Kategoriarkiv: Intervjuer

Intervju med Mikaela Bley

Publicerat av

Mikaela-Bley-1-Foto-Michel-Widenius

Fotograf: Michel Widenius

Mikaela, välkommen till Deckarhuset!

För de läsare som inte vet vem du är än, kan du berätta lite om dig själv?

Jag heter Mikaela Bley och är 36 år. Jag bor i Stockholm med min man, Dag, och våra två barn, Hermine Lily, 5 år och Douglas, 3 år. Jag debuterade i mars 2015 med spänningsromanen Lycke (som precis har kommit ut i pocket) och skriver nu på uppföljaren Liv som släpps efter sommaren. Min serie om den egensinnige TV4-journalisten Ellen Tamm är såld till 10 länder, än så länge. Min dröm är att fortsatt kunna leva på mitt skrivande.

Hur började din författarkarriär? Och hur gick det till när Lycke blev publicerad?

Jag har alltid drömt om att skriva och skapa historier. Skrivandet har alltid funnits där och i huvudet finns det ständigt många historier, karaktärer och scenarier.

Jag jobbade som inköpare på TV4 och köpte in filmer, TV-serier och dokumentärer och när jag fick bestämma blev det ofta välgjorda brottsdokumentärer. Jag har alltid hyst ett slags skräckblandat intresse för mörka historier. Jag tror att det är för att jag vill försöka förstå. Hitta nyanser och gråskalor till det goda och det onda och på det sättet bearbeta mina rädslor. Det finns ingenting som är svart eller vitt. Att begripa bakgrunden till en handling gör den inte rätt, men det kan öka förståelsen och där någonstans såddes ett frö till min bokserie.Det finns så mycket jag vill förmedla och ännu mer som jag vill utforska och ta reda på och det gör jag genom att skapa fiktiva berättelser.

En historia växte fram. En historia som för mig var så stark att jag var tvungen att göra något med den.

Jag anmälde mig till en skrivarkurs på Skrivakademin. Kursen var en vecka och för mig var det ett bra sätt att komma igång. Jag fick några grundläggande tips på hur jag skulle lägga upp mitt arbete.

När jag kände att min historia faktiskt kunde bli något bestämde jag mig för att satsa allt på min dröm och sa upp mig från mitt jobb på TV4 för att skriva på heltid. Jag behövde den piskan och jag behövde bestämma mig. Annars hade det nog legat ett halvfärdigt manus i en byrålåda nu.

När jag äntligen hade skrivit klart, vilket tog längre tid och var mycket svårare än vad jag hade trott, skickade jag in manuset till några olika förlag. Sedan följde en hemsk väntan. Det tog flera månader innan förlagen hörde av sig och det fanns inget jag kunde göra för att påverka situationen under den tiden. Det var då jag började skriva på den andra boken i serien. Och så googlade jag, ungefär som när man googlar på sjukdomar, men jag googlade på hur svårt det var att få ett förlag, hur förlagen jobbade med manushögarna, hur förlagen knappt läste manusen och olika historier om hur författardrömmar gått i kras och hur hemskt det var att få refuseringsbrev och så vidare.

Jag fick några nej, och det var tungt, Ett nej är ett hej, försökte min man (som är säljare) säga för att muntra upp mig. Jag började fundera på hur jag skulle bearbeta om manuset när Lind & Co hörde av sig och ville inte bara ha en bok, utan en serie! Det känns fortfarande overkligt.

Hur lång tid tog det dig att slutföra boken och hur mycket av den tiden var research och hur mycket var skrivtid?

Det tog ungefär tre år att slutföra Lycke, men under den tiden fick jag vårt andra barn, så jag skrev inte på heltid under dessa år. Det är svårt att säga hur jag har fördelat tiden. Jag har jobbat väldigt mycket med research och eftersom Lycke är mitt första bokmanus så har jag även lagt mycket tid på skrivandet och dramaturgin.

Kan du berätta lite om huvudpersonen Ellen Tamm och hur gick det till när du skapade karaktären?

Ellen växte fram och när hon var tillräckligt tydlig började jag skriva hennes historia.

Jag får ofta frågan om jag har mycket gemensamt med min huvudkaraktär Ellen och det har jag nog, mer än vad jag egentligen kanske hade tänkt när jag bärjade skriva hennes historia. Ellen bär på ett mörkt förflutet, något hon inte har bearbetat och som påverkar henne dagligen, en frusen sorg, som jag kallar det. Ellen hanterar sin frusna sorg genom att jobba med och gräva ner sig i sådant som gör ont, för att slippa känna sin egen smärta. Hon fokuserar på sådant som distraherar och stör och försöker på så sätt att dämpa minnena av det som hänt. Därför jobbar hon med hemska brott och döden.

Det gör jag också Jag skriver om hemska brott och döden. Jag bearbetar också saker i mitt förflutna, sådant som jag upplevt på ett eller annat sätt. Men inte i samma grad som Ellen, framförallt så handlar det för mig mer om rädslor för sådant som kan hända.

Ellen Tamm är kriminalreporter på TV4 och du har tidigare jobbat som inköpare på TV4. Hur har du använt dina egna kunskaper och erfarenheter från din tid på TV4 i ditt skrivande?

Mycket. Man ska ju gräva där man står och jag tycker jättemycket om TV4 och är glad att kunna ha min gamla arbetsplats som en trovärdig kuliss till min fiktiva historia. Det är en spännande värld och jag tror att många är intresserade av vad som händer bakom kamerorna.

Varifrån kom din inspiration? (Ellen Tamm får mig att tänka på Liza Marklunds reporter Annika Bengtzon och miljöerna får mig att tänka på Denise Rudbergs deckare.)

Jag hämtar min inspiration från allt och alla. Det kan vara ett samtal på ett café, en film, något jag ser på gatan, en händelse eller en känsla som jag vill försöka förstå. Jag inspireras av alla människor jag möter.

