Dennis Lehane, hjärtligt välkommen till den ledande skandinaviska sajten för deckare! Många skandinaviska läsare upptäckte dig först då du kom ut med Rött regn men det är i själva verket din sjätte bok. Vad tycker du om det?

Jag skäms inte för Rött regn, så om det är den första av mina böcker som skandinavier upptäcker är det helt okej.

.

Betyder Rött regns succe att du kommer ta livet av min favoritkaraktär “Bubba”?

Nej, han finns med i min nionde bok, En mörk välsignelse.

.

Jag hittade en av dina böcker i stolsfickan framför mig på ett flygplan mellan Köpenhamn och Amman i juli 1999. Det var då jag först upptäckte Genare och Kenzie och jag har följt deras äventyr ända sedan dess. Kan du berätta lite om hur karaktärerna föddes?

Jag har alltid älskat böcker om privatdetektiver och sommaren när jag var tjugofem hade jag inga pengar för att gå ut och roa mig. Så jag bestämde mig för att skriva en bok om en privatdetektiv, och det var så Patrick och Angie kom till – fattigdom och jag behövde något att roa mig med.

.

Karaktärerna i alla dina böcker är väldigt levande och jag tycker ofta att de är viktigare för handlingen än “handlingen” själv. Många av våra läsare har egna författardrömmar, så kan du berätta lite om hur du skapar karaktärerna?

Jag bryr mig väldigt mycket om “handlingen” men inte så mycket om “intrigen”. Handlingen är resan; intrigen är fordonet; karaktärerna är människorna som kör fordonet och lär sig saker under resans gång. Och jag bryr mig väldigt mycket om resan och människorna, men inte så mycket om vilket fordon de använder för att komma dit. Så länge det fungerar är jag nöjd.

När jag skapar karaktärer börjar jag oftast med en skavank. Vanligtvis föreställer vi oss hjältemodiga karaktärer för annars skulle vi förmodligen inte skriva böcker. Så jag tar hjältemodet för givet och letar istället efter skavanker, eftersom det är vad som gör en karaktär intressant för mig. James Bond, till exempel, var den tråkigaste filmkaraktären i historien (jag läste aldrig böckerna) ända till Casino Royale med Daniel Craig, där de fokuserade på de mörkare och mindre attraktiva dragen som motiverar honom. Det är vad som intresserar mig – saker som människor helst inte vill medge om sig själva, och det är där jag hittar mina karaktärer.

.

Är du en sådan person som är väldigt organiserad med en whiteboard och massa post-it lappar överallt?

Inte alls. Jag vet inte ens hur en whiteboard ser ut. Jag hittar bara på saker, skriver ner dem, och hoppas att tjugo procent av det är användbart.

.

Min 85-åriga mamma säger ofta att en “dam” inte läser och tycker om deckare, och undrar om jag inte kunde läsa en trevlig bok som omväxling. Tycker du att det finns en generation som tycker att deckargenren är dålig litteratur, och endast menad för män?

Det är en teori som någon med högre lönenivå får svara på. Jag bara skriver. Jag låter andra besluta vad som är anständigt eller passande.

.

Det har gjorts fantastiska filmer av några av dina böcker, hur mycket av filmernas handling hade du inflytande över? Hade du något att säga till om gällande rollfördelningen?

Jag kontrollerar försäljningen av mina böcker till de som gör filmen. När det väl är gjort stiger jag åt sidan. Däremot är det svårt att övertyga mig tidigt i säljprocessen. Jag måste respektera dig som konstnär eller regissör innan jag låter dig få min bok, och jag ställer många frågor så jag är säker på att vi ser saker på samma sätt. På det sättet är jag väldigt besvärlig. Men när jag väl har bestämt mig för att sälja rättigheterna litar jag på dig och ger mitt fulla stöd, och du kan göra vad du tycker passar bäst. Än så länge har det resulterat i tre väldigt bra filmer, så jag tänker inte ändra på mig.

.

Vilka av dina böcker är du mest stolt över?

Rött regn, Ett land i gryningen och Gone, Baby, Gone.

.

Om någon av våra läsare inte har läst någon av dina böcker ännu, vilken rekommenderar du att de börjar med?

En drink fore kriget eller Rött regn.

.

Kan du berätta vad du jobbar med just nu?

Jag skrev precis färdigt ett filmmanus baserat på av en av mina egna noveller som heter ”Animal Rescue” och jag jobbar på ett manus för en HBO film med George Pelecanos som handlar om polisbrutalitet i Boston i mitten på 1990-talet. (HBO är en amerikansk TV kanal.)

