Kategoriarkiv: Intervjuer

Samtal med Kristina Ohlsson och Malin Persson Giolito

Publicerat av

På bokmässan

Vi sitter en stund runt ett bord i det myller av människor som rör sig överallt på bokmässan. Det är stundtals svårt att höra vad som sägs, men vi får helt enkelt höja rösterna och bidra till den matta av sorl som redan är tjockare än vad som är behagligt.

 

Vi pratar om framgångarna med tjejernas nya böcker, och de fina mottaganden som de fått av både läsare och press. Vi på Deckarhuset kan bara buga och gratulera.

 

Att hitta tid till skrivandet  

Tid för skrivande pratar vi också en stund om. Kristina berättar att hon skrivit och jobbat parallellt under en tid, men att hon fann det svårt att gå ihop. Vänner och socialt liv blev lidande, och hon tog nyligen beslutet att lämna sin anställning och skriva böcker på heltid. Hon ler och säger att hon är lycklig nog att redan kunna leva på sitt skrivande, något som inte alla författare är.

 

Malin berättar att hon absolut inte kunnat kombinera skrivandet med arbete och familjeliv. Hon har helt enkelt fått ta time out och koncentrera sig på skrivandet i perioder.

 

Att hålla sig till sanningen

När vi kommer in på vikten av att hålla sig till sanningen, och att göra research har Kristina och Malin ganska lika åsikter.

Malin menar att det är mycket noga med att t ex rättsliga detaljer och straffpåföljder blir korrekta, även om hon i böckerna tvingar ner behandlingstiderna i rätten från kanske 4-6 år till något som fungerar i romanvärlden.

Kristina ser mer pragmatiskt på det hela, och tycker att t ex hennes flygplansdrama i boken Paradisoffer är ett bra exempel på hur en handling fungerar teoretiskt men näppeligen skulle fungera i praktiken. Ett plan fullt med passagerare skulle faktiskt inte kunna försvinna i 10 timmar utan att någon skulle undra vart det blev av. Men vad gör det? Säger Kristina. Och jag är böjd att hålla med. Jag funderade aldrig över just den bristande logiken när jag läste boken.

 

Malin och Kristina måste rusa vidare till nästa punkt i sina fullspäckade program och jag ber härmed att få tacka för att de tog sig tid att i detta kaos sitta ner och prata med Deckarhuset.

 

Vi håller tummarna 

Vi vill också passa på att önska Kristina lycka till med nomineringen i Kristianstadsbladets kultur- och nöjespris. Vi håller tummarna!

  

Intervju med Michael Simon

Publicerat av

Hej Michael Simon och välkommen till Deckarhuset! Skulle du vilja presentera dig för de av våra läsare som inte är bekant med dina böcker?

Jag är författare. Mestadels deckarförfattare. Ibland en skådespelare. Tidigare akademiker. Och jag börjar aldrig en intervju i Sverige utan att nämna er hjältemodiga räddning av tusentals danska judar från de nazistiska förföljelserna i slutet av 1943. Tack för det.

När insåg du först att du ville bli författare?

Jag har skrivit korta saker sedan jag var ett barn. Essäer, korta pjäser. Min bror och jag skrev en pjäs som producerades i New York. En litterär agent mötte oss och kände doften av pengar. Hon övertygade oss att thrillers var vägen till berömmelse, rikedom, och det mest viktiga av allt, odödlighet.

Var det deckar-, eller kriminalgenren som intresserade dig mest?

Jag har alltid varit intresserad av både deckare och kriminal fiktion. Skillnaden är, så vitt jag kan säga, är att huvudpersonen antingen är detektiv (kriminalpolis red.anm.) eller kriminell. I mina thrillers är min huvudkaraktär en kriminalpolis, men det finns flera karaktärer, olika perspektiv, som i en film. Många av dessa karaktärer är kriminella. Det som är spännande är inte ”Vem gjorde det?” utan ”Vad kommer att hända härnäst?”.

Läser du mycket och vilka sorts böcker föredrar du? Har du några favoritförfattare?

Jag har en benägenhet att läsa sådant jag inte ska. Litterär fiktion när jag skriver kriminalfiktion. Några av mina favoritförfattare, utan någon innebörders ordning: Grace Paley, Vladimir Nabokov, Raymond Chandler, Dashiell Hammett, William Kennedy, Richard Russo, David Sedaris, Damon Runyon. Jag skulle kunna fortsätta. Jag föredrar nog det jag kallar ”lättare litterär fiktion”. Värd att läsa om, med lite humor.

Från vad jag förstått så har du arbetat som en övervakare (”parole officer” red.anm.) i Texas. Tror du att det har inspirerat dig?

Jag var en frivårdsinspektör (”probation officer” red.anm.) vilket är likt övervakare med skillnad att klienterna inte varit i häkte eller fängelse än. Det var mitt första möte med brottsbekämpning. (Min akademiska bakgrund var inom teater och litteratur.) Så när min första agent föreslog att jag skulle skriva thrillers så tittade jag tillbaks på min korta tid som F.I. och tänkte att jag skulle skriva kriminalthrillers.

Dina fyra böcker om Reles utspelar sig i slutet av 1980 eller tidigare 1990-talet. Hur kommer det sig att du valde just denna tidsperiod?