Jag tycker mycket om både Denise Rudberg och Liza Marklund, så det är en ära att få nämnas i deras sammanhang. Jag tycker dock inte att Ellen Tamm och Annika Bengtson har så mycket mer gemensamt än att de båda är kvinnliga journalister.

När det kommer till brott finns de i alla samhällsklasser. Jag och Denise rör oss till viss del i samma kvarter. Jag tycker att det är en spännande miljö att skriva och läsa om.

Om (eller när) Lycke filmatiseras, vilka skådespelare skulle du vilja se i huvudrollerna?

NÄR 🙂  Lycke filmatiseras i Sverige så tänker jag mig Aliette Opheim i rollen som Ellen. Och Zlatan som Jimmy  🙂

Har du några författarförebilder? I så fall, vilka? Och varför?

Många. Alla författare är förebilder, fast på olika sätt. Jag kan hitta något att inspireras av hos de flesta jag läser. Jag gillar när det finns en struktur i hur historien berättas. Språket och karaktärerna är för mig oftast viktigare än själva handlingen, även om jag tidigt måste få veta vart jag är på väg när jag börjar läsa. Annars tröttnar jag oftast, tyvärr. Just nu läser jag nästan hellre förundersökningar än fiktion.

Har du några tips till vår läsare med författardrömmar?

Visualisera en målbild och var beredd att jobba hårt för att komma dit. Ge inte upp! För mig var det viktigt att bestämma mig för att det skulle gå. Jag tror att om du vill något tillräckligt mycket så kommer du att nå dit tillslut, men det finns inga genvägar och det krävs mycket hårt arbete. Samtidigt som det är viktigt att du skriver för att du tycker att det är roligt.

Sen är det viktigt att våga tro på dig själv och sin historia! Jag sa upp mig och satsade allt på mitt skrivande. Jag var fokuserad och bestämd och hade som tydligt mål att lyckas, det fanns inga andra alternativ. Det gäller att ha en övergripande tro på att det man gör är rätt och det är en stor utmaning när man arbetar ensam. Jag orkade tro på mig själv och min berättelse, även om det såklart har varit många sömnlösa nätter och mycket oro.

Hur går det med uppföljaren? Och kan du berätta lite om den?

Liv, är uppföljaren till Lycke och den kommer ut efter sommaren. Liv utspelar sig till stor del i Södermanland, där Ellen växte upp och tar vid sommaren efter Lycke försvann. I Liv får vi lära känna Ellen och hennes historia mer. Parallellt får vi ta del av Livs öde. Det har varit en spännande resa att skriva Liv. Det har varit så mycket känslor. Jag har skrattat, gråtit, varit rädd, kär, arg, ledsen, förbannad och fått panikångest precis som Ellen. Döden, döden, döden. Prestationsångesten har varit brutal i perioder, men nu, jag är så nöjd med boken och längtar till den är ute i handeln.

Tusen tack för att du tog dig tid till att svara på våra frågor. Lycka till med nästa bok!

Intervju med Anna Lihammer

Publicerat av

foto: Johanna Jeansson

Anna Lihammer är fil. dr i Historisk arkeologi. I januari 2014 debuterade Lihammer som skönlitterär författare med den historiska kriminalromanen Medan mörkret faller. Den blev kritikerrosad och prisbelönt som Årets bästa deckardebut av Svenska Deckarakademin. Sedan mars 2015 är hon aktuell med uppföljaren Än skyddar natten. 

 

Välkommen Anna Lihammer!

Du är både författare och är arkeolog. Vad är det som har gjort att du har valt att kombinera dessa två yrkesområden?

Jag tror att nyfikenheten är roten till båda sakerna. Både i mitt arbete som arkeolog och i mitt skrivande drivs jag av nyfikenhet. Av att vilja veta mer, av att vilja förstå, av att hitta oväntade kopplingar mellan olika saker.

 

Hur började din författarkarriär?

Allt började faktiskt med en populärvetenskaplig bok om arkeologi – Arkeologiska upptäckter i Sverige – som handlar om spännande arkeologiska fynd. Men efter ännu en fackbok, den gången om vikingatiden, fick jag lust att skriva något annat…

 

Tror du att din bakgrund som arkeolog har påverkat dig att skriva just en historisk detektivroman?

Ja, det tror jag. Kanske har det också påverkat mitt sätt att skriva i stort, eller i varje fall hur jag skapar en berättelse. Jag brukar beskriva arkeologi som ett sätt att se på världen. Ett sätt där man sätter samman fragment och materiella lämningar till en berättelse om det som en gång varit.

 

Sedan är ju deckare en genre som ofta utmärks av väldigt bra miljöskildringar, något som också liknar arkeologin på sitt sätt.

 

 I en mening – Hur skulle du sälja in/beskriva dina deckare för någon som aldrig hört talas om dem?

Kanske kan man säga att de handlar om vad man är beredd att göra för att nå sina mål i en värld som slits sönder, men också om vad man är beredd att göra för varandra. 

 

 Huvudpersonen Carl Hell är ganska speciell. Kan du berätta lite om honom och hur gick det till när du skapade karaktären?

Carl försöker vara en god människa. Han är det nog också, men samtidigt är han en ganska sluten och tystlåten person och omgivningen inser inte alltid hans goda avsikter.

 

Carl och Maria Gustavsson arbetar tillsammans, därför att han vill det. Egentligen har han aldrig frågat henne vad hon vill, vilket nog kan tänkas vara ganska tidstypiskt. Maria tycker att han gett henne oväntade möjligheter, men deras förhållande till varandra är inte precis skavfritt. Tvärtom.

 

 Vad är det som fascinerar dig speciellt med tiden som dina båda böcker utspelar sig i?

Den stora frågan som jag ställer mig när jag ser på 1930-talet är: Hur kunde det gå så här? Och hur var det att leva i en samhällsutveckling präglad av växande nazism och krigshot?  

 

 Hur väl känner du till miljöerna i böckerna i verkligheten?

