Kategoriarkiv: Intervjuer

Hela Intervjun med Jan Sverre Syvertsen

Publicerat av

Jan Sverre Syvertsen, 39 år, från Oslo är författare, journalist och kommunikationsrådgivare. Han är aktuell med sin tredje kriminalroman Sekten, på Piratförlaget;

Välkommen till Deckarhuset, Jan Sverre!

Du säger i Piratförlagets intervju (lyssna här…) att du har ett jobb utöver författandet. Vad är det du gör?

Jeg jobber som PR- og kommunikasjsonsrådgiver, med alt fra tekstforfatting i kundemagasiner til strategi- og verdiprosesser, tiltaksutvikling, research og analyse. De siste ti årene har jeg jobbet mye med teknologi, men med fokus på hvordan teknologien påvirker sosiale prosesser på arbeidplassen. Hvis du finner et essay som Bill Gates og Microsoft skrev for noen år siden, som heter ”New World of Work”, eller leser bloggen til for eksempel Daniel W. Rasmus (http://future-of-work.spaces.live.com) så ser du hvilke problemstillinger jeg liker å fordype meg i.

Hur skulle heltidsskrivande påverka ditt skrivande?

Enkelt sagt tror jeg bøkene ville blitt bedre, med dypere karaktertegninger (det tar tid å utvikle og realisere gode typer), bedre researchede plott og et mer levende språk.

Samtidig er det ikke sikkert at bøkene ville hatt større verdi for mine lesere, i hvert fall ikke de av dem som setter pris på en effektiv krim med et troverig plott og spennende, men kanskje litt sjablongaktige hovedpersoner. Såpass mener jeg nemlig at jeg klarer å få til, også på kveldstid, ved siden av full jobb og tre barn 😉

Jag har hört dig berätta om mind mapping i samband med skrivande Vill du utveckla den tanken?

MindMapping (www.mindmanager.com) begynte jeg opprinnelig å bruke i forbindelse med en bok jeg skrev om tid, i 2003. Jeg jobbet sammen med en venn av meg, som er psykolog, og for hvert kapittel hadde vi en workshop der vi tok notarer i en tre-struktur, slik mindmap fungerer. Til min store fasinasjon oppdaget jeg etterpå at det nesten bare var å skrive ut notatene i word-format, og så var kapitlene ferdig. Med andre ord et verktøy som både gjorde det enkelt å fange prosessen, og som i sin visuelle representasjon av ideene, bidro til å utvikle handlingen og innholdet i boken videre.

I dag bruker jeg mindmapping i mange sammenhenger. På jobben bruker jeg et mindmap i stedet for Windows sin Explorer og Desktop, der grenene favner alle pågående prosjekter, pluss en rekke andre kategorier. Der det er nødvendig, har jeg hyperkoblet mot kundemapper eller andre mapper på PC’en, slik at dette mindmap’et er tilstrekkelig som en desktop i det daglige.

Når jeg jobber med et krimplott, bruker jeg mindmap tidlig i prosessen, for å visualisere handlingen og for å planlegge på hvilken måte personer i boken står i relasjon til hverandre på. Etter hvert går jeg over til å bruke et verktøy som heter Writers Blocks (www.writersblocks.com), der jeg kan planlegge innholdet i hvert kapittel og legge til eller organisere om kapitlene underveis i skriveprosessen

Hur ser dina barn på ditt  författande?

Den eldste, Sindre, som er 7, refererer til skrivingen noen ganger, og skjønner nok at jeg lager bøker som andre leser. Den mellomste, Mina på 4, lager sine egne små bøker som hun binder inn med stiftemaskin og gir tittelen ”BOK”, mens den minste, Simone på 1,5, blir sint de gangene hun har sett meg på TV og jeg ikke har svart henne når hun har snakket til skjermen.

Får din fru läsa det du skriver innan det är klart?

Nei. Vi har tre barn, en katt, et hus, en bil, 2 millioner i gjeld og en timeplan som vi burde brukt Microsoft Exchange får å få til å gå i hop, så vi trenger ikke flere ting å krange om 😉

Hur ser dina arbetskamrater på ditt skrivande av kriminalromaner?

De er postive og oppmuntrende og liker nok å vise meg frem i kundemøter av og til – kanskje særlig fordi det designbyrået jeg arbeider mye sammen med, har laget cover til de norske bøkene.

Kriminalromangenren betraktas av många s k  förståsigpåare som lägst på statusskalan, vad tror du det beror på?

Jeg tror det handler om at kriminallitteratur i sin funksjon ligger nærmere underholdning enn kunst, og da kommer man automatisk litt til kort blant andre forfatter som føler at de tilfører menneskeheten noe viktig gjennom sitt forfatterskap (- og endel av dem gjør jo også det). Jeg synes egentlig det er helt OK. Jeg ønsker først og fremst å underholde, men så bruker jeg også bøkene og det faktum at endel tusen mennesker leser det jeg skriver hvert år, til å formidle litt kunnskap og noen refleksjoner rundt problemstillinger i samfunnet som jeg mener det er viktig at vi er oppmerksomme på.

Din debutroman tog upp en problematik som är mycket aktuell, faran med internet. Hur väljer du ”brott” för handlingarna i dina historier?

