Hela Intervjun med Ramona Fransson och anomaR Förlag

Idag har vi en liten Intervju med författaren Ramona Fransson som i år kommer ut med sin fjärde deckare. Dessutom svarar Ramonas Förlag (anomaR Förlag) på lite frågor om hur det är att driva ett eget litet bokförlag.

Vi börjar med att säga hej och välkomna till Ramona Fransson och anomaR  Förlag! Kul att ni ville ställa upp och svara på lite frågor här på Deckarhuset. Vi spiller ingen tid utan går direkt på frågorna.

Först ett par frågor till Ramona om hennes skrivande:

 

Vi är först och främst väldigt nyfikna på hur det kommer sig att du började skriva just deckare?
Mina favoritböcker som ung var Kitty- och Fem-böckerna. Därefter en serie som kallades Kalla Kårar, sedan kom Sidney Sheldon, Elisabeth George med flera och på den vägen blev det att jag mer eller mindre alltid föll för att läsa deckare. I skolan fick jag alltid bra betyg på mina noveller och tyckte om att uttrycka mig i skrift. Jag skickade även in noveller till Mitt Livs Novell, men fick ingen antagen som jag minns. Min första roman skrev jag på 90-talet och det var min självbiografi om min kamp att bli med barn. Manuset lades i byrålådan, men däremot upptäckte jag att det gick att skriva en hel roman. Då föddes ideén att skriva om det jag tyckte bäst om, deckare. Min första deckare blev Dyrbar kärlek som kom ut 2005, därefter kom Iskall hämnd 2006 och Mord i Skärhamn 2007,  I början av år 2007 omarbetade jag min självbiografi, gav den titeln: Äskling, vi blir inte med barn, och den gavs ut i januari 2008.

Vad är den största utmaningen med att skriva deckare?
Att få historien att löpa samman i slutet men inte alltid ge svar på alla frågor, utan låta läsaren få ha sina fria fantasier om vad som kan ha hänt. Lite mer som i verkligheten. Det är inte alltid lyckliga slut, om jag säger så.

Vilken av dina deckare är du mest stolt över (och varför)?
När Dyrbar kärlek kom ut som var min debut, var jag kolossalt stolt, och ännu stoltare över Iskall hämnd, sedan kom Mord i Skärhamn och då var jag stoltast, men nu kommer snart min fjärde deckare Lyckohjulet och det känns helt fantastiskt.

Tack vare min mans present till mig, en veckas intensiv Författarskola på Marstrand i regi av Lars Hesslind, fick jag in ett nytt tänkande och större inspiration.

Vi måste även passa på och fråga vilken du är minst nöjd med?
Det blir första upplagan av Dyrbar kärlek eftersom den innehöll en hel del syftningsfel, eftersom vi inte fick rätt information av förlaget. De hade lovat att korrekturläsa boken men så var inte fallet. Detta rättade vi själva till felen i den andra upplagan av boken, som vi då gav ut på mitt förlag.

Har du några ”hemliga” skrivknep som du kan dela med dig av?
Att allt som kan hända i en deckare, bara kan stoppas av min brist på fantasi. Att verkligheten alltid överträffas av dikten.

Finns det några fallgropar man ska passa sig för när man skriver själv?
Upprepningar, och att blanda ihop namn, årtal kan vara lurigt. Därför är det viktigt att ha en tavla eller ett block, där man skriver ner gestalternas namn, ålder, hårfärg, karaktäriska utseende, m.m. och att ha blocket bredvid sig.

Hur ser själva skrivprocessen ut för dig, hur börjar du till exempel?
Jag har oftast flera olika ”början”, men kan också ändra på det efter att ha kommit in i boken. Även slutet kan bli annorlunda mot vad jag tänkte ha i början.

… och så lite frågor angående ert förlag

Vi är väldigt nyfikna på hur det kommer sig att ni startade anomaR Förlag?
Det var efter att ett litet förlag gav ut Dyrbar kärlek och besvikelsen över att det förlaget inte höll vad de hade lovat. Eftersom min man hade varit företagare i trettio år fanns kunskapen om redovisning och marknadsföring. Själv är jag helt usel på siffror, mycket bättre på bokstäver. Därmed hade vi båda varsin del som var bra att ha i ett företag.

Hur ser en vanlig dag ut när man driver ett litet förlag?
Man sitter större delen vid datorn, men vissa dagar åker man ut till bokhandlare runt om i Göteborg och bohuslän, pratar med dem, är social. Det är viktigt. Det var så vi började. Vi nasade helt enkelt. Presenterade mig och mina böcker.