Med hänvisning till din förra fråga: Jag började skriva den första boken, DIRTY SALLY, i New York under, tror jag, tidiga 1998. Jag bestämde mig för att förlägga tid och plats där jag började arbeta som frivårdsinspektör: Austin, Texas. Tidiga september, 1988.

En av mina absoluta favoritkaraktärer från Sweet Virginia (jag tror hon är med i Dirty Sally också men eftersom jag inte kan hitta boken så kan jag inte säga helt säkert) är den kvinnliga ”yrkesmördaren” Anything, Debbie Kubasik, främst för att hon inte liknar någon annan femme fatale som vanligen figurerar i litteraturen. Hur fann du inspirationen?

Du kan vara den första som frågar mig om Anything. Tack för att du frågade. Hon är en av mina favoritkaraktärer. Hon verkar inte ha några anknytningar. Hon är sexuellt förförisk, men inte på det traditionella sättet. (Hon är kort och knubbig.) Och hon har en ovanlig moraluppsättning.

Jag var på en inspelningsplats för en independent film i Austin 1987. En kvinna som arbetade där gav mig sitt visitkort. Det visade bara hennes namn, telefonnummer och orden ”Jag är inte stolt.” Hon menade att hon inte var för stolt eller egoistisk för att acceptera olika typer av jobb som andra kanske tycker är förödmjukande. Hon tänkte att detta var ett bra sätt att ta sig in i filmbranschen. Jag tror jag kom att tänka på henne när jag skapade Anything, vars visitkort var en lapp med ordet ”anything” klottrat över ett telefonnummer. Fastän i det senare fallet så betyder ”anything” vanligtvis att tömma någons lungor på luft.

Eftersom vi pratar om sina karaktärer. Jag skulle vilja veta inspirationen bakom Dan Reles och James Torbett.

Huvudkaraktärer är alltid svårt. De måste vara övertygande, mångfacetterande, och dynamiska. Med Dan, så startade jag med en enkel karaktär, sen så tillförde jag och ändrade: ”Längre. Lägg på 34 kg muskler. Tänk om han tränade som en boxare? Varför? Hans pappa var en boxare. Och sen då? Hans pappa boxades för maffian, var tvungen till en läggmatch, och blev sen en genomdrivare för maffian. Men hans mor då? Han har inte någon. Varför? Hon stack.” Och så vidare. Fortsätt att ställa frågor och besvara dem tills du har en karaktär du tror på.

Torbett började som en av flera bifigurer. Det är ok att låna vissa karaktärsdrag från olika personer till en karaktär, men inte en hel personlighet. Fysiskt sett så gestaltade jag honom efter den Afrikan Amerikanska skådespelaren Joe Morton, som den svenska publiken kanske inte känner till. Och åter igen började jag ställa frågor. Eftersom han är runt 39 1988, så växte han upp i ett segregerat Texas under 1950- och 1960-talet. Polisen var inte vänner med Afrikan Amerikaner då, eller för den delen, säger många, inte heller 1988. Så det är en daglig kamp för honom.

Dina böcker håller ett högt tempo och jag har märkt att så fort jag börjar läsa dem så har jag svårt att sluta eftersom det är nonstop action. Föredrar du att skriva böcker med det tempot?

Ett högt tempo hört till det som definierar thrillers. Jag följer reglerna till ett särskilt spel.

Eftersom dina böcker är actionspäckade, tror du att någon av dem kommer att filmatiseras i framtiden?

Jag hoppas verkligen det. Det är självklart att filmer har influerat litteraturen. Thrillers är filmiska, speciellt mina.

Och på tal om framtiden: hur ser framtiden ut för dig?

Jag håller på att avsluta min senaste bok, i en annan genre. Mer om det när det blir aktuellt.

Intervju med Anders Jallai

Publicerat av

Hej Anders Jallai, eller är det kanske Anton Modin?

 

Hur kom du som stridspilot, dykare och enveten ”busybody” fram till att NU skulle det skrivas böcker?

Jag hade massor med information som jag ville berätta om. Tyvärr var det mesta hemligstämplad information eller information som skulle vara känsligt för många inblandade. För att undvika att bli stämd eller åtalad, skrev jag en fiktion med verklighetsbakgrund.

 

Trilogi – varför ”bara” tre böcker, har du slut på hemligheter ?

Det viktigaste har jag berättat i min trilogi men visst – det finns mer.

 

 Det här med att blanda fakta och fantasi – hur hanterar du det, med så mycket eget kunnande/ vetande ?

Det är ganska underhållande att ex hitta på en extrem och dekadent krog mitt i Stockholms skärgård som en plattform för mina karaktärer att verka i.

 

Trots dina yrken som stridspilot och dykare har jag svårt att greppa att du förefaller sitta på så mycket hemligheter. Har samtliga dina kollegor samma information tillgänglig, och i så fall, varför skriver inte de böcker?

Informationen som jag sitter på och skriver om har jag inte fått genom mina arbeten. Det finns några få i landet som har den information jag har men de har hemliga identiteter och får inte berätta, än mindre skriva om det. Mer kan jag tyvärr inte säga.

 

I ”Spionen på FRA” får vi nosa på den man vi lärt känna som Wennerströms polare Mr X men du namnger honom inte. Han lär vara död – så varför inte?