.

Jag har hört att du var med om en olycka där du skadade armarna, det måste ha varit ett ovälkommet avbrott i ditt skrivande. Hur handskas man med något sådant?

Jag tog en paus på sex veckor. Det var inte så farligt och jag insåg att min fru har rätt – jag arbetar alldeles för mycket.

.

En sista fråga – har du några råd till de som drömmer om att skriva en deckare?

Försök inte att skriva en deckare, forsök bara att skriva en historia där brott begås. Det finns inga genvägar för att bli en bra författare, du behöver ett djup i historien, djupa karaktärer, djup insikt, och djup i språket. Det tar en hel del tid att lära sig hur man gör allt detta. Men om du lyckas med det oavsett vilken genre du väljer, så blir det förmodligen okej.

.

Vi på Deckarhuset och TheCrimeHouse tackar för intervjun och önskar dig lycka till i framtiden med förhoppningen att du kan undvika olyckor i fortsättningen.

Den här intervjun är översatt av Linda. Intervjun går även att läsa på engelska på TheCrimeHouse.com

Det är dags för Vägen till författare del 3! Den här gången är det ingen annan än min farbror, Micke Evhammar, som debuterade förra året med romanen Thick as a brick och som nu i höstas medverkade I antologin Skarpt läge som står för svaren till våra frågor.

.

Hej farbror Micke och välkommen till Deckarhuset!

Hur bar du dig åt för att få ett bokförlag ”på kroken”? Krävdes det många försök?

När det gäller förlag så tog det lång tid innan jag fick ”napp”. Under de senaste femton åren har jag skickat manus av olika slag till säkert ett tiotal förlag. Ibland har refuseringsbrevet varit mycket formellt, medan andra varit mer positiva och kommit med kommentarer och lektörsutlåtanden, vilket har varit mycket bra för mig. Till slut, 2007, tog sig i alla fall Ordfront hand om mig och vi har utvecklat ett kreativt samarbete. Det jag gjorde var helt enkelt att skicka manus med en mycket kort presentation av mig själv, i princip bara namn och adress.

.

…är Thick as a brick det första bokmanus du skrivit? Eller har du skrivit någon annan roman innan som inte har publicerats?

Thick as a brick kan man säga är en sammansmältning av tidigare manus, och den slutgiltiga versionen är säkert den femte eller sjätte.

Dessutom har jag haft, och har ett antal manus liggande. En del är helt övergivna medan andra lever och förmodligen blir något i framtiden.

.

…har du något konkret tips till andra blivande författare som kämpar med att hitta ett bokförlag?

Förmodligen är det bättre att ta personlig kontakt och visa upp en större bild av sig själv än vad jag gjorde. Men annars är det väl bara att vara tjurskallig och gneta på. Thick as a brick är ett engelst uttryck och betyder ungefär ”dum som en gås, envis, en som vägrar inse att tiderna förändrats, vilket är ett av teman i boken.

.

Hur lång tid tog det från den dagen du först satte dig ned och skrev första ordet på Thick as a brick – till dess att du fick boken i din hand?

Det är svårt att säga när jag började med TAAB. Jag har ju hela tiden arbetat, som byggsmed, har fyra barn, som nu äntligen är utflugna, så tid har varit något jag fått sno mig till, ofta med ungar, kompisar och grammofoner i en enda röra. Numer är det betydligt lugnare. Men den sista genomarbetningen gjorde jag under sommaren 2007, fick positivt besked från Ordfront samma höst och boken gavs ut våren 2009.

.

Funderade du någonsin över huruvida du skulle skriva under ett pennamn eller under ditt riktiga namn?

Jag har alltid tänkt mig att använda mitt eget namn. Hur det nu än är så finns det en viss revanschlusta i mitt skrivande, framför allt mot mina lärare under grundskolan. (Har ingen hel gymnasieutbildning, gick några ämnen på kom-vux under nittiotalet, samt några poäng litteraturvetenskap på universitetet.)

.

Thick as a brick är ju dessvärre ingen deckare 😉 …Finns det någon möjlighet att en sådan kommer någon gång i framtiden?

Min fru, Marie, och jag har planer på att skriva en deckare ihop, men när var hur är ännu en öppen fråga.

.

…skriver du förresten på något nytt just för tillfället?

