Kategoriarkiv: Recension

Pepparkakshuset av Carin Gerardsen

Publicerat av

Flera våldsamma mord sker på kort tid och när polisen inser att offren är i samma ålder och har anknytning till samma plats förstår de att de har att göra med en seriemördare. Att det är ett mobbat barn som har förvandlats till en seriemördande vuxen görs klart ganska tidigt men trots det blir slutet väldigt överraskande.

Beskrivningarna av morden frossar i våld och förnedring och ibland kan jag knappt fortsätta läsa då det blir alltför grafiskt. Läsaren får också följa mördarens dagbok där ännu fler detaljer om morden framkommer som poliserna inte har tillgång till.

Sidospåret där en av de kvinnliga poliserna blir våldtagen och börjar sin egen undersökning kunde jag ha varit utan då det inte tillför historien något. Såvida föfattaren inte bygger vidare på detta i bok nummer två.

Carin Gerardsens debutroman Pepparkakshuset är den första delen i Hammarbyserien. Boken var bra men jag tyckte det märktes att det var hennes första roman och hon hade behövt göra sig av med vissa ”darlings”. Jag kommer förmodligen att läsa andra delen i serien Mamma, pappa, barn och hoppas att historien är lite mer fokuserad där.

Deckarhusets intervju med Carin Gerardsen

Kommissarie Gently – Recension

Publicerat av

Jag sade ju att jag skulle återkomma om vad jag tyckte om den nya kriminalserien som startade på Kanal 9 igår så här kommer en liten recension!

Kommissarie Gently är en välkänd brottsutredare från Scotland Yard vars fru nyligen blivit mördad. Gently är på väg att ge upp sin karriär och gå i pension men tar ett sista fall i i en liten stad i norra England eftersom det kan ha en koppling till den man som indirekt mördade hans fru, en brottsling som Gently varit ute efter i flera år.

I början kände jag så väl igen skådespelaren som spelade Gently och spenderade säkert 10 minuter över att fundera på var jag sett honom förut tills jag kom på det. Martin Shaw spelar även Domare Deed i serien som handlar just om en domare. Jag gillar den serien, mycket på grund av hans skådespeleri och han gjorde ett mycket bra jobb även i den här serien.

I småstaden så finns den unga och karriärinriktade polisen John Bacchus som är lite väl ivrig och fördomsfull i sitt sätt att jobba. Tillsammans utgör de ett intressant polispar och Gently kommer som han själv påpekar styra upp den unge polisen lite…

Serien utspelar sig på 60-talet vilket ger det en extra tvist vilket är välbehövligt för trots allt är serien rätt lik många andra polisserier, en äldre och en yngre polis som kämpar mot brottslingar såväl som korrumperade poliser. Det har vi sett förut…

Tidsandan skildras realistiskt utan att vara överdrivet som det lätt kan bli och miljöerna är mycket vackra utan att bli allför stereotypiska (förutom den nästan numera obligatoriska scenen där den ensamma polisen blickar ut över havet… suck…)

Precis som Anne skrev i en kommentar i mitt förra inlägg så blir man smått chockerad när man inser att dödsstraff faktiskt existerade i England på 60-talet. Jag blir dock glad över att vi har rökförbud på kontor och restauranger, jösses vad det blossades förr i tiden!

Ett plus för att skurken togs fast på slutet. Jag var övertygad om att skurken som också mördade Gentlys fru skulle bli en sån där skurk som hjälten jagar avsnitt efter avsnitt och som alltid kommer undan.

Avsnitten verkar vara hyfsat fristående så ni kan gott hoppa in även om ni missade igår. Jag ser i alla fall  fram emot att spendera två söndagskvällar till i Gentlys sällskap.

Ett rop på rättvisa

Publicerat av

(A Cry For Justice) En regnig dag i skärgården lyxade jag till det med två avsnitt av kommissarie Lynley på samma dag.. 🙂 I avsnitt 12 (det sista jag har.. 🙁 ) kliver Hillier in som chef på scenen efter att Webberley försvunnit. Havers och Lynley utreder ett fall som först ser ut som självmord men snabbt visar sig vara mord. Finns det en koppling till den välgörenhetsorganisation där kvinnan arbetade? För att ta reda på mer söker Havers arbete i organisationen och snokar runt bland kassaskåp och kvitton.

Jag tyckte det här avsnittet var så där, men det kan för all del vara för att jag inte gillar att sitta och vara rädd för att någon ska bli påkommen (och det gör jag hela tiden när Havers nosar runt på välgörenhetsorganisationens kontor). I det här avsnittet dör folk som flugor, det tycker jag annars är rätt bra med George – det är inte alltid seriemördare som springer omkring, till skillnad från många andra deckare.

