Bokmässan ett måste för alla bokälskare!

I år var jag på bokmässan två dagar av fyra. Fredagen i min ordinarie tjänst (kultursekreterare Hallsbergs kommun) och lördag i privat/deckarhuset. För er som aldrig har varit på mässan så är torsdag och halva fredag till för branschfolk. Det vill säga framförallt bibliotekarier, lärare, kulturarbetare och mediafolk. Då är det fortfarande rimligt mycket folk även om det är trångt. Så här såg det ut i fredags förmiddag.

Vad går det ut på?

Vi börjar med utställarna. Det är så klart mängder av förlag och bokhandlare. De stora förlagen tar dit alla stora namn som släpper böcker på hösten. Det är också gratis föreläsningar non-stop med författare, journalister, mediafolk osv och en del stora internationella personligheter. Sen finns det även seminarier men det räcker gott och väl med gratisföreläsningarna. Det är också roligt att upptäcka de lite mindre nischade förlagen som kanske specialiserar sig på hbt-litteratur, asiatisk litteratur, litteratur med genustänk osv.

Mässan har alltid ett eller två teman och i år var det nordiska länder samt Irland. Sen finns det en ”barn” avdelning fylld med barnböcker och leksaker. Det finns även en serieavdelning och en avdelning för olika författarsällskap. På övervåning finns en stor avdelning med trädgårds och kokböcker och föreläsningar och kockstunder. Sveriges radio brukar vara på plats och man kunde vara publik både till Spanarna och Babel. Utöver det så ställer kommuner, olika organisationer, tidskrifter, unversitet, skolor, kulturhus ut och då har jag ändå inte nämnt hälften.

Branschfolket scoutar efter föreläsare, böcker att köpa in till bibliotek och skolor och så fungerar det som en gigantiskt branschträff för kulturmänniskor. På fredag em. släpps allmänheten på och då blir det trångt, riktigt trångt. Kändisfaktorn är extremt hög och inom 10 minuter har du antagligen stött på minst 2 författare eller tv-personligheter.

Tävling direkt från mässan

Den första författaren jag stötte på var Ramona Fransson. Hon skänkte sin senaste bok ”Hämnare från Tjörn” till en tävling på vår facebook-sida. Vinnaren fick boken skickad till sig direkt från mässan! Posten har nämligen några montrar där man kan skicka böcker direkt till vänner och bekanta. Mycket smidigt.

Perfekt gåva att ge bort!

I en monter hittade jag en bok om platser i Wallanders värld. Boken var både svenska, engelska och tyska och är därför perfekt att skänka till någon släkting eller vän som bor utomlands och älskar Wallander. Förlaget skänkte en bok och den kommer vi troligtvis använda i en tävling på TheCrimeHouse.com

Fikastund med Åsa Schwarz

På lördagen mötte jag upp med thrillerförfattaren Åsa Schwarz (Nefilimserien). Vi samtalade bland annat om deckargenrer och vad som egentligen är skillnaden mellan deckare och kriminalromaner? Om hur mycket inflytande författare har över marknadsföringen av sina böcker, nya sätt att publicera böcker på och hur det är att skriva samtidigt som man har små barn.

Åsa berättade lite om uppståndelsen kring hennes karaktär Nova Barakel och hur en del blev arga när de upptäckte att hon inte var ”verklig” samt att det då och då dyker upp ”gubbar” på Novas facebook-sida som försöker flirta med henne. urk…

Åsa verkar ha en duktig agent vilket nog är A och O i en tuff bransch. Hon berättade att hon är såld till en rad olika länder vilket är roligt. Just nu arbetar hon på en ny fristående bok som bäst beskrivs som psykologisk thriller där Chic-lit möter Stephen King. Hon berättade lite om handlingen och det verkar lovande! Mer avslöjar jag inte…

Åsa gillar Johan Theorin, John Ajvide Lindqvist och Stephen King och rekommenderar alla att läsa boken Parfymen av Patrick Süskind (finns även som film).

Legendar på plats!

Av en slump och ren tur så gick jag förbi när Maj Sjöwall intervjuades på en scen. Hon brukar vara väldigt sparsam med intervjuer och framträdandet så det kändes extra stort. Jag spelade in litegrann med telefonen men det var alldeles för högljutt runtomkring för att bli bra. Hon berättade att hennes favorit-Beck var Carl-Gustaf Lindstedt och favoritfilm ”Mannen på taket” med just Lindstedt. De senare Beck-filmerna hade hon inte så mycket att säga om, de ligger ganska långt bort från originalböckerna. Slutligen så sa hon att det var tråkigt att Per Wahlöö inte fick uppleva deras framgång och popularitet. Symboliskt nog? stod det en tom stol på scenen medan de samtalade…

Det var inte så länge sedan jag läste Skuggsida av Belinda Bauer och tack och lov kom Ni älskar dem inte rätt så snabbt. Det är aldrig skoj att vänta flera år på en fortsättning i en serie som man tycker är spännande. Bauers böcker är en rätt så ny bekantskap för mig men det har varit en överraskning hurpass spännande de är.