Jag har en färdig bok klar, ”Med gud på vår sida” som kommer ut hösten 2011 och som utspelar sig i Afghanistan och Sverige idag. Frågan som ställs är vem är det egentligen som har gud, rätten, på sin sida? Och vilka är egentligen de verkliga terroristerna? Just nu skriver jag på en roman med arbetsnamnet ”Saigons fall” som utspelar sig i nuet, främst i huvudet på en man i övre medelåldern.

.

Tillsist, har du ett favoritställe att skriva på?

Skriver gör jag där jag kommer åt. Då jag skriver för hand först så kan det vara i bilen medan jag väntar, under en tågresa,men främst tycker jag om att skriva på vårt landställe i Roslagen och hemma i stan, på Metargatan.

.

Vi tackar ödmjukt för dina svar och vi på Deckarhuset önskar dig lycka till med ditt författarskap!

Hej Conny Svenning och välkommen till Deckarhuset!

Tackar!

.

Skulle du med egna ord, lite kort, kunna berätta vad Öga för tand handlar om?

Berättelsen kantas av sprängda hus och ond bråd död, men också av vänskap, kärlek och otrohet. Här torde ingen bli besviken. Läsare och recensenter är ännu så länge nöjda.

Detta är gott nog, men jag har också velat tillföra vissa mervärden i form av aktuella samhällsproblem och en diskussion om hur språket formar vår uppfattning om varandra och samhället. ”Det rör sig inte om något mindre än en modern mardröm!” skriver Jean Bolinder i sin recension av boken.

Boken börjar med att en lastbilschaufför stoppas och sövs ner av en vägpirat, som sedan använder lastbilen som redskap mot en affärsman i Malmös mondäna villaområde. Han begraver mannens två dyrbara sportbilar under fyra ton makadam och krossar hans fot.

Den här händelsen får inte sin förklaring förrän längre fram i boken.

Berättelsen fortsätter med ett attentat mot ett UC-kontor där regionchefen hängs ut genom fönstret i fötterna. Han förses med en banderoll på vilken står “Gäldstuga”.

Detta är upptakten till en serie sprängningar mot UC:s och Kronofogdens kontor, som skördar allt fler liv och blir allt våldsammare. Banker drabbas också. Attentaten åtföljs alltid av meddelandet ”gäldstuga” i någon form.

Det står allt mer klart att det är “nån jävel som fått nog. Som ser UC som ett slags fängelse för skuldsatta”, som Harry Vertén, en av bokens huvudpersoner, uttrycker det.

Men det är något som inte stämmer.

Läsaren sätts i visst tvivel om det verkligen kan vara så. Kostar inte sådana här massiva aktioner en förfärlig massa pengar och en minutiös logistik?

Allt får sin förklaring i berättelsens slutscener, som både är våldsamma och överraskande.

Gäldstuga och UC… Väldigt intressanta ingredienser för en deckare. Hur kom du på idén?

Det är mitt intresse för makrofrågor och ekonomismen som fenomen.

Carl Mikael Bellman tillbringade en del av sin sista tid på Gäldstuga, ett slags fängelse för skuldsatta, som inte avskaffades förrän mot slutet av 1800-talet. Boken ställer frågan om allt blivit så mycket bättre i modern tid?

Svenskarnas skuldsättning är enorm och ökar ständigt. År 2009 fick Kronofogden in över 1,2 miljoner förelägganden, en nästan 20-procentig ökning. Studier visar att skuldsatta och deras familjer har betydligt sämre folkhälsa än andra.

Dennis Kellys dagsaktuella drama ”Kärlek och pengar” fogar, allt sedan Arthur Millers ”En handelsresandes död”, in sig i raden av kritiker av ekonomismen, som alltmer tvingar oss att bedöma varandra i ekonomiska termer. Den manliga huvudpersonens väntan på hustruns död för att bli skuldfri känns både logisk och skrämmande mot denna fond.

Jag ser skuldsättning som ett växande samhällsproblem, samtidigt som samhälle och privata vinstintressen försvårar och t.o.m. tjänar pengar på svårt skuldsatta. Detta är det nya. Skuldsatta har blivit en industri, där UC enbart utgör en liten kugge, om än så viktig.

Inkassoföretaget omsätter bortåt 3,5 miljarder på skuldsatta. En skuld på 145 kr kan, med påslag från Inkassoföretag och Kronofogde växa till 1600 kr enligt en artikel i ”Arbetaren”.

.

Du är docent i sociologi, är det något du har kunnat dra nytta av när du skrev Öga för tand?

Definitivt! Jag har ju alla teorier med mig i bagaget, även om jag medvetet undviker att bli övertydlig. Jag ogillar själv didaktiska ansatser i den här typen av berättelser.