Det finns några som vet vem Mr X är. Speciellt bland hans tidigare kollegor på FRA och underrättelsetjänsten. Att avslöja hans identitet skulle sätta mig i en jobbig situation, och jag undviker helst det. Men det finns personer ex f d Säpochefer som vet och kan bekräfta. Det räcker för mig och ger trovärdighet till min berättelse. Jag har skrivit ett extramaterial till pocketversionen av Spionen på FRA där jag utvecklar Mr X lite mer.

 

Ska vi kalla det att du gjort en ”All information är kvalificerat hemlig” stunt här?

Nej, inte direkt men berättelserna innehåller för Sverige, Ryssland och Nato mycket känslig information. 

När vi nu är inne på hemligstämplingar och ”All information är kvalificerat hemlig” – hur många skumma händelser är egentligen hemligstämplade för all framtid?

Palmemordet, delar av DC-3 händelsen, Delar av spionärendena som Wennerström och Bergling, ubåtskränkningarna och vad som transporterades på Estonia kommer sannolikt att förbli hemligstämplat för all framtid.

 

I ”Landsförrädaren” är du och petar i Palmemordet. Du funderade aldrig på att blåsa i visselpipan? Jag har svårt att tro att du skulle vara rädd för rollen som whistleblower, om man betänker innehållet i dina nu tre romaner.

Det är många som blåst i visselpipan. Tyvärr är det ingen större media som lyssnar. Det går bara att få in historier om Christer Pettersson i media. Vissa sanningar är alltför obehagliga att ta till sig. Men kanske i framtiden? Till dess får du ta del av dem som fiction.

 

Du lär ha sagt till en FRA-person att ”Jag kommer att ägna resten av mitt liv åt att försöka få fram sanningen om FRA:s roll i DC-3 affären” . Hur långt har du kommit där? Är det inte dags att värka fram den fjärde delen i trilogin ?

Jag har, tror jag, fått fram det mesta om DC-3:an. Det finns att läsa på min hemsida www.jallai.se

 

 

Den tredje thrillern ”Natoagenten” är nyligen utkommen och vi följer Anton Modin ner på djupet till Estonia. Du skriver mycket målande och när trion av dykare med svår syrebrist finner att slangarna till reservlufttankarna skurits av upplever jag andnöd… Hur mycket är egentligen självupplevt i boken?

Jag har personligen inte dykt på Estonia men jag känner personer som har. Dessutom har jag dyk på liknande vrak med många döda ombord. Det gäller också att göra en noggrann research.

 

Hur har reaktionerna på framförallt Natoagenten varit från offrens familjer?

Jag har varit i kontakt med några anhöriga under skrivandet och med några företrädare för anhöriga efter. Tro att de förstår att jag var tvungen att skriva som jag gjorde men samtidigt är jag medveten om att jag rör upp känslor. Självklart!

 

Markus Gossas har konstaterat att ”Det finns galna konspirationsteorier som inte går att bevisa eller motbevisa. De är allomfattande, handlar alltid om någon hemlig grupp som ligger bakom allt och styr världen.” Hur tänker du om det uttalandet?

Det går att hitta konspirationsteorier om det mesta och vissa ”specialister” är svåra att motbevisa. Det jag berättar om är de händelser i svensk historia som jag tror är konspirationer. Därmed inte sagt att jag tror på alla – långt ifrån.

 

Om jag jämför dina tre romaner märker jag tydligt att du gått från faktafyllt via mer fantasi (50/50?) till något som jag känner är ännu mer uppblandat (70/30?) Är det korrekt uppfattat och vad ligger bakom förflyttningarna?

Så är det nog och det är enligt plan. Tanken är att åtminstone andra och tredje delen ska kunna läsas av vem som helst som en god thriller.

Så till sist, Vad filar du på just nu? Har du kanhända någon liten godbit att länga till Deckarhusets läsare?

Vi får se. Men om du läst mina böcker noga så kan du kanske gissa vad jag ska göra härnäst. En ledtråd är att det inte handlar om fiction.

 

Tack snälla Anders för att du tagit dig tid att prata med oss på Deckarhuset, och lycka till med nästa hemliga projekt!

/Mi

 

Intervju – Ingrid Hedström

Publicerat av

Vi på Deckarhuset är glada att få presentera en intervju med kriminalförfattaren Ingrid Hedström som har skrivit Villette-serien om undersökningsdomaren Martine Poirot som bor och verkar i Bryssel på 1990-talet.
.

Nyligen släpptes den femte boken i serien – Rekviem i Villette och hon har precis påbörjat arbetet med bok nr. 6.
.

Ingrid är i grunden journalist och arbetar som utrikesreporter för DN. Under en period på 1990-talet bodde hon i Bryssel.
.

Böcker i serien:
Lärarinnan i Villette
Flickorna i Villette
Under jorden i Villette
Blodröd måne över Villette
Rekviem i Villette

När beslutade du dig för att börja skriva deckare och hur lång tid tog det från att du skrev första sidan tills du blev publicerad?