Vad är ert råd till dem som funderar på att starta ett eget bokförlag?
Ta kontakt med bokhandlare och hör om de är intresserade av att ta in böckerna. Vissa bokhandlare, trots att de tillhör en kedja, är sina egna och kan själva bestämma vilka böcker de vill ta in. Man ska inte tro att det är enkelt och att det går snabbt. Tålamod är en dygd att ha med sig när man vill starta ett eget förlag.

Vad för spännande saker kan man förvänta sig av anomaR Förlag 2009?
Att mina tre första deckare släpps på pocket, dels utgivningen av min fjärde deckare Lyckohjulet i månadskiftet mars-april, dels hjälper vi en kille just nu med ett manus och sist men inte minst Bok & Biblioteksmässan i Göteborg i slutet av september, för tredje gången. Det ska som vanligt bli jättekul!

Vi tackar Ramona och anomaR Förlag för att det har tagit sig tid att besvara våra frågor och önskar dem lycka till!

Intervju med Jan Mårtenson

Jan Mårtenson, författare av poesi och historiska böcker och kriminalromaner. I flera av hans böcker figurerar den fiktive antihjälten och antikhandlaren Johan Kristian Homan.

Mårtenson själv har varit biträdande generalsekreterare för FN, chef för FN:s Europakontor i Genève, andreman i Sveriges delegation vid OECD i Paris, kung Carl XVI Gustafs handsekreterare och haft uppdrag för UNESCO. Som om inte det var nog har han också hunnit med att vara svensk ambassadör i Bern. Denne effektive man har under tiden dessutom hunnit med att skriva 56 böcker, från debuten 1970 fram till idag. Imponerande!

Men du, Jan Mårtenson, hur kom sig resan från poesi till kriminalromaner?

En god vän,Timo Kärnekull, hade startat ett bokförlag, men hade inga författare. Jag hade just debuterat med en samling kärlekspoesi.  Han bad mig skriva en kriminalroman. Och så gjorde jag det. Och fortsatte. Sedan har resan gått vidare med böcker om kulturhistoria utan mord och kulturhistoria med mord. Alltså dels böcker om exempelvis Stockholms slott, Djurgården, Drottningholms slott och Beridna Högvakten. Dels kulturhistoria med mord, d v s samma böcker egentligen, men med ett eller högst två inlagda lik för att de skall kunna kallas deckare, men mera rödvin än blod, antikviteter, mat och viner, och morden sker mellan kapitlen. Dessutom har jag publicerat memoarer. ”Att kyssa ett träd. ”

Om man betänker din karriär inom UD,  FN, och din tid hos Kungahuset – när hann du med att skriva, egentligen?

Jag skriver snabbt. Går upp vid sex och skriver ett kapitel varje morgon när jag är i farten. När jag börjar en ny bok har jag ingen större aning om vad de ska handla om annat än ett visst tema. Arkeologi, historia, konstförfalskning etc.  Jag vet heller inte vem som är mördaren resp. mordoffret. Det kommer efterhand som jag skriver. Och det gör det spännande för mig. Under senare år har jag ägnat allt mer tid åt research. Det gäller i första hand mina kulturhistoriska böcker.

Hur inverkade ditt kriminalromanförfattande på den syn dina kollegor/överordnade hade på dig?

Bara positivt och många gånger med glad förvåning.

 

Klicka här för att läsa resten av denna intervju…

Hela email-intervjun med Författaren Jan Mårtenson

Jan Mårtenson, författare av poesi och historiska böcker och kriminalromaner. I flera av hans böcker figurerar den fiktive antihjälten och antikhandlaren Johan Kristian Homan. 

Mårtenson själv har varit biträdande generalsekreterare för FN, chef för FN:s europakontor i Genève, andreman i Sveriges delegation vid OECD i Paris, kung Carl XVI Gustafs handsekreterare och haft uppdrag för UNESCO. Som om inte det var nog har han också hunnit med att vara svensk ambassadör i Bern. Denne effektive man har under tiden dessutom hunnit med att skriva 56 böcker, från debuten 1970 fram till idag. Imponerande! 

Men du, Jan Mårtenson, hur kom sig resan från poesi till kriminalromaner?