Problemet mitt er ikke at jeg har for få ideer, men for mange. Jeg skriver ned ting jeg kommer på mens jeg jobber med en bok, og når jeg er ferdig, har jeg vanligvis ganske mange nye plott å utforske.

Du har en inte valt den klassiska alkoholiserade operaälskaren, utan en ung stilig och rik psykolog. Hur tänkte du vid det valet?

Når jeg leser krim, er jeg lei av nettopp den alkoholiserte, separerte, degraderte operaelskeren. Det er ikke nødvendigvis sånn at jeg er lei av klisjeen – i en kriminalroman der handlingen skal stå i fokus er det ikke alltid hensiktsmessig å utvikle nyanserte, dype, motsetningsfylte karekterer – men jeg er lei av akkurat DEN klisjeen. Så da bestemte jeg meg for å lage det helt motsatte; En person jeg trives med og som det er hyggelig å fantasere om foran PC’en om kvelden og natten, nede i kjelleren i et rekkehus utenfor Oslo.

Många barn och ungdomar av idag orkar inte läsa. Vad tror du om det?

Å lese er viktig, ikke bare fordi det handler om å mestre selve lesingen, men fordi denne måten å tilegne seg informasjon på utvikler hukommelsen og hjernens kapasitet, fleksibilitet og kreativitet. Dessuten gjør det noe med evnen til å fantasere, det at man leser om de mest fantastsiske ting som sorte tegn på et hvitt papir, og så må visualisere dem for seg selv, oppe i hodet.

Med det utgangspunktet er det bekymringsfult at barn og ungdom ikke orker å lese.

Samtidig har vi de siste 15 årene sett utviklingen av tusenvis av TV-kanaler og Internett, med blogger, podkaster, Twitter, YouTube, MySpace og last.fm. Mitt poeng er at evnen til å navigere i det moderne samfunnet i mindre grad enn før, er avhengig av hvor vidt du leser eller ikke. I dag handler det i like stor grad om evnen til å skjønne og å ha utbytte av en narrativ struktur i en musikkvideo på fire minutter, du skaper flere forskjellige identiteter avhengig av hvor du er, online eller offline, hvem du er sammen med og hvilken historie du har skapt for deg selv. Verdien din som kunnskapsarbeider dreier seg kort sagt om hvem du kjenner, og hvem de kjenner, ikke så mye om hva du vet eller hvor vidt du har lest de rette bøkene eller forfatterne.

Verden utvikler seg, og det er ikke så viktig å lese bøker som før, så lenge du får den input’en du trenger på andre måter.

Vad kan folk i litteraturbranschen göra för att få fler unga att läsa?

Skriv bøker som de er interessert i.

Vad tror du om någon form av obligatorisk boklista som alla  ungdomar när de går ut grundskolan, ska ha läst?

I Norge tror jeg det finnes allerede, et pensum som alle skal igjennom. Hvis denne boklisten består av samtidsliltteratur som ungdom opplever som relevant, og klasissik litteratur som en lærer på klare å gjøre relevant, så tror jeg en bokliste er en god ide.

Har du funderat på att skriva en deckare för barn?

Jeg har tenkt tanken, men tror egentlig at det å skrive for barn (under 12) er så vanskelig, at det vil jeg overlate til de som har valgt denne sjangeren og denne målgruppen for sitt forfatterskap. Akkurat nå virker det jo som om hvem som helst av ”voksenforfatterne” kan skrive en barnebok også, og jeg er ikke overbevist om at det er det vi trenger, for å få barn til å lese mer.

Hur ser dina egna läsvanor ut, och förändras de under skrivarintensiva perioder?

Mine lesevaner er endel av mine medievaner, og spenner over alt fra blogger, magasiner, aviser og forskningsbyråer online, til skjønnlitteratur, krim, mye film og mange TV-serier i real life.

Når jeg skriver, leser jeg mer dokumentar, særlig om britisk og amerikansk politikk, enn ellers. Pluss alt jeg trenger av research-litteratur, selvfølgelig.

Om du skulle ge dig själv en deckare i present, vilken skulle det vara?

Hvis jeg velger en jeg ikke har lest, men gleder meg til, så må det bli ”The Bellini Card” av Jason Goodwin. (Hvis du ikke har lest ham før, så start med den første boken i serien, ”The Jannisary Tree”.)

Av de jeg har lest, men gjerne leser igjen, står Val McDermid sin ”The Torment of Others” høyt på listen.

Vad läser du just nu?

Jeg leser en bok av den amerikanske journalisten Bob Woodward, ”The War Within”, jeg holder på med et spesialnummer av TIME om Barack Obama, ”The $ 12 millon stuffed shark” av Don Thompson, ”McMafia” av Misha Glenny, Smiley-trilogien av John le Carre og så har jeg kommet til sesong 6 i ”The Wests Wing”. Ikke i manus-form, men som TV-serie 😉

Har du någon gång förälskat dig i en litterär figur?

Lisa Lunde i mine bøker bygger på en jente som gikk i klassen over meg på gymnaset: Lise Lotte Lund Larsen. Hun var veldig pen og jeg var veldig forelsket i henne. Ikke helt det du spør etter, men det nærmeste jeg kommer et svar.