Jag har också lyckats smyga in mitt intresse för sociolingvistik och sambandet mellan språk och handling i min berättelse. Även här är det en balansgång för att inte fastna i oändliga akademiska utredningar.

.

Du har tidigare skrivit fackböcker, men det här är din skönlitterära debut. Hur anser du att skönlitterärt skrivande skiljer sig från fackboksskrivande?

Det finns både likheter och olikheter.

Spelöppning – likhet. Det gäller i båda fallen att hitta en inledning som fängslar. Det är de första sidorna som skall fånga in läsaren i båda fallen.

Tema – Likhet i viss mån. Det måste finnas ett bärande tema. I fackboksfallet bestäms detta av fackkunskapen, i romanfallet av en mängd tillfälliga faktorer. Någonting man läst eller kommit i kontakt med på andra sätt, MEN som man tror kan bära en historia. Ofta finns det flera konkurrerande idéer samtidigt. Dessutom finns det möjligheter i en deckare att bedriva det jag skulle vilja kalla ”paranteskritik”, infall man får under skrivandets gång om samtidsfenomen. Oerhört roligt för en fackboksförfattare, som annars är strikt bunden av sitt tema.

Romanskrivandets kontrapunkt – En olikhet. Begreppet kontrapunkt används inom den klassiska musiken för att beteckna självständiga stämmor i ett polyfont verk. Bach anses som mästaren framför andra i denna konst.

En fackbok är i princip sekventiellt uppbyggd, men för mig som kommer från fackbokssidan ter sig romanskrivandet lika komplext som ett polyfoniskt verk med självständiga stämmor. Stämmorna i det här fallet är de enskilda personerna. Alla har sina självständiga roller att spela. Ibland spelas de i förgrunden, ibland i bakgrunden, bortom berättarens åsyn. Hur det än förhåller sig måste de samverka och mötas i vissa punkter i berättelsen. Detta har både varit utmanande och intressant för mig som fackboksförfattare.

.

Har du fått blodad tand? Blir det fler deckare?

Absolut! jag har planer på en deckarfortsättning, med utgångspunkt i Öga för tand.

.

Om du är tvungen att välja, vad vill du helst att en läsare ska säga när denne har läst ut din bok: Oj, vilken bra historia! Eller Oj, vilka bra karaktärer!

Helst både / och naturligtvis, men måste jag välja är en bra historia själva grunden i en bok.

.

Läser du själv mycket?

Så mycket jag får tid med. Måste hålla mig a jour eftersom jag sitter med i styrelsen för Författarcentrum Syd.

.

… Har du några deckarfavoriter?

Jag tycket fortfarande att Agatha Christie är suverän. Av modernare författare tycker jag om Willy Josefssons sätt att förankra sina berättelser i en konkret verklighet.

.

Tillsist, skriver du på något just nu? Och i så fall skulle du kunna berätta lite om det?

En fackbok om källkritik i Internetsamhället, ”Sant, Falskt, Sannolikt”, som har kommit en bit på väg.

Hastigheten och informationsmängderna har ökat kraftigt i och med Internet, samtidigt som utrymmet för eftertänksamhet har minskat. Genom Internet har vi fått tillgång till enorma informationsmängder, men får samtidigt tillgång till dess enorma mängd desinformation.

Hur skall man kunna avgöra vad som är sant och vad som är falskt?

Boken ger vägledning och verktyg, till hjälp i en sådan bedömning.

Ulla Bolinder, välkommen till Deckarhuset!

Tack! Det är jätteroligt att vara här och få tillfälle att berätta lite om mina böcker.

.

Hur har vägen till författarskapet sett ut för dig?

Det började med att jag och min bästa vän satt och fördjupade oss i minnen från vår ungdom. Vi var tonåringar på 60-talet och upplevde mycket roligt ihop. Medan vi pratade kände jag att jag ville dokumentera både den tiden, som var väldigt speciell, och våra upplevelser, som till största delen tilldrog sig bland raggarna på Svartbäcksgatan i Uppsala. Jag hade länge haft lust att skriva, men det var inte förrän då jag beslöt mig för att försöka skriva en bok. Som komplement till våra minnen, som jag delvis spelade in på band, gick jag igenom en hel årgång av Upsala Nya Tidning och plockade ut allt som jag kände igen och ville använda mig av som tidsmarkörer. När jag senare skrev, satt jag ofta och lyssnade på 60-talsmusik samtidigt, vilket också väckte många känslor och minnen till liv. Det var som att göra en resa tjugo år tillbaka i tiden.