En god vän,Timo Kärnekull, hade startat ett bokförlag, men hade inga författare. Jag hade just debuterat med en samling kärlekspoesi.  Han bad mig skriva en kriminalroman. Och så gjorde jag det. Och fortsatte. Sedan har resan gått vidare med böcker om kulturhistoria utan mord och kulturhistoria med mord. Alltså dels böcker om exempelvis Stockholms slott, Djurgården, Drottningholms slott och Beridna Högvakten. Dels kulturhistoria med mord, d v s samma böcker egentligen, men med ett eller högst två inlagda lik för att de skall kunna kallas deckare, men mera rödvin än blod, antikviteter, mat och viner, och morden sker mellan kapitlen. Dessutom har jag publicerat memoarer. ”Att kyssa ett träd. ”
 

Om man betänker din karriär inom UD,  FN, och din tid hos Kungahuset – när hann du med att skriva, egentligen?

Jag skriver snabbt. Går upp vid sex och skriver ett kapitel varje morgon när jag är i farten. När jag börjar en ny bok har jag ingen större aning om vad de ska handla om annat än ett visst tema. Arkeologi, historia, konstförfalskning etc.  Jag vet heller inte vem som är mördaren resp. mordoffret. Det kommer efterhand som jag skriver. Och det gör det spännande för mig. Under senare år har jag ägnat allt mer tid åt research. Det gäller i första hand mina kulturhistoriska böcker. 

Hur inverkade ditt kriminalromanförfattande på den syn dina kollegor/överordnade hade på dig?

Bara positivt och många gånger med glad förvåning.
 

På vilket sätt har dina ”dagjobb” påverkat ditt  författande?

Jag har arbetat med stora och ”tunga” politiska frågor bl. a som ambassadör och undergeneralsekreterare i FN, en av organisationens högsta poster. Där hade jag ansvaret för FN:s verksamhet när det gällde bl. a nedrustning och  mänskliga rättigheter . Jag har också arbetat med miljöfrågor. Det medförde ett behov av en ”lönndörr” i den politiska vardagens tapetvägg, ett andrum från den hårda verkligheten i skärningspunkten mellan stormakternas konfliktfyllda intressen. Arbetet gav också  inspiration, miljöer och  uppslag eftersom jag bokstavligen talat hade världen som arbetsfält.

 

 

Kriminalromanens status i litteraturen är inget vidare, vad skulle kunna ligga bakom synen hos förståsigpåarna? 

Onekligen ett visst snobberi som underblåsts av att många alster i den här genren kanske inte alltid når upp till parnassens höjder. Men jag säger som Oscar Wilde. Det finns bara två sorters böcker. Bra böcker och dåliga böcker. Oavsett ämne. 

Finns det en förebild för Homan? Och för katten Cleo?

Som ung hade jag två siameskatter. Cléo de Merode och Poulette. Båda blåmaskade. Och det är klart att varje författare i större eller mindre omfattning kan spåras i sina böcker.
 

 

Om jag ”letar” efter Kungen, Kurt Waldheim eller Javier Pérez de Cuellar bland de litterära figurer i dina böcker, var ska jag börja söka…?

Jag skriver av princip aldrig nyckelromaner. Men jag tänker på ”Piraten.” Han sa någon gång att om man skriver om en synål så är det alltid någon stackars enögd som känner sig utpekad. I fyrtio böcker med ett tjugotal personer i varje kan det väl inte undvikas att någon tycker sig känna igen sig eller andra . Och det händer inte sällan. För jag skriver ju om människor i ofta svåra och konfliktladdade situationer. Och om deras vardag.
 

Homansällskapet lever i högönsklig välmåga – vad tror du det beror på?
 

Jag tror det beror på Homan själv. Man lever med i hans vardag, följer med i hans funderingar över livet och döden. Identifierar sig med den stillsamma antikhandlaren. Många säger också att de lär sig en hel del av böckerna. Sällskapet ger dessutom ut fyra tidningar om året och har trevliga fester med god mat, goda viner och framträdanden både av Homan och andra.  Man har trevligt helt enkelt. Kolla gärna på homansallskapet.se.

Idag är många s k bestsellerförfattare heltidsskribenter. Är det en för- eller nackdel som du ser det?

Det har jag faktiskt inte någon synpunkt på, fast skriver man på heltid bör väl böckerna i så fall bli bättre, inte minst när det gäller research. Man har ju tid. I mitt fall är jag inte säker på att böckerna blivit bättre om jag skrivit på heltid. Då hade jag inte haft den inspiration jag fått av mitt yrkesliv.

Behöver vi vara oroliga för att allt färre barn och ungdomar idag ids läsa? 

