjälper ibland till att sprida den vanföreställningen, förmodligen för att de stora tidningarna abonnerar på en del dyra databaser som vi vanliga dödliga bara kan nå via biblioteken.

Hur mycket planerar du ditt arbete?

Jag gör en hel del research och vet vad som ska hända kapitel för kapitel innan jag sätter mig ner och börjar skriva. Jag hör inte till dem som kan börja med en lös idé och improvisera mig fram. Det skulle bli total katastrof.

Har det hänt att du drabbats av skrivkramp?

Nej, inte under någon längre period. Däremot kan jag köra fast i ett problem. Då kan jag nästan bli deprimerad. När jag till slut kommer på lösningen känns det som att komma ut på andra sidan av ett uppslitande gräl.

Varför säljs det så mycket kriminalromaner idag?

Möjligen för att kvaliteten på deckarförfattarna är högre idag.

Kriminalromanens status i litteraturen är, trots läsarnas begeistring, inget vidare. Vad skulle kunna ligga bakom synen hos etablissemanget?

Att skriva i en tydlig genre som återanvänder en mer eller mindre tydlig grundformel är sedan romantiken inte det som gäller, undantaget om man förhåller sig ironiskt till genren, vilket är okej sedan 1980-talet. Är man t ex doktor i litteraturvetenskap och skriver deckare är det per automatik ironiskt.

Ibland kan det bli lite komiskt när kultureliten råkar uppskatta en deckare. Då kidnappar de den och säger ”Det här är ingen vanlig deckare”.

Hur gick det till att få din första deckare publicerad?

Jag satt på en strand på Gotland och läste igenom manuset när vinden tog tag i manusbunten och spred ut den över viken. När jag jagat runt efter papperen ett tag kom det fram en lätt grånad man klädd i ett par trötta badbyxor. Han höll ett tjugotal manussidor i handen och såg rätt uppjagad ut. Jag trodde jag skulle få en utskällning för att jag skräpat ner, men han presenterade sig som Jan-Erik Pettersson, förläggare på Ordfront förlag. Han ville ge ut min bok om resten av sidorna höll samma kvalitet som dem han höll i handen.

Vad jobbar du med just nu?

Jag skriver det sista på en roman som kommer ut i januari 2010. Det är ingen deckare, även om en av de två huvudpersonerna är polis och utreder ett mord. Utredningen är mer en del av hans liv än bokens huvudspår. Efter sommaren börjar jag på den femte Fredrik Broman-deckaren.

Vi på Deckarhuset tackar dig för att du velat dela med dig till oss och våra läsare om dig och ditt skrivande!

Intervju med Jean Bolinder

En kväll hemma hos författaren Jean Bolinder

Kriminalförfattaren Jean Bolinder, 73 år, är författare av såväl kriminalromaner, romaner och noveller och ättling till grundaren av Sveriges första stora industri, Bolinders Mekaniska Verkstad.

Jean föddes på Laggarps säteri i Östergötland, och studerade vid Uppsala universitet varefter han flyttade till Skåne där han var lektor vid Polhemsgymnasiet i många år. 1967 debuterade Jean med kriminalromanen Skulle jag sörja då, och snart kommer skälmromanen ”Poliser i Hultvik”.

Ditt liv innehåller så mycket mer än litteratur, berätta lite om hur du inspirerades att börja skriva.

Det var inga måttliga anspråk, det.  Men, det var väl så att för ett barn som lärt sig att inte ljuga, och som alltid var tvungen att vara försiktigt så var det ett sätt att kanalisera energin, och ett sätt att få fram bekännelser utan mamma begrep att det var just bekännelser. En dag minns jag speciellt, min första historia, faktiskt. Jag hade smitit upp på logen där jag inte fick vara eftersom det var farligt. Där låg jag och spionerade på min mamma och min sjukt feta, rika faster Nelly, som tog sig fram på den hala vintervägen. De halkade och for, hit och dit, och jag skrev en liten historia om detta. Min mamma tyckte den var så bra och så rolig men hon märkte aldrig att jag samtidigt bekänt att jag varit olovandes på logen!  Sedan dess har jag bekänt de mest ohyggliga saker i mina hundra böcker, men om du letar efter dem kommer du inte att veta vad som är själva bekännelsen!

Läs mer…

Hela intervjun med Jean Bolinder

En kväll hemma hos författaren Jean Bolinder

Kriminalförfattaren Jean Bolinder, 73 år, är författare av såväl kriminalromaner, romaner och noveller och ättling till grundaren av Sveriges första stora industri, Bolinders Mekaniska Verkstad.

Jean föddes på Laggarps säteri i Östergötland, och studerade vid Uppsala universitet varefter han flyttade till Skåne där han var lektor vid Polhemsgymnasiet i många år. 1967 debuterade Jean med kriminalromanen Skulle jag sörja då, och snart kommer skälmromanen ”Poliser i Hultvik”.

Ditt liv innehåller så mycket mer än litteratur, berätta lite om hur du inspirerades att börja skriva.

Det var inga måttliga anspråk, det.  Men, det var väl så att för ett barn som lärt sig att inte ljuga, och som alltid var tvungen att vara försiktigt så var det ett sätt att kanalisera energin, och ett sätt att få fram bekännelser utan mamma begrep att det var just bekännelser. En dag minns jag speciellt, min första historia, faktiskt. Jag hade smitit upp på logen där jag inte fick vara eftersom det var farligt. Där låg jag och spionerade på min mamma och min sjukt feta, rika faster Nelly, som tog sig fram på den hala vintervägen. De halkade och for, hit och dit, och jag skrev en liten historia om detta. Min mamma tyckte den var så bra och så rolig men hon märkte aldrig att jag samtidigt bekänt att jag varit olovandes på logen!  Sedan dess har jag bekänt de mest ohyggliga saker i mina hundra böcker, men om du letar efter dem kommer du inte att veta vad som är själva bekännelsen!

