Kriminalkommissarie Tom Thorne har just fått besked om att hans flickvän Louise fått missfall. Då han omtumlad är på väg från sjukhuset kallas han till tjänsten eftersom en kvinna har hittats mördad. Det i sig är inget ovanligt, mord är en del av Toms vardag. Det exceptionella i detta fall är att kvinnans mor också blev mördad, 15 år tidigare. Det öde som delas av mor och dotter verkar från början vara en ren slump, men utredningen tar en ny vändning då ett andra offer hittas. Även detta offers moder dödades för 15 år sedan, av samma gärningsman. För 15 år sedan hette mördaren Raymond Garvey och det står snart klart att den mördare som nu är ute på turné är mycket imponerad av Garveys arbete och ämnar fortsätta det genom att döda nästa generation. Thorne och hans team inleder nu en kamp för att skydda de barn som fortfarande lever.

Även om historien inte är speciellt originell så rycks jag med av Billinghams sätt att behandla språket och karaktärerna. Trots ett så mörkt ämne som mord, lyckas han alltid blanda storyn med ett stort mått av humor. Jag fastnar direkt i historien som inleds i ett högt tempo. Denna fart hejdas dock stundtals, och det är då vi får lära känna Thorne och de andra karaktärerna bättre. Billingham är hyfsat bra på att förmedla känslor vilket han här visar genom att skildra sorgen som följer av ett missfall, och den tröst och glädje som vänner skänker. Det band som finns mellan Thorn och hans bäste vän, den homosexuelle, piercade patologen Phil Hendricks får mig alltid att le.

Var och besökte ett indianskt kasino för första gången precis innan påsk. Vad passar då bättre än lite Agatha Christie i bilen på vägen dit!? 🙂

Denna gång blev det The Murder of Roger Ackroyd. Historien är så mycket Christie det bara kan bli! Det vimlar med tänkbara mördare och red herrings. Hercule Poirot lyckas dock, som alltid, lägga fram ett ”logisk” resonemang och peka ut den mest osannolika karaktären som mördaren… Denna gång tycker jag dock att Christie gick lite för långt för att skapa sin tvist, den lämnar historien (på det sättet den berättas) med ett par ganska stora logikhål – vilket jag inte gillar.

Trevlig och läsvärd, men inte på favoritlista.

(och visst är det lite retro att lyssa på böcker på kassettband! 😉 )

Dennis Lehane. Fjärde boken om Kenzie och Gennaro handlar om en liten flicka som försvinner. Massor med teorier och ledtrådar dyker upp, men trots det hittas flickan inte. Vad har hänt och vem eller vilka är egentligen inblandade i hennes försvinnande? Boken är tjock och på sina ställen känner jag lite som jag kan göra när jag läser Leif G W Persson ibland: Jag hänger inte helt med i förvecklingarna, men jag är fortfarande underhållen! 🙂 Jag har sagt det förr, men sjutton vad jag imponeras av Lehanes förmåga att variera sig i olika böcker och fasiken vad han skriver bra och underhållande!! Jag har nästan ingen lust att börja på Prayers For Rain för jag vill inte ha slut på Kenzie/Gennaro-serien..

En ung kvinna söker upp Poirot och ber honom att utreda det 16 år gamla mordet på sin far. Modern dömdes för mordet men dottern är övertygad om att hon blev felaktigt dömd. Fadern var en mycket framgångsrik konstnär, känd för sina många kvinnohistorier. Då han bad sin unga älskarinna att flytta in i hemmet för att han skulle kunna måla hennes porträtt uppstod ett stormigt svartsjukedrama. Samtliga ansåg att konstnärens beteende var högst opassande, och då han hittades giftmördad antogs det vara en följd av hustruns svartsjuka. Poirot tar sig an fallet förutsättningslöst och går grundligt igenom händelseförloppet steg för steg. Med hjälp av intervjuer med de fem inblandade personerna börjar han att ana en röd tråd…

Agatha Christie är i högform, ledtrådarna haglar och tävlingen mellan mig och Poirot om vem som ska lösa fallet först är igång (jag vann, men det berodde enbart på att jag läst den här boken förr).

Dennis Lehane. Tredje boken om Kenzie/Gennaro alltså, lite av ett avgörande för mig eftersom jag visserligen tyckte A Drink Before The War var bra, men inte lika himlastormande bra som Mörker, Ta Min Hand. Och visst ÄR han bra, nu är jag helt säker. Dennis Lehane är så toppen! I Sacred är en ung, vacker kvinna försvunnen, och det är väl en av de mycket, mycket få saker som kan reta mig lite med Lehanes skrivande: Alla är alltid så förbenat vackra! Seriöst, hur ofta träffar man egentligen människor som man tycker är så där vackra att man verkligen reagerar? Frånsett det, en klockren deckare där man aldrig vet riktigt vad som ska hända, och jag är mer än nöjd när boken väl är utläst!