Finns det något i din personliga bokhylla som du skulle bli upprörd om du blev av med?

Nei.

Om du fick välja någon person inom kriminalgenren, för mig att intervjua, vem skulle det vara?

Massimo Carlotto.

Vilken fråga skulle du vilja skicka med till den personen?

Har du klart å tilgi? (Hvis du researcher livet hans, skjønner du etter hvert hva spørsmålet betyr…)

Deckarhuset och Mi tackar för att du ville ta dig tid att dela dina tankar med oss!

Hela intervjun med Theodor Kallifatides

Publicerat av

Hur kom sig egentligen din första  kriminalroman?

Det var väl en önskan om att bryta en vana, göra något nytt. Helt enkelt hänga med i samhället och skriva samtida litteratur som speglar det Sverige jag lever i. En modern litteraturform helt enkel. Det var en utmaning för mig.

Om man betänker vad du annars skriver, vilken skillnad är det i själva hantverket?

Ja visst är det skillnad, framförallt för att handlingen måste drivas framåt i en hastighet som jag inte är van vid. Språket måste lättas upp och göras mer lättillgängligt och modernt och jag måste skriva om saker jag inte kan utan och innan.

Kriminalromanens status i litteraturen är fortfarande inget vidare, vad kan du som författare göra för att påverka synen hos förståsigpåarna?

Det är inte rimligt att det ska uppfattas på det sättet. Det är sorgligt. Det är mycket i den gamla så kallade fina litteraturen som är egentligen är kriminalhistorier, Brott och Straff till exempel. En ung student behöver pengar, han mördar en procenterska lider svårt av dåligt samvete, polisen utreder och till slut erkänner studenten brottet. Det är kanske så att dessa förståsigpåare inte har förstått skillnaden mellan en kriminalroman och den så kallade kiosklitteraturen som vart vanlig på 50-talet?

Idag kommer många deckarförfattare från andra yrkesgrupper än författarens. Är det en för- eller nackdel som du ser det?

Det ser jag som självklart! Så gott som alla gamla författare hade ett arbete kanske som läkare eller lärare och så skrev de sina romaner hemma på kammaren på sin lediga tid. Varför skulle det vara annorlunda idag? Det berikar litteraturen om författarna skriver om den värld de känner utan och innan, det förmedlar kunskap till läsarna.

Behöver vi vara oroliga för att allt färre barn och ungdomar idag ids läsa?

Ja, det är inte alls bra. Det utarmar förmågan att uttrycka sig. Vi måste alla i samhället hjälpas åt att uppmuntra läsandet. Det är så mycket av mer lättillgängligt nöje som filmer och TV som bjuds, som inte kräver någon egen insats utan där den unge kan ligga i soffan och bara låta sig översköljas av intryck. Det är så mycket lättare än att behöva tänka, känna och själv med fantasin engagera sig. Det är svårt att tävla med film och TV, helt enkelt, och de kommer att ha gått miste om så många upplevelser utan att ens veta om det. Det är sorgligt.

Vad kan människor inom litteraturvärlden göra för att locka fler unga till goda läsvanor?

Som författare kan man bara göra det man kan, skriva det man kan skriva, och hoppas att det finns en mottagare som kan njuta och uppleva nöje av det man åstadkommit. Men skolan, familjen och samhället i övrigt måste hjälpas åt att uppmuntra dem. Se till att det finns böcker av olika slag att tillgå. Det behövs bara en enda bok för att fånga och göra en läsare av människan. Det behövs bara en bok, rätt bok! Vad som är rätt är olika från person till person och det måste den närmaste omgivningen fånga upp.

Har det hänt att du öppnat en bok full av förväntan och sedan blivit riktigt besviken?

Ja, varje dag! Ett exemplet är Zadie Smiths senaste bok, slarvig, okoncentrerad, och sönderpratad och larvig. Den orkade jag inte med trots att den skrivits upp av dessa förståsigpåare. Vi har också många svenska författare idag som kommit fram tack vare utmärkt marknadsföring.

Vad läser du helst själv, i kriminalgenren?

George Simenon, absolut. Inte bara deckarna om Kommissarie Maigret utan alla hans andra böcker också. Han har skrivit många böcker utan Maigret, som är vackert skrivna och spännande.

Om du fick välja ut mitt nästa ”intervjuoffer”,  en person med någon form av anknytning till deckare/spänningslitteratur,  vem skulle det bli?

Åke Edwardsson. Ja, honom skulle du prata med tycker jag!

Med detta tackar hela Deckarhuset Theodor Kallifatides!

intervju med Björn Hellberg

Publicerat av

Björn Hellberg är författare till en mängd böcker, såväl faktaböcker som skönlitteratur, och framförallt deckare. Hellbergs problemlösare heter Sten Wall och han lever och verkar i Staden. Även Björn och hans fru Inger bor faktiskt i Staden. I Hellborgen…

Har du sett tv-programmet På Spåret har du sett Björn där också. Som enväldig domare.

Nu vill jag gärna veta vilken den gemensamma nämnaren mellan dig, Mozart och Napoleon är!