Att börja läsa tidigt, och fortsätta, är väldigt viktigt för att utveckla språksinnet och sättet att uttrycka sig på. Bristande läsning ger handikapp senare i livet i en alltmer verbal värld. Själv började jag i sexårsåldern och läste allt vad jag kom över, Slukade böcker allt från Shakespeare till böckerna om Bill Brown. Och det har jag haft stor glädje av.


Vad kan människor inom litteraturvärlden göra för att locka fler unga till goda läsvanor?

Skriva bra böcker, oavsett ämne.

Hur mycket läser du själv, och vad?

Jag läser allt och har ofta flera böcker på gång.  För närvarande går jag igenom ett stort material och skriver om familjen Tessin, de berömda arkitekterna som bl a skapade Drottningholms och Stockholms slott. En bok kommer till hösten liksom en deckare om Tessinska palatset, min 57:e.  Alltså dels kulturhistoria utan mord och dels kulturhistoria med mord.

Om du skulle ge dig själv en kriminalroman i present, vilken skulle det vara och varför?

Vet inte riktigt, kanske någon av Patricia Highsmith. Jag läser nästan aldrig deckare. De är så fyllda av spekulativ våldspornografi att jag avstår. Och utvecklingen har tyvärr gått i riktning mot att skapa ”varumärken” istället för författare med hjälp av PR-byråer och media. Tortyr och våldtäkter eller avskurna halsar och hjärnsubstans förekommer inte i mina böcker.  Antikhandlaren Johan Kristian Homan är en typisk antihjälte som flanerar genom livet med Cléo på axeln. Äter och lagar god mat, dricker goda viner och är intresserad av antikviteter. Kommenterar politik. samhället, sitt liv och den visdom med vilken världen styrs. Man kan säga att romanerna är min och Homans bloggar. Så det blir väl aldrig så häftigt som det ska vara i ” riktiga” deckare. Jag känner mig mera som Ferdinand under korkeken när jag skriver. Jag brukar säga till min gode vän Lennart Jirlow att jag skriver som han målar.

Om du fick välja ut mitt nästa ”intervjuoffer”,  en person med någon form av anknytning till deckare/spänningslitteratur,  vem skulle det bli?

Claes Grill. En debutant i min ålder. En frisk ny fläkt bland alla som tror att det är lätt som en plätt om man har ett ” namn.” Men det krävs fatiskt lite mer. 

Hela Deckarhuset vill passa på att Tacka Jan Mårtenson för att han ville ställa upp på den här lilla intervjun!

 

Intervju med författarparet Paul

Hej Ove och Kristina, varför skriver ni just deckare?
I Svenskfinland fanns i decennier ett stort svart hål där det borde ha funnits flera rader med traditionella deckare från vår egen miljö. Vi försökte väl i desperation börja fylla det hålet när inte förlagen gjorde det. Nu är vi inte ensamma mer.

När i livet bestämde ni er för att bli författare?

Det har vi aldrig gjort. Vi skrev först en bok åt oss själva. På skoj visade vi den åt vänner och arbetskamrater. Tillräckligt många ville läsa den och tyckte om den för att vi skulle låta duplicera fler exemplar. Under den processen mognade en andra bok. Och sen en tredje. Först när vi trädde ur arbetslivet och in i pensionärslivet gjorde vi ett beslut. Inte att bli författare men att låta trycka alla tre, för vid det laget visste vi att tillräckligt många gillade dem. Som pensionärer har vi skrivit tre till, bara för att hålla övre våningen igång.

Hur går det till när två personer skriver på en och samma bok, rent praktiskt?
Det finns säkert många sätt. Vi skriver turvis. Recept: Först tar man en kvinna som hittar på huvudintrigen och så tar hon en man som leder henne och läsaren därifrån. På det sättet genererar man hela tiden nytt och får åtminstone inte själv tråkigt. Böckerna får inte heller könsrelaterad slagsida. Så har vi den omutliga regeln att bägge måste godkänna hela texten.

Kan man tjäna pengar på sitt skrivande även om man inte heter Stieg Larsson?
Vi kan nog räkna upp andra namn som kan det, men inte våra egna. För oss skulle det gälla att få böckerna översatta till finska, och för det finns inga stipendier som det gör åt andra hållet. Eller så att klara hoppet över viken västerut.
Det är fråga om andra värden än pengar, men man behöver inte direkt förlora ekonomiskt.

Behöver vi vara oroliga för att färre och färre barn idag ids läsa?
Nej. IQ bestämmer. – Usch, det lät fult. Vi menar, bokens existens är inte hotad. Förr eller senare upptäcker de flesta, kanske just via nätet, vad det innebär att ha en bok i handen och sedan få den innanför skinnet.