Medan ”Hoppa in då!”, som boken fick heta, refuserades av förlagen, skrev jag en bok till, och det var den som blev min debutroman. Innan jag visste att den hade blivit antagen satsade jag hela mitt sparkapital, som var ungefär 30 000 kronor, för att få ”Hoppa in då!” utgiven. Jag satsade – och förlorade alltihop, utan att ha fått boken tryckt, eftersom förlaget gick i konkurs. Som tur var ville förlaget som gav ut min andra bok ge ut den första också, plus de två efterföljande delarna.

.

Vad avgjorde språnget från det s.k. vanliga arbetslivet till författare?

Det språnget har jag egentligen aldrig tagit. Jag har alltid yrkesarbetat, mest på halvtid, samtidigt som jag har skrivit. Men det känns som att författandet är mitt verkliga yrke, fast jag fortfarande gör annat för att försörja mig.

.

Din första bok, Övergreppet, är mycket verkligt skriven, är det oförskämt att fråga om delar är självupplevda?

Nej, det är inte alls oförskämt att fråga. Och du har alldeles rätt – ”Övergreppet”, som handlar om en våldtäkt, bygger på egna upplevelser, även om det som hände mig inte gick till exakt som i boken. Jag var 25 år, och känslorna jag hade då, beträffande mitt eget värde och annat, är naturligtvis inte alls desamma idag, men jag tror att jag mindes dem som de var när jag skrev boken, vilket ju också var långt senare.

.

Du har en speciell skrivteknik – vill du berätta lite om den?

Min teknik, ja… Alla mina böcker är skrivna i jag-form. Det finns alltså ingen allvetande berättare som driver handlingen framåt, utan det sker genom olika personers monologer och dialoger och genom dokument av olika slag. Jag kan inte förklara varför jag föredrar att skriva på det sättet, men jag har en stark känsla av att jag inte vill ta plats själv i böckerna i form av den där berättaren som kan och vet allting… Jag hittade ett stycke i en artikel som BoLennart Anbäcken skrev om mig redan innan jag hade påbörjat Weber-serien och som jag tycker beskriver det på ett bra sätt:

”Som journalist kan jag alltid identifiera en för mig personligen obekant journalist som är i tjänst, en yrkeskollega. En journalist iakttar, lyssnar och ser, men har ingen aktiv roll. Hon eller han deltar inte, påverkar inte, utan är utsänd för att bevaka, lyssna och iaktta och därefter rapportera om detta (= reporter). Jag kommer att tänka på detta då jag möter författaren Ulla Bolinder.”

En del tycker att det är jobbigt att läsa mina böcker på grund av de inte är traditionellt skrivna. Det kanske beror på att man måste sätta ihop de olika delarna själv (som en IKEA-möbel ungefär, som en recensent skrev), och det kan kanske kännas besvärligt. Men för mig är personernas utsagor viktigare än själva handlingen. Det finns ingen komplicerad intrig och inga actioninslag eller andra spänningsskapande effekter i mina böcker. Min förhoppning är att läsaren ska uppleva en sorts spänning i mötet med människorna och deras olika sätt att uttrycka sig och reagera på den situation de befinner sig i.

.

Kan du berätta lite för oss om ditt senaste projekt?

Det är en kriminalserie som består av sex delar. Fyra är utgivna, och de två återstående är färdigskrivna och kommer nästa år. Varje del har ett bestämt grundtema, som jag varierar, och som titeln ganska tydligt syftar på också. Det hela går ut på att kriminalreportern David Weber fördjupar sig i fem brottsfall, som han kommer i kontakt med genom sitt arbete. Han gör egna, privata intervjuer med personer som har anknytning till det aktuella fallet och tar också del av polisens förundersökning och andra dokument som har betydelse i sammanhanget. Monologer, dialoger och dokument, alltså.

.

När denna bokserie är färdig, vad kommer vi då att få uppleva från din penna?

Jag har inte bestämt det än, men jag har material som väntar. Det ska bli skönt att inte vara bunden av en serie, som ju bör vara någorlunda enhetlig och inte tillåter att man gör några större förändringar. Men någon berättelse i tredje person kommer det inte att bli i fortsättningen heller, det vet jag säkert.

.

Berätta lite om din huvudkaraktär Weber.

Mer än det han själv berättar i efterskriften i varje bok vill jag inte avslöja än. Den sjätte och sista delen handlar om honom själv och hans liv och ger också en bakgrund till de första fem delarna.

.

När du började skriva, var huvudsyftet att belysa vissa samhällsproblem eller att skriva underhållning?