Jag funderar förresten på var Winston Nkata har tagit vägen i serien? En assistent till Havers har kommit in i form av Billy (heter han väl?) men har han ersatt Nkata? Eller kommer han senare i serien? Det vore trist om han inte dyker upp, jag tycker han var ett mycket välkomment tillskott till böckerna..

Änglalik av Veronica von Schenck

Publicerat av

Huvudpersonen Althea Molin är utbildad psykolog och gärningsmannaprofilerare. Hon har nyss återvänt till Sverige från New York där hon blev brutalt överfallen. Hon ser fram emot lugn och ro, men vid Stureplan i Stockholm härjar en seriemördare och tre kvinnor hittas mördade i resväskor. Altheas barndomsvän Rickard  jobbar som polis i utredningen och kontaktar henne för att få hjälp. Efter en viss tvekan tar hon jobbet. Något hon nästan ångrar när mördaren börjar skicka MMS av henne till hennes mobiltelefon.

Veronica von Schencks debutroman får mig att vilja ha mer. Dels en efterföljare men även lite mer kött på benen i den här boken. Att boken är kort behöver inte vara en nackdel men i det här fallet tror jag att handligen skulle tjänat på det. Jag tycker också att det är konstigt att Althea utersätter sig för onödiga risker när hon vet att någon förföljer henne. Speciellt när hon nyss blivit överfallen. Ett plus är att jag trodde att jag visste vem gärningsmannen var men hade fel. Jag ger dock boken två tummar upp och ser fram emot att läsa efterföljaren Kretsen.

Deckarhusets intervju med Veronica von Schenck

The Last Oracle av James Rollins

Publicerat av

The Last Oracle (finns så vitt jag vet inte översatt till svenska ännu) är den femte thrillern i serien om Sigma Force av James Rollins. Alla hans böcker är fyllda med äventyr och exotiska platser. The Last Oracle är inget undantag. Från Washington DC till antika grekiska tempel och från indiska ruiner till Tjernobyl kämpar Sigma Force mot en grupp ryska vetenskapsmän och en rysk politiker som planerar att använda radioaktivt avfall från Tjernobyl för att skapa en ny världsordning.

The Last Oracle bygger på legenden att Oraklet i Delfi kom från en släkt med flertalet personer med savant syndrom som hade förmågan att se in i framtiden. I boken har den ryska gruppen tillfångatagit zigenarbarn med samma blodslinje och de har sedan opererat in sensorer i barnens hjärnor med hoppet om att kunna skapa en ny världsprofet som de kan kontrollera.

Medan Sigma Forces ledare Gray Pierce reser världen runt för att försöka ta reda på vad som egentligen pågår så flyr hans kollega från den ryska forskarstationen med tre av barnen. Jag tycker att den delen av historien tar upp alldeles för mycket plats i boken och hur många gånger kan man egentligen fly från genmanipulerade vargar, björnar och tigrar?

Även om jag tycker att de flesta av James Rollins böcker är något överdrivna så fortsätter jag ändå att läsa dem. Så bli inte förvånad om det kommer en recension av hans nästa bok här på deckarhuset.

Luftslottet som sprängdes

Publicerat av

Äntligen kunde jag gå och se den tredje och sista delen av Millenniumtrilogin efter hosta och utomlandsvistelse

Jag älskar Stieg Larssons böcker om Lisbeth Salander och den första filmen infriade mina förväntningar. Film nummer två var lite av en besvikelse och jag var beredd på att även den här bara skulle bli en halv ok film men den var bättre än förväntat och helt klart bättre än tvåan!   Som förväntat så har man tagit bort scener och trådar från boken eftersom allt helt enkelt inte får plats men till skillnad från den andra filmen så valde man här rätt trådar.

Noomi Rapace är som vanligt strålande som Lisbeth Salander även om Lisbeth Salander som karaktär är nedtonad jämfört med tvåan. Michael Nyqvist  är tack och lov inte är lika tafflig som i förra filmen.

Läs min recension av film nr två här

The Pale Horse – Agatha Christie

Publicerat av

Detta är inte vad jag skulle kalla en typisk Agatha Christie deckare. The Pale Horse består i stort sätt av fyra olika delar:

1) En utredningen av dödsfall.

2) Analys av ett ”juridiskt problem”.

3) Analys av ”svart magi”, kan det finnas i verkligheten?

4) Analys av Power of suggestion.

Alla dessa delar diskuteras fram och tillbaka, på ett väldigt pratigt sätt…

The Pale Horse hade passat bättre som en veckas novell i en damtidning (i en förkortad version förstås) än som bok.

Godkänt, men inte mer. Agatha Christie har skrivit mycket bättre saker än detta.