Ja, det är godsaker, det. Det är faktiskt rätt smickrande att man kan gå och smaka på sig själv! Jag har fått en liten chokladpralin tillägnad mig, en Hellbergare som en chokladbutik här i Laholm har tagit fram. Jag fick själv bestämma smaken, det blev punch.

Du har tagit livet av drygt 50 människor, du. Är det någon av dessa som du ömmar speciellt för?

Jag har hållit på väldigt länge så det har blivit några mördade och några mördare, jag fick mina första refuseringar redan 1960-61, faktiskt.

Man känner alltid med dem som mördats, men jag tänker nu istället på en man som skrev ett rätt så förgrymmat brev till mig och klagade för jag hade använt samma namn som hans på en av mördarna i mina böcker, och nu gick folk och tittade snett på honom och trodde han var mördare! Fast jag skrev tillbaka och tröstade honom lite, och påpekade att namnet stavades en aning annorlunda!

Läs resten av intervjun…

Hela intervjun med Björn Hellberg

Publicerat av

Björn Hellberg är författare till en mängd böcker, såväl faktaböcker som skönlitteratur, och framförallt deckare. Hellbergs problemlösare heter Sten Wall och han lever och verkar i Staden. Även Björn och hans fru Inger bor faktiskt i Staden. I Hellborgen…

Har du sett tv-programmet På Spåret har du sett Björn där också. Som enväldig domare.

Nu vill jag gärna veta vilken den gemensamma nämnaren mellan dig, Mozart och Napoleon är!

Ja, det är godsaker, det. Det är faktiskt rätt smickrande att man kan gå och smaka på sig själv! Jag har fått en liten chokladpralin tillägnad mig, en Hellbergare som en chokladbutik här i Laholm har tagit fram. Jag fick själv bestämma smaken, det blev punch.

Du har tagit livet av drygt 50 människor, du. Är det någon av dessa som du ömmar speciellt för?

Jag har hållit på väldigt länge så det har blivit några mördade och några mördare, jag fick mina första refuseringar redan 1960-61, faktiskt.

Man känner alltid med dem som mördats, men jag tänker nu istället på en man som skrev ett rätt så förgrymmat brev till mig och klagade för jag hade använt samma namn som hans på en av mördarna i mina böcker, och nu gick folk och tittade snett på honom och trodde han var mördare! Fast jag skrev tillbaka och tröstade honom lite, och påpekade att namnet stavades en aning annorlunda!

En barnbok- pojken som inte ljög – var i hela världen kom han från?

Jag fick en förfrågan från Bo Sköld som hade ett förlag som gav ut ungdomsbetonad litteratur med lättläst stil. Han bad mig helt enkelt skriva något lämpligt.

Hur står det till med läsandet hos barn och ungdomar idag egentligen?

Jag tror att läsintresset finns där mer än någonsin. Vi måste värna om barnlitteraturen, det är där vi alla kommer in från början. Denna sköna, berikande värld som öppnar sig via litteraturen för den som kan läsa är fantastisk. Jag blir lite nedstämd när jag ibland hör vuxna människor som nästan skryter med att de aldrig öppnar en bok. Speciellt sorgligt är det inom sporten, när våra sportidoler nästan koketterar med att aldrig ha läst en bok i sitt liv. Vi måste förstås själva välja vad vi tycker om att läsa, men att odla läsintresset bland barnen är viktigt. Här har också deckargenren en stor betydelse, som lite lättare litteratur. Den ska inte underskattas. Jag fick själv upp läsintresset via Kalle Blomkvist, av Astrid Lindgren, och sedan Trenters deckare när jag var i femtonårsåldern.

Hur ser du på att sätta deckare i händerna på barnen för att locka dem att läsa, eller ska de läsa det etablissemanget kallar god litteratur ?

Det är en sorglig Von Oben inställning. Det finns god och dålig litteratur inom alla genrer. Det är inte genren i sig som bestämmer vad som är bra eller dåligt, utan kvaliteten på verket i sig. Påbud och måsten när det gäller läsande måste man däremot akta sig för, det kan döda lusten istället.

Jag är lite av en språkfascist –  hur är det med dig och språket?

Jag är också språkvårdare, precis som min fru också. Det finns inget tråkigare än ett slavigt språk. Språket är det instrument man som författare har att tillgå, och då måste man ta vara på det. Det gäller att vara noga med att välja rätt ord, att undvika upprepningar och att så att säga luka rent i rabatterna ordentligt.

Har du några funderingar runt den statusen på deckargenren idag?

Det har blivit ett uppsving för deckaren de senaste tio-femton åren. Det har varit mycket värre för i tiden. I vissa kretsar ansågs det till och med fult att läsa en deckare, det var inte något man skyltade med.  I många andra länder har kriminalromanen väldigt hög status. Nog måste jag ändå säga att det blivit mycket bättre här hemma också. Jag skulle vilja påstå att det är mycket tack vare Trenter och Sjövall/Wahlöö som ryktet förbättrats rejält. Möjligen, i små klickar, lever åsikten att deckaren är skräplitteratur kvar, men nej, det är inte en genre man allmänt ser på över axeln längre, som väl är.

Du är skicklig på att få till ett enkelt språk – du driver historierna framåt med ett vårdat, lättflytande och okomplicerat  språk – hur har du tillägnat dig den färdigheten?

