Hela intervjun med Lars Rambe

Beskriv dig själv med 10 ord.
– Engagerad, kreativ, disträ, energisk, tidsoptimist, positivist, entreprenör, lojal, social & fantasifull

Var befann du dig när du insåg att du behövde skriva en kriminalroman ?
– I Strängnäs! Men drömmen hade jag närt sedan barnsben. I gymnasiet fick jag mycket uppmuntran för mitt skrivande, men sedan kom jag av mig och fokuserade på avtalsskrivning i stället. Men i januari 2006 bestämde jag mig och sedan tog det ett år att bli klar.

Hur ser dina kollegor inom juridiken på ditt författande?
– Än så länge har jag bara fått hejarop. Det är många som tycker att det är kul. Kanske är de lite förvånade att jag har hunnit med det mitt i allt annat.

Vilken var den första boken du läste alldeles själv?
Det är jag lite osäker på. Det kan ha varit Pelle Svanslös. Eller kanske Bomba, djungelpojken. En tidig favorit var ”Det blåser på Månen” av Eric Linklater.

Vad i din privata bokhylla skulle överraska din agent?
Owe Wikströms ”Långsamhetens lov”

Vad skulle människorna inom litteraturvärlden behöva göra för att locka fler unga till goda läsvanor?
Jag tycker att vi alla ska uppmuntra barn att läsa. Barnboksförfattare har en fantastiskt viktig uppgift. Att läsa sagor och sedan böcker för sina barn är bland det mysigaste man kan göra. Det är viktigt att förmedla att skrivande och läsande är det naturligaste som finns, inte någon svår konst. Att beröra och att bli berörd behöver vi alla, oavsett ålder.

När använde du ditt lånekort på biblioteket senast?
Förra veckan! Jag lånade barnböcker.

Varför säljs det så mycket kriminalromaner idag, tror du?
Kriminalromanen har tagit en rättmätig plats som en av våra främsta samtidsskildringar. Det är inte minst därför den intresserar mig. Sedan tror jag att många vill ha avkoppling och läsa någonting de kan relatera till, gärna i en miljö de känner igen. Någonting spännande som kittlar lagom och som, åtminstone på ytan, inte kräver så mycket analys och eftertanke. Jag tycker en riktigt bra kriminalroman slår det mesta eftersom den kan läsas på flera plan. Den kan sväljas hel eller dissekeras ner i minsta detalj.

Kriminalromanens status i litteraturen är, trots läsarnas begeistring, inget vidare. Vad skulle kunna ligga bakom synen hos förståsigpåarna?
Frågan är kanske snarare vad som ska vara normgivande. Vem bestämmer vad som är bra litteratur? Detta är ingen objektiv vetenskap. Varje läsares upplevelse är lika mycket värd.

Jag anser att personer som inte uppskattar kriminalromaner inte heller ska uttala sig om dem. Varje genre har sina egna förutsättningar, även om variationsrikedomen är enorm. McCall Smith förefaller inte ha mycket gemensamt med Patricia Cornwell, till exempel. Umberto Eco och Theodor Kalifatides har också skrivit deckare, så det visar att en genre inte måste vara en begränsning för författaren. Det är bara ett klassificeringsverktyg för kritiker och andra som vill göra det lätt för sig. Jag har själv ett par bokidéer som INTE är kriminalromaner. Jag kan inte se att det i sig påverkar kvaliteten på berättelsen.

Du valde en annan väg till publicering än att skicka ditt debutmanus till ett förlag – vill du berätta om det?
Eftersom jag tycker att entreprenörskap är bland det finaste som finns och i mitt dagliga arbete träffar många väldigt innovativa människor intresserade jag mig redan från början för de ekonomiska förutsättningar som gäller för att få en bok utgiven. Det är väldigt lätt att se att ett förlag tar en stor risk när man satsar på en debutant. Jag insåg att även det bästa manus riskerar att förbli opublicerat helt enkelt för att risken är för stor i förhållande till de insatser som krävs. Det är också väldigt lätt att drunkna i floden av manus som skickas in till förlagen. När jag väl hade skrivit klart hade jag fått så mycket energi att jag helt enkelt inte stod ut med tanken att låta tiden gå medan någon eventuellt skulle bestämma sig för att satsa på det som jag hade skrivit. Så därför bestämde jag mig för att göra det själv. Jag var också väldigt nyfiken på bokbranschen och tänkte att det inte fanns något bättre sätt att lära mig den än att ta ett helhetsansvar. Jag gjorde på samma sätt när jag en gång startade min advokatbyrå.

