Kristina Ohlsson

Är en författare som verkligen vågar experimentera med sitt skrivande vilket är väldigt tacksamt när man är lite trött på deckarserier som är formade på samma sätt bok efter bok. Jag gillade hennes serie om Fredrika Bergman och Alex Recht. Fem böcker blev det. Askungar, Tusenskönor, Änglavakter, Paradisoffer och Davidsstjärnor. Vi har recenserat alla – skriv in bokens namn i sökrutan. Redan i den serien experimenterade hon en del med form och stil. Kristina är statsvetare med ett gediget CV (Vad sägs om Counter Terrorism officer på OSSE)  men arbetar nu på heltid som författare.

Martin Benner

Är vår antihjälte. Motvilligt måste jag erkänna att jag, trots att han är en kliché och trots att han är mycket av ett svin inte kan låta bli att gilla honom. Jag skäms en aning över att säga att babytricket fungerar, i alla fall på mig. Martin Benner är en ung, snygg och framgångsrik advokat som delar advokatbyrå med sitt ex och stora kärlek Lucy. De lever ett i ett komplicerat icke-förhållande på grund av Martins oförmåga till trohet. Martins stora kärlek och svaghet är Belle som han ”ärvde” när hans syster och hennes man dog. Men lugn, bara lugn det blir inte allt för gulligt  Martin är långt ifrån velourpappan.

Fallet Sara Texas

Allt börjar den dag då brodern till seriemördaren Sara Texas dyker upp på kontoret och ber Martin att hjälpa honom bevisa sin systers oskuld. Problemet är bara att Sara Texas är död. Hon dömdes för 5 mord varav två i USA, Texas och tre i Sverige. Hon erkände själv morden och tog sedan sitt liv strax efter rättegången. Martin är motvillig till en början men fallet är onekligen lockande och han börjar sakta gräva lite i utredningen Ganska snart inser han att hans undersökning väcker mer frågor än ger svar men trots varningar från omgivningen fortsätter han med förödande konsekvenser. Till slut inser han att det inte finns någon återvändo, han måste ta reda på sanningen för att rädda sig själv. Det leder honom till Texas och slutar i en stor Cliffhanger. Fortsättningen följer i bok nr 2.

Hårdkokt med känsla

Jag har lite svårt för hårdkokta deckare. Kanske för att det är lite svårt att relatera till övervåldet och machokulturen och kvinnorna (om de överhuvudtaget finns) är oftast väldigt stereotypa. Av naturliga skäl? är det oftast män som skriver hårdkokt därför känns det väldigt uppfriskande när en kvinna tar sig an stilen. Kanske kommer en del tycka att det inte är tillräckligt hårdkokt men det skiter jag i. Det här passar mig perfekt. Action och en motvillig hjälte med en lömsk och vag gangsterboss i bakgrunden. Men framförallt så har Kristina Ohlsson lyckats med att ge hjälten en själ och dessutom bevisat att man visst kan ge plats åt kvinnor i en hårdkokt deckare.

Samuel Bjørk

Är en pseudonym för en norsk författare och musiker som heter Frode Sander Øien. Boken har blivit en stor framgång i Norge och är såld till flera andra länder.

Mia och Holger

Boken har två huvudpersoner. Mordutredaren Mia Krüger, med drag av Lisbeth Salander, och Kriminalkommissarien Holger Munch som är en rätt klassisk ensam medelålders poliskommissarie. När ett spektakulärt mord sker på en liten flicka beger sig Holger till en ö långt ut i skärgården för att försöka övertala sin f.d. kollega Mia att återvända till polisen. Både Holger och Mia tampas med egna demoner. Mia med sin tvillingssysters död och konsekvenserna av detta. och Holger med ensamhet och halvdåliga relation till sitt barn och barnbarn. 

Bra hantverk men inget revolutionerande

Så skulle man kunna sammanfatta den här boken. Boken är spännande, har två intressanta huvudkaraktärer, obehagliga mordfall och lagom trassliga trådar som ska redas ut, så väl i utredningen som på det privata planet. Men, jag hade gärna önskat lite mer unikt norskt eller mer unikt överlag.

Formad av den Skandinaviska modellen?

Det som slog mig var att det kändes som om den hade kunnat utspelas var som helst i Skandinavien. Skärgård, lite skog,  huvudpersoner med personliga problem, kopplingar till det förflutna, ett polisteam i ryggen och så klart,  lite samhällskritik. Som formad av en skandinavisk modell som har gått hem utomlands i flera år nu.  Inte så konstigt då att boken har sålts till över 20 länder.

Ung begåvad författare

Den här boken har blivit en succé runt om i världen. När jag hade läst boken och kommit till sista sidan fick jag syn på en bild av författaren Joël Dicker på insidan av omslaget. En ung schweizisk man född 1985! och har lyckats få till en bok som känns långt över hans ålder. Livet är orättvist!

Marcus Goldman

är bokens berättarröst. Marcus är en ung författare vars debutbok blev en braksuccé. Problemet är bara att han nu måste skriva bok nummer två och han har fått skrivkramp. Till en början är förläggarna snälla och låter honom hållas men tumskruvarna dras åt allt hårdare när månad efter månad går. Till slut söker han hjälp hos sin mentor Harry Quebert som bor i en småstad på västkusten. Harry är en av USAs mest välkända författare hyllad och prisad för boken Roten till det onda, en kärlekshistoria om omöjlig kärlek.

