Kategoriarkiv: Recension

Det sjunde barnet

Publicerat av

 

Erik Valeur – prisbelönt deckarförfattare

Den danske journalisten (Ja, ännu en duktig dansk!) Erik Valeur gjorde en storstilad debut som författare med boken Det sjunde barnet 2011. 2012 fick den det nordiska priset Glasnyckeln för bästa skandinaviska deckare.

Sju elefanter balanserade…

Så börjar en barnramsa där antalet elefanter utökas i all oändlighet. 7 spädbarn placeras på ett av Danmarks mest berömda barnhem 1961. 5 flickor och 2 pojkar. Varför de hamnat där är inget man talar om av olika anledningar. Alla får de ”till synes” bra och stabila hem med nya föräldrar men något outtalat förbinder barnen till varandra. När barnen 47 år senare får ett brev med ett par bebissockar, en bild på barnhemmet och ett formulär med ett enda namn, John Bjergstrand. Frågan är vem är han? Är det någon av de sju barnen? och vad vill brevskrivaren med sina brev?

Suggestiv och spännande med en krypande känsla

Det ligger en obehaglig känsla över hela boken. De sju barnen är för alltid ärrade av sin barndom som präglar deras vuxenliv. Man får en klump i magen över dessa små barns öden, klumpiga handlingar av vuxna och ett samhälle som sviker de små. Unga flickor, tvingade till abort, skammen de fick bära från övriga samhället och en total okunskap när föräldrar uppmanades att aldrig berätta för barnen att det är adopterade. Det är en rätt nattsvart skildring av barnhemsbarn. Valeur har verkligen sugit sig fast i känslan av att bli övergiven och vad det kan innebära. Det är nästan så att man inte tror på att det faktiskt finns lyckade adoptioner/fosterhem.

Samhällskritisk och cynisk

Erik Valeur är inte nådig i sin kritik mot främlingsfientlighet, abortlag och TV-politik. Cynismen är knivskarp och ett halvt steg från parodiserande. Politiker utmålas som hänsynslösa och maktgalna. Tidningar och TV-kanaler gör allt för att locka tittare, underförstått passivisera folket och kvalitets-TV/journalistik är begrepp som medarbetarna för länge glömt existerade.

Snyggt och skickligt men…

Det är en riktigt bra bok, spännande, sugande med starka känslor som sorg, vrede, övergivenhet, ensamhet och kärlek. Sakta guidas vi fram till det oundvikliga slutet med Marie (en av de sju) som vägledare. Enda problemet är att den är över 700 sidor lång! Det kan avskräcka de flesta, inklusive mig själv, då jag drog mig för att börja med tegelstenen. Även om den var väl värd att läsa är jag övertygad om att den hade varit lika bra om den hade varit 200 sidor kortare.

De oönskade – Dansk uppföljare

Publicerat av

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis

Denna danska författarduo debuterade för ett tag sen med boken Pojken i resväskan som Linda recenserade i somras. Huvudkaraktæren i deras böcker är Nina Borg, en sjuksköterska som ställer upp för illegala flyktingar i nöd men som har svårare med att hjälpa och ägna tid åt sin egen familj. Böckerna är realistiska, och samhällskritiska med beklämmande människoöden.

De oönskade

Nina Borg försöker att hålla sitt löfte till sin man, att inte arbeta hjälpa illegala flyktningar så länge han är bortrest. Men när nöden kallar kan hon inte låta bli. Några barn har snabbt blivit mycket dåliga och Nina åker dit för att hjälpa till. När hon själv blir allvarligt sjuk börjar hon fundera på vad det egentligen kan vara för sjukdom barnen har drabbats av. Parallellt får vi följa två ungerska pojkar (bröder) en romsk pojke och en halvromsk pojke. Den förstnämnda brodern hamnar i stor fara och trubbel när han beblandar sig med den lokala gangsterbossen för att kunna ge honom deras familj en bättre tillvaro. När allt går snett måste hans bror resa till Danmark för att försöka hitta och rädda brodern och sin familj.