I början skrev jag om det som låg mig närmast med syftet att dela med mig av mina egna erfarenheter. Nu känner jag mig snarare som ett språkrör för andra, även om det för det mesta är påhittade personer det rör sig om. Syftet nu är helt enkelt att beskriva verkligheten så realistiskt och trovärdigt som möjligt. Att skriva samhällskritiskt är ingenting som jag medvetet har gått in för, men det har blivit så därför att jag låter människor berätta om sina livsförhållanden, och alla lever ju i det här samhället och blir påverkade av det på olika sätt. Om jag hade valt att skriva underhållning hade jag kanske varit rik vid det här laget, men det är ändå inte det jag vill, så egentligen har jag inget val. Trots att en ledamot av Svenska deckarakademin lär ha sagt om mig att jag skriver bättre än Stieg Larsson – tänka sig! – så får jag nog finna mig i att fortsätta att vara fattig och okänd.

.

Till sist – vill du berätta lite om vad du jobbar med just nu?

Just nu tar jag en paus från skrivandet, eftersom jag arbetar heltid som arkivassistent på Uppsala universitet och inte får så mycket tid över. Dessutom känner jag att jag vill invänta utgivningen av de två sista delarna i Weber-serien innan jag börjar med något nytt.

.

Vi tackar dig för att du vill dela med dig till oss, dina läsare, av dina tankar och funderingar!

Du har ju gett ut ett flertal kriminalromaner men är från början journalist. Arbetar du som det nu, gör du något annat, eller skriver du bara böcker?

Jag frilansar regelbundet sedan många år – främst som medicinjournalist. Men huvuddelen av tiden (uppskattningsvis två tredjedelar) går åt till författarskapet. Jag är mycket ute i skolorna och pratar om mina barndeckare som är uppskattade – och dessutom är jag kursledare vid Skrivar-Akademin här i Göteborg. Frilansjobbet ger mig en nödvändig kontakt med ”vanliga människor”, och det behöver man när man ägnar så mycket ensamtid framför datorn som jag gör.

.

Hur kommer det sig att det är 10 års uppehåll mellan de första kriminalromanerna om Kent Mortland (som skrevs mellan 1996 och 2000) och den femte Gul Ondska som släpptes nu i höst?

När jag skrev ”Svart Hämnd” 2000 var det i övertygelsen att det var sista boken med Mortland. Som författare ledsnar man gärna på en karaktär som man lever så nära med under så lång tid som jag hade gjort då. Dessutom ville jag hitta på annat sätt att skriva deckare på. Jag tror det ligger i skapandets natur att tänja gränser och söka nya vägar – det var vad jag gjorde. ”Fallet Ewenius” blev en motreaktion mot Mortland. Huvudpersonen här är en manipulativ och kaxig ung man som man inte automatiskt tar till sitt hjärta (till skillnad från Mortland) – jag ville testa hur det kändes att (i jag-form och lite halvhårdkokt) ha en sådan huvudkaraktär. I ”Man med kapuschong” har jag en kommissarie i huvudrollen – egentligen enda deckaren som jag skrivit med en polis som hjälte: också på försök. Sedan uppvaktades jag av bokförlaget Semic om att skriva en serie deckare med en läkare i huvudrollen: det blev tre böcker som kallas Diagnos-deckarna och som sålts via jultidningarna eftersom Semic har dem som sin främsta försäljningskanal. Genom åren har läsare hört av sig om Mortland, och jag kunde inte motstå att skriva en femte bok i år. Den tangerar delvis min egen jakt på min okände biologiska far.

.

Du skriver ju också deckare för barn (Böckerna om Jill och Jonatan). Varför började du med det? och vad är roligast? Att skriva för vuxna eller barn?

Barndeckarna (sju stycken) är mitt sätt att betala tillbaka för min egen barndom då jag älskade spännande böcker som Fem-böckerna, t ex. Jag ser det som ”pay back-time”. Det är lika roligt att skriva för barn som för vuxna: varje bok blir en ny utmaning. Vad som är svårast? Jag brukar svara att det är lika svårt att skriva deckare för barn som för vuxna – egalt vad andra författare hävdar. Det är svårare på olika sätt. Barn är (ofta) mer klartänkta än vuxna och det kräver att man är tydligare i dialog och intrig, på ett mer begränsat utrymme, det är därför inte sällan svårare att ”få ihop” historien. För vuxna kan man snirkla till det. Jag – som i grunden är journalist – har övat upp att skriva enkelt, också för vuxna, och behöver inte jobba så hårt med det stilistiska.