Ja, det är roligt, jag har fått mycket beröm av såväl kritiker som läsare för mitt språk. Viss fallenhet har jag allt, men man måste ändå lära sig och öva mycket. Man måste ha en ödmjuk inställning till språkets förändringar.

I mina öron låter tonårsspråket av idag ungefär som ; ööö döööö  daaa. Jag hur du  får till de ungdomliga dialogerna i dina böcker  så övertygande?

Jag försöker jobba mycket med dialogerna, och det är inte så lätt! Olov Svedelid min gamle vän, hade tagit med bandspelaren och satt sig och spelat in och sedan lyssnat när ungdomar pratade med varandra, men det blev fullständigt oläsbart det han fick fram! En del ungdomar är inte så noga med språket, men många är faktiskt välartikulerade, och hur väl de än formulerar sig blir talspråksdialoger som man lyssnar på ganska omöjliga i en text. Man måste göra om dem till skrivspråk för att det ska bli någon som helst mening i det hela.

Jag hittade en tidning idag, Metro Teknik, och i den finns en artikel om tre IT-entreprenörer som kommit med en ny affärsidé för att sälja fler böcker via nätbokhandel. Deras idé är att lägga ut första kapitlet av varje bok de har till försäljning, så att man kan provläsa eller provlyssna innan köp. Vad tror du om en sådan idé?

Det skulle nog öka försäljningen av vissa böcker, och sänka den för andra… Det är allt jag kan säga. Idén är rolig i och för sig, men jag skulle inte själv vilja läsa lite i en bok innan jag köpte den. Den aptitretaren är jag inte så intresserad av personligen.

Hur väljer du själv dina böcker du ska läsa?

Genre ibland, ibland letar jag efter mina favoritförfattare, men också rekommendationer, faktiskt. Mun-mot-mun metoden är gångbar. Baksidestexter är bra också.

Jag har läst att du fick titeln Bell Frog of the year  1991 –  vill du utveckla det lite?

Den ja. Jo, det var Fredrik Belfrag som instiftade ett pris som han delade ut till den sportjournalist som var mest disträ och gjort den galnaste missen… Jag vann…Fast det var lite fusk kan jag ju erkänna nu – jag odlade aktivt en myt som faktiskt lever än idag… Det var så att jag satte igång ett rykte om att jag lämnat in hunden på dagis istället för sonen, i ren förvirring, och det ryktet spred sig snabbt och tog sig alltså till final och så vann jag! Ett fint diplom fick jag också… Fast det var ju fusk, som sagt…

Hur skulle du beskriva dina egna privata bokhyllor?

Det du minst blir förvånad över är att hitta mycket tennislitteratur, och deckare förstås.

Jag är annars rätt bred i urvalet. Men förvånad… jo, jag har nästan hela produktionen av Gösta Gustaf Jansson!

Har du ett lånekort på biblioteket?

Javisst! Jag är nere på biblioteket så gott som varje dag. Det senaste jag lånade var nog en deckare av Val McDermid, tror jag.

Vilken deckare skulle du ge dig själv i present om du skulle gå ut och handla idag?

Om jag får välja bakåt, så jaa… Graham Greene, även om han kanske inte skriver rena deckare men iallafall i det häradet. Brighton Rock, kanske.

Jag kunde nog tänka mig en Margaret York eller en Ed McBain också faktiskt… Det är viktigt att blanda lite mjukare och lite råare böcker, och sådana med hårda miljöer och andra i mer idyllisk omgivning. Omväxling är viktigt för mig.

Loviken och Staden förekommer ofta i dina böcker, är vi i Loviken eller Staden idag?

Vi är i Staden. Det är Laholm och Kristianstad som är förebilder för Staden.

Med Loviken är det något helt annat. Det är påhittad och betydligt större än Staden. Jag har ägnat så mycket av mitt liv åt fakta, jag har gjort mer än 1700 frågor till Lennart Hylands Godmorgon, Sverige en gång i tiden och även till På Spåret så det gav mig andrum för fantasi och påhitt att inte använda verkliga städer. Att inte behöva bekymra sig om huruvida något jag påstår ligger någonstans verkligen ligger där eller inte. Det var en slags frihetskänsla att inte behöva vara så rigorös i  kontrollen av detaljer. Så jobbar Håkan Nesser också, till exempel.

Vad jobbar du med just nu?

Det är en deckare i tennismiljö, kan jag väl säga. Den vita döden. Den kommer i slutet av februari eller början av mars i år och den är ingen Sten Wall deckare, och inte någon Loviken heller. Den är fristående kan man säga.

Om du fick tipsa mig om nästa intervjuoffer – vem skulle det vara?

Anna Jansson känner jag väl, hon är duktig och trevlig och intressant. Och kanske Val McDermid om det går för sig.

Deckarhuset och jag, Mi,  tackar Björn Hellberg och hans fru Inger som tog emot mig i sitt hem en kulen vinterkväll i Staden. Tusen tack!

Interview with Peter Robinson

Publicerat av

I am extremely happy to welcome none other than Peter Robinson to Deckarhuset!