Hur många av dina alster skulle du säga är kriminalromaner?

Det är allt ett trettiotal det. Men när ”etablissemanget” aldrig begrep vad kvalitet inom genren var, utan ideligen envisades med att endast uppmärksamma riktigt dåliga alster slutade jag skriva kriminalromaner. Nu skriver jag romaner och noveller bara.

Bland läsarna står genren kriminallitteratur högt, men inte hos det jag tolkar som vad du kallar ”etablissemanget”, hur ser du på det?

Det som läsarna, som är intelligenta, förstår men som ”etablissemanget” missar hela tiden är vad som är själva poängen med en historia. En lektör missade till och med att upptäcka min problemlösare i en av böckerna! Jag hade skapat Sveriges första deckarantihjälte som var ganska oansenlig och lite dum, så hans fru var den som hela tiden knäckte problemen. Men han missade det som sagt och efterlyste en detektiv nästa gång! Så jävla korkat!

Vi hade ett tag någonting vi kallade Skånska Deckarsällskapet, och hade som uppgift att förena kulturellt skrivande och vi delade ut någon som vi kallade Mårtenspriset. Det priset utdelades till Årets svenska deckare med litterär kvalitet.

Idag kommer många av författarna ur helt andra yrkesgrupper. De är advokater, justitieministrar och ekonomer. Hur påverkar det litteraturen?

Det är mycket viktigt med riktiga kunskaper ur livet. Det är till och med nödvändigt. Vi kan helt enkelt inte ha heliga allvetande yrkesförfattare som tappar kontakten med livet som läsarna lever. Ska de få sitta och predika sina gissade sanningar från sina elfenbenstorn? Nej, som jag ser det ska författaren vara en underdog, och berätta hur verkligheten ser ut från deras fönster!

Du använder order kriminalmoralitet om några av dina böcker – förklara vad du menar!

Kriminalromanen är en moralpredikan. Det du predikar i din skrift är moral. Kriminalmoral.

Vad är som du ser det, det viktigaste för en riktigt bra kriminalroman?

Moralen förstås! Vad annars? Kriminalromanen är ett sätt att på ett lättsamt sätt visa på vad som är rätt och vad som är fel. Det är inte alltid solklart. Det är inte alltid han som inte stjäl päron som klarar sig bäst i slutet…

Hur ser du på utvecklingen när det gäller barn och ungdomars läsande?

Det är inget fel på barnen och ungdomarna! Vi har tråkiga dåliga lärare och ointresserade föräldrar som inte uppmuntrar sina ungar att bejaka kreativiteten och fantasin! Och att tvinga dem att läsa något som vi anser vara god litteratur dödar dem! När serietidningarna kom på sin tid sa de vuxna att det skulle döda böckerna och läsandet av god litteratur. Gjorde de det? Nej! Litteraturen och läsandet överlevde sida vid sida med seriemagasinen. Nej, låt ungarna vara, låt dem utvecklas med sin tid, tvinga dem inte mot det som var idealet på 1800talet.

Vad läser du själv just nu?

Alla  möjliga konstböcker, bland annat en bok om Åke Göransson.

När blev du senast riktigt besviken på en bok, och varför?

På Herman Lindqvists skildring om Fersenska morden. Det håller inte när det gäller fakta.

På Deckarhuset jobbar vi gärna med stafettänket – vem skulle du förslå att vi pratade med och vilken fråga är viktig eller kul att ta upp?

Då tänker jag genast på Elisabeth Pettersen! Hon är riktigt intressant, hon!

Intervju med Roslund & Hellström

Anders Roslund & Börge Hellström, en svensk kriminalförfattarduo, bestående av journalisten och kriminalvårdsdebattören som tillsammans debuterade med kriminalromanen Odjuret 2004 med vilken de vann det prestigefyllda priset Glasnyckeln.

Välkommen till Deckarhuset, pojkar!

Du Anders med bakgrund inom SVT och du Börge, med engagemanget i KRIS (Kriminellas Revansch I Samhället)var kom bokskrivarlusten egentligen ifrån?

Anders: Vi brukar ha gemensamma svar på de flesta frågorna vi går, mycket är ju moral och värdegrundfrågor och där tänker vi väldigt lika, men det här är ju väldigt personligt. Om jag börjar så har jag skrivit något varje dag sedan jag var 14-15 år gammal. Jag hade tidigt en skönlitterär dröm som levde och frodades fram till att jag vid 26 års ålder fick jobb inom SVT och då blev mer eller mindre uppslukad av att arbeta med ljud och bild. Det räckte som uttrycksmedel fram till att jag gjort det mesta flera gånger om. Så vaknade skrivlusten igen när Börge och jag träffades och började prata om just detta. Det blev så väldigt aktuellt på en gång. Cirkeln är liksom sluten igen. Jag blev en s k sen debutant. Jag fick chansen att faktiskt förverkliga min dröm och det är så skönt att uppleva att man fick blir det man som ung hoppades så mycket på!

Börge: Jag har aldrig haft några direkta drömmar eller intresse av att skriva. Det är först nu som det vaknat. I och för sig skrev jag väl när jag var yngre lite noveller och senare lite

artiklar och sådant. Jag tycker det är väldigt kul att skriva även om jag inte som Anders haft den här starka drömmen om författande. Nu blev det så iallafall.

Läs mer…