Vad kan litteraturvärlden, med författare, förläggare, bibliotekarier och bokhandlare göra för att locka fler barn till goda läsvanor?
Sätta bra böcker i deras händer. I det sammanhanget är det aldrig fel att locka in dem på brottets bana. Det är t.ex. dokumenterat att vår mest kända finlandssvenska deckarförfattare Staffan Bruun har fått åtskilliga skolpojkar att börja läsa böcker.

Är det skillnad på hur en TV deckare påverkar oss, jämfört med en deckare i bokformat?
Visst. Överhuvudtaget lämnar en bok mycket mer åt läsaren att fylla i från sin egen fantasi. Det finns alltså inte bara författarens frihet utan också läsarens. En TV-bild är tämligen färdigtuggad även om den kan ge olika associationer åt olika människor.

Om ni fick välja ut en person med någon form av anknytning till deckare, författare, samlare eller antikvariehandlare, etc  att intervjua , vem skulle det vara?
Någonstans i trakterna av Drottninggatan och Kungsgatan (kanske Apelbergsgatan?) fanns ett antikvariat där vi på varje Stockholmsresa brukade ersätta och komplettera våra uppätna deckare. Vi har nämligen kennel. Om den vänliga mannen där ännu finns kvar kunde han säkert berätta mycket. Oss lärde han att hunden inte endast är människans bästa vän utan  i all synnerhet just den antikvariska bokhandelsinnehavarens bästa vän. Hunden älskar nämligen limmet bakom bokryggen på gamla böcker och det är därför den gnager bort ryggen, sliter av trådarna – speciellt på inbundna klassiska deckare – och skickar iväg husse och matte efter nya exemplar som står att finna i antikvariatet men inte i den vanliga bokhandeln.

Eller så kunde ni intervjua Henrik Tandefeldt, i Sverige bosatt finländare med åtminstone tre deckare bakom sig. Han har själv hund och har funderat på det där med deckarförfattare och hundar.

Till sist; vad läser ni just nu?
Skäms lite att erkänna det, men jag kom i gång med Stieg Larsson först nu (den första, som Kristina läst redan tidigare, och hon läser den tredje nu). Den andra har vi inte ännu. Larsson skriver på ett sätt som vi enkla själar bägge förstår.

Läs mer om Ove och Kristina Paul på deras hemsida…

Mi

Intervju med författarparet Paul

I finska svenskbygden, på Sarfsalö, finns ett författarpar väl värda att uppmärksammas av Deckarhuset. Kristina och Ove Paul. De är relativt okända här i Sverige, trots att de skriver på svenska och inte finska, som man skulle kunna tro. Tänk vilken begränsning för dem som författare! I sitt hemland kan bara en del av befolkningen läsa vad de skriver och i grannlandet, där alla skulle kunna läsa och njuta av deras alster, vet nästan ingen att de finns!  Vilket öde.  Jag nämnde dem i ett av blogginläggen och för den som blev nyfiken finns det mer att veta;

Hej Ove och Kristina, varför skriver ni just deckare?
I Svenskfinland fanns i decennier ett stort svart hål där det borde ha funnits flera rader med traditionella deckare från vår egen miljö. Vi försökte väl i desperation börja fylla det hålet när inte förlagen gjorde det. Nu är vi inte ensamma mer.

När i livet bestämde ni er för att bli författare?
Det har vi aldrig gjort. Vi skrev först en bok åt oss själva. På skoj visade vi den åt vänner och arbetskamrater. Tillräckligt många ville läsa den och tyckte om den för att vi skulle låta duplicera fler exemplar. Under den processen mognade en andra bok. Och sen en tredje. Först när vi trädde ur arbetslivet och in i pensionärslivet gjorde vi ett beslut. Inte att bli författare men att låta trycka alla tre, för vid det laget visste vi att tillräckligt många gillade dem. Som pensionärer har vi skrivit tre till, bara för att hålla övre våningen igång.

Klicka här för att läsa resten av intervjun med författarparet Paul…

Helena Sigander svarar på frågor

Hej Helena Sigander!
Tack för att du har tagit dig tid ifrån ditt eget skrivande och ifrån drivandet av Deckarskolan.com för att svara på alla våra frågor om hur man skriver en egen deckare!

Först och främst skulle det vara spännande att få veta lite mer om dina egna böcker. Med andra ord är vi väldigt nyfikna på hur det gick till när DU skrev din allra första deckare?!