Jag har egentligen drömt om att skriva deckare sedan jag själv började läsa dem när jag var åtta-nio år. När jag bodde i Bryssel på 90-talet blev jag klar över att jag ville skriva deckare som utspelas i Belgien. I slutet av 90-talet började jag några gånger på en berättelse om trafficking som aldrig blev färdigskriven. Men det definitiva beslutet tog jag 2003, när jag anmälde mig till en deckarkurs i Wales med Val McDermid och Denise Mina som lärare. Första sidan på min första bok, ”Lärarinnan i Villette”, skrev jag i september 2004 när jag lyckats få ut några extra semesterveckor för att komma i gång. Men eftersom jag jobbade heltid tog det tid att bli klar med den. Alfabeta antog den i början av 2007 och den kom ut i mars 2008.

Hur ser en typisk arbetsdag ut för dig (förutsatt att du skriver på en bok)

Jag åter frukost och läser morgontidningarna (DN, SvD och Financial Times). Om vädret är vackert tar jag sedan ofta en promenad på en halvtimme, det sätter fart på hjärnan. Annars sätter jag mig vid datorn vid 10-tiden ungefär. Ägnar lite för mycket tid åt att surf på nätet innan jag kommer i gång med att skriva. Dagar när jag har flyt skriver jag 5 – 10 sidor, men det är inte alltid jag har flyt. Ibland kan jag ägna timmar åt att kolla saker som sedan tar väldigt liten plats i boken, som när och var månen gick upp en viss dag, eller vilket väder det var, eller leta bilder på saluhallar från 1800-talet.

Du är starkt influerad av pusseldeckarförfattare som Agatha Christie, Maria Lang mm. Den klassiska pusseldeckaren är idag sällsynt med sitt fokus på mordgåtan och en rad misstänkta? Vad tror du det beror på?

Jag tror att den klassiska pusseldeckaren sedan några decennier hamnat i vanrykte som alltför orealistisk och konstruerad, med tjusiga överklassmiljöer, människor som är schabloner och blod som inte luktar: Lord Highandmighty samlar sina arvingar på godset en weekend och en av dem lägger arsenik i hans te – why should I care? Många känner till Raymond Chandlers klassiska lovord om Dashiell Hammet, som ”plockade upp mordet ur den venetianska vasen och släppte det i gränden”, där den ”venetianska vasen” står för klassiska engelska deckare och ”gränden” för den hårdkokta amerikanska traditionen.

Men fokus på mordgåtan och flera misstänkta behöver ju inte i sig utesluta fördjupade personskildringar, otäckt realistiskt våld eller angelägna ämnen. Vilket inte hindrar att jag ibland undrar om jag ska känna mig stött när folk säger att jag skriver klassiska deckare.
(Ingrid ska veta att i min mening så är det ingen förolämpning  att hon är influerad av pusseldeckare utan en komplimang att hon låter den klassiska genren leva vidare i modern tappning!)

Det är en helt annan kulturell atmosfär i dina böcker som känns väldigt kontintental. Vad skulle du säga är typiskt för mellaneuropa?

Det finns en formell artighet i umgänget som kan kännas ganska behaglig; Sverige är mer informellt – på gott och ont. Jag tycker också att det på kontinenten finns en större medvetenhet om det historiska förflutna, både det nära och det mer avlägsna. Ockuperade och sönderbombade städer finns fortfarande i levande minne, det sätter spår. Både Frankrike och Belgien är samtidigt mer byråkratiserade samhällen än Sverige, krångliga och svåra att tränga igenom, och jag tycker det finns en större misstro mot myndigheter. Jämför man Stockholm med Paris och Bryssel tycker jag människor på kontinenten är lite sjavigare, mindre perfekta, och samtidigt mer individualistiska.

Jag har inte lyckats lista ut mördaren i dina böcker. (jag misstänker alltid flera) Men är det möjligen så att du medvetet lämnar ledtrådar och fakta som gör att man ska kunna lösa morden? 

Jo, det försöker jag göra. I ”Blodröd måne över Villette” finns exempelvis mycket tidigt några repliker som gör att man borde ana oråd lite längre fram om man kommer ihåg dem. I ”Rekviem i Villette” finns också mycket tidigt uppgifter som kan få den läsare som kombinerar dem med saker som kommer fram två tredjedelar in i boken att utbrista ett listigt ”Aha!”

Vad läser du just nu?

På deckarfronten har jag just läst Deborah Crombies senaste, ”No Mark Upon Her”, och passat på att läsa om hennes tidigare böcker. På researchfronten läser jag Roger Boyes ”Meltdown Iceland”. Vid sidan om deckare och research har jag just läst ut Alan Hollinghursts ”The Stranger’s Child” och väntar på Hilary Mantels ”Bring up the Bodies”.

Kan man få dig till att avslöja något om din nästa bok i Vilette-serien?

Jag har så att säga inte satt papperet i maskinen än, och det betyder att ingenting ännu är hundraprocentigt bestämt. Men jag kan berätta att jag den här veckan /alltså den veckan som börjar nu, jag åker på tisdag/ åker till Island, och veckan därpå till Luxemburg, för att göra research för en idé som lockar mig väldigt mycket nu. Förverkligar jag den idén betyder det att handlingen förflyttas från de tidigare böckernas 90-tal till nutid.

Du som har spenderat mycket tid i Europa. Har du några tips på belgiska eller franska kriminalförfattare som finns översatta till engelska men än så länge inte till svenska?