Hello Peter,
I am so happy and excited that you have taken some time off from your busy schedule for this little e-mail interview. I will cut right to the chase and start with the questions right away…

First of all, where did you get the inspiration for Detective Chief Inspector Alan Banks? Is there a lot of Peter Robinson in Alan?

I think Banks is a character who has evolved over many books, rather than someone who was born fully formed. When I started writing the series back in the mid eighties, I had absolutely no experience of the police, other than running away from them! I had read very few crime novels, and the ones that had most impact on me were the Maigret books, by Simenon, Maj Sjöwall and Per Wahloo’s Martin Beck series, Nicholas’s Freeling’s Van der Valk, and Raymond Chandler. So I suppose if I was picking up influences from my reading, Banks is a combination of Maigret, Martin Beck, Van der Valk and Philip Marlowe! But I don’t really think that is the case. He was just my idea of an interesting character who happened to work as a detective. I wouldn’t say there is a lot of Peter Robinson in him, but we do share some social and political views, tastes in music and drink and so on. I think I eat much more healthily than he does, though, yet I don’t manage to stay quite as thin and fit. I couldn’t do his job and he couldn’t do mine.

Läs resten av intervjun på svenska…

Read the interview in English…

Hela intervjun med Peter Robinson

Publicerat av

Jag är otroligt glad att välkomna ingen mindre än Peter Robinson till Deckarhuset!

Hej Peter, jag är så glad att du tagit dig tid från ditt fullspäckade schema för den här e-mailintervjun. Jag börjar direkt:

Först av allt, varifrån fick du inspirationen till Alan Banks? Är det mycket av Peter Robinson i Alan?

Jag tror att Banks snarare har utvecklats genom böckerna än att vara en färdig karaktär från början. När jag började skriva i mitten av 80-talet hade jag ingen erfarenhet av polisen (mer än att springa ifrån dem!). Jag hade bara läst några enstaka kriminalromaner och de som hade störst inflytande på mig var Maigret-böckerna av Simenon, Sjöwall/Wahlöös Martin Beck-serie, Nicholas Freelings Van der Valk och Raymond Chandler. Så jag gissar att om jag inspirerades av mitt läsande är Banks en blandning av Maigret, Martin Beck, Van der Valk och Philip Marlowe! Men jag tror inte det var så. Han var snarare min idé om en intressant karaktär som råkade jobba som detektiv. Jag tycker inte att det är så mycket Peter Robinson i honom men vi delar en del sociala och politiska åsikter och vi har samma smak i musik och dryck och så vidare. Jag äter hälsosammare än han gör, men trots det lyckas jag inte hålla mig lika vältränad och smal. Jag skulle inte kunna göra hans jobb och han skulle inte kunna göra mitt.

Jag läste I ondskans spår (Aftermath) för några månader sedan och skrev så här om den på Deckarhuset: ”… det spelar egentligen ingen roll om man tycker om den här deckaren eller inte, har man väl börjat att läsa den kan man inte lägga den ifrån sig!” Boken är mörkare och läskigare än ett svart hål (och jag älskar det!) men skrämmer inte dina historier dig själv ibland?

Jag måste medge att I ondskans spår gav mig några mardrömmar! Annars fungerar det mest tvärtom för mig. Jag skräms inte av det jag skriver, men jag skriver om det som skrämmer mig.  Jag har en morbid fantasi och kan ofta visualisera det hemskaste i diverse situationer vilket utgör grunden för de skrämmande scenerna i böckerna. Om jag inte hade börjat skriva deckare hade jag nog skrivit skräck istället. Jag blir rädd först när jag skriver om det som skrämmer mig. Skrivprocessen är faktiskt renande, jag vill inte ens tänka på vilket vrak jag skulle vara utan den!

Vilken av dina böcker skulle du säga är den läskigaste?…

Förmodligen I ondskans spår, men den senaste, All the Colours of Darkness, är läskig på ett annat sätt, den ger en mer paranoid känsla.

Du har levt i Canada halva ditt liv (sedan 1974 om Wikipedia har rätt?). Har det påverkat ditt skrivande?

Det har det säkert. En del kritiker ser det som ett gyllene tillfälle att helt såga mig när de hittar enstaka transatlantiska missar (det finns tyvärr några sådana, måste jag erkänna) och säga att jag inte har en aning om vad jag talar om! Jag är dock född och uppvuxen i Yorkshire, bodde mina 25 första år här, skola, universitet, 60-talseran, rubbet. Graham Green sa en gång att de första 20 åren av en författares liv är dennes hela upplevelse, och att allt som händer efter dem endast är detaljer. Jag tror det ligger viss sanning i det. Jag har dessutom hållit kontakten genom åren, återvänt om och om igen och nu äger jag dessutom en lägenhet i Storbritannien så jag spenderar nästan hälften av tiden i Richmond, North Yorkshire, och resten i Toronto.

Mer intressant tycker jag egentligen det är hur min emigration har påverkat min bild av det jag kommer ifrån. Jag tror inte jag skulle ha kunnat skriva om Storbritannien på samma sätt – klassamhället, landskapet, politiken och sociala värderingar –  om jag inte sett det från visst avstånd. Allt handlar om vilket perspektiv man har och jag tror att min tid i Canada ger mig en unik synvinkel där nostalgi blandas med ett uifrånperspektiv. En del författare jag känner måste vara i eller nära de omgivningar de skriver om. Jag föredrar att ha ett visst avstånd, och det jag då får offra i form av vardagligt lokalt liv tror jag att jag får igen i det universella i böckerna. Banks är en EVERYMAN och läsare överallt kan identifiera sig med karaktärerna, deras attityder och vad som händer i deras liv.