Det har varit oerhört mycket arbete och mycket frustration, men också en fantastisk glädje. Jag har fått nya vänner och massor av nya intryck.
Sedan fick jag tidigt väldigt bra respons på min bok och det har stärkt mig att gå vidare. Nu har jag en bra agent, Pocketförlaget och ett stort tyskt förlag som satsar på mig, så det visar att det går.

Om du skulle ge dig själv en kriminalroman i present, vilken skulle det vara och varför?
Kinesen av Henning Mankell. Det är en högtidsstund varje gång den mannen skriver en kriminalroman och jag har skamligt nog inte läst den. Än.

Hur många döda anser du vara lagom i en deckare?
Det är en svår fråga. Antalet är inte det viktiga utan hur och varför. För mig behöver det inte vara särskilt blodigt. Jag vill ha eftertanke och utredning (eller förklaring), så mordtillfällena får inte vara för många. Att döda en människa är en fruktansvärd sak och det tycker jag att man ska ha respekt för.

Har någon litterär figur någonsin lockat dig till avundsjuka? Vem var det i så fall och varför?
Att läsa innebär för mig att gå in i en annan värld och uppleva saker och ting genom någon annans ögon. Det är ett privilegium, men kan också vara frustrerande. Man är ju där, men ändå inte.

Som tonåring kunde jag vara avundsjuk på Huckleberry Finn och Bombi Bitt, fria själar som gjorde som de kände för utan att fråga andra. Idag inspireras jag mer av verkliga människor.

Men visst är jag avundsjuk på Sherlock Holmes klarsynthet, förmågan att se ett sammanhang med hjälp av de minsta av ledtrådar.

Om du fick välja ut mitt nästa ”intervjuoffer”, en person med någon form av anknytning till deckare/spänningslitteratur, vem skulle det bli?
Henning Mankell, eller om ni inte får tag i honom, Håkan Östlund.

Vilken fråga vill du ställa till denne person?
Henning Mankell:  Vad var den största utmaningen med att skriva en kriminalroman igen efter flera år med – vad jag förstår – fokus på annat skrivande?

Håkan Östlund: Din bok ”Blot” är en stor framgång. Det är din fjärde kriminalroman. Hur håller du energin uppe och hur hittar du nya berättelser som du känner är värda det engagemang som krävs för att skriva dem?

Med detta tackar hela Deckarhuset Lars Rambe för att han ville ställa upp på denna intervju.

Intervju med Lars Rambe

Beskriv dig själv med 10 ord.
– Engagerad, kreativ, disträ, energisk, tidsoptimist, positivist, entreprenör, lojal, social & fantasifull

Var befann du dig när du insåg att du behövde skriva en kriminalroman ?
– I Strängnäs! Men drömmen hade jag närt sedan barnsben. I gymnasiet fick jag mycket uppmuntran för mitt skrivande, men sedan kom jag av mig och fokuserade på avtalsskrivning i stället. Men i januari 2006 bestämde jag mig och sedan tog det ett år att bli klar.

Hur ser dina kollegor inom juridiken på ditt författande?
– Än så länge har jag bara fått hejarop. Det är många som tycker att det är kul. Kanske är de lite förvånade att jag har hunnit med det mitt i allt annat.

Vilken var den första boken du läste alldeles själv?
Det är jag lite osäker på. Det kan ha varit Pelle Svanslös. Eller kanske Bomba, djungelpojken. En tidig favorit var ”Det blåser på Månen” av Eric Linklater.