Nej, jag är nog alltför fast i den anglosaxiska traditionen. På franska läser jag ibland Fred Vargas och Jean-Christophe Grangé, som är bra, men de har ju båda fått några böcker översatta till svenska. (Några som jag läst vill jag däremot inte rekommendera.) Belgien har haft Georges Simenon, men idag är det glest med belgiska deckarförfattare.

Hur mycket av dig finns det i din huvudkaraktär Martine Poirot. 

Vissa likheter finns det: vi är båda intresserade av att tränga bakom det fördolda för att förstå mänskligt agerande och varför fruktansvärda saker inträffar. Där tror jag det behövs samma personlighetsdrag för att bli undersökningsdomare som för att bli psykolog (som jag en gång utbildade mig till) eller journalist. Både Martine och jag är också mycket intresserade av kläder och mode. Men på en avgörande punkt är hon mycket olik mig: hon är komfortabel med att ha makt. Där är hon så olik mig man kan vara – jag tycker om att skildra människor men absolut inte att ingripa i deras liv.

Nämn fem saker eller händelser som influerade dig när du skrev Rekviem i Vilette.

Nr 1: Jag läste in mig på Italiens efterkrigshistoria när jag bevakade det italienska parlamentsvalet 2006 och blev chockad när jag insåg omfattningen av våldet under ”blyåren” på 70-talet när unga människor på yttersta vänster- och högerkanten tog till terrormetoder. Det är det första som influerat ”Rekviem i Villette”. Nr 2: Min man har skaffat en övernattningslägenhet i Bryssel som ligger i Saint-Josse, en Brysselkommun jag inte kände till förut, men som gjort starkt intryck på mig och där mycket av boken är förlagd. Nr 3: En lika märklig som oförklarlig händelse när jag just flyttat till Bryssel 1992 och fick besök av servicetekniker, som sedan visade sig vara falska, och som skulle fixa gaspannan men i stället fick den att läcka gas; den ligger till grund för ett mord i boken. Nr 4: En bussrundtur till art déco-hus i Bryssel. Nr 5: studier bland tidningsläggen i Bryssels stadsarkiv, som fick mig att gapa över hur otroligt våldsam sensommaren och hösten 1983 var i Belgien även utan min påhittade seriemördare.

Brukar du se på kriminalserier på TV och vad ser du i så fall?

Jag ser rätt sporadiskt på kriminalserier på tv. Gamla ”Spanarna på Hill Street” var suverän, varför går den aldrig i repris? Jag gillade ”I mördarens spår” med Helen Mirren som Jane Tennison. ”Foyle’s war” är bra, inte minst för sitt sätt att visa hur vanliga demokratiska spelregler sätts ur spel i ett samhälle i krig. Missar inte ”Morden i Midsomer”, men det är nog mer för att det är en sommartradition än för att det egentligen är bra. Tevefilmatiseringar av böcker jag gillar gör mig oftast besviken även om jag tittar på dem, tänker då mest på Val McDermid och Peter Robinson. Svenska kriminalserier brukar sällan fånga mig.

På din hemsida  skriver du att du gick på en skrivarkurs med Val Mcdermid. Vad var det viktigaste hon lärde dig?

Mycket – men den lärdom jag tänker mest på när jag skriver är vikten av att hålla momentum uppe, att se handlingen som ”a series of interlocking arcs”, att ställa frågor som får läsaren att att fortsätta framåt. (På Ingrids hemsida hittar man en karta över Vilette vilket jag tyckte var roligt!)

.

Tack Ingrid för att du ställde upp på en intervju!

Till offer åt Molok av Åsa Larsson

Publicerat av

Femte boken om Rebecka Martinsson

 

 

 

Handling

 Jaktlaget i Lainio skjuter en Björn. I björnens mage hittar man en människotumme. Vad betyder det?

Sol-Britt brutalt ihjäl med en grep. Sol-Britt är bara en av många i familjen Uusitalo som mördats eller dött i märkliga olyckor.

Hänger dessa händelser ihop och i så fall hur?

 

 Miljö- och personteckning

 Historien utspelar sig såväl i nutid som dåtid i Kiruna och Kurravaara.

Åsa Larsson är en mästare på att väva in miljöerna på ett mjukt och behagligt sätt.

Händelser, personer och miljöer vävs ihop på ett så naturligt och självklart sätt

att bilder dyker upp i huvudet på mig som läsare utan att jag funderar över saken.

 

De där gubbarna i jaktlaget. Jag känner riktigt hur lössnusen rinner och får skärpa

mig för att inte själv mota bort myggen biter i nacken.

 

Mina åsikter

Om jag gillar Åsa Larssons texter och historier? Jojomensan, visst gör jag det.

Hon har en berättarteknik som gör att känslan av självupplevelse dyker upp.

Jag som läsare befinner mig i händelsernas centrum. Jag lever hennes berättelse.

 

Intervju med Sofie Sarenbrant

Publicerat av

Fotograf: Lars Trangius

 

Sofie Sarenbrants tredje deckare ”Vila i frid” släpptes nyligen. Tidigare har hon skrivit ”Vecka 36” (2010) och ”I stället för dig” (2011).

Sofie, Välkommen till Deckarhuset!

Hur började din författarkarriär? Och hur gick det till när din första deckare ”Vecka 36” blev publicerad? 