Jag har besökt de flesta miljöer som böckerna berättar om (de som finns på riktigt). Stockholm, Uppsala, Berlin, Torshälla… En del av dem känner jag kanske till bättre än de andra.

 

 Hur lång tid tog det dig att slutföra dina böcker och hur mycket av den tiden var research och hur mycket var skrivtid?

Det är egentligen väldigt svårt att säga hur lång tid det tagit. Själva skrivandet tog kanske inte så jättelång tid, men då hade jag å andra sidan funderat på dem ganska länge. Som arkeolog har jag arbetat en hel del med lämningar från den tiden, bland annat med flyktingläger för människor som flydde till Sverige undan andra världskrigets fasor, med medeltida stadskvarter som bombats sönder i Tyskland och med lämningar efter människor som institutionaliserats på vad som på den tiden kallades ”sinnessjukhus”.

 

 Jag upplever din bok som en slags uppgörelse med normer under en tid, som med våra ögon mätt, är ganska förlegad, hur förhöll du dig till t.ex. synen på sterilisering, könsdiskriminering osv? Hade du ett behov av att förklara sådana företeelser för en modern läsare?

Jag tror det är svårt att föreställa sig hur det var att leva i trettiotalets samhälle. Hur annorlunda det var, inte minst när det gällde de personliga möjligheterna.

 

De flesta människor hade inte den typ av val vi har idag utan kön, samhällsklass, rasbiologiska föreställningar dikterade villkoren för ens liv.

 

Däremot tror jag det går att föreställa sig hur det skulle vara att utsättas för ett sådant förtryck. Att inte själv kunna välja vem man vill vara utan bli sorterad av andra. Och i en samhällsutveckling där den sorteringen plötsligt får förödande och förfärliga konsekvenser för ens liv.

 

 Titeln: Medan mörkret faller kan man tolka närmast som en metaforisk beskrivning av boken, hur tänkte du själv när du valde titeln?

För mig anspelar tiden på hur mörkret föll över Europa. Hur det var att leva i den utvecklingen, vad man valde att se och vad man valde att blunda för.

 

 Har du några författarförebilder, och i så fall varför?

Jag tycker om t ex Christopher Isherwood, som i sina böcker lyckas kombinera en distans med en närvaro som är så påtaglig.

 

Hans berättelser om det sena tjugotalets och det tidiga trettiotalets Berlin – samlade i Berlin Stories – är fantastiska.

 

 Jag är alltid nyfiken på författares arbetsplats. Hur ser den ut?

Dels så antecknar jag mycket för hand, gärna vandrande kring i de miljöer som boken ska handla om. När jag skriver gör jag det allra helst uppkrupen i soffan med datorn i knät.

 

 Vad är roligast med skrivandet? Tänka ut en intrig, bygga karaktärer, skapa miljöer, eller annat?

Jag tycker nog om allting. Det är fantastiskt att tänka ut intrigen och skapa karaktärerna, men sedan allt eftersom skrivandet går framåt så är det som om de får ett eget liv och bryter sig ut ur de roller som jag gett dem. Inte sällan blir resultatet något helt annat än det jag tänkte mig från början. 

 

 Vad läser du själv för böcker?

Jag läser väldigt blandat. Facklitteratur, skönlitteratur och de flesta genrer. Tycker nog att det är själva variationen som är det roliga.

 

 Vad betyder recensioner (av dina böcker) för dig?

Det är så klart roligt med positiva recensioner. Men det är framför allt spännande att läsa hur andra uppfattat det man skrivit. Har jag lyckats förmedla vad jag ville ha sagt? Har man gjort egna berättelser/bilder utifrån det skrivna och hur skiljer sig dem från mina egna? Vad kan jag lära mig?

 

 Vad har du för tips till våra läsare med författardrömmar?

Mitt tips är att våga.

 

 Vi väntar med spänning på din nästa bok och måste fråga om det är planerat att bli fler historiska deckare med Carl Hell och Maria Gustavsson i framtiden?

Just nu håller jag på med en tredje del i samma serie som Medan mörkret faller och Än skyddar natten.

 

Stort tack för att du tog dig tid och lycka till med dina kommande projekt!

 

Intervju med Jenny Rogneby

Publicerat av

Foto: Mikael Eriksson

Jenny Rognebys första kriminalroman Leona – Tärningen är kastad släpptes nyligen. Boken var en frisk fläkt och omöjlig att lägga ifrån sig.

Jenny, välkommen till Deckarhuset!

För de läsare som inte vet vem du är än, kan du berätta lite om dig själv?

Jag är 40 år, kriminolog och jobbar som brottsutredare på Citypolisen i Stockholm. Jag är född i Etiopien och uppväxt i Boden i Norrbotten och bor i Stockholm sedan många år tillbaka. Jag har precis gett ut min första kriminalroman Leona – Tärningen är kastad som är den första boken i en serie om polisen Leona Lindberg.

Att vara kriminolog och brottsutredare måste vara en fördel när man skriver kriminalromaner. Men du är också utbildad musikalartist och har arbetat som artist i många år (du har bl.a. har varit förband till Michael Jackson, släppt album i Japan, varit med i Melodifestivalen och turnerat både i Sverige och utomlands), använder du dig av den erfarenheten i ditt skrivande på något sätt och i så fall hur? 

Jag tror att jag alltid har haft en vilja att uttrycka mig konstnärligt. Antingen genom musik, dans, konst, eller som nu, genom skrivandet. Jag tycker att jag har nytta av alla mina livserfarenheter när jag skriver när det gäller att bygga upp karaktärer, miljöer och dialoger. Jag får mycket inspiration av film och musik. Vissa stämningar i musikstycken kan jag exempelvis använda mig av när jag beskriver en stämning i en scen.

Hur började din författarkarriär? Och hur gick det till när Tärningen är kastad blev publicerad?