Handlingen

Boken tar vid lite mer än ett år efter där Skuggsida slutar. Så om du inte läst Skuggsida så varnar jag för lite spoilers som kan dyka upp.

Lugnet i den lilla byn Shipcott har åter igen rubbats då en trettonårig flicka försvinner utan ett spår från bilen där hon väntar på sin far som är ute med sitt jaktlag. På platsen finns en lapp: ”Ni älskar henne inte.” Handfallna börjar polisen söka efter den försvunna flickan men de har absolut ingen aning vad som skett. Ingen lösensumma begärs: flickan är bara borta. Sen försvinner ytterligare ett barn, en nioårig pojke och polisen börjar frukta det värsta.

Polisen Jonas Holly har på något sätt tagit sig tillbaka till vardagen efter den tragedi som drabbade honom och nästan kostade honom hans liv. Han kastas nu in i utredningen trots sitt bräckliga tillstånd och svär på att finna barnen oskadda. Men hur mår han egentligen? Och är det verkligen en bra idé att han faktiskt fortsätter att jobba som polis. Vad hände egentligen den där dagen för mer än ett år sedan? En såg något och han är övertygad om att Jonas inte kan beskydda byn. Det är snarare tvärtom.

Mina egna tankar

Jag ska försöka undvika att referera till Skuggsida för mycket eftersom jag inte vill förstöra läsupplevelsen för er. Men jag måste snudda vid den eftersom vad skedde i den boken spelar en stor roll för handlingen i Ni älskar dem inte.

Handlingen är spännande och man läser det med en långsamt stigande spänning. Det jag har märkt av Bauer stil är att den är långsamt krypande och man läser med en ganska diffus obehagskänsla i magen. Det är väldigt svårt att peka ut exakt vad den krypande känslan kommer ifrån. Ja, det är ju obehagligt att läsa om hur barn försvinner och det är obehagligt eftersom man inte vet vad som hänt men den där krypande känslan kommer utöver själva handlingen. Man får känslan att det hänger ett sorts domedagsmoln över Shipcott. Det är som en förbannelse ligger över hedarna där seriemördaren Arnold Avery begravde sina unga offer.

Boken är spännande rakt igenom, från första till sista sidan och jag vill inte riktigt att den ska ta slut. Nu måste jag ju vänta tills nästa kommer ut. Jag är övertygad om att det kommer en ny bok i serien även om man givetvis inte kan vara säker. Men det känns som om det finns mer i Shipcott att hämta….

Det är nästan det skojigaste jag vet, att lyssna på alla korsförhören! Det är också ett kalasbra tillfälle att få byta några ord med sina favoriter. De flesta dröjer sig gärna kvar efter ”sitt” förhör och pratar gärna med sina läsare.

Årets korsförhör äger rum på lördag den 29 september, och här är schemat:

10.00 – 10.15 Hans-Olov Öberg och Anders de la Motte

10.15 – 10.30 Ann Rosman och Sofie Sarenbrant

10.30 – 10.45 Olle Lönnaeus och Tomas Eriksson

10.45 – 11.00 Kåre Halldén och Björn Jakobsson

11.00 – 11.15 Tove Alsterdal och Jonas Moström

11.15  – 11.30 Claudia Piñeiro och Peter James

11.30 – 11.45 Kristina Appelqvist och Carin Gerhardsen  
                   
11.45 – 12.00 Elsie Petrén och Anna Jansson

Jag har aldrig läst en bok i serien om Kommissarie Montalbano förut. Det närmaste jag har kommit är att jag sett att det finns en serie som heter så i tv tablån. Jag tror jag inte ens har läst en italiensk deckare förut.

Just den här delen, Utflykten till Tindari, gavs ut 2000 så den har några år på nacken. Inte för att det spelar så stor roll när det handlar om läsupplevelsen men den fick mig att haja till någon gång eftersom, jag dumt nog, antog att den var från häromåret.

Handlingen

En död man hittas utanför porten till sin bostad samtidigt som ett äldre par har försvunnit spårlöst i sammanband med en bussutflykt. Men finns det något som binder ihop fallen? Har dem sicilianska maffian något med detta att göra? Snart visar det sig att det försvunna paret bodde i samma trappuppgång som den döde mannen. Men kan de verkligen vara skyldiga? Eller ligger det något värre bakom?

Kommissarie Montalbano, tillsammans med sina kollegor, börjar nysta i fallet.

Mina egna tankar

Oj, vart ska jag starta? Den här boken gjorde mig lite kluven, å ena sidan så gillar jag det excentriska men det var lite av en ”kulturkrock” för mig. Jag är van vid den engelska, lite sävliga stilen vilket är den totala motsatsen till den italienska eftersom den är eldig och lite vild. Allt är väldigt ”mycket”: personerna, miljöerna och maten. Maten är verkligen central. Det handlar inte om några enkla luncher bestående av en lätt sallad om man säger så.