.

Kan du berätta för våra utländska läsare på TheCrimeHouse vilka länder du ges ut i?

Några av mina deckare finns på tyska (”Das Geheime Manuskript” resp ”Verrat!” ihop med Åke Edwardson) och på danska (”Röd död”). Jag har skrivit en rad barnböcker som utgivits på finska, norska och danska.

.

Har du några förebilder inom kriminallitteraturen och i så fall vilka?

En förebild är en numera bortgången engelsk kriminalförfattare som hette Francis Clifford. Hans ”Gatloppet” läser jag med jämna mellanrum för att försöka fånga upp den ”ton” han har. En annan är Robert Harris som skriver historiska deckare som jag älskar. Bland svenska författare gillar jag Sven Westerberg och Camilla Läckberg, kanske för att jag känner dem väl. Westerberg är sorgligt underskattad!

.

Hur ser det ut när/där du skriver? Sitter du hemma? på ett kontor? är du disciplinerad/odisciplinerad, har du några skrivarritualer med mera.

Jag jobbar hemifrån i ett mindre arbetsrum i lägenheten i centrala Göteborg och försöker vika ett par timmar på förmiddagen varje dag – då hjärnan är hyfsat utvilad – för nyskrivande. Eftermiddagarna ägnar jag åt att redigera – eller till research. Jag sitter i en bekväm fåtölj med fötterna på en liten pall och har tangentbordet löst i knät. Datorn (bärbar) har jag på ett lågt bord till höger om mig. Det ser lite ut som om jag är hos tandläkaren, om du förstår. Min fru tycker att jag förstör ryggen när jag sitter så. Hon har rätt, förstås, men jag har suttit så här i tjugotalet år och det är en vana som inte går ur. Och utan en stor kopp latte känner jag mig naken. Ja, jag är mycket disciplinerad: jag brukar (halvt på skämt) säga att jag ju har tyska gener. Det händer att jag drar iväg solo nån vecka till nåt utland och sitter på hotellrummet och knackar – oftast för att komma igång ordentligt med en ny bok. Kanarieöarna och Almunecar (på Costa del Sol i södra Spanien) är ställen du hittar mig på då.

.

Hur gör du din research?

Det är viktigt för trovärdigheten att det är korrekt det du skriver. Jag brukar säga att läsaren ger dig två chanser: hittar han ett tredje fel slänger han boken ifrån sig och tar en annan. Därför försöker jag vara noga med sådant som måste bli rätt. Jag hade en sjuksköterska som kollade det medicinska i Diagnos-deckarna, jag har poliser och rättsläkare som jag ringer när jag behöver, osv. Dock är jag inte så tydlig vad gäller den geografiska miljön. Jag brukar egentligen bara ange den, inte vara alltför detaljerad som vissa kollegor. Det finns alltid en risk för att man briljerar med onödig kunskap – det är trots allt en deckare man skriver och där är intrigen viktigare än nåt annat.

.

Om man fördelar dessa arbetsuppgifter i procent hur ser det ut för dig då?

Research, aktivt skrivande, inaktivt skrivande (skrivtorka), marknadsföring (intervjuer och liknande), föreläsningaroch dylikt samt administration. Har jag glömt något?

Inaktivt skrivande (25 procent), aktivt skrivande (50 procent), föreläsningar/skolbesök/signeringar/research (15 procent), övrigt som inkluderar intervjuer, telefonsamtal från läsare, etc (10 procent).

.

Hur brukar idén till en av dina romaner födas? Hur föddes idén till Gul Ondska?

Idéerna samlar jag systematiskt på mig via TV, filmer, bokläsande, etc. I ”Gul ondska” ville jag att Mortland skulle återvända till Tyskland – samtidigt som det hände otäcka mord i Göteborg. En lös tråd blev att skicka honom till nåt gammalt naziarkiv – det finns många sådana, vet jag. Sedan flätade jag ihop det hela med jakten på min biologiska far. Jag har f ö i dagarna hittat uppgifter om honom i ett militärarkiv i Bratislava (Slovakien). Spännande!

.

Man brukar höra att det endast är ett fåtal kriminalförfattare som tjänar riktigt bra med pengar i Sverige. Hur hård är konkurrensen enligt dig själv?

