Två taffliga smågangsters springer in i en villa med stor kalabalik till följd. Efter att vapen avlossats, känslor väckts till liv och hotelser yttrats rycker de med sig familjefadern och kräver en stor summa pengar i lösen. Poliserna Morrow och Bannerman sätts på att finna den gamle mannen, innan det är för sent.

Vi får följa historien utifrån olika perspektiv: kidnapparnas, polisens, familjens och den kidnappade mannens.

Som jag tidigare nämnt har jag tyckt mycket bra om böckerna om Paddy Meehan. Jag är dock inte helt säker på vad jag tycker om den här historien. Om Mina är bra på något så är det att förmedla känslor, hon är helt orädd för att visa upp samhällets obehagliga baksida. Även i den här boken framträder hennes kärlek till detaljer och mörka personbeskrivningar. Familjens splittring, sorger, besvikelser och lojaliteter skildras på ett trovärdigt sätt. Mina gör det dock inte lätt för sina läsare. Stundtals funderade jag på om hon har skrivit under påverkan av någon mer eller mindre otillåten substans. Historien är ryckig, inte på grund av dåligt författarskap utan med syfte att skapa en viss stämning. Vi får följa huvudpersonernas tankar, vilket ibland leder till att man som läsare slängs in mitt i en fundering som inte har något samband med vad man läst en stund tidigare. Man anar t.ex. en stor sorg hos huvudkaraktären (polisen Alex Morrow), men varför – det får man inte reda på förrän i slutet. Eventuellt kan det finnas någon tidigare bok som skvallrar om karaktärernas bakgrund, men i så fall borde denna bok komma med en stor varningstext i stil med ”OBS, denna bok läses fristående på egen risk, kan väcka stor förvirring”.

Här har vi plötsligt en Nesbø utan Harry Hole. Vad är det som händer?

Den nya figuren är istället Roger Brown, en kreativ headhunter med utgifter större än inkomsterna. Brown är gift med Diana, som är en mycket vacker och eftertraktad kvinna. Och sådana kostar, har han upptäckt. Ett konstgalleri i bästa läge i Oslo bland annat, och lite annat smått och gott. Hon får allt hon skulle kunna önska sig. Men hon får inte DET hon önskar.

För att få kostnader och intäkter att gå ihop passar Brown på att fråga sina intervjuoffer om deras konstintresse och vad de har på väggarna därhemma… Det lönar sig fint, och går helt bra fram till dess att Brown råkar på den motsträvige kandidaten Clas Greve som han genast inser skulle passa som hand i handske på Pathfinder, en av hans klienter som är på jakt efter en ny direktör. Greve har något Brown till ha. Något han tar, och som slår tillbaka med sådan kraft att Brown plötsligt finner att det är hans huvud som det jagas efter.

I ärlighetens namn saknar jag Harry Hole, även om Roger Brown är en antihjälte av klass han också. Men han är inte Harry. Flytet, språket och spänningen finns där, inte tu tal om saken, men inte Harry…

Som vanligt trodde jag ungefär en tredjedel in i boken att jag klurat ut vad som var på gång och vem som… Fel fel fel… Också som vanligt. Det irriterar mig och jag får ingen ro förrän jag läst sista sidan i mitt signerade exemplar!

Aj då… DEN tvisten såg jag inte komma…

Anna Janssons tionde bok i serien om Maria Wern är Frida Norrby medelpunkten.  Den gamla damen som gräver och hittar ett barns kvarlevor.  ”Du lilla, du lilla … vad gjorde de med dig?

Hon funderar på om det är hennes nu döde man, Helge, som tagit livet av barnet. Den gamla väninnan Signe antydde något om att det kunde vara Helges…

Folket i byn verkar se Frida som minst sagt förvirrad och själv känner hon sig mer och mer paranoid efter Helges död.

Frida ger sig varje natt ut för att gräva enligt de kartor hon funnit i bankfacket, som Helge placerat där men som hon inte vetat om förrän nu. Hon visste faktiskt inte att de ägde ett bankfack ens. Kartorna ska bevisa att Birka ligger på Gotland, och ingen annanstans.

Den paranoia Frida känner triggas av att någon mycket tydligt sökt igenom Helges skrivbordslådor och lämnat ytterdörren öppen efter sig.  Hon är säker på att kartor hon hittat kommer att skriva om Sveriges historia bara hon finner graven!

Så dör granntösen plötsligt. Och Fridas hus brinner ner till grunden. Allt blir en enda röra för Maria Wern som samtidigt bär på sitt eget privata ok. Per. Ska ha klara sig?

När sedan distriktssköterskan, Ingrid Bogren, försvinner blir det allvar. Sköterskan var den sista som såg Frida Norrby innan branden. Eller var det den unge Joakim?

Jag uppskattar verkligen ”Först när givaren är död”. Anna Jansson blir bättre och bättre. Språket är lättflytande och utan stötestenar för läsaren. Det som lyfter den är Frida. Jag vill bli en Frida när jag blir gammal. Med eller utan en Joakim! Det finns humoristiska vändningar blandade med spänning och lite historiska kullerbyttor. Bra jobbat Anna!

Hypnotisören av Lars Kepler skulle kunnat ha blivit världens bästa deckare, men nu blev det inte riktigt så…

Deckargåtan i Hypnotisören är i världsklass, den är verkligen genialisk! På många sätt och vis är den enkel, ibland lite B-ig (psykopater i deckare ger enligt mig alltid upphov till B-varning) Men Hypnotisören klarar av den fina balansgången!

Dessvärre är jag inte lika förtjust i själva utförandet av boken. Till att börja med innehåller den på TOK för mycket hypnos! I första halvan av boken är hypnosbegreppet spännande, men i andra halvan förvandlas det till ett riktigt sömnpiller.

Kvinnoporträtten i boken är nästan skrämmande dåliga… iaf tror jag att de skulle ha varit dåliga om det nu hade funnits några kvinnoporträtt att tala om. De få kvinnor som förekommer är nämligen antingen psykiskt sjuka eller hjälplösa, svartsjuka miffon som ringer sina pappor och gråter när de får problem. De lyckas dock med konststycket att ha ovanligt mycket sex! Det spelar ingen roll om t ex deras barn har blivit kidnappade, de lyckas ändå ha väldigt utdraget sex! Är de för psykiskt sjuka för att ha sex så flashar de tuttarna för varenda kotte de träffar istället. Det finns dock en kvinna som är intressant i Hypnotisören, men henne kan jag inte gå in på här.

Oj vad elak jag känner mig nu, men det är sorgligt/upprörande när man stöter på en deckare som kunde ha blivit SÅÅÅÅÅÅÅÅ bra, men som faller på dåligt/underligt utförande.

Kriminalkommissarien Joona Linna är dock ett riktigt guldkorn. Han känns både nyskapande och intressant (ibland påminner han mig lite om en modern Sherlock Holmes). Joona Linna har dock en relativt liten roll i Hypnotisören, men det ska bli spännande att läsa fler äventyr med honom (där han då förhoppningsvis tar lite större plats).

Hypnotisören, deckaren som kunde ha blivit bäst, blir i slutändan endast en bok som knappt är läsvärd.