Läs resten av intervjun…

Intervju med Anna Jansson

Anna Jansson, från Visby, är en av våra riktigt duktiga svenska deckarförfattare och sjuksköterska sen 25 år tillbaka. Hennes Kommissarie Maria Wern löser brott huvudsakligen på Gotland där Anna växte upp. Annas deckare har översatts till ett antal språk. 2008 blev Janssons bok Främmande fågel teveserie med Eva Röse i huvudrollen. Förutom kriminalromaner har Anna även skrivit ett antal barnböcker och även böcker om vårdetik.

Jag vill gärna veta varför du skriver just deckare?
I mitt jobb som sköterska har döden ständigt varit närvarande. Jag har till och med december i fjol arbetat på lungkliniken i Örebro.

Där dör det ca två patienter i veckan. Det avspeglas så klart i det jag skriver. Dessutom kan man i kriminalromanens form på ett bra sätt ventilera det jag tycker är viktigt att skriva om ETIK. Jag skriver även läroböcker i vårdetik och frågeställningarna är de samma, vad är ont, vad är gott och hur bör man leva sitt liv.

Har du några funderingar på varför deckargenren ses på med en lite styvmoderlig blick av ”förståsigpåarna”?
För att det i regel är spännande och välskrivna historier läsarna fångas av och gärna vill köpa. Det har ansetts fult att tjäna pengar på litteratur. Och det finns en avundsjuka. Om deckare genomgående hade varit dåliga skulle genren ha dött ut för länge sedan, men den växer. Jag förstår inte dem som sätter sig som domare över vanligt folks smak – det är att göra sig för mer än andra människor. De borde i stället skaffa sig ett eget liv.

Hur ser du på att sätta deckare i händerna på barn och ungdomar för att locka dem att läsa?
Utmärkt om det är något som kan skapa läslust och locka till eget skrivande eller nya tankar.

Läs hela intervjun…

Hela intervjun med Anna Jansson

Anna Jansson, från Visby, är en av våra riktigt duktiga svenska deckarförfattare och sjuksköterska sen 25 år tillbaka. Hennes Kommissarie Maria Wern löser brott huvudsakligen på Gotland där Anna växte upp. Annas deckare har översatts till ett antal språk. 2008 blev Janssons bok Främmande fågel teveserie med Eva Röse i huvudrollen. Förutom kriminalromaner har Anna även skrivit ett antal barnböcker och även böcker om vårdetik.

Jag vill gärna veta varför du skriver just deckare?
I mitt jobb som sköterska har döden ständigt varit närvarande. Jag har till och med december i fjol arbetat på lungkliniken i Örebro.

Där dör det ca två patienter i veckan. Det avspeglas så klart i det jag skriver. Dessutom kan man i kriminalromanens form på ett bra sätt ventilera det jag tycker är viktigt att skriva om ETIK. Jag skriver även läroböcker i vårdetik och frågeställningarna är de samma, vad är ont, vad är gott och hur bör man leva sitt liv.

Har du några funderingar på varför deckargenren ses på med en lite styvmoderlig blick av ”förståsigpåarna”?
För att det i regel är spännande och välskrivna historier läsarna fångas av och gärna vill köpa. Det har ansetts fult att tjäna pengar på litteratur. Och det finns en avundsjuka. Om deckare genomgående hade varit dåliga skulle genren ha dött ut för länge sedan, men den växer. Jag förstår inte dem som sätter sig som domare över vanligt folks smak – det är att göra sig för mer än andra människor. De borde i stället skaffa sig ett eget liv.

Hur ser du på att sätta deckare i händerna på barn och ungdomar för att locka dem att läsa?
Utmärkt om det är något som kan skapa läslust och locka till eget skrivande eller nya tankar.

Hur ser ditt förhållande till språket ut?
Jag kan njuta väldigt mycket av en välformulerad text och läsa den om och om igen för att det är vackert. Att läsa poesi är väl använd tid. Där har någon vägt orden på guldvåg och på en kort stund får man väldigt mycket.