Allt började med att jag var gravid och besökte Brantevik, där mina föräldrar hade köpt sommarhus. Jag gick omkring i idyllen och funderade över vilket stort ansvar jag gick och bar på. Det är mycket man ska tänka på när man väntar barn och jag var orolig för att något skulle gå snett. För att försöka lugna mig, tänkte jag: Vad är det värsta som kan hända? Det brukar ha en lugnande effekt, men problemet var att det blev precis tvärtom. Och där hade jag början på Vecka 36. Men det var först när jag var gravid med andra barnet som jag verkligen började skriva på boken. Sedan tog det ytterligare hundra omskrivningar och några år innan ett förlag äntligen nappade, puh!

Hur lång tid tog det dig att slutföra varje bok och hur mycket av den tiden är research och hur mycket är skrivtid? (Jag misstänker att din research kring ”Vila i frid” som utspelar sig på en spaanläggning måste har varit jobbig :))

Det är jätteolika: andra boken skrev jag på några månader, sedan ägnade jag ungefär lika mycket tid åt redigering – jag har en noggrann redaktör, som kommer med många bra synpunkter. Med Vila i frid krävdes inte så mycket research på Yasuragi (tyvärr!), eftersom jag har varit där så pass mycket att jag kan stället utan och innan. Däremot jobbade jag hårt med polis, läkare osv för att få ihop intrigen på ett trovärdigt sätt. Från idé till färdig bok i handen tog Vila i frid exakt ett år att göra.

Du har sagt att det är en förutsättning att vara en rädd person för att komma på skrämmande scenarier, är det så du får inspiration till dina böcker? Hur växer berättelsen fram från den första idén?

Ja, för mig är det en förutsättning – jag är lättskrämd och fantiserar ofta om otäcka händelseförlopp. Men sedan har jag tyvärr även erfarenhet av fruktansvärda händelser i min nära omgivning, bland annat ett mord på en ung tjej, som hade hela livet framför sig. Det har påverkat mig mycket. Jag har ägnat otaliga timmar åt att fundera på hur de anhöriga orkar gå vidare efter något sådant. Så jag samlar på mig intryck från olika håll. En idé kan växa fram på olika sätt, men jag skriver ner allt som ska hända, dag för dag, och för vem, varför det ens är väsentligt att ha med och hur det för historien framåt. En deckare ska vara spännande rakt igenom, tycker jag. Det bästa är när någon säger att de inte kunde släppa min bok, för precis så vill jag att det ska vara när jag själv läser! Shining-effekter har jag fått höra om Vila i frid också – bara att tacka och ta emot!

Du har en blogg på Amelia och en är en flitig Twitter-användare, hur viktigt är det att nå sina läsare via sociala medier?

Det är nog viktigare för mig än för läsarna, för stora delar av året har jag inga arbetskamrater, så jag tycker att det är jätteroligt att ha kontakt via sociala medier. Varje positiv kommentar jag får gör mig så taggad att fortsätta skriva böcker!

Jag följer bl.a. din och Camilla Läckbergs kommunikation på Twitter, hur viktig är interaktionen med andra författare?

Hehe, ja, då måste du ju verkligen ha blivit allmänbildad vid det här laget, med tanke på den höga litterära nivå Camilla Läckberg och jag håller i vår kommunikation på Twitter … Skämt å sido, jag älskar Twitter för att det var där jag fick kontakt med Camilla, som numera är min mentor. Det är roligt att hålla kontakten med författare, kompisar och läsare. Jag gillar lättillgängligheten jämfört med Facebook, där man måste fråga om man vill bli vän först. Numera har jag skapat en författarsida där man bara kan gå in och gilla och sedan följa uppdateringar. Och så har jag den privata sidan för de jag känner.

Om (eller när) ”Vila i Frid” filmatiseras, vilka skådespelare skulle du vilja se i huvudrollerna?

Jag måste ju ge min man någon roll, med tanke på hans insats som offer i boktrailern. Men Ola Rapace tror jag skulle passa som Peter Berg och jag ser Peder Falk som en potentiell kandidat till vd-posten. Men polisen Emma Sköld vet jag inte. En snygg blondin …

Du och dina syskon verkar alla vara väldigt kreativa, hur uppmuntrades ni att vara kreativa under er uppväxt?

Det var nog snarare så att vi fick hitta på saker själva istället för att få allt serverat hela tiden. Och det ledde kanske till att vi blev kreativa. Vi växte upp på en stor gård mitt i skogen med massor att göra för mamma och pappa, så de var ofta upptagna med jobb. Men jag tror också att kreativiteten finns i blodet. Min morfar var schackmästare och skrev schackböcker, och mina föräldrar jobbar inom media.

Vad har du för tips till våra läsare med författardrömmar?

Ge inte upp, ha sjukt mycket tålamod och var beredd att kämpa hårt! Jag skulle nog söka mig efter en inspirerande skrivkurs, där man får träffa likasinnade och diskutera skrivprocessen och få tips.

Har du något nytt projekt på gång? (Kan du i så fall berätta lite om det?)

Jag ska skriva en fjärde bok, där man får fortsätta följa Emma Sköld. Men än så länge tar jag det lite lugnt med planeringen av boken, jag vill inte tvinga fram något. Just nu är jag redaktör för amelia Baby, men när tidningen lämnas till tryck i mitten av april, ska jag börja skriva!