När jag hade jobbat i några år som brottsutredare dök idén om Leona upp i mitt huvud. En idé som inte ville försvinna. Jag bestämde mig rätt snabbt för att jag måste skriva ner den och kom på tanken att skriva en bok. Jag bestämde mig för att göra ett ärligt försök och på allvar koncentrera mig på att skriva så jag tog tjänstledigt från mitt jobb på Polisen, sålde min lägenhet i Stockholm, alla mina möbler, och flyttade utomlands i ett år för att skriva. Jag flyttade till Malta, en liten ö i Medelhavet där det är lugnt, skönt klimat och det finns inte så mycket som distraherar en – ett perfekt ställe att skriva på.

Hur lång tid tog det dig att slutföra boken och hur mycket av den tiden var research och hur mycket var skrivtid?

Det tog drygt ett år innan jag skickade boken till förlag. Innan det hade jag tagit kontakt med författaren Sören Bondeson som lektörsläste mitt manus. När man som jag har ett yrke inom samma område som man skriver om, har man fördelen av att inte behöva göra så mycket research. Så inte mycket tid har gått åt till det. Däremot var detta det första bokmanus jag har skrivit så jag har lagt ner mycket tid och jobb på att utforska själva hantverket. Hitta mitt eget sätt att skriva osv.

Huvudpersonen Leona Lindberg är minst sagt speciell. Kan du berätta lite om henne och hur gick det till när du skapade karaktären?

Leona var den första karaktären som kom till mig i tankarna. Jag tyckte det var befriande att skriva om en person som efter att i åratal ha levt enligt normen, bestämmer sig för att bryta sig loss från samhällets förväntningar och gå sin egen väg, leva på sina egna villkor. Men Leonas jakt efter att leva ett liv fritt från krav och måsten får ett mycket högt pris. Hon har svårigheter med sig i bagaget som gör att hennes val blir destruktiva och problematiska både för henne själv och omgivningen. Att skriva om en person som bryter mot sociala regler och går över gränser som människor normalt sett inte kliver över, är oerhört intressant. Speciellt att skriva om en kvinna, mamma och polis som ju har många krav på sig utifrån att agera och bete sig på ett visst sätt. Det som händer när Leona inte längre gör det som förväntas av henne, är det som har drivit min berättelse framåt.

Både du och Leona är brottsutredare på Citypolisen i Stockholm; hur har du använt dina egna kunskaper och erfarenheter i ditt skrivande och hur mycket av dig finns i Leona?

Min erfarenhet och kunskap om polisarbete, utredningsprocessen och rättsystemet är en stor fördel för mig och något som jag har mycket användning av i mitt skrivande. Jag har själv jobbat med otaliga utredningar med många olika typer av brott. Alltifrån enklare brott som stölder till grov misshandel, rån, våldtäkter, mord med mera. Jag har hållit otaliga förhör med målsägare, vittnen och misstänkta och inhämtat all övrig bevisning som krävs i en förundersökning. Och eftersom att min första bok handlar om en utredare som utreder ett bankrån så har jag fått väl användning av mina kunskaper.

Det finns en del likheter mellan mig och Leona men främst är det olikheter. Leona är lik mig på så sätt att vi båda är kvinnor som arbetar med att utreda brott på Citypolisen. Leona vill också bort från sitt inrutade vardagsliv och ifrågasätter varför hon ska leva enligt normen. Det är frågeställningar som jag känner igen mig i. Däremot drar sig Leona inte för att bryta regler för att nå dit hon vill och hon har en ganska mörk bakgrund med händelser från barndomen som gör att hon agerar känslokallt i många lägen. Hon beter sig inte så som förväntas av en kvinna, polis, mamma. Leona har i hela sitt liv gjort det som förväntas av henne, visat upp en fasad av något som hon kommer på att hon inte längre klarar av att upprätthålla. Det som sker är att hon bryter sig loss från det – med besked kan man säga.

Vad har du för tips till våra läsare med författardrömmar?

Det viktigaste är att på allvar bestämma sig för att det man skriver ska bli ett färdigt manus. Många börjar skriva men slutför aldrig. För mig hjälpte det mycket att planera hela boken och skriva ett synopsis innan jag började skriva på manuset. Då har man ett underlag som man alltid kan gå tillbaka till om man fastnar. Man vet också i vilken riktning man är på väg, även om det naturligtvis kan ändras under skrivandets gång. Mitt sista råd blir att, när man är klar med manuset, låta en lektör gå igenom det och ge feedback på dess styrkor och svagheter. Utefter det kan man välja om man vill omarbeta och förbättra vissa delar innan man skickar det till förlag.

Har du några författarförebilder? I så fall, vilka? Och varför?

Inte några specifika författare men jag får mycket inspiration från film, musik, nyhetsrapporteringar, människor i min omgivning, vardagliga händelser och från mitt arbete.

Har du något nytt skrivprojekt på gång? (Kan du i så fall berätta lite om det?)

Just nu skriver jag på den andra boken i serien om Leona. Serien kommer att ges ut i sju andra länder så de närmaste åren kommer jag att ägna mig åt att skriva fortsättningen på serien.

Något annat du vill berätta för våra läsare?

Att de kan följa mig på min Facebooksida: https://www.facebook.com/jenny.rogneby

Tusen tack för att du tog dig tid att svara på våra frågor. Lycka till med ditt nuvarande projekt! 

Intervju med Christoffer Carlsson

Publicerat av

Idag bjuder vi på en intervju med högaktuella Christoffer Carlsson som nyligen släppt Den fallande detektiven, en uppföljning till årets deckare 2013 – Den osynlige mannen från Salem.

Välkommen  Christoffer!

 

I en mening – Hur skulle du sälja in/beskriva dina deckare för någon som aldrig hört talas om dig?

Oj, svårt. ”Brottsdramer, spännande berättelser om brott där karaktärer och relationer är lika viktiga och drivande som själva handlingen.”

 

Vad var din första tanke när Den osynliga mannen från Salem blev utsedd till årets bästa deckare 2013 av Svenska Deckarakademin?

”Va? Vann jag?” På riktigt. Jag var ju nominerad tillsammans med folk som Arne Dahl, Johan Theorin och Katarina Wennstam, liksom. Galet.