Mordgåta

När Harry grips misstänkt för mordet på en ung flicka som försvann på 1970-talet hamnar hela landet i chock. Den 15-åriga Nola hittas mördad i Harrys trädgård med ett maskinskrivet exemplar av Roten till det onda. Det ser mörkt ut för Harry men Marcus är övertygad om att hans vän är oskyldig och börjar gräva i det förflutna. Det är en liten ort och många av de som var med när flickan försvann finns fortfarande kvar på plats. Hemligheter grävs upp, och gamla sanningar måste omprövas.

Snillrikt, skickligt och spännande

Boken är verkligen skickligt sammansatt. Den är spännande och har en speciell stämning som passar perfekt till boken. Tekniskt sätt så är boken full av olika tidslinjer, och komplicerade trådar/relationer och tar tag i en rad intressanta ämnen som till exempel  gränsen mellan sanning och fiktion. Hur ska en författare kunna följa upp en enorm succébok utan att få prestationsångest? och småstadsidyllens fina fasad med ett krackelerande inre. Jag kan bara instämma med övriga världen som tycker att det här är en bra bok väl värd att läsa.

Paula Polanski – en pseudonym

När jag läste om den här boken blev jag onekligen nyfiken. Boken som är relativt kort (ca 250 sidor) är skriven under en pseudonym och översättare är Håkan Nesser. Det känns tämligen rimligt att det är Nesser själv som författaren när man inser att boken är förlagd till Van Veeterens fiktiva land.

Handling

Boken börjar med att författaren Max Schemling, får ett brev från Tibor, en  gammal skolkamrat han knappt kommer ihåg  Denne ber om en tjänst som han anser att Max bör uppfylla eftersom Max står i skuld till honom. Trots en stark motvilja till förfrågan så är det något som ändå gör att Max ändå kontaktar mannen och får höra/läsa en osannolik historia om mannens liv. Som i de flesta av Nessers böcker (om det nu är Nesser) så är det stora livsfrågor som behandlas och manar till eftertanke. Skuld, straff och hur man hanterar, eller inte hanterar, besvikelser i livet är centrala i den här berättelsen.

Gåtfull lek med form och genre

Det här är ingen deckare. Men genren är viktig för romanen. Utan att avslöja för mycket så kan man säga att boken i sig är ett mysterium. Vem är författaren, vem är berättaren och vad är det för tjänst som ska utkrävas? Även om man kan ana/gissa sig till en hel del så går det inte riktigt att pussla ihop alla bitarna förrän i slutet. Boken har många citat som fastnar. Ta till exempel den här meningen som är början på Tibors redogörelse.

”Jag är en sopprot. Har alltid varit, kommer alltid att vara. Min pappa talade om det tidigt för mig, jag var kanske sju eller åtta. Bara så du vet, Tibor, sa han, du är och förblir en sopprot. Du kan inte rå för det och inte göra någonting åt det. Det är inte ditt fel men det är bäst att ta skeden i vacker hand.”

Jag tycker det här var en finurlig bok med mycket allvar men skriven, gissar jag, med en rätt stor dos humor och lekfullhet. Anagrammet har jag fortfarande inte lyckats lista ut. Hör gärna av er om ni lyckas lösa det!

Svart gryning

Det här är den tredje boken i serien om Olivia Rönning och Tom Stilton Först kom Springfloden och sen Den tredje rösten. Cilla & Rolf Börjlind är ett gift par och manusförfattare. Tillsammans har de skrivit manus till Beck-filmerna Graven och Arne-Dahl-serien. Rolf Börjlind har även skrivit manus till Jönsonligan-filmerna. Böckerna är mycket visuella vilket inte är konstigt med tanke på att paret är vana att skriva för film.

Man blir glad

Över att få möta Olivia, Tom och de andra igen. Det är välgjorda karaktärer som är omöjliga att inte gilla även om jag störde mig lite på Olivia i de tidigare böckerna. Nu har hon mognat lite även om hon fortfarande gör en del konstiga saker… Dessutom tummas det lite väl mycket på polisregler, sekretess och liknande. Men men, det är precis som i Beck-filmerna, allt är kanske inte så trovärdigt, men det blir lite mer underhållning av det.

Rasistbrott eller hämnd av något slag

Det är vad polisen har att ta ställning till. Två barn mördas brutalt på samma sätt, båda har utländsk bakgrund. Ett mord sker i Skåne där Olivia har fått tjänst som polis och ett i Stockholm. Mordfallen visar sig också ha kopplingar till ett gammalt mordfall som Tom Stilton aldrig lyckades lösa innan han slutade som polis. Fick lite vibbar från Kråkflickan när jag läste den här. Vilket i och för sig kan bero på att jag lyssnar på den trilogin som ljudbok just nu.

Hur många böcker blir det?

Det känns som om de hade kunnat avsluta serien här och det hade funkat rätt bra men skickliga manusförfattare som de är så har de så klart lämnat öppningar för en fortsättning. I Tom Stilton känns det som att de har planterat en rad hemligheter och spår som gör det intressant med en fortsättning och Abbas, som knappt var med alls i den här boken, ska vi inte tala om. Där kan det rymmas en hel egen bokserie. Till våren kommer en TV-serie baserad på första boken Springfloden. Den tror jag kan bli riktigt bra! Undrar vilka skådespelarna blir? Vilka svenska skådespelare har vi med latinamerikanskt påbrå?  och vem passar som Tom? Medelålders och lite slitet utseende, fast ändå snygg. Bara det inte blir Persbrandt så är jag nöjd. Han får hålla sig till Beck!