Kategoriarkiv: Recension

Fladdermusmannen av Jo Nesbø

Publicerat av

Inger Holt, en norsk TV kändis mördas i Australien. Den norske polisen Harry Hole skickas dit, dels för att hjälpa till i utredningen, men mest för att komma bort från sina alkoholproblem och få distans till bilolyckan han var med om där en kollega dödades.

Tillsammans med den aboriginske polisen Andrew Kensington letar Harry Hole efter mördaren, och de misstänker snart att de har att göra med en seriemördare. Under utredningens gång får de bland annat träffa knarklangare, hallickar, prostituerade, transvestiter, boxare, aboriginer och cirkusartister.

Jag hade hört så mycket gott om Jo Nesbøs böcker, så jag såg fram emot att sätta ytterligare en deckarserie på min ”att läsa lista.” Men efter att ha läst hans debutroman Fladdermusmannen så tvivlar jag på att det kommer att bli fler böcker av Jo Nesbø för min del. Tyckte inte alls om den här boken och det visar verkligen hur smaken varierar eftersom den har belönats med både Rivertonpriset för bästa norska kriminalroman och Glasnyckeln för bästa nordiska kriminalroman.

Jag tyckte boken var seg, det var för mycket utfyllnad och jag brydde mig aldrig om karaktärerna. Till slut ville jag bara att boken skulle ta slut. Jag måste dock säga att jag älskade kapitelnamnen, som speglade handlingen i varje kapitel. De fick mig att tänka på Bellman-historierna. Ni vet, det var en tysk, en norsk och Bellman…

Dödens pendel av Jonas Moström

Publicerat av

Flera fullt friska personer avlider av hjärtstillestånd inom en kort period i Sundsvall. Är det en slump? När polisen Johan Axberg träffar sin kompis läkaren Erik Jensen och de pratar om sina jobb och utbyter erfarenheter börjar de ana att allt inte står rätt till. När det dessutom framkommer att samtliga avlidnas klockor saknas misstänker de att en seriemördare kan vara i farten.

Dödens pendel är Jonas Moströms debutbok och eftersom författaren själv är läkare skildrar han den världen utan problem. Språket flyter på bra och läsaren har tillgång till mer information än polisen. Både Axberg och Jensen tampas med relationsproblem men förblir ändå fokuserade på sina jobb och utredningen.

Vid en snabb koll inser jag att jag ligger efter och att författaren nyligen gav ut den femte romanen i serien om Axberg och Jensen, Mirakelmannen. Om resten av böckerna i serien håller samma nivå så har jag flera trevliga lästimmar framför mig.

Mamma, pappa, barn av Carin Gerhardsen

Publicerat av

En bebis hittas övergiven i en skogsdunge och strax därefter hittas barnets mamma mördad i närheten. Polisens första uppgift blir att ta reda på vilka de är, vilket visar sig vara lättare sagt än gjort då ingen verkar sakna dem.

Man får också följa en treårig flicka som har blivit övergiven ensam hemma. Dagarna går och hon får till slut kontakt med omvärlden.

Hammarbypolisen får också ett annat fall på sitt bord då en tonårig flicka blir mördad på en Finlandsfärja. Hennes syster tampas med sina egna problem och att deras mamma är alkoholiserad gör inte saken lättare.

Mamma, pappa, barn är den andra delen i Hammabyserien av Carin Gerhardsen. Den här boken är helt klart bättre än den första delen Pepparkakshuset. De grafiska våldsbeskrivningarna från den första boken saknas (tack och lov). Dessutom har den har ett helt annat spänningsmoment och är näst intill omöjlig att lägga ifrån sig.

Vi får också en fortsättning på ett sidospår från den första boken (en kvinnlig polis som blir våldtagen), men även denna gång får vi inte reda på hur det slutar och jag förutsätter att författaren kommer bygga vidare på detta även i den tredje boken Vyssan Lull.

Recension av Pepparkakshuset

Deckarhusets intervju med Carin Gerhardsen

I den innersta kretsen

Publicerat av

I den innersta kretsen är Viveca Stens andra kriminalroman om Sandhamn och inspektör Thomas Andreasson. Den är fristående från debutdeckaren, I de lugnaste vatten, som kom ut för två år sedan.

Handlingen utspelar sig med seglingstävlingen Gotland Runt som ram. Vise ordförande i KSSS i sin ståtliga Swan faller död ner vid rodret. Andreasson med kollegor ger sig i kast med att bena ut alla lögner och hemligheter, men innan de hunnit särskilt långt dör nästa styrelsemedlem. Precis som i debutromanen finns Nora, Thomas Andreassons barndomskamrat, med, och även denna gång har hon bekymmer. Detta hindrar henne inte från att hjälpa till i utredningens periferi.