Svårt att värja sig

Historien grep tag i mig ganska fort. Det är många tankar som snurrar i huvudet. Dels hur man (vi?) behandlar romer och illegala flyktingar. När man får en bakgrundshistoria till en av dessa människor man möter på gatan som tiggare, eller ser på nyhetsinslag i slitna skjul och misär  är det svårt att vända bort blicken. Visst, det här är en fiktiv historia men alla människor har sin historia med sina orsaker och förklaringar. Jag lider också med Nina när hon inte kan låta bli att hjälpa människor i nöd trots att hon/vi vet att hennes familj kommer att drabbas negativt. Frågan är om man måste välja?

Intressant och gripande

Så kan man sammanfatta den här boken. Det är inte någon mästerlig intrig ur kriminalroman/deckar-synpunkt men det är ändå väldigt spännande. Jag sträckläste boken som väckte många tankar. Det är dock inget för den som vill ha enkel och lättsmält underhållning.

Ritual av Mo Hayder

Publicerat av

Äntligen har ett svenskt förlag snappat upp Mo Hayder igen och hennes första bok i Walking Man serien släpptes i höstas på svenska. Ritual gavs ut 2008 och det finns nu 4 böcker i serien och jag kan varmt rekommendera dem allesammans. Den senaste Poppet, var verkligen nervkittlande utan dess like.

Walking Man serien handlar främst om polisdykaren Flea Marley och kriminalkommissarie Jack Caffery. Flea är ett nytt ansikte men för er som läst Mo Hayders första två böcker, Fågelmannen och Trädens tystnad, är bekant med Jack och hans förflutna. Har ni inte läst dem så kan jag verkligen rekommendera dem med en viss reservation: både Fågelmannen och Trädens tystnad är extremt blodiga och obehagliga. De är inte för den känslige. Jag vill varna lite extra för Trädens tystnad, för även om det är en bra deckare, så är den oerhört jobbig att läsa eftersom det handlar om en extremt obehaglig pedofil. Jag grät i timmar efter jag hade läst den just för att den var så jobbig, rent psykiskt.

Handlingen

Flea Marley är den unga polisdykaren som finner en avhuggen hand under ett rutinuppdrag. Hon plågas av saknaden av sina föräldrar som försvann två år tidigare under en dykning i Bushman’s Hole i Sydafrika. Jack Caffery har nyligen flyttat från London ned till Bristol för att slippa sitt förflutna och utredningen om den avhuggna handen hamnar på hans bord. Snart dras utredningen ned i en obehaglig undre värld av drogmissbruk och afrikansk svart magi.

Mina egna tankar

Oj, själva handlingen fick väldigt lite plats men samtidigt så behövs det inte mer än så. Jag vill ju inte förstöra läsupplevelsen för er. Det som jag tycker är mest fascinerande är hur Mo Hayders författarskap har utvecklats sedan Fågelmannen, som var hennes debutroman. Fågelmannen är nattsvart och de följande böckerna är också lika mörka. Men i Ritual så har det vänt. Eller ja, handlingen är fortfarande mörk och obehaglig (hon balanserar på gränsen till skräck) men det finns en ljus glänta där. Och jag tror att den gläntan kom med Fleas inträde i hennes böcker. Det är som hon lyser upp lite av det mörker som Jack omger sig med. Inte för att Flea är en ljus person, utan hon har sitt eget mörker och hon är definitivt ingen spillevink. Utan det är snarare en strimma av hopp som har kommit med henne i Walking Man-serien.

Det är en spännande bok som verkligen är en nagelbitare. Jag hade svårt att lägga den ifrån mig när jag först läste den. Det enda jag kan anmärka på, och det har egentligen inte med Mo Hayder att göra, är delar av översättningen. Det förekommer nämligen fel på ett ställe och det sticker i ögonen på mig. Alla kanske inte störs lika mycket av det men eftersom jag pluggar engelska och översättning är ett stort intresse hos mig så blir det en sak som stör, helt enkelt.