Det är viktigt för mig och många andra kräsna läsare att orden och meningarna inte ”tar plats” från själva storyn. Det gör de inte i dina böcker – hur har du tillägnat dig den färdigheten?
Min pappa och gammelmormor var utmärkta berättare. När jag var barn hade vi inte teve utan vi berättade för varandra vid brasan. JO det är sant! Jag hade den stora förmånen att någon lyssnade på mej så jag förstod vad som var effektivt berättande och inte.

Hur skulle du beskriva dina egna privata bokhyllor?
Jag har tio bokhyllor, med mest facklitteratur uppdelad på olika områden. Mest medicin och psykologi, men också mycket om natur och trädgård. En hylla med pocket. Och en hylla med böcker mina vänner skrivit.

Vad lånade du senast på biblioteket?
Det är en hemlis eftersom kommande bok bygger på det 😉

Vilken deckare skulle du ge dig själv i present om du skulle gå ut och handla idag?
Om jag inte redan hade ”Parfymen” skulle det bli den. Annars väntar jag på Inge Frimanssons nästa bok.

Vi på Deckarhuset är nyfikna  på vad du jobbar med just nu?
Jag är precis klar med nästa bok i serien om Maria Wern ”Först när givaren är död” Den släpps i maj. Sen väntar jag på att få läsa filmmanus. Främmande fågel gick som teveserie på fyran med 1,4 milj tittare och en fortsättning planeras.

Om du fick tipsa mig om nästa ” intervjuoffer”-  inte nödvändigtvis en författare, men någon inom den litterära krimvärlden  – vem skulle det vara?
Tomas Böös som förestår deckarbiblioteket i Eskilstuna

Hela Deckarhuset tackar Anna Jansson för att hon har tagit sig tid att besvara alla våra frågor!

Intervju med Claes Grill

Claes Grill föddes i Stockholm 1932. Claes har levt ett minst sagt brokigt och intressant liv, något som med all säkerhet påverkat hans skrivande. Han har gjort deckardebut, 2007,  och vi på Deckarhuset är förstås nyfikna på en man som vid 75 års ålder ger sig på det som vi är så många som drömmer om!

Vilken var den första boken du läste alldeles själv?
Möjligen någon Bill-bok tror jag eller Biggles

Om jag botaniserar i din bokhylla – vad hittar jag inte ?
Mitt bibliotek omfattar ca 2300 böcker. Inte mycket faktaböcker, bortsett från konst och gastronomi och väldigt få pocketböcker.

Vad skulle människorna inom litteraturvärlden behöva göra för att locka fler unga till goda läsvanor?
Trycka upp spännande böcker i billiga massupplagor att distribuera i skolan som obligatorisk läsning.

Läs hela intervjun med Claes Grill…

Hela intervjun med Claes Grill

Claes Grill föddes i Stockholm 1932. Claes har levt ett minst sagt brokigt och intressant liv, något som med all säkerhet påverkat hans skrivande. Han har gjort deckardebut, 2007,  och vi på Deckarhuset är förstås nyfikna på en man som vid 75 års ålder ger sig på det som vi är så många som drömmer om!

Hej Claes Grill, vad är du för en egentligen?
Tja, min mor var sångerska och min far brandkapten, och min

familj består av min hustru sedan 1964, Eva (ingen annan hade stått ut med mig så här länge.) och barnen Hanna fil mag och glasblåsare, Andreas BA och musiker och Adam fil kand och kock.

Jag läste slaviska språk, sociologi och statskunskap i Uppsala. Min CV i övrigt innehåller lite blandad konfekt.  Jag jobbade på LMEricsson, Stockholms Hamn och Wenner-Gren Center, vann ICA Provköks matlagningstävling “Bäste man i köket” 1968, gick kurs i fallskärmshoppning vid 63 års ålder och är ledamot i Gastronomiska Akademin. Rent litterärt har jag skrivit “Navigera ! – Lathund för Glädjeskeppare” och “Lathund ombord”, “Verser i Juletid” och så deckaren då ’Jag dog i Barcelona’  som kom ut 2007.