Svar: Hej, och tack för förtroendet att ge viktiga svar till dem som faktiskt är ute efter stödpinnar i skrivjobbet. Det hade jag behövt när jag debuterade i deckargenren med Döda män vittnar inte. Jag gjorde som många gör innan, den s.k. egna rösten håller /stil och språk/ samt innan en egentlig utredare var född. Jag prövade helt enkelt att få ihop story-brott-miljö-kärlek och skrev i en Bo Balderson-rolighetsstil som recensenter förväxlade med kåseristil, vilket gjorde mig arg. Men redan andra deckaren blev mer realistisk och jag försökte hålla inne med sarkasmer, vilket i längden känns bra.
Idén kom över mig, liksom de gör fortfarande, jag kan inte förklara hur, lite som en film. Men en förklaring är att jag sätter personer i en situation och de får känna efter hur det känns och utifrån det går storyn vidare med konsekvenser… Men jag jobbar med synops, alltid. Även om jag tar mig friheten att börja skriva rakt ned i början för att känna på personer och miljö, gör jag förr eller senare en synops, kapitel för kapitel.


Vad är du så här i efterhand mest nöjd med?
Svar: omslaget! (vilket jag inte hade hand om). Visst låter det bittert men två böcker orkar jag inte läsa av mig själv i dag, den ena är Döda män vittnar inte och den andra är en thriller En mycket nervös man, som jag arbetade mycket på. Min förläggare sa kallt, dra ned 100 sidor! Det är omöjligt sa jag, Gör det, Sedan blev boken oläslig, men hon tryckte den ändå. Jag lämnade det förlaget.


Vad skulle du nu ha gjort annorlunda/ändrat om du fick chansen att skriva om den?

Svar: Jag skulle satsa på gestaltningen och inte ge min detektiv en sådan underlig bakgrund (föddes av en 17-åring som sedan blev flygakrobat, pappan var en engelsk Lord och tja … herregud!) Men, det ska jag säga, att jag älskade min Eva S:t Clair, det gjorde min förläggare också. Kanske passade hon i den tiden? Jag skulle också ändra språket en hel del. Numera skriver jag inte så högtravande, ej så litterärt utan funktionellt och kommer snabbt till det väsentliga. Inga krumbukter och inga onödiga beskrivningar, utan gestaltning och dialog.

 

Klicka här för att läsa resten av frågorna…


Skrivtips

Hej Helena Sigander!
Tack för att du har tagit dig tid ifrån ditt eget skrivande och ifrån drivandet av Deckarskolan.com för att svara på alla våra frågor om hur man skriver en egen deckare!

Först och främst skulle det vara spännande att få veta lite mer om dina egna böcker. Med andra ord är vi väldigt nyfikna på hur det gick till när DU skrev din allra första deckare?!

Svar: Hej, och tack för förtroendet att ge viktiga svar till dem som faktiskt är ute efter stödpinnar i skrivjobbet. Det hade jag behövt när jag debuterade i deckargenren med Döda män vittnar inte. Jag gjorde som många gör innan, den s.k. egna rösten håller /stil och språk/ samt innan en egentlig utredare var född. Jag prövade helt enkelt att få ihop story-brott-miljö-kärlek och skrev i en Bo Balderson-rolighetsstil som recensenter förväxlade med kåseristil, vilket gjorde mig arg. Men redan andra deckaren blev mer realistisk och jag försökte hålla inne med sarkasmer, vilket i längden känns bra.
Idén kom över mig, liksom de gör fortfarande, jag kan inte förklara hur, lite som en film. Men en förklaring är att jag sätter personer i en situation och de får känna efter hur det känns och utifrån det går storyn vidare med konsekvenser… Men jag jobbar med synops, alltid. Även om jag tar mig friheten att börja skriva rakt ned i början för att känna på personer och miljö, gör jag förr eller senare en synops, kapitel för kapitel.


Vad är du så här i efterhand mest nöjd med?
Svar: omslaget! (vilket jag inte hade hand om). Visst låter det bittert men två böcker orkar jag inte läsa av mig själv i dag, den ena är Döda män vittnar inte och den andra är en thriller En mycket nervös man, som jag arbetade mycket på. Min förläggare sa kallt, dra ned 100 sidor! Det är omöjligt sa jag, Gör det, Sedan blev boken oläslig, men hon tryckte den ändå. Jag lämnade det förlaget.


Vad skulle du nu ha gjort annorlunda/ändrat om du fick chansen att skriva om den?