Eftersom du intervjuar folk för Amelias räkning så undrar jag vilken fråga du skulle ställa till dig själv som ingen har frågat ännu, och vad du skulle svara på den frågan?

Haha, bra fråga! Jag skulle fråga hur det känns att ha en sådan framgångsrik, snygg modellsyster som Tyra, som driver en av Sveriges största bloggar – om jag verkligen inte är lite avis på henne, trots allt? Och svaret skulle bli: Vad tror du att vi gick i syskonterapi för (jo, vi har gjort det!)? Skämt å sido – svaret är nej. Även om jag också bloggar, så är det inte huvudfokus, utan det är mitt författarskap jag satsar på. Jag är stolt och imponerad av allt som Tyra tar sig för och som hon lyckas med. Så jag ser henne snarare som en källa till inspiration!

Tusen tack för att du tog dig tid att svara på våra frågor och lycka till med kommande projekt!

Intervju med Thomas Erikson

Publicerat av

Hej Thomas Erikson, och grattis till en kanonbra debutroman!

Tack, det värmer ett debutanthjärta! =)

 

Vi på Deckarhuset vill gärna höra lite mer om dig. Vem är du egentligen?

Jag är en före detta bankman som ledsnat på fyrkantighet och regler, som ville prova lyckan som konsult inom områden som ledarskap, beteendevetenskap och coaching. Sedan tolv år tillbaka driver jag ett eget företag som ägnar sig åt dessa saker, mycket uppfriskande.

 

Jag jobbar i princip enbart med ledningsgrupper och råkar ut för fascinerande människor mer eller mindre varje dag. Under vissa perioder blir det mycket resor, så jag arbetar över hela Europa.

  

Hur började skrivandet för dig?

Precis som en massa andra författare har jag gamla halvfärdiga manus i diverse byrålådor. Massvis av gamla (långa) uppsatser från skoltiden. Skrivit ”på riktigt” kompletta saker, har jag gjort i tjugo år. När vi väntade vårt första barn hade jag lite tid över, och tanken på att den tiden skulle ta slut drev mig att bli färdig innan han kom.

 

Jag skrev tre färdiga manus under första halvan av 90-talet, sedan tog livet mig i en annan riktning under ett antal år. Mer seriöst och målmedvetet har jag skrivit de senaste fem åren.

 

Men varför skriver du?

För att det är så kul! Det finns få saker som är så roligt som att sätta sig ner med en idé i skallen, och från ett tomt papper (eller en vit skärm om man så vill) börja bygga upp en berättelse, att se karaktärer ta form och få liv. Obeskrivligt. Och om man tycker att någonting är skoj är det inget problem att kliva upp tre på morgonen och göra det.

 

Varför just deckare?

Varför inte? 😉 Jag skriver bara sånt jag kan tänka mig att läsa själv. Och jag gillar deckare, thrillers, rysare. Det ska hända saker, det ska vara spännande! Konstigare än så är det faktiskt inte. Att just deckargenren nu råkar vara ett veritabelt getingbo har inte hindrat mig hittills. Jag är alldeles för orutinerad för att begripa hur svårt det är att höras i just den genren.

 

På vilket sätt har du kunnat använda dig av ditt ”vanliga” jobb i författandet?

 Inte så mycket i själva skrivandet, den processen har jag utvecklat på egen hand. Men, det Bländverk har som extra krydda, beteendevetenskapen och färgerna, just det har jag plockat upp från min konsultbakgrund. Det Alex King kan, det kan också jag. (Även om jag hoppas att jag håller mig tillbaka en aning mer än vad han gör ibland…)

 

Alla situationer jag visar i boken som är relaterade till hans jobb som konsult är egenupplevda. Och eftersom jag bygger mina berättelser på människor har jag alltid ett öga öppet för intressanta personligheter. Alla karaktärer i Bländverk – alla – är baserade på verkliga människor. Kommissarien t ex är förstås inte kommissarie i verkligheten, men som person finns han på riktigt. Och vissa i min omedelbara närhet har uttryckt att de känner igen en och annan person…

 

Vi är förstås lite nyfikna på hur du jobbar. Är det fantasi, whiteboard klotter och post-its eller hur ser det ut i din skrivarlya?

Här har jag tur, för jag behöver ingen skrivarlya. Jag skriver lite var som helst. Vid köksbordet, i soffan högst upp; på flygplan, pendeltåg eller på hotellrum.

 

Hur jobbar jag? Tja, ett ord i taget är väl den övergripande strategin. Jag hade en idé jag ville testa. Lite i taget utvecklades den, och efter ett par hundra sidor kom jag på vad boken egentligen handlade om. Det låter inte riktigt klokt, men det är i alla fall sant. Generellt sett håller jag med Jan Guillou om att det handlar mer om disciplin än om inspiration. Bättre att trycka på tangenterna och få ur sig nånting, än att sitta där och vänta på att det ska flöda. Att jag inte har koll på hur en Ak4 funkar eller om Kaptensgatan verkligen löper parallellt med Sveavägen är ingenting jag låter hindra mig. Inte just då.