Vilken var den första boken du läste alldeles själv?
Möjligen någon Bill-bok tror jag eller Biggles

Om jag botaniserar i din bokhylla – vad hittar jag inte ?
Mitt bibliotek omfattar ca 2300 böcker. Inte mycket faktaböcker, bortsett från konst och gastronomi och väldigt få pocketböcker.

Vad skulle människorna inom litteraturvärlden behöva göra för att locka fler unga till goda läsvanor?
Trycka upp spännande böcker i billiga massupplagor att distribuera i skolan som obligatorisk läsning.

Som mamma och litteraturintresserad vill jag gärna ha en lista med ”baslitteratur” för ungdomarna att gå igenom under de obligatoriska skolåren. Hur skulle din lista för grundskolan se ut?
Det viktiga är att få barnen att börja läsa alls och då måste det vara roliga och spännande böcker hellre än böcker de bör ha läst. Det är länge sedan jag hade barn o koltåldern men böcker av Astrid lindgren, Ulf Stark och Barbro Lindgren, böcker som Lassemajas detektivbyrå, Tsatsiki, Låt den rätte komma in i tillrättalagd ungdomsform, Harry Potter. Obligatoriska alltså, så att de kommer igång.

Inte bara barn läser för lite, jag läste att av alla vuxna män läste endast 46%  en bok förra året, hur kan det komma sig, tror du?
Det finns numera så mycket annat som måste inrymmas i fritiden. Läsning fordrar gott om tid i tysta rum. När man satt i sig Expressen och Aftonbladet och tittat på TV så är kvällen slut.

Varför säljs det så mycket kriminalromaner idag?
Det är lättillgänglig litteratur som i bästa fall läser sig själv och vänder blad åt en. Lätta att ta till sig. Man slipper alltför många djupsinnigheter.

Kriminalromanens status i litteraturen är trots läsarnas begeistring inget vidare, vad skulle kunna ligga bakom synen hos förståsigpåarna?
Om du med ’förståsigpåarna’ menar författarna till mera seriösa skönlitterära böcker, så tror jag att de med viss avund ser hur krim-författarna blir lästa och köpta av mångdubbelt fler människor än deras egna mera svårsmälta alster, som de lagt ner åratal på att skriva. Deckarna har tonvikten oftast lagd på spänningen under det att andra skönlitterära böcker i större utsträckning fylls av resonemang, djupa tankar och känslor och det tycker många är finare.

För oss med drömmar; vill du beskriva vägen för din debutroman, från idé till manus till tryckt bok och vidare till marknadsföringen ut?
Efter ett långt yrkesliv på kontorsstol, har jag naturligtvis skrivit en massa protokoll, utredningar och annat baserat på fakta. Dessutom har jag skrivit två navigationsböcker och en hel del artiklar om mat.

Att skriva en roman är en helt annan sak. Då måste man hitta på allt vilket kräver helt andra egenskaper än byråkratens. I ett par decennier eller så, hade jag gått och funderat på att skriva en roman utan att komma till skott. Jag hade där emot lekt med första meningen för mig själv av typen: ”Han såg sig omkring, ingenstans i detta bergiga landskap skulle han kunna nödlanda med livet i behåll”

Jag var alltså inte alldeles främmande för tanken att skriva en roman när jag en februaridag 2005 kom hem från ett juryuppdrag i Spanien för Internationella Gastronomiska Akademien.

På flygplatsen i Madrid hade jag stått på rampen in till flygplanet bredvid en kö till ett annat flygplan. Endast ett lågt staket skiljde köerna åt. Vart skulle jag komma, tänkte jag, om jag klev över staketet och sällade mig till passagerarna på andra sidan? Förmodligen till polisen. Men om jag kom överens med någon på andra sidan om att byta biljett?

Jag kastade mig ner framför datorn och började skriva. Fingrarna flög över tangentbordet och storyn flöt fram, det var en underbar känsla. Tänk att det var så lätt att skriva en roman!