Svar: Jag skulle satsa på gestaltningen och inte ge min detektiv en sådan underlig bakgrund (föddes av en 17-åring som sedan blev flygakrobat, pappan var en engelsk Lord och tja … herregud!) Men, det ska jag säga, att jag älskade min Eva S:t Clair, det gjorde min förläggare också. Kanske passade hon i den tiden? Jag skulle också ändra språket en hel del. Numera skriver jag inte så högtravande, ej så litterärt utan funktionellt och kommer snabbt till det väsentliga. Inga krumbukter och inga onödiga beskrivningar, utan gestaltning och dialog.

Fråga 1
En fråga ifrån signaturen Lisa: Jag undrar om det finns några knep för hur man ska gå till väga med just stickspåren. De måste ju verka övertygande, men samtidigt kan man väl inte göra dom för bra, det blir ju inte realistiskt?
Vad säger du om detta Helena?

Svar: Bihistorier kan vara dels stories som faktiskt tillhör huvudlinjen, ungefär som i Stieg Larssons första. Familjens hemligheter gav förklaringar till brottet/brotten. (Salanders story är ett kvinnotema, som jag tror fortsätter i bok 2 och 3 vilka jag inte läst, så jag gissar nu om den saken). Dels är det utredarens personliga historia vilket författare kan var så förtjusta i att man undrar varför de inte har skrivit en roman i stället. Deckaren är, tycker jag, romanen om ett brott och samhällsskildringen bör ligga som grund för förståelsen för brottets uppkomst och genomförande och lösning.
Andra stickspår som t.ex. om man i ett samhälle ska bygga en bro eller inte, kan man med fördel bygga in i brottet som korruption eller nåt; alltså inte klistra på ett ”ämne för dagen” bara för att man skriver en deckare.
Frågan är svår eftersom något ska verka övertygande men inte realistisk och jag skulle vilja veta mer om själva frågeställningen. Hm… Kanske menar Lisa att en bilhistoria, stickspår, inte får ta över själva frågeställningen i boken. Vem har mördat X? (som var en gnällig typ som ingen gillade) Om författaren i stället beskriver älskaren till den kvinnliga utredaren som en intressant konstnär vars hemligheter bara blir mer och mer hisnande, är nog boken felkonstruerad.
Grundtips: innan du börjar skriva, gradera problematiken som du ska ha med. Fokusera på den viktigaste, Ser du då att ditt tema inte räcker till att hålla intresset uppe, (skriv /rita/skapa gärna en synops), byt tema. Flytta om karaktärerna T.ex. gör konstnären till utredare och låt den kvinnliga f.d. utredaren mördas därför att… konstnärens hemligheter var av den arten att…

Fråga 2
En fråga ifrån signaturen Therese: Jag undrar hur man får reda på vem det är som utreder vad inom polisen. Eller kanske snarare hur man gör research för en deckare överhuvudtaget. Allt jag “vet” om detektivarbete (både i Sverige och USA) har jag lärt mig via böcker, teve och film, är det så på riktigt eller är det vanligt att det fejkas? Är tex Camilla Läckbergs böcker nära verkligheten? Lägger deckarförfattare generellt sett ned mycket arbete på att få det “äkta” eller blir det bara tråkigt då?

Helena svarar: Det klassiska svaret om Wallander är att om han jobbade inom polisen skulle han vid det här laget sitta i fängelse, för han jobbar lagvidrigt. De finns sajter om polisarbete på Internet, och om brandmän och rättsläkare, du kan läsa polistidningar och ta reda på polisutbildningar och vad de gör där.
Ibland måste kanske en privatperson hänga med polisen på ett förhör för storyns skull, men i verkligheten sker det inte alls. Inte har en tandläkare med sig en lekman på jobbet och säger, du kan ge bedövningen!
Du får tänka till själv. Deckarna är fiction! Det är själva fiction som ska övertyga, inte (kanske) hur verkligt allting är. Många deckarförfattare frågar poliser om saker och ting och på det viset etableras en kontakt och en författare som jag känner har en ”egen” polis sedan 20 år. Man kan bli avundsjuk för mindre.
Ett stickspår men i alla fall: när jag skrev Döda blondiners sällskap läste jag mycket nyttigheter i Socialstyrelsens gratisbroschyrer om obduktioner samt gjorde studiebesök på en rättsläkarstation och fick alltsammans klart för mig, från intaget av en död till det sista ihopsyendet av kroppen före utlämnandet av kroppen till begravningsbyrån. OM du kunde gör ett sådant besök på en polisstation, skulle du få insikter för resten av ditt skrivande. Inför Marionett hängde jag på rättegångar i ett halvår. Domsslut är offentlig handling och kan köpas på domstolen. O.s.v.