 

Recension: ”Medan mörkret faller” av Anna Lihammer

Publicerat av

Igår läste jag ut Medan mörkret faller av deckardebutanten Anna Lihammer, förlagets Historiska Medias andra deckarförfattare – och första kvinnliga! Boken kommer ut den 27 januari, men har redan nu börjat recenseras lite här och var.

 

FÖR HISTORIEINTRESSERADE DECKARLÄSARE

 

Precis som hos Historiska Medias första deckarförfattare, Set Mattsson (som hittills skrivit Ondskans pris och Svekets offer i serien om kriminalöverkonstapel Douglas Palm), är detta naturligtvis en historisk deckare – perfekt kombination för historieintresserade som gärna vill ha en gåta att lösa!

Anna Lihammer är arkeolog och har tidigare bland annat skrivit fackboken Vikingatidens härskare, som blev utnämnd till Årets bok om svensk historia 2012. Och även om klivet över till deckargenren kanske är ganska långt inser jag en bit in i boken att arkeologi och mordgåtor har fler samband än jag kunnat tro.

För en historienörd blir detta mumma…

 

HANDLING

Den lite excentriske kommissarien Carl Hell får i uppdrag att utreda mordet på en högt uppsatt forskare i Uppsalas akademiska kretsar, men när hans första steg i arbetet är att be en kvinnlig polissyster om hjälp blir omgivningen skeptisk. Maria Gustavsson är allt som inte förväntas i en manlig polisvärld, men snart lyckas hon komma gåtans lösning på spåren och ser sådant som Hell missar – eller väljer att inte se. Vad har dåtidens rasbiologiska tankar för roll i morddramat? Vad betyder det att offret dödats på ett sätt som är både brutalt och visar på stor medicinsk kunskap?

Och hur långt är en människa beredd att gå för att uppnå sina mål?

 

FRÅN DÅTID TILL NUTID

 

Berättelsen är lite trevande i början, men tempot ökar undan för undan och upplösningen är verkligen otroligt bra skriven! Det märks att Lihammer får upp ångan och att hon vet vad hon vill säga med den här boken. Dessutom märks det att hon tycker om sina karaktärer Carl Hell och Maria Gustavsson. Det gör jag också: de är trovärdigt beskrivna och jag uppskattar att de inte är förutsägbara. Båda har sina personliga hemligheter, vilka även får betydelse för själva intrigen – snyggt!

Det märks även att författaren har kunskap om den tid boken utspelar sig i, t.ex. när det gäller dåtidens steriliseringslag och synen på psykisk sjukdom, men även hur könsrollerna påverkade yrkesrollerna som polis och ”polissyster” (som de få kvinnliga poliserna kallades).  Det faktum att det är ganska ovanligt med deckare med tydliga kvinnoperspektiv gör den här boken både originell och extra intressant. Och trots att det hänt mycket med könsrollerna sedan dess har jag lätt att identifiera mig med Maria.

Medan mörkret faller knyter samman då och nu på fler än ett plan och lyckas göra en historisk deckare aktuell även i vår tid. Förträfflig deckardebut!

Se bokens trailer genom att klicka HÄR!

Tack till Historiska Media för recex!

/Kriss

Recension: ”Rosemarys baby” av Ira Levin

Publicerat av

Filmatiseringen av Ira Levins kritikerrosade skräckklassiker Rosemarys baby såg jag för ett par år sedan – och nyligen läste jag att boken ska bli tv-serie! Naturligtvis blev jag tvungen att läsa boken, men att den till och med skulle vara bättre än Polanskis välgjorda och riktigt läskiga filmatisering från 1968 var jag inte förberedd på.