Efter fem sidor var det stopp, för då pockade många frågor på svar. Den väsentligaste var naturligtvis vad som skulle hända härnäst och det hade jag inte klart för mig, så jag skrev den allra sista sidan av romanen i stället och det märkliga är att den finns kvar än idag. Jag visste alltså hur det skulle sluta, men vägen dit? Även ett antal andra svårigheter tornade upp sig och det är dem jag tänker berätta lite om.

Först blev jag osäker på min berättarstil; skrev jag kanske för byråkratiskt som den byråkrat jag varit ett helt yrkesliv eller var min stil ”Mitt livs novell”-artad. Men Eva, som läser mycket, tyckte att den var OK, så jag fortsatte att skriva som jag kände.  Ett annat av mina tidiga bekymmer var textmängden; det var ohyggligt tungt att komma upp i tillräckligt många
sidor, framför allt i början. Mitt första mål var 100 manussidor, sedan 130. Någonstans vid 135 hade jag knutit ihop början med slutet.
Nu – trodde jag – var boken färdig att presenteras för en beundrande omvärld. I dag skäms jag för att jag bad någon att läsa den i det skicket, men jag var samtidigt så spänd på om den kunde hålla. Det är ju som att bygga ett modellplan och se om det kan glidflyga hyggligt innan motorn sätts in.   När jag så här efteråt läser vad jag skrev i den första entusiasmen, förundras jag över hur slarvigt och nonchalant jag behandlade språket och bristen på resonemang.

Andra, mera triviala bekymmer fick jag också ta ställning till; hur skulle man exempelvis göra med sa –  sade och la – lade? Guillou skriver sade och Mårtensson sa. Jag valde sa, däremot kan man  inte skriva la, tycker jag. Citationstecken eller streck? Guillou har ”…..” om hela repliken och Mårtensson ett – framför. Jag valde strecket. Det jag inte trodde att jag skulle ha några besvär med, var kommatering och tempus. Min skolkommatering är inte modern längre, så jag har kommaterat rätt sparsamt. Valet mellan pluskvamperfektum och imperfektum var lite knepigt. Smaka t ex på ”Mina föräldrar hade bott länge i X och hade därför tyckt att jag skulle gå i en lokal skola” eller ”Mina föräldrar hade bott länge i X och tyckte därför ….”. Valet är inte alltid så lätt som det låter.


Research var för övrigt en viktig och rätt betungande del av arbetet, särskilt som jag skrev om förhållanden som jag inte var bekant med. Först och främst måste jag reda ut personhistorien avseende många av de medverkande figurerna, födelseår, familjehistoria, ålder nu etc. Jag behövde också ta fram fakta allteftersom historien utvecklade sig.

Att skriva ihop en text är en sak för sig – att få den tryckt och utgiven är en helt annan. Jag lät några vänner läsa romanen och fick positiv respons. Man tyckte att den var spännande och bra hopkommen. En bladvändare, sas det. Jag visste ingenting om förlagsverksamhet när jag sporrad av detta skickade mitt opus till Forum i maj 2005. Jag hade alltså skrivit ihop romanen på tre och en halv månad. Jag trodde i min enfald att bara texten var spännande och läsvärd, så skulle någon välvillig redaktör påpeka ett och annat och sedan skulle saken vara klar. Efter två månader svarade Forum att de fick in ungefär 800 romanförslag om året av det här slaget  och gav ut två. Dessutom var inte romanen välskriven. Jag började läsa om min text med nya ögon och fann att Forum hade alldeles rätt – den var inte välskriven, vad man än menar med det. Det vimlade av tempusfel, felsyftningar, oavslutade meningar, felskrivningar och felstavningar och dessutom fattades förklaringar och resonemang.

Varje gång ett förlag tar sig an ett manus, är det frågan om ett ekonomiskt åtagande av ganska betydande mått. I varje fall gör man det inte för författarens skull utan för förlagets. Den färdiga boken får inte bli en förlustaffär.