 

Du skriver både deckare och forskar i kriminologi- Man skulle kunna påstå att du är fascinerad av brott. Stämmer det och vad är det som har gjort att du har har valt att arbeta inom detta område?

Haha, ja, det skulle man kunna påstå. Det viktiga för mig, både som forskare och författare, är att försöka förstå människors liv: varför de handlar som de handlar, tänker som de tänker, känner som de känner, varför de blir som de blir. Ibland är brottsligheten ett oerhört centralt element för att kunna förstå en viss människas liv; ibland inte. Och, inte minst, ibland är brottslighetens konsekvenser (exempelvis, ett fängelsestraff) oerhört viktiga för att förstå varför en människas liv blir som det blir. Så det är, egentligen, mycket på det sättet som brottsligheten fascinerar mig. Och hey; berättelser om brott tenderar att vara ganska spännande, eftersom personen som begår brott per definition gör någonting hen behöver dölja inför andra.

 

Kan du berätta lite kortfattat vad forskningsarbetet går ut på? och framförallt, hur får du tid till att skriva också?

Min forskning har främst fokuserat på de processer, händelser och faktorer som påverkar människors liv när det gäller deras kriminalitet: vad är det som gör att personer börjar begå brott? Vad gör att de fortsätter när de väl har börjat, och vad gör att de (till slut) slutar? Tillsammans med några andra i en större forskningsgrupp, har jag genomfört massa intervjuer med personer som haft olika former av ”kriminella karriärer”, som vi kallar det, och försökt finna mönster och gemensamma nämnare i deras liv. Det är svårare än det verkar.

 

Och du vet, när det kommer till att skriva, för min del har det blivit en så naturlig del av livet att det känns konstigt när jag inte skriver på ett tag. Jag tänker att det är lite som träning för vissa: många hinner ju trots allt ha både ett familjeliv och arbetsliv och ändå träna några gånger i veckan. För min del är skrivandet det jag gör medan andra tränar. Vilket, tyvärr då, innebär att jag är i väldigt dålig form, haha. Men, ja, så märkvärdigt är det inte.

 

Jag är alltid nyfiken på författares arbetsplats. Hur ser den ut? Sitter du vid ett skrivbord, skriver på caféer, köksbordet? Är det stökigt eller har du ordning och reda kring dig

Jag kan sitta i stort sett var som helst: en buss, ett café, en gate på Arlanda, vid köksbordet hemma. Förut var det inte så, men min livsstil kräver numera att jag kan vara så flexibel, annars skulle jag inte kunna skriva så mycket som jag vill. Jag brukade sitta på akutmottagningar och skriva förut. Det var den absolut bästa platsen jag någonsin skrivit på. Numera går det nog inte, är jag rädd, eftersom kontrollen på akutmottagningar har blivit för hård. Men för sisådär tio år sedan gick det fortfarande. Jag älskade det, kunde sitta där hela eftermiddagar och kvällar, ibland halva nätter.

 

Kommer du att delta på Bokmässan i Göteborg?

Oh ja. Jag är där torsdag till söndag. Det ska bli så himla roligt.

 

Vad är roligast med skrivandet? Tänka ut en intrig, bygga karaktärer, skapa miljöer, eller annat?

Åh, det går inte riktigt att separera de där sakerna från varandra. För mig sitter allting ihop; intrigen är intimt förknippad med den miljö den utspelar sig i, och det i sin tur påverkar vilka karaktärer som behöver befolka de olika scenerna, och så vidare. Men det ursprungliga skapandet – när berättelsen liksom kommer till liv – som helhet är bland det absolut roligaste jag vet. Och då menar jag det roligaste i … livet, typ.

 

Om dina böcker blev film och du fick välja fritt vem som skulle spela Leo Junker, vem skulle det vara?

Adam Lundgren (Torka aldrig tårar…, Känn ingen sorg, etc.) tror jag skulle kunna bli en alldeles lysande Leo Junker. Men tyvärr är han ju snudd på Hollywood-stor nu, så han har väl viktigare saker för sig. : (

 

Om du var huvudperson i en kriminalroman vad skulle du vilja vara då? Polis, detektiv, privatspanare, journalist (annat) och vad skulle du ha för stil?

Haha, vilken rolig fråga! Det där med detektiv är intressant … Jag skulle nog välja det; en detektiv som står i bakgrunden och helst av allt mest lyssnar på låtar som ”Lost and found” med Adrienne Pierce eller ”Paint the silence” med South och kollar på ”True Detective”, men ibland måste arbeta lite för att kunna köpa mjölk och flingor, liksom. En motsträvig jävel. Haha. Det skulle jag vara! Om ni inte har hört ”Paint the silence”, förresten, så borde ni göra det. En lite bortglömd låt med flera år på nacken men makalöst bra.

 

Det är 1 vecka kvar tills du måste lämna in ditt senaste manus till förlaget. Vad tänker/känner du då?

”Hmm … undrar om det här verkligen är en berättelse, eller om den bara är en samling kapitel där karaktärer gör saker som kanske eller kanske inte hänger ihop. Oh well, jag har hållit på med det här så länge nu att det är hög tid att någon annan får avgöra den saken, för jag har då inte längre någon aning.” Typ. Mitt och Piratförlagets arbete är faktiskt oerhört harmoniskt. Vi har arbetat ihop i över fem år nu, så vi känner varandra ganska väl.