 

HANDLING

 

Historien börjar ganska idylliskt, med ett ungt nygift par som lyckas få drömlägenheten i det höga huset Bramford på Manhattan. Rosemarys make är en hårt kämpande skådespelare med fler motgångar än medgångar, hon själv en lite naiv och försiktig flicka från en stängt katolsk familj. Att Rosemarys vän Hutch varnar dem för att flytta till det eftertraktade Bramford hindrar dem inte – trots att han berättar om ett flertal underliga händelser som skett i huset. Människor har dött i konstiga olyckor och husets övriga hyresgäster har bestått av allt från två spädbarnsätande äldre damer till djävulsdyrkare som gått till historien. Trots imponerande eldstäder och vackra franska fönster börjar det nya livet i lägenheten inte vidare bra. Olyckor inträffar, men det är först när Rosemary under mystiska omständigheter blir gravid som de verkliga underligheterna börjar. Vad är det för fester som grannarna verkar ha? Vad finns i garderoben, förutom linnehanddukar? Och vad är det egentligen i skyddsamuletten Rosemary får av den hjälpsamma lilla tanten i lägenheten intill?

 

MELLAN IDYLL OCH OBEHAG

 

Jag kan, för första gången på länge, säga att boken jag läst är bland de mest intressanta och givande läsupplevelserna jag någonsin haft. Det är en bok jag lär minnas och förmodligen läsa om. Språket är enkelt och lättillgängligt, nästan lite hemtrevligt – intressant nog balanserar både språk och intrig mellan idyll och obehag. Det är tydligt att detta gjorts medvetet för att skapa kontrast mellan den från början så lyckliga tillvaron och bokens (underbara) skräckinslag. Som läsare är jag ingen lättskrämd person, men till och med jag tyckte att det här var lite obehagligt. Trots att Rosemarys beteende visar en delvis flydd kvinnoroll (boken är skriven 1967), har jag efter ett tag lätt att identifiera mig med henne och dialogerna känns trovärdiga. Och vem har inte letat lägenhet med ljus och lykta och suktat efter sekelskiftets lockande charm (skyldig) – när man väl får tillfälle tackar man knappast nej på grund av några diffusa rykten…

Det hade inte jag heller gjort.

Berättelsen har faktiskt en ganska tydlig Twin-Peaks-stämning. Boken har även en rad intressanta teman som vävs in i intrigen; religion och tabu, vad människor är beredda att göra för att nå framgång, föräldraskapets kraft… Berättelsen känns dessutom både modern och nutida, även om det märks att den är skriven för ett tag sedan: de ser filmer med Humphrey Bogart, lämnar kläder på ”kemiska tvätten” och över lag känns allt väldigt 60-tal. Otroligt stämningsfullt.

Alla bör omedelbart läsa Rosemarys baby. Läs den långsamt, som jag, för att inte missa ett enda ord.

Härligt att jag lyckades komma över ett ex med ett bokomslag som förmedlar bokens 60-talsstämning också: den ska nu få stå prydnad ovanpå min antika spegel, här i det gamla sekelskifteshuset som vi flyttade in i för ett tag sedan…

Återkommer med info om tv-serien, som NBC  börjar spelas in just i detta nu…

/Kriss

En bra julklapp!

Publicerat av

Ny bekantskap som jag gärna utvecklar!

Den här deckaren (trhiller för att vara noga) av Torsten Pettersson hade varit en bra julklapp att få eller att ge bort i julklapp! Torsten Pettersson är en finlandssvensk professor i litteratur och estetik (Uppsala universitet) och har tidigare gett ut lyrik men även två deckare Ge mig dina ögon och Göm mig i ditt hjärta. Jag kände inte till författaren tidigare men träffade honom på bokmässan och fick ett recensionsexemplar. Jag hade inga förväntningar på boken mer än Torsten verkade trevlig,  att den verkade spännande och att jag gillar kriminalhistoriska deckare, vilket det här är. 