 

Under skapandet av just Bländverk hade jag ingen idé om hur alltihop skulle sluta. Som amatör skrev jag fullständigt på fri hand, vilket i ärlighetens namn också märks (se nästa fråga). På det hela taget är min hållning jämförelsevis enkel – kan jag hålla mig själv på halster kan jag nog hålla en och annan läsare på samma halster. Och varför ha sånt kontrollbehov? Alla berättelser slutar ju nånstans…

 

Rent praktiskt? Alla delar av processen är roliga. Både själva skapandet av berättelsen från början, vilket är mest inspiration. Men även redigerandet som är mer transpiration. Tidigare fick jag skriva ut hela manus i pappersform och använda golvet i vardagsrummet för att förstå vad jag höll på med, men det gör jag inte längre. Jag jobbar i word; ska jag göra ett mer genomtänkt synopsis i kapitelform lägger jag in varje scen i ett ppt-dokument. Då blir lätt att flytta omkring kapitlen om jag t ex upptäcker att Erik inte kan vara död innan han testamenterat bort alla pengarna till välgörande ändamål.

 

Kritik är något varje författare måste förhålla sig till. Hur ser din strategi ut?

Min strategi är enkel och pragmatisk. I mitt arbete som coach ingår att träna människor att ta emot kritik och negativ feedback. Det betyder att jag tvingas klara av det själv. Jag har blivit bedömd och utvärderad i mitt arbete så länge jag kan minnas. Jag välkomnar all kritik jag någonsin kan komma över, särskilt den negativa. Det är enda sättet för mig att bli bättre på det jag gör. Jag tar ingenting personligt, för de som uttalar sig om boken känner ändå inte mig.

 

När t ex Deckarhuset.se skrev att ” karaktärerna och miljöerna är möjligen aningen stereotypa” störde det inte mig alls. Det är förmodligen sant. Dessutom fick jag ett råd, ”något jag gärna ser att författaren filar lite på inför nästa bok om Alex King.” Här finns ju någonting att ta tag i!

 

När människor säger att allting är toppen blir jag mest av allt misstänksam, för ingenting är perfekt. Inte så hemskt mycket, i alla fall.

 

Skulle du vilja berätta om intrycken från din första bokmässa, ur en debutants synvinkel?

Kaos i Kapernaum! Himmel och plättar – ljudnivån var inte av denna värld. Det var som ett konstant tinnitusrus. Men kul, spännande och otroligt skoj att se alla andra författare; de där som jag läst i åratal och beundrar. Bara positivt!

 

Hur ställer du dig till att interagera med oss läsare via sociala medier? Blogga om din person, som Camilla Läckberg? Eller hålla den Björn Hellbergska linjen med ”vad är det?”

Interaktionen med framförallt läsare är hur kul som helst! Jag får mail varje vecka från människor som uttalar sig positivt om boken, och ber mig skynda på med uppföljaren. Hur skulle det kunna bli mer inspirerande?

 

Sociala medier är en del av den värld vi numera lever i, inget konstigt med det. Jag har en hemsida; jag finns på både Facebook och Twitter. Jag gör så gott jag förmår i dessa forum. Det är en del av hela bilden. Jag tror ingen författare längre kan sitta på sin kammare och värka fram berättelse, och sedan hoppas att ”texten skall tala för sig själv”. Inte om man vill få läsare, i alla fall.

 

Camilla Läckberg är en skicklig marknadsförare, ingen tvekan om det. Hon talar om sig själv som ett varumärke. Liza Marklund är ännu smartare. Hon säger att hon inte alls är något varumärke, vilket är ett lysande sätt at bygga just – ett varumärke… Hade hon slagit igenom i år 2011? Ingen aning.

 

Det som pågår därute är inte längre ett brus att tränga igenom, det är ett larm! Inte nödvändigtvis måste man skrika högre än alla andra, men man behöver nog finnas där; man behöver höras och synas. Som debutant är det än viktigare, och jag är inte alls säker på att jag gör allting rätt. Men jag gör mitt bästa för att visa vem jag är, och vad jag står för. Visst har jag en gräns mellan vad som är personligt och vad som är privat, men det har än så länge inte varit något problem.

 

Alla som vill och har frågor är välkomna att höra av sig direkt till mig.

 

Där har vi det!

Berätta – kommer det mer om din problemlösare Alex King som vi nu fått möta i Bländverk ?

Yes, uppföljaren är i princip färdigredigerad. Jag avsatte sommaren åt att skriva den, och jag är själv rätt nöjd över hur berättelsen tog sig ut. (Den är även ett lysande exempel på hur det går när man inte planerar allting i detalj: fortfarande sliter jag och förlaget med vilket av de båda sluten som är det bästa…)

 

Det är en delvis annorlunda historia, men med samma beståndsdelar som tidigare. Alex och Nina, och kommissarie Hellmark är tillbaka. Här får vi veta betydligt mer om Alex Kings bakgrund, var han kommer ifrån och hur han blev den man han är idag. Det handlar fortfarande om beteenden och hur man tolkar människor. Alex King tar sig för att manipulera en viss funktion i samhället, och resultatet blir faktiskt ganska tankeväckande…

 

Tusen tack för att vi fått prata med dig, och ett stort lycka till med efterföljaren!

Stort tack själva! Ha en fantastisk höst!