Fråga 3
Andreas och Lars undrar: Vad är det vanligaste felet man gör när man försöker sig på att skriva en bok för första gången?

Helena svarar:
Man gör samma fel som gör en bok tråkig:
För många personer
För krångligt brott
Konstiga miljöer som inte ens författaren känner till
Avsaknad av GESTALTNING
Enkel dialog som börjar med Hej. Hej, du. Hur mår du?
Och att författaren envisas med att berätta en sanning. Gör inte det, underdriv eller överdriv.
Krånglar till språket
Arbetar inte med undertext
Använder inte actionteknik när det hettar till med sex, mord, hot, oväder, olyckor utan BERÄTTAR om det
Att man inte håller sig till Sverige

Fråga 4
Signaturen David undrar: Måste man alltid veta vem mördaren är när man börjar skriva… eller kan man överraska sig själv på slutet?
Vad säger du om detta Helena? Har du själv alltid vetat vem mördaren är när du börjar skriva på första meningen?

Svar:  För din egen skull, för att du ska komma fram till ett slut på boken – gör en synops. Där hittar du mördaren. För en mördare ska ha tillfälle, motiv och medel att utföra mordet. Dessutom ska du veta HUR mordet har begåtts.
Och jag själv, nja, jag bygger mina stories genom att rita små figurer på ett papper, i rutor, (ja skratta ni! Men det funkar för mig) Så det är ingen överraskning vem som gör vad, faktiskt har jag vetat det i 350 sidor, Puh!
Det där med första meningen är en helt annan sak. Den kommer jag inte på i första taget! Det är den som ska sälja manuset till förlaget.

Fråga 5
Fråga ifrån Elias: Hej, jag har skrivit två deckare redan som jag har försökt fått utgivna. Båda två har dessvärre blivit refuserade med samma motivering –förlagen tyckte att de kändes som deckare som var översatta ifrån engelska och de var ute efter något som kändes mer genuint svenskt. Vad kan jag ha gjort för fel? Hur gör man en deckare som känns… svensk?

Helena svarar: Hm… I min Terrorns tecken blev recensenter galna över att jag skrev engelskliknande uttryck för helikopter och lite annat.
Tips: Man ska inte riva den hand som kan föda en! Mitt råd är alltså att skriva svenskt. Jaha och det var frågan Alltså, geografin kan vara på ett ställe som du och andra känner till. Folk gillar de riktiga gatunamnen och de riktiga träden och numret på bussen. Dialogen ska låta svensk, och brottets konsekvenser ska kunna ”begripas” i Sverige. Om någon massmördar folk på andra sidan jordklotet känns inte det engagerande.
Översatta från engelska? Hm.. vad kan det vara? Rävjakt? Eftermiddagste? Låt folk dans runt en midsommarstång, fira Lucia, plocka äpplen och svamp och åka till landet. I en av mina deckare får alla dricka kaffe hela tiden och säga till varandra: Vad är det som händer? Det gör alla i alla svenska deckare och jag får en skrattattack varenda gång.

Fråga 6
En fråga ifrån oss på Deckarhuset: Till oss som ska skriva vår första deckare nu i november under NaNoWriMo, vad är ditt allra bästa råd?

Svar: Grunna över storyns förlopp först. Sedan kan du plocka in folk som behövs för det där. Hitta en miljö som du känner till – ex hockeyrink om du lirar ishockey. I texten använder du då och då faktaord om hockey och gör det hela troligt genom det.
Hitta gärna liket i stället för att berätta själva mordtillfället (vilket är jättesvårt)

… och så tillsist några snabba A eller B frågor:

Fråga 7
Vad är viktigast i en deckare
A– Språket eller B- Storyn

Svar: Fy, vad svårt. Men om du kan göra troligt – någonting – då läser läsaren vidare med intresse även om storyn är blaha blaha.

Fråga 8
Jag skriver helst på A– Morgonen eller B- Kvällen

Svar: Jag skriver varje dag från klockan 9.00 till sena kvällen. Jag skulle inte börja skriva på kvällen numera, det gjorde jag förstås när jag hade en anställning. Och jag tycker att hela skrivdagen är förstörd om jag inte kommer igång före kl. 10.00.

Fråga 9
Deckarna var bättre A- Förr eller B- idag

Svar: I dag.  Fast somliga mord var roligare förr, läs Agatha Christie– ingen kan giftmörda som hon!

Med detta tackar vi Helena Sigander för hjälpen och önskar både henne och alla eleverna på Deckarskolan en fortsatt trevlig höst!