Viveca Sten blandar på ett tilltalande sätt deckarintrigen med härliga beskrivningar av Sandhamn och livet där. Karaktärerna är lite väl stereotypa kan ja tycka, men så tänker jag att kanske just den sortens människor som det rör sig om faktiskt ÄR precis så lika varandra, stöpta i samma form, så att säga. Vad vet jag?

Boken skänkte mig några timmars trevlig underhållning och jag läser gärna fler Sandhamnshistorier!

Murder on the Orient Express

Publicerat av

Denna Hercule Poirot film från 1974 håller bitvis än idag. Ingrid Bergman vann till och med en Oscar för sitt porträtt av Greta Ohlsson (något som jag dock har lite svårt att förstå).

Detta är en av Agatha Christies allra bästa historier och filmen lyckas bra med att förmedla känslan från boken. Jag har dock ganska svårt för Albert Finneys tolkning av Poirot (men jag kanske borde påpeka att det aldrig kommer finnas någon annan än David Suchets Poirot för mig).

Vi bjuds på härligt överspelade karaktärer och en i övrigt snygg produktion (bortsett från några ”special effekter” som är riktigt dåliga).

Detta är ett superb val av film för en hemmakväll!

Matthandlare Olssons död av Karin Wahlberg

Publicerat av

Matthandlare Olsson från Oskarshamn mördas (vilket knappast är förvånande med tanke på titeln) på en färja i Turkiet. Mattor spelar en central roll och boken inleds väldigt passande med ett citat från Ture Sventon.

Polisen i Sverige reser ner till Istanbul och mordet utreds både i Sverige och Turkiet. Det visar sig att Carl-Ivar Olsson hade hemligheter både gällande familjelivet och affärerna.

Man får reda på en hel del bakgrundsfakta och det märks att författaren har gjort sin research gällande mattor och Istanbul. Tyvärr dyker det upp ett par stavfel vilket jag stör mig på, och jag tror till och med att rättstavningsfunktionen i Word skulle vilja ändra ”falkst” till ”falskt.”

Flera historier berättas parallellt och det är inga problem att hänga med; däremot verkar flera spår glömmas bort, vilket jag också stör mig på. Jag förutsätter att vissa frågor kommer besvaras i Karin Wahlbergs nästa bok, eftersom deckaren är del av en serie om kriminalkommissarie Claesson och hans fru Veronika Lundborg, överläkare på Oskarshamns lasarett. Trots vissa störningsmoment tycker jag ändå att det var en läsvärd bok.

Död mans fotspår

Publicerat av

I denna den fjärde boken med kommissarie Roy Grace som brottsutredare tar oss Peter James med varlig och respektfull hand tillbaka till World Trade center-katastrofen.

Den hopplöst oduglige affärsmannen Ronnie Wilson ser plötsligt sin chans att försvinna..Att börja på nytt utan skulder och fordringsägare som flåsar honom i nacken.,

Han skulle varit på ett möte i södra tornet, men var försenad… Mötet visste flera om, men ingen annan än han själv visste att det aldrig hann ta sin början. Wilson ansluter sig till volontärerna, men istället för att gräva fram potentiella offers ägodelar för möjlig identifiering, lämnar han in sin egen plånbok på ground zero. Han lämnar röran och startar ett nytt liv …

Kommissarie Roy Grace får 2007 hand om ett fall med en mördad kvinna som legat gömd i flera år, men som nu hittats när ett nytt byggprojekt dragit igång.

Samtidigt i Australien, upptäcks ett kvinnolik i en baklucka i en bil som legat i vattnet mycket länge.

Abby Dawson återvänder till England. Hon bor i en lägenhet mer skyddad än Fort Knox. Varför? Vem är hon?

Kommissarie Grace drar i den ena tråden efter den andra. Vad som till en början ser ut som den ena korta lösa änden efter den andra, visar sig sakta men säkert vara trådar ur samma nystan.

Intressant det här med sub-plots, förresten. Peter James har kastat in en dylik, i form av Cassian Pewe. Vart ska den leda, och hör den ihop med huvudploten på något vis?

Som vanligt har Peter James skrivit en lysande kriminalare. Frisk och lite överranskande.

Vad jag gillade mest med Död mans fotspår? Tja, första inledande raden är genialisk, den drar verkligen in läsaren i historien på ett rått och direkt sätt. Men det är ändå den avslutande, sista raden, som tar 12-poängaren – LYSANDE ! Vilken cliffhanger…