 

Vad läser du för böcker? Lista några Favoritböcker/kriminalserie och kriminalfilmer

Åh! Kära ni, sådär kan ni ju inte fråga. Jag läser allt ifrån typ ”Stasiland” av Anna Funder till ”Legend”-böckerna av Marie Lu. Men om jag ska lista några favoritböcker inom just den genre jag själv rör mig i, kriminallitteraturen, så får det bli de här:

 

”Den vedervärdige mannen från Säffle” – Sjöwall/Wahlöö
”Den skrattande polisen” – Sjöwall/Wahlöö
”Grisfesten” – Leif GW Persson
”Mellan sommarens längtan och vinterns köld” – Leif GW Persson
”American Tabloid” – James Ellroy
”Winter’s Bone” – Daniel Woodrell
”Red Harvest” – Dashiell Hammett
”The Postman Always Rings Twice” – James M. Cain
”The Talented Mr. Ripley” – Patricia Highsmith
”The Contortionist’s Handbook” – Craig Clevenger
”Dark Places” – Gillian Flynn
”Heartsick” – Chelsea Cain
”The Yiddish Policemen’s Union” – Michael Chabon

 

Vad betyder recensioner (av dina böcker) för dig?

 Jag skulle ljuga om jag sa att de inte betydde någonting. De betyder en del, men inte allt. Såhär: en positiv recension gör mig glad i typ en timme. Sedan händer det ofta nåt som gör att glädjen försvinner, typ att jag spiller kaffe på min nytvättade tröja eller att jag går förbi en spegel och ba ”fan vad tjock jag har blivit” eller nåt. En negativ recension gör mig sur och lite nedstämd i typ en dag, sedan går det också över. Så det betyder ju någonting, liksom, men absolut inte allt. Det viktiga är att de som läser mina berättelser berörs av dem, på något vis.

 

Fråga från Thomas Engström: Vad är en riktigt bra och en riktigt dålig dag på jobbet?

Haha! En riktigt dålig dag på jobbet är när jag sätter mig tidigt någonstans för att skriva men av någon anledning inte får gjort mer än typ 1 000 ord på hela dagen; när alltför mycket distraherar. När jag har en bra bok jag hellre vill läsa, eller precis har twittrat nåt som jag inbillar mig är roligt och vill se om folk har delat det, när jag är hungrig eller törstig och inte sitter hemma utan på ett hotell eller i någon park och måste gå och äta eller dricka nånstans… när det helt enkelt är alltför mycket som distraherar mig. Då kan man också ge sig fan på att det är nån som postar en negativ recension av någon av mina tidigare böcker någonstans, eller att något bokevent som är inplanerat och som jag sett fram emot helt plötsligt ställs in, eller … ja. Du fattar. En objuden gäst kommer sällan ensam, som farfar sa. Det är en jävligt dålig dag på jobbet. Det händer ibland men inte så ofta. En riktigt bra dag på jobbet är när jag skriver mycket, vilket i min värld innebär runt 3 000 ord eller mer, och dessutom får äta hamburgare till lunch. Typ.

 

Om du var tvungen att skriva en historisk deckare eller en deckare som utspelar sig i framtiden vad skulle du välja?

Jag skulle väldigt gärna skriva en historisk deckare, men mitt steg tillbaka skulle inte bli särskilt långt; jag skulle skriva något som rörde sig under 1970- eller 1980-talet. Räknas det ens som historisk deckare? 

 

Till sist några korta frågor:

Brittiska eller amerikanska deckare? Amerikanska.
Poirot eller Mrs Marple? Mrs Marple
Leif GW Persson eller Håkan Nesser? Leif GW Persson.
Vanlig bok eller ljudbok? Vanlig.
Se en klassisk deckarfilm eller ny deckarserie? Klassisk. Mycket nya deckarserier, framförallt skandinaviska, är skit; ett fåtal håller måttet, som The Killing eller True Detective. Den enda skandinaviska bra skandinaviska är väl typ ”Bron”, om man bortser från ”En Pilgrims Död” som jag gillade som fan. Men den bygger ju på Leifs finfina trilogi, så … ja.

 

Tack för det Christoffer! Vi ses på bokmässan!

 

Bokrelease på Massolit Förlagsgrupp

Publicerat av

 

Massolit förlagsgrupp har lanserat en mängd spännande titlar under sina fem olika förlag som huserar inom samlingsnamnet; Massolit förlag, B. Wahlströms Bokförlag, Damm förlag, Ica bokförlag samt Ponto pocket. Och det är verkligen en spännande mix som spänner över allt från barn- och ungdomsböcker till renodlade faktaböcker.

 

Under kvällen presenterades en rad spännande böcker. Jon Rönström och Anders Ekman bidrog med lite mat-trivia ur historiens vingslag med sin bok Stalins makaroner (som syftar till maten som serverades under Jaltakonferensen). I kokboksdjungeln är detta en riktigt rolig bok som kanske mer fungerar som coffeetable-bok än som faktisk kokbok. Vi serverades ett utdrag ur boken – vitt bröd, tonfisk, majonnäs och kapris. En enkel måltid som bandet Iron Maiden ville ha i sin loge. Men visst innehåller boken även lite kittlande recept för den deckarintresserade; t.ex. biffen Ernest Hemingway åt kvällen innan han sköt sig, eller Erik XIV:s ärtsoppa.

 

Mat från Stalins makaroner

Kvällens stora spänning var naturligtvis Sofie Sarenbrants nya deckare Visning pågår som behandlar mord i mäklarmiljö, ett scenario som, mordplats beräknat, är ganska outforskat, men ett som vi läsare gärna välkomnar. Hon förklarar att deckaren kom sig av att hon själv gått på så många visningar och därigenom fått idén. 

 

 

Sofie är både väldigt lättsam och skojfrisk och samtidigt mycket tydlig och bestämd när hon talar om sin bok.  Slutet spelar en stor roll och får läsaren att vilja vända pärmen och läsa om allt från början igen. Men det var ingen nödlösning, fastslår Sofie Sarenbrant, slutet var bestämt redan från början.

För er som inte hunnit läsa Visning Pågår kan hålla ögonen öppna, snart kommer en recension upp här på Deckarhuset.

 

 

Sofie Sarenbrant intervjuas

Intervju med Emelie Schepp

Publicerat av

Foto: Eva Lindblad

Emelie, välkommen till Deckarhuset! För de läsare som inte vet vem du är än, kan du berätta lite om dig själv?

