Här har vi en lite annorlunda dansk spänningsroman. Kanske skulle jag inte kalla den kriminalroman, men nog är den spännande. Och udda.

Författar/illustratörsparet Leo och Sussi har totat ihop en berättelse som handlar om Brödraskapet, de goda, och om Gralls, de onda, som kämpar för att få tag i ämnet pyromanium, alltså inte kryptonit, som Stålmannen ☺

Det är upp till Leon, en blyg ”shape shifter” och Pauline, som är datanörd och kan hacka vilka koder som helst, att få fatt i ämnet först. Jag som läsare hakar på och hänger med från Paris och ut till Andromedagalaxen. En nervpirrande jakt och kamp mellan Brödraskapet och Gralls som slutar med att… Nope! Det får du läsa om själv!

Ja, det är lite Star Trek och lite Stålmannen och massor av humor och spänning.

Annorlunda, men roligt!

Ok, de första 2-3 kapitlen var lite sega, men sedan tog det fart vill jag lova!

Jag gillar blandningen av vardag och den udda tydliga fantasyvärlden som smygs in här och där tills man inte tänker på det längre. Slugt, Leo!

Det här är min första bekantskap med Leo och Sussi, och jag måste säga att det lovar gott! Och – by the way – kolla omslaget noga! Jisses – det berättar faktiskt en del av storyn även om det ser lite naivt ut i första anblicken.

Boken jag läst är skriven på danska. Jag är tveksam om det finns på svenska eller engelska, men boken är väl värt att ta tag i sin slumrande danska för!

Äntligen är uppföljaren till Griffiths debut ”Flickan under jorden” här!

Det var med stor lust som jag slog mig ner med Janusstenen för att läsa om huvudpersonen Ruth och hennes öde. Jag blev inte besviken, även om jag efter att ha läst min recension från förra året inser att de båda böckerna är minst sagt snarlika. I fiktionens värld har endast några månader förflutit och återigen får vi följa Ruth i hennes vardag. Hon bor ensligt ihop med katten Flint och arbetar på universitetet i Norfolk som chef för rättsarkeologen. Återigen blir hon inkopplad av polisen då de finner benrester i ruinerna av ett hus. Samtidigt som Ruth gör sitt bästa för att hjälpa polisen, och får en historieintresserad galning efter sig, tampas hon med privata bekymmer. Hon är gravid, och polischefen Nelson är far till barnet. Trots att Ruth är en ganska osäker människa med dålig självkänsla flockas männen runt henne och kvinnor ser upp till henne.

Jag kan verkligen rekommendera Elly Griffiths som en perfekt bok att ha med till stranden. Sedan debuten har Griffiths stilistiska förmåga utvecklats till något eget. Ett roligt inslag är att hon lägger in tankespår (med karaktärernas ärliga åsikter) i parenteser löpande i texten. En liten varning är dock på sin plats – du bör ha läst den första boken i serien innan du ger dig på denna, annars är det mycket av handlingen som verkar lösryckt och förvirrad.

Fallet med den försvunna tjänsteflickan av Tarquin Hall är väl i och för sig både charmig och kul men nog tycker jag det är alltför likt Damernas detektivbyrå… Den utspelar sig i Indien och den trevlige huvudpersonen, Vish Puri, är Indiens mest diskrete privatdetektiv. Hans hustru kämpar med hans vikt samtidigt som Vish petar i sig allehanda godsaker när hon inte ser på. I den här boken löser han fallet med den försvunna tjänsteflickan. Puri blir alltså en dag kontaktad av en advokat som anklagats för att ha mördat sin unga tjänsteflicka. Den som plötsligt försvunnit. För att fria advokaten från misstankarna måste Puri hitta henne, och givetvis åtar han sig med glädje det intrikata fallet.

Något mästerverk inom kriminalgenren tycker jag inte att Tarquin Hall skapat, men däremot är hans roman ett synnerligen intressant dokument om vardagslivet i Indien. Han skriver så levande att jag medan jag läser sida efter sida nästan kan känna doften av kachoris!

Jag gissar att det författaren vill belysa med sin deckare egentligen är Indiens problem med politisk korruption…

Det här är den tredje boken om Cotton Malone, före detta amerikansk agent som slagit sig till ro i Köpenhamn och numera arbetar i en bokhandel.

Berry har försökt få in så mycket som möjligt i handlingen: Dubbelagenter, historiska fakta, jakten på Alexander den stores grav, galenskap, botemedel mot HIV, hemliga sällskap, oändliga pengaresurser m.m. Det blir nästan för mycket med alla nya spänningsmoment som hela tiden dyker upp. Trots tempot och all denna spänning blev boken seg efter ca 100 sidor. Historien känns inte äkta, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på den fantasifulla handlingen. Efter ett tag började jag störa mig på småsaker som att karaktärerna upprepade gånger, på varierande sätt, påpekar för varandra att ”du försatte dig i den här situationen på egen hand”.

Även om det här är en genre som jag normalt sett gärna förlorar mig i, blev jag inte helt hänförd av berättelsen. Att jag inte läst de två tidigare böckerna om Cotton kan så klart inverka på min bedömning. Jag har ingen relation till de olika karaktärerna och jag är heller inte särskilt förtjust i dem. Jag har tidigare läst Berrys ”Den tredje hemligheten” som jag tyckte väldigt mycket om. Ett roligt inslag var att huvudpersonen från den boken dyker upp som biroll i denna historia.

Detta är mitt första möte med Jan Dybdahl. Jag hade med andra ord inga speciella förväntningar vilket jag ofta, medvetet eller omedvetet, har när jag läser en bok av en för mig bekant författare.

Romanen handlar om Viktor Amundsen, en gammal konsthistoriker, uppvuxen i Trondheim på norska västkusten i krigstid. Jag måste börja med att ge ros till författaren för de fantastiska skildringarna från uppväxttiden. Att Dybdahl tillåter sig att berätta ur ett barns synvinkel, med språket som ett barn skulle använda. Lysande!

Speciellt beskrivningarna runt den lille Viktors väninna Turid och följderna av hennes olycka som den lille gossen tror sig vara skulden, är gripande. När sedan Viktors äldre bror dör i en drunkningsolycka känner sig Viktor anklagad för att ha orsakat den genom slarv.

Viktors liv består av en mängd händelser som verkar planerade av någon som vill honom illa. Någon som känner honom alltför väl.  Jag ska inte gå in på dem, läs och följ händelserna själv, men då och då känns det väl orealistiskt. Kanske är jag lite gnällig, men jag vill gärna ha känslan av att det kunde hänt mig, men jag känner inte det. Ploten håller inte helt ut, tyvärr.

Däremot karaktären Viktor – honom gillar jag! En osäker, olycklig, lite trist farbror som gör bokslut över sitt liv, och som vill bli förlåten. Han håller! Liksom övriga karaktärer.

Boken har gett mig mycket att fundera över, många fantastiska skrivningar att njuta av.   Mycket läsvärd, men kanske inte främst som kriminalroman.

Mitt råd – läs den absolut, men bortse från kriminalintrigen !