Kan du berätta något om din kommande bok (jag måste ju få försöka…)?

Den kommande boken är en samling korta berättelser kallad The Price of Love. Den innehåller tre Bankshistorier, varav en är en novell kallad Like a Virgin som jag skrev specifikt för samlingen och just har avslutat. Jag tyckte verkligen om att skriva den – 125 sidor är en trevlig längd. Jag tänker inte berätta vad den handlar om men det är en del överraskningar med! Den kommer att publiceras i Storbritannien av Hodder i augusti. Just nu håller jag på med nästa Banks-bok som kommer publiceras nästa år. Jag har ingen titel på den ännu vilket är frustrerande, men jag hittar säkert något bra på min spellista i iPoden.

Vad läser du för böcker själv (läser du någonsin dina egna böcker efter att de publicerats)?

Jag läser alla möjliga böcker, men aldrig mina egna! Jag gillar faktaböcker och just nu läser jag Liberation av William I. Hitchcock, om det sista året av Andra världskriget. Efter det kommer jag förmodligen att läsa Philip Kerrs senaste Bernie Gunther. Jag tycker om att hålla koll på mina kolleger – Ian Rankin, Mark Billingham, John Harvey, Laura Lippman, Michael Connelly, Robert Crais, George Pelecanos, Stuart MacBride, Simon Kernick bland andra – och jag försöker att aldrig missa en ny Ruth Rendell/Barbara Vine eller P.D. James. Jag tycker också om att läsa någon historisk deckare då och då, särskilt C.J. Sansom. Sen finns det andra romanförfattare jag gillar så som Ian McEwan, Robert Harris, William Boyd, Sebastian Faulks, Beryl Bainbridge, Kate Atkinson och Pat Barker.

Känner du till några svenska författare?

Absolut. Jag tycker de är bland de främsta kriminalromansförfattarna idag, och det är inte något jag bara säger. Som jag nämnde tidigare läste jag Sjöwall och Wahlöö och på senare även Henning Mankell. På sistone har jag dessutom upptäckt många fler svenska deckarförfattare och har antingen läst eller har i min läshög Åsa Larsson, Stieg Larsson, Camilla Läckberg, Karin Alvtegen, Håkan Nesser och Åke Edwardsson. Jag läser även andra skandinaviska deckarförfattare såsom Karin Fossum, Jo Nesbø, Matti Joensuu och räknas Arnaldur Indriđason?

Joyce Carol Oates var din handledare på universitetet!? Hur var det? Håller ni kontakten och kanske till och med utbyter skrivtips?

Det var en bra erfarenhet för mig. Jag skrev bara poesi då och Joyce var väldigt uppmuntrande. Hon fick mig att känna mig som en riktig författare. Vi håller inte kontakten men har skickat hälsningar till varandra ibland när vi nästan verkar följa varandra runt USA eller så. Jag tvivlar på att jag skulle kunna ge henne några skrivtips, men jag skulle gärna vilja veta hur hon lyckas fortsätta vara så produktiv. Jag hinner knappt med en bok om året och även det känns som hårt arbete!

Och vår stående sistafråga: Vem skulle du rekommendera att vi intervjuar härnäst? Det kan vara vem som helst som har med kriminalromaner att göra på något sätt.

Har ni talat med John Connolly? Jag tror det skulle vara spännande att intervjua honom om mötet mellan crime och skräck.

Vi på Deckarhuset (särskilt Joachim och Erica som är STORA fans) tackar dig för din tid! De bästa lyckönskningar och vi kan knappt vänta på att nästa bok ska komma ut!

The interview with Peter Robinson

Publicerat av

I am extremely happy to welcome none other than Peter Robinson to Deckarhuset!

Hello Peter,
I am so happy and excited that you have taken some time off from your busy schedule for this little e-mail interview. I will cut right to the chase and start with the questions right away…

First of all, where did you get the inspiration for Detective Chief Inspector Alan Banks? Is there a lot of Peter Robinson in Alan?

I think Banks is a character who has evolved over many books, rather than someone who was born fully formed. When I started writing the series back in the mid eighties, I had absolutely no experience of the police, other than running away from them! I had read very few crime novels, and the ones that had most impact on me were the Maigret books, by Simenon, Maj Sjöwall and Per Wahloo’s Martin Beck series, Nicholas’s Freeling’s Van der Valk, and Raymond Chandler. So I suppose if I was picking up influences from my reading, Banks is a combination of Maigret, Martin Beck, Van der Valk and Philip Marlowe! But I don’t really think that is the case. He was just my idea of an interesting character who happened to work as a detective. I wouldn’t say there is a lot of Peter Robinson in him, but we do share some social and political views, tastes in music and drink and so on. I think I eat much more healthily than he does, though, yet I don’t manage to stay quite as thin and fit. I couldn’t do his job and he couldn’t do mine.