Marknadsföringen av ett arbete är det dyra i processen. Man kan därför inte ta sig an ett manus som man misstänker inte kommer att få bra kritik och därför inte säljas. När det slutligen gäller försäljningen, hade jag inte aning om hur det gick till i den litterära världen. Jag trodde att, bara boken förelåg tryckt och färdig, skulle bokhandlarna kasta sig över den och ta hem åtminstone 20 böcker var. Så är det inte. När man frågar tar de i nåder en eller två.

Det finns någon slags gräns för hur många böcker man orkar tugga i sig av olika ”etablerade författare” alla med en och samma mall att skriva efter, så hur får vi ut fler debutanter på marknaden?
Det kryllar av debutanter som blir refuserade. Skaffa fler lektörer som orkar läsa mer än de fyra första sidorna. Böcker brukat bli bättre ju längre in man kommer. Sedan är det ju alltid svårt att marknadsföra en debutant eftersom kritikerna inte kan recensera hur många böcker som helst i sin tidning. Det är naturligtvis lättare att marknadsföra en medioker bok av en författare som har några bra böcker bakom sig eller en kändis av något slag, t ex företagsledare, idrottsidol eller skådespelare. Men för oss andra föreligger ett slags moment 22; man bör helst vara en etablerad författare för att få sin första bok utgiven. Det var nog enklare förr, när manusfloden inte var så strid. Kraven har nog höjts och det är inte ens säkert att gårdagens debutanter hade funnit nåd inför dagens lektörer.

Om du skulle ge dig själv en kriminalroman i present, vilken skulle det vara och varför?
Infiltratören av Lasse Wierup. Det är ingen kriminalroman men lika spännande och här är inget brott uppdiktat.

Vilken bok reserverade du senast på biblioteket?
En bok om handeldvapen som jag behövde för min bok. Jag hämtade ut den också.

Om du fick välja ut mitt nästa ”intervjuoffer”, en person med någon form av anknytning till deckare/spänningslitteratur, vem skulle det bli?
Advokat Lars Rambe, vars debutroman för två år sedan sålde bra.

Vad vill du skicka vidare för fråga till din ”person”?
Hur går det med den roman du har på gång?

Det är spännande att  höra hur du ser på skrivandet och det tackar vi på Deckarhuset för !

Intervju med Ramona Fransson

Idag har vi en liten Intervju med författaren Ramona Fransson som i år kommer ut med sin fjärde deckare. Dessutom svarar Ramonas Förlag (anomaR Förlag) på lite frågor om hur det är att driva ett eget litet bokförlag.

Vi börjar med att säga hej och välkomna till Ramona Fransson och anomaR  Förlag! Kul att ni ville ställa upp och svara på lite frågor här på Deckarhuset. Vi spiller ingen tid utan går direkt på frågorna.

Först ett par frågor till Ramona om hennes skrivande:

 

Vi är först och främst väldigt nyfikna på hur det kommer sig att du började skriva just deckare?
Mina favoritböcker som ung var Kitty- och Fem-böckerna. Därefter en serie som kallades Kalla Kårar, sedan kom Sidney Sheldon, Elisabeth George med flera och på den vägen blev det att jag mer eller mindre alltid föll för att läsa deckare. I skolan fick jag alltid bra betyg på mina noveller och tyckte om att uttrycka mig i skrift. Jag skickade även in noveller till Mitt Livs Novell, men fick ingen antagen som jag minns. Min första roman skrev jag på 90-talet och det var min självbiografi om min kamp att bli med barn. Manuset lades i byrålådan, men däremot upptäckte jag att det gick att skriva en hel roman. Då föddes ideén att skriva om det jag tyckte bäst om, deckare. Min första deckare blev Dyrbar kärlek som kom ut 2005, därefter kom Iskall hämnd 2006 och Mord i Skärhamn 2007,  I början av år 2007 omarbetade jag min självbiografi, gav den titeln: Äskling, vi blir inte med barn, och den gavs ut i januari 2008.

Vad är den största utmaningen med att skriva deckare?
Att få historien att löpa samman i slutet men inte alltid ge svar på alla frågor, utan låta läsaren få ha sina fria fantasier om vad som kan ha hänt. Lite mer som i verkligheten. Det är inte alltid lyckliga slut, om jag säger så.