Hitlers fiender

Handlar om Richard Halder, en svenskfödd läkare bosatt i Berlin. Året är 1938 och det är en mycket turbulent och orolig tid. En patient kommer till honom för att be om hjälp med att hitta sin make som är försvunnen. Samtidigt blir Halder kallad till självaste Himmler, chefen för fruktade SS-avdelningen. Himmler ber om hans hjälp som expert på psykiatri efter att två av hans SS-män blivit mördade. Halder tar sig an båda uppdragen mer eller mindre villigt. Det gäller att agera korrekt och inte reta upp fel människor…

Oerhört välskriven och psykologiskt spännande

Det här är det bästa jag läst på ett bra tag! Det är välskrivet och komplext men ändå självklart. Det är ruggigt psykologiskt och handlar mycket om människors beteende i en period där mänsklighetens natur sattes på prov.  Starka människor som vågar stå upp för sig själva och tvärtom. Man undrar vilken typ man själva hade varit… Man önskar och hoppas att man själv hade valt ”rätt väg” men vem vet…

Vilket fynd!

Boken var riktigt bra Boken fångade mig omgående och höll mig fast i ett stålgrepp. Flera saker var oväntade vilket glädjer mig. Det är verkligen inte alla författare som lyckas med konsten att, på riktigt, förvåna med smarta twister. Torsten Pettersson och hans böcker förtjänar definitivt mer uppmärksamhet. Nu finns han i alla fall på Deckarhusets radar och av slutet att döma så kommer det en fortsättning!? Det enda som är bra med att det tog några månader från att jag fick den till att jag läste den är att jag nu inte måste vänta lika länge på att läsa en eventuell fortsättning.

 

GOD JUL!

Recension: ”Tankar om kriminallitteratur” av Per Olaisen

Publicerat av

Just nu skriver jag uppsats på min förlagsutbildning – och naturligtvis ägnas den åt deckargenren! Förra veckan läste jag en del litteratur om deckare som ska användas i uppsatsen, bland annat Tankar om kriminallitteratur av Per Olaisen – och blev riktigt hooked!

 

SMASKIG BLANDNING

 

Litteraturvetaren Per Olaisen sitter i Svenska Deckarakademin och blev invald som yngsta ledamoten någonsin. Det märks att han har bra allmänbildning i genren. Boken är uppdelad i korta kapitel som alla börjar på en bokstav i alfabetet, alla både lättlästa och spännande. Det är en bok att ha liggandes på nattduksbordet och läsa ur lite då och då, även om man som jag också kan sträckläsa den på en dag. Här finns mer traditionella kapiteltitlar som Döden, Holmes och Poe (imorgon recenserar jag förresten en bok av Edgar Allan Poe på Bokdetektiven), blandat med oväntade vändningar som Experiment, Riddare och Almqvist (alltså, den svenska klassikerförfattaren Carl Jonas Love som bland annat skrev den i dåtida mått mätt feministiska och kritikerrosade Det går an).

 

ALMQVIST GOES MURDER MYSTERY

 

Visste ni förresten att Almqvist – som annars inte förknippas med deckare – bland andra skrev novellen ”Skällnora kvarn” som innehåller alla de klassiska deckaringredienserna såsom giftmord, lögner och drunkningsdöd? Det visste inte jag. Berättelsen har även av självaste K Arne Blom kallats för en ”psykologisk detektivnovell”. Så även om en deckarfantast känner igen mycket i Tankar om kriminallitteratur lärde jag mig faktiskt en hel del nytt!

 

PERSONLIGA PROFFSREFLEKTIONER

 

Framför allt är det en njutning att läsa Olaisens personliga reflektioner och funderingar kring kriminallitteratur och även om jag ibland har lite svårt för hans lite putslustiga humor – som ibland inte riktigt passar in – skulle den här boken få högt betyg av mig om vi satte betyg här på Deckarhuset. Jag hade gärna sett en vidareutveckling av den, kanske en Second Edition med lika många nya kapitel. Tror att det skulle fungera väl och att Olaisen har många fler tankar om kriminallitteratur som jag skulle vilja ta del av!

Personliga favoriter ur boken: kapitlen Mordmetoder, Äckel och X-akt…

God jul önskar Kriss