Jag är född och uppvuxen i Motala och bor numera utanför Norrköping med min familj. I flera år har jag arbetat som projektledare inom reklambranschen. I år (2013) har jag debuterat med kriminalromanen Märkta för livet och tack vare bokens stora framgånger med över 30 000 sålda böcker på 6 månader rankas jag som en av Sveriges främsta egenutgivare.

Hur började din författarkarriär? Och varför valde du att publicera Märkta för livet på ett eget förlag?

Hösten 2011 kom jag till en punkt då jag ville skriva mer än bara reklamtexter och journalistiska texter. Jag hittade en annons om en helgkurs i hur man skriver filmmanus och bestämde mig för att delta. I två dagar, i Örebro, fick jag lära mig om karaktärer och vändpunkter. Jag blev så inspirerad att jag efter kursen skrev två manus som jag skickade in till olika produktionsbolag. Men kort därefter läste jag en artikel om Peter Dalle i Dagens Industri där han påtalade hur svårt det är att få finansieringsstöd i Sverige. Jag minns att jag tänkte att ”om inte han får stöd för att producera sina filmer, hur ska då jag kunna få det?”. Att slå igenom med filmmanus är oerhört svårt, särskilt om du inte har någon dokumenterad erfarenhet i filmbranschen. Och för varje extra scen i en film, desto dyrare bli filmen att producera.

Jag tänkte om. Jag tänkte nytt. Och jag tänkte bok. För i en bok kunde jag skriva hur många scener jag ville, utan att boken skulle kosta mer. Då bestämde jag mig. Jag skulle bli författare.

När jag hade skrivit klart mitt första utkast skickade jag iväg det till de förlag som gav ut just kriminalromaner. Efter tre månader var det ett förlag som inte hade svarat och jag fått ett par refuseringar samt ett erbjudande om utgivning till hösten 2014. Jag tog då mod till mig och ringde till förlaget som inte hade svarat. Jag frågade försiktigt om de hade haft möjlighet att granska mitt manus men fick ett nej till svar och med förklaringen att de tyvärr inte hade någon som läste manus för tillfället. Jag tackade för samtalet, lade på luren och funderade över svaret jag nyss hade fått. Jag ansåg det märkligt att ett av Sveriges största förlag inte hade någon som granskade manus. Så jag började funderade fram och tillbaka. Sannolikheten att de skulle tacka ja var mikroskopisk. Sannolikheten att de skulle tacka nej var däremot enormt stor. Och vad skulle jag göra om de tackade nej? Jag hade visserligen redan ett erbjudande om utgivning, men hösten 2014 kändes så långt fram. En evighet. Och jag ville ju inte vänta. Jag ville ge ut min bok nu. Jag bestämde mig för att ge det stora förlaget mer tid till att svara, men samtidigt bestämde jag mig också för att ta reda på alternativa vägar att ge ut en bok. Så jag granskade allt om egenutgivning. Jag googlade, läste bloggar, artiklar, inlägg och allt annat som jag kom över om ämnet. Jag förstod att det fanns många egenutgivare därute, författare som hade tröttnat på de stora förlagen, författare som hade fått så många refuseringar att egenutgivning var den enda vägen och så författare som aldrig ens kontaktat de stora förlagen. Jag upptäckte en helt ny värld av entreprenörer. Och det kändes lockande att välja samma väg som de hade gjort.

När ytterligare tre månader hade gått tog jag mod till mig igen och ringde upp det stora förlaget som jag väntade svar ifrån. Hade de möjligtvis haft möjlighet att läsa igenom mitt manus nu? Nej. Inte nu heller. Och de hade fortfarande ingen som läste manus. Jag tackade för samtalet och tog beslutet. Jag skulle gå min egen väg. Jag skulle bli egenutgivare.

Kan du berätta lite mer om hur det fungerar att ge ut en bok på ett eget förlag? Fördelar? Nackdelar?

Att ge ut på eget förlag kräver oerhört mycket engagemang, vilja och tid. Man måste göra alla steg på egen hand. Som egenutgivare ska du inte bara skriva en bok, du ska också driva ett förlag och vara din egen marknadsavdelning, PR-byrå och agera distributionsbolag. Tack vare det har du kontroll på alla delar i utgivningen. Det krävs dock att man måste jobba hårt, hela tiden. Men så är det också fantastiskt roligt att nå framgång på egen hand.

Har du mötts av skepsis på grund av att boken är utgiven på eget förlag? (Jag måste erkänna att jag själv var skeptisk, men som tur väl är fick jag inte reda på det förrän jag hade läst boken, och i det här fallet hade min skepsis varit helt obefogad!)

Nej, det har jag inte gjort. Jag bestämde mig tidigt för att paketera boken så professionellt som möjligt, min bok skulle inte på något sätt skvallra om att den var utgiven på eget förlag. Men det som är avgörande för läsarna, oavsett om du ger ut på eget eller traditionellt förlag, är textens kvalitet. En väl genomarbetad text är A och O.

Hur lång tid tog det dig att slutföra boken och hur mycket av den tiden var research och hur mycket var skrivtid?

Jag har räknat ut att det har tagit ungefär ett år från att jag började fundera på att skriva en bok till att den fanns i handeln. Själva skrivandet tog lite mer än ett halvår och jag utförde all research under tiden som jag skrev.

Huvudpersonen Jana Berzelius har minst sagt en ovanlig bakgrund. Kan du berätta lite om henne och hur gick det till när du skapade karaktären?

Jag hade en grundidé – jag ville skapa en stark kvinnlig karaktär som var spännande och lite udda. Men det var först när jag läste en artikel i Aftonbladet som hela historien klickade. Ämnet i artikeln rörde barnsoldater och jag började fundera på hur det skulle kunna se ut om det fanns unga soldater här. I Sverige. I dag. Så jag skissade på temat, ändrade och fantiserade tills jag kände att jag var nöjd. Alla tankar sammanfattades i en synopsis och när jag hade alla stora händelser klara för mig började jag skriva. Från början till slutet.

Om (eller när) Märkta för livet filmatiseras, vilka skådespelare skulle du vilja se i huvudrollerna?