Själva handlingen är, för mig, lite svår att hänga med i. Inte för att den är dåligt skriven utan snarare för att jag inte är van vid stilen. Men trots det så förstår jag varför böckerna om Montalbano är populära. Det finns en sort svart humor och ändå en värme där. Vi får följa den lite udda kommissarien och hans tankar genom ett fall som inte är helt enkelt. Jag kunde absolut inte lista ut vad som skulle hända eller vad som hade hänt. Vilket i och för sig är uppfriskande.

Och boken har ju det snyggaste omslaget jag sett på senaste tiden!

Detta måste självklart uppmärksammas

Jag och Sara är överens om att Christie inte bara haft stor betydelse för deckargenren i stort, men också för vårt personliga intresse för mord och mysterier.

Våra rekommendationer

Bland Saras Christie-favoriter kan följande nämnas: Mordet på Orientexpressen, Döden på Nilen, Fem små grisar, Mord på ljusa dagen och Ett mord annonseras,

Själv gillar  jag självklart klasiskerna Tio små negerpojkar, Döden på Nilen, Dolken från Tunis och Mordet på Orientexpressen, men måste även slå ett slag för mindre omtalade titlar som Hickory Dickory Dock, Död mans fåfänga och Tragedi i tre akter.

Om ni inte redan har läst dessa, gör det!

Jag missade årets bokhändelse

Världens längsta bokbord gick av stapeln den 19 augusti, men jag hade tyvärr inte möjlighet att delta i år. Detta är annars det bästa tillfället för mig att springa runt med min checklista och leta efter de böcker som saknas i min Christiesamling (här är mitt inlägg från förra året). Jag skulle delvis kunna lösa problemet med saknade böcker genom att lägga vantarna på den här fantastiska boken som innehåller samtliga berättelser om miss Marple. Det är inga förstautgåvor eller den härliga delfinserien (som annars är min favorit), men visst blir man sugen?

Om någon känner sig manad så fyller jag år om ca 2 veckor… 🙂

Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN har Giles Blunt gett ut en ny bok i serien om de kanadensiska poliserna John Cardinal och Lise Delorme. Jag har väntat sedan När du läser detta och var lite rädd att det inte skulle bli några fler med tanke på vad som hände i den. Jag vill inte förstöra läsupplevelsen för er som inte har läst böckerna om Cardinal så jag förvarnar er nu om att min text innehåller lite spoilers för vad som har hänt i tidigare böcker.

Det var ett kärt återseende at börja läsa Fader Död, nästan som när man träffar goda vänner som man inte sett på ett tag. Även om omständigheterna kanske är lite mer än något bisarra.

Handlingen

Ett år har gått sedan John Cardinals fru Catherine gick bort och hans liv ser numera ganska annorlunda ut. Huset hand delade med Catherine är sålt och han bor ensam i en liten lägenhet. Han jobbar med gamla ”cold case” fall och umgås mycket med Lise, hans kollega. Men så avbryts lugnet då dubbelmordet av ett ryskt par ute i en öde stuga skakar det lilla samhället. I Algoquin Bay pågår den årliga pälsauktionen så staden är full av besökare. En person har bevittnat mordet och hon är nu jagad.

Förutom morden så rör sig en liten sammansvetsad grupp i skogen runt Algoquin Bay. En grupp som leds av en man som ser sig som gruppens ”pappa”, en man som har ganska storartade planer om hur han ska förändra hela världen. Men finns det något sammanband mellan gruppen och morden? Och isådanafall vad?

Mina egna åsikter

Jag blev absolut inte besviken när jag läste Fader Död och nu håller jag tummarna för att det kommer fler i serien och jag inte behöver vänta 4 år på nästa del. Den är spännande och den håller ett bra tempo rakt igenom. Själva intrigen är inte heller för komplicerad eller för lätt att förutse så den håller hjärnan igång.

Dynamiken och samspelet mellan Lise och Cardinal är något av det jag gillar bäst i den här serien. De har vassa dialoger som inte känns för krystade och den är inte heller full av one-liners (vilket blir tröttsamt ganska så snabbt). Jag är också förtjust i den lite sävliga stilen. Jag vet inte den är typisk kanadensisk, eller vad det är men den skiljer sig väldigt från till exempel amerikanska thrillers.

Det enda som ger mig lite huvudbry, och jag vet att detta är väldigt ytligt, men vem designade omslaget? Ska inte ytan knyta an till själva boken? Jag tycker färgsättningen är jättesnygg men bilden ovan på paret får mig snarare att tro att det handlar om en erotisk historia. Men det är det ju absolut inte. Eller ja, lite relevans har det men varför inte pälsmössor eller ett öde hus i skogen? Men, som sagt, det är ju petitesser och det har ju egentligen inget med boken som sådan att göra. Vad tycker ni? Har omslaget betydelse?