Stenhård. Författare på de stora förlagen har alla oddsen på sin sida. Bonniers och Norstedts – exempelvis – har duktiga redigerare som jobbar med författarna för att produkten ska bli bättre än det först inskickade manuset, de har bokklubbar, marknadsföringsfolk, etc. De ser till att deras författare syns. På mindre förlag – majoriteten av förlag i landet hör ju hit – är det svårare att ”nå ut”, även om det går, förstås. Jag har massor av duktiga kollegor som jobbar med allt annat än sitt författarskap – för att de ekonomiska villkoren är så dåliga. Tyvärr finns det en slentrian i mediabevakningen som riktar allt ljust mot ett fåtal kollegor som ”takes it all”.

.

Kan du tipsa om någon bra kriminalerie på TV och/eller en bra kriminalfilm?

Det får bli en dansk och en engelsk: ”Mordkommissionen” resp ”Kommissarie Frost”.

.

Vad läser du just nu

”The Runner” (historisk deckare från andra världskriget av Christopher Reich), samt ”Fallet avslutat” av Michael Connelly.

Mer information om både Peter och hans böcker  hittar du på www.petergissy.se.

.

Med det tackar hela Deckarhuset Peter Gissy för att han har tagit sig tid att svara på våra frågor!

First of all, I must ask you to tell us a little about yourself since you are unknown to most of the Swedish people.

Hello! I was born in Tehran in 1970 in an Armenian family, and left Iran for France shortly after the revolution with my mother.

Then I stayed about 15 years without going back because those were times of terror. But when I was about 24-25 I started working as a journalist by going regularly to Iran. I was very surprised by the country I discovered then, very different from the fanatical country described by the media. I tried to show the real country in my papers, and now, as a writer, I try to do the same in my novels although I write fiction.

.

I have never heard of any other female crime writers from Iran, are you the first?

Actually I have never heard of any crime-writer, male or female, writing about Iranian society! Most Iranians in exile write either short stories (a Persian tradition since the great writer Sadegh Hedayat) or very autobiographical books (at least in France).

In Iran, there are many female writers. But I haven’t heard of any female crime writers. Anyway, the novels produced in Iran are often censored. Crime novels always treat of themes like good or evil, which, even if they don’t want to, have a strong political meaning. So it would be very difficult for an Iranian writer to produce a crime novel which is not either very ideological or completely censored!

.

What inspired you to take this project on?

Killing an ayatollah seemed a good way to show everything that goes wrong in Iran! Also, it is a way for me, who lives in France, to be there in Iran. When I write my novels I have the feeling I am actually in Tehran, drinking tea with my characters.

.

The very fascinating descriptions of Iran today, and also historically, are they pure fantasy or do they actually reflect the country as is/was?

The story in of course pure fiction but I tried to reflect very truly the reality of Iranian society and politics. As an exiled Iranian though my relationship to the county is full of fantasy. During at least 15 years I’ve lived far from it and with very deformed memories.

So when I started to write my book I tried to be very careful to show the real Iran and also to avoid showing only the point of view of the exiled Occidentalized Iranians. That’s why I created Leila’s character, the Islamic feminist, who is culturally very far from me and that I couldn’t have described so well, from the inside, if my novel wasn’t a fiction.

.

Has your novel been published in Iran, and if so, how was it received?

No it couldn’t be because of the censorship!

.

You have some interesting caracters in the story, for ex the feminist candidate for Presidency, do you have a role model for this woman?

Leila has a few models, but the main one is a woman called Azam Taleghani, daughter of an important ayatollah (like Leila), close to the Marxists (like Leila), who tried to run for presidency many times. But she is a fictional character with her own regrets and fantasies. In fact, she represents the idealists who are slowly defeated by the cynics, in Iran… but also in our societies.

Leila is the novel’s main character.

.

The book has increased my knowledge and also my curiosity of the country of Iran, was this what you hoped for, or did you write to “entertain” as most of the crime writers of today do?

Absolutely! But I hope it also entertained you!

I also tried to reflect the warmth and the closeness there is between Iranian people in everyday life. Even more because it is a dictatorship! I also hoped you sensed this warmth and closeness through my characters and their relationships with each other.

.

What kind of work do you do at the moment, anything you could tell us about your next book, for example?

Who killed ayatollah Kanuni? is the first novel of a series of at least three novels. I’ve almost finished writing the second volume of this serial. Narek’s character will come back to Iran four years after his first adventure and will go to Isfahan where a serial killer murders woman singers.

Although Narek comes back in this volume, the main character will once again be a woman…

And this novel, even more than the first one, tells us about the woman condition in Iran, where, among other things, women are not allowed to sing!

.

Thank you for taking the time to let us begin to get to know you and also Iran a little bit!

Thank you to you for your questions! Have a nice time!