Jag skulle vilja se Angelina Jolie som Jana Berzelius och Michael Vartan som Henrik Levin.

Du har en blogg, Facebook sida och är även en flitig Instagram och Twitter-användare, hur viktigt är det att nå sina läsare via sociala medier? Vad är för och nackdelarna med sociala medier?

Sociala medier är oslagbart när det gäller marknadsföring. Det är också ett ovärderligt sätt att nå nya läsare och interagera med sin målgrupp. Tack vare sociala medier kommer man nära sina läsare, vilket är en stor fördel. En nackdel är att sociala medier hela tiden kräver aktivitet. Det går inte att ta paus på ett par veckor, det gäller att ständigt uppdatera alla konton.

Vad har du för tips till våra läsare med författardrömmar?

För det första – Vill du skriva en bok måste du skriva en bok, det vill säga du måste sätta dig framför datorn och jobba kontinuerligt. Avsätt en timme i veckan, två eller fler beroende på vad som passar dig. För det andra – Gör en synopsis, skriv en sammanfattning av boken. Skriv ner hur du vill att berättelsen ska börja och sluta, vilka karaktärer som ska vara med, markera de stora avgörande händelserna och vändpunkterna. En väl genomarbetad synopsis fungerar som mall och ram när du väl börjar skriva. Ett perfekt hjälpmedel helt enkelt.

Har du några författarförebilder? I så fall, vilka? Och varför?

Mina förebilder är Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril som skriver under pseudonymen Lars Kepler. De är skickliga på att skapa spänning. En annan förebild är Hans Rosenfelt. Jag gillar hans förmåga att kunna skriva manus till både böcker och teve-serier.

Har du något nytt skrivprojekt på gång? (Kan du i så fall berätta lite om det?)

Jag skriver just nu på uppföljaren till Märkta för livet där Jana Berzelius tvingas stå inför nya utmaningar.

 

Tusen tack för att du tog dig tid att svara på våra frågor. Lycka till med ditt nuvarande projekt!

Intervju – Stefan Einhorn

Publicerat av

 

Idag välkomnar vi Stefan Einhorn till Deckarhuset med en intervju. Stefan är kanske inte främst känd för att skriva kriminallitteratur men nyligen gav han ut boken Stenhjärtat som är en thriller med religiösa och existensiella förtecken.

 

 

Du är ju känd för böcker som konsten att vara snäll. Hur kommer det sig att du har skrivit en spänningsroman (thriller?)

Min förra bok, Änglarnas svar, var en roman, skriven som ett pussel, där man efterhand fick reda på alltmer av sanningen. Steget var inte så långt till thrillergenren, tyckte jag. Det visade sig vara längre än jag förstod. Fick skriva om många gånger innan jag var nöjd.

 

Hur bra koll har du på genren spänningsroman? eller kriminallitteratur som helhet? Har du läst mycket inom genren, Vad läser du då?

Jag har läst en del spänningsromaner och är förtjust i genren. Är inte lika intresserad av deckare, som kan vara lite långsamma. Tycker om när det händer saker hela tiden. Det är väl därför Stenträdet är så ”kompakt” på händelser.

 

Hur mycket (om något alls) av din huvudperson Daniel är taget från dig själv?

Lite grann lånar man från sig själv till de flesta karaktärer, även kvinnliga. Men han är inte jag.

 

Min professor i litteraturvetenskap sa alltid att kriminallitteraturen  speglar det samhälle vi lever i och vilka normer som finns. Håller du med om det?

Jag önskar att jag kunde ge ett intellektuellt svar som visade hur otroligt beläst jag är inom de olika litterära områdena. Men tyvärr, jag vet inte.

 

Katarina Wennstam har sagt ett flertal gånger att hon skriver kriminalromaner för att det är lättare att nå ut med sitt budskap ( i hennes fall våld mot kvinnor) än om man skriver till exempel artiklar eller liknande. Kan du tänka likadant? Att du har ett budskap om moral, existensialism mm som är lättare att baka ihop i en spänningsroman?

Ja, absolut att jag tänkte att denna genre skulle nå ut till en annan läsargrupp än de som läst mina tidigare böcker. Jag har alltid ett budskap eller kanske snarare en fråga i mina böcker. Jag vill att människor ska fundera över det som är viktigt i tillvaron.

 

Hur viktigt tycker du det är att huvudpersonen i en bok är en god människa? Måste en huvudperson ha en viss moral?

Nej, absolut inte. Temat i den förra boken, Änglarnas svar, var just hur lätt det är att döma andra innan man har hört deras version av berättelsen. Människor har både goda och mindre goda sidor. Så också Daniel Weiss, som gör en del dumma saker.

 

I Stenträdet har du följt alla konstens regler för att skriva en spänningsroman. Är det något du har lärt just för den här boken eller fanns det instinktivt i dig?

Åh, tack. Jag har inte pluggat på inför denna bok, så i så fall fanns det instinktivt plus att jag plockat upp ett och annat från tidigare läsupplevelser. Jag försökte under en period läsa andra spänningsromaner när jag skrev Stenträdet, men tyckte inte att det hjälpte, så jag slutade. Bättre att inte följa andra utan hitta sin egen väg, tycker jag.

 

Vad läser du för tillfället?

En bok av Frans de Waal om likheter mellan människor och människoliknande apor.

 

Vi på deckarhuset har lite olika uppfattningar om hur en bokhylla ska fyllas. Hur ser det ut i din/dina bokhyllor? Står böckerna i bokstavsordning, genreordning, huller om buller, färgkoordinerade eller på något annat sätt.

Huller om buller, tyvärr. De råkade i oordning efter att vi flyttade.

 

Tror du att du kommer att skriva något mer inom samma genre eller kriminallitteratur överlag i framtiden? Har du något på gång?

I stort sett har varannan bok jag skrivit varit fackbok, varannan skönlitteratur. Nu skriver jag således på en fackbok. Sedan får vi se …

 

Tack Stefan!