I read “Aftermath” (“I ondskans spår” [translates to “In the tracks of evil”]) a few months ago and wrote the following about it on Deckarhuset: “…it doesn’t matter if you like this book or not, after you start reading it’s impossible to put it down!”. The book is both darker and scarier than a black hole! (and I love it!) but don’t you scare yourself sometimes with some of the stuff you come up with?

I must admit that Aftermath gave me a few nightmares! Really, though, for me it works the other way around. I don’t so much scare myself by what I write, but I write what scares me. I have a morbid imagination and can often imagine the worst in certain situations, and this often provides the basis for frightening scenes in the books. If I hadn’t become a crime writer I think I would have written horror. I get scared first, then I write about what scares me. The writing is actually cathartic, and I hate to think what kind of a wreck I would be if I didn’t gave that outlet.

…Of the books you have written, which would you pick out as the scariest one?

Probably Aftermath though I think the most recent in English, All the Colours of Darkness, is scary in a different way, more paranoia-inducing.

You have lived in Canada half you life (since 1974 if Wikipedia is correct?) Do you think this has affected your writing in anyway?

I’m sure it has. Of course, it gives a wonderful opportunity for critics who find the occasional transatlantic error in my books (and I admit there are some, to my shame) to dismiss me completely and say I don’t know what I’m talking about! However, I was born and raised in Yorkshire, spent the first twenty-five years of my life here, school, university, the sixties experience, the lot. Graham Greene once said that the first twenty years of a writer’s life contains his whole experience, and the rest is detail. I believe there is some truth in that. I have also kept in touch over the years, returning time and time again, and now I own a flat here, I spend close to half my time in Richmond, North Yorkshire, and the rest of the year in Toronto. More interesting to me is the way being an émigré has shaped my perspective on where I came from. I don’t think I would have been able to write about Britain in the same way—the class system, the landscape, the politics, the social mores—if I hadn’t been looking back at them from some distance. It’s all a matter of perspective, point of view, and I think spending so much time in Canada has mingled my nostalgia with detachment to produce a unique view. Some writers I know have to be in or near the place they write about, but I prefer a bit of distance, and what I sacrificed in terms of the day-to-day aspects of local life, I think I gained on the universal ones. Banks is a sort of Everyman, and readers anywhere can identify with the characters, their attitudes and what happens in their lives.

Can you tell us anything about your next book (you can’t blame me for trying)

The next book is a collection of short stories called The Price of Love. It contains three Banks stories, one of which is a novella called “Like a Virgin”, which I wrote specially for the collection and have just finished. I really enjoyed writing it—about 125 pages or so is a nice length. I won’t tell you what it’s about, but there are a few surprises in it! That should be published first in the UK by Hodder this coming August. Right now I’m well into the next Banks novel, to be published next year. I don’t have a title yet, which is frustrating, but I’m sure I’ll find something suitable on my iPod song list.

What kind of books do you read yourself (do you ever read your own books after they have been published)?

I read all sorts of books, but never my own! I like non-fiction, and right now I’m reading a book called Liberation by William I. Hitchcock, about the last year of the Second World War. I’ll probably be reading Philip Kerr’s latest Bernie Gunther book next. I like to keep up with my colleagues—Ian Rankin, Mark Billingham, John Harvey, Laura Lippman, Michael Connelly, Robert Crais, George Pelecanos, Stuart MacBride, Simon Kernick and others—and I also try never to miss a new Ruth Rendell/Barbara Vine or P.D. James. I also enjoy the occasional historical crime novel, especially C.J. Sansom. Then there are other novelists I enjoy, such as Ian McEwan, Robert Harris, William Boyd, Sebastian Faulks, Beryl Bainbridge, Kate Atkinson and Pat Barker.

…do you know of any Swedish authors?

Absolutely. I think they are among the best writers of crime fiction today, and I’m not just saying that. As I mentioned earlier, I cut my teeth on Sjöwall and Wahloo, and of course I read Henning Mankell later. But recently I have discovered many more Swedish crime writers and have either read, or have in my to-read pile, Ǻsa Larsson, Stieg Larsson, Camilla Leckberg, Karin Alvtegen, Hǻkan Nesser and Ǻke Edwardson. I also read crime writers from other Scandinavia countries, such as Karin Fossum, Jo Nesbø, Matti Joensuu, and does Arnaldur Indriđason count?

I understand that Joyce Carol Oates was a tutor of yours when you attended university!? How was that? Do you still keep in touch and maybe give each other writing tips?

It was a good experience for me. I was writing only poetry then, and Joyce was very encouraging. Made me feel like a real writer. We don’t keep in touch, but I have received, and passed on, the occasional message when we seem to be have been following one another around the US on tour or something. I doubt that I could give her any writing tips. but I’d like to know how she manages to remain so prolific. I can barely manage one book a year, and even that feels like hard work!

And our always-recurring last question: Whom would you recommend we interview next? It could be anyone connected with “criminal fiction” in anyway?

Have you talked to John Connolly? I think he would be interesting to interview about the intersection between crime and horror.

We at Deckarhuset (especially Joachim and Erica who are HUGE fans) thank you for your time! We wish you all best and we can’t wait until your next book comes out!