Hej! Jag heter Annika är 49 år och före detta arbetskamrat till Joachim. Idag bor jag precis utanför London tillsammans med min man och våra två hundar. Nu har jag fått äran att göra ett gästspel på Deckarhuset.

Jag har läst Gud som haver av Ingrid Elfberg. Vilken bok! Jag kunde inte lägga den ifrån mig. Ingrid har valt en annan väg än vad som är brukligt inom deckargenren, den känslomässiga vägen.

Detta är en bok som känslomässigt griper tag i en redan från början och som sedan inte släpper taget förrän du kommit till sista sidan. Handlingen kretsar kring utnyttjande barn, ett tungt ämne. Även om ämnet är tungt finns det ett sådant driv i Ingrids berättande att boken trots allt inte upplevs som nattsvart.

Men jag måste erkänna att detta var en bok som fick mig att gråta på ett par ställen. Har du inte läst den, gör det! Men gör det för guds skull inte ute bland folk! Boken kan som sagt generera ofrivilliga tårar.

Annika

Diktonius beskriver själv boken mer som ett ”språkligt och dramaturgiskt experiment” än en klassisk deckare.  Det är svårt att argumentera emot. Boken liknar inget annat jag tidigare läst, på både gott och ont.

Handlingen innehåller både ett par mord, en efterföljande polisutredning och en huvudperson som är kriminalassistent. Visst låter det som grunden för en traditionell svensk deckare?

Men då kanske jag ska tillägga att det trots både mord och mordutredning knappt finns en tillstymmelse till en ”mordgåta”. Huvudpersonen som visserligen är kriminalassisten är även homosexuell och fokus ligger mer på hans ofrivilliga komma ut process än på hans polisarbete. Sedan kanske jag även ska nämna att hela boken är skriven i presens!

Nu liknar den inte en traditionell deckare längre…

Boken innehåller en hel del sex och sexscener. Själv är jag av den uppfattningen att det inte går att skriva en bra sexscen. Jag tycker att sex i skriftlig form antingen blir vulgärt, fnissframkallande, töntigt eller kliniskt… och vill det sig riktigt illa alla fyra på samma gång ;). I Lidelser blir sexet dock mest fnissframkallande.

Något som jag däremot gillar är Diktonius skildring av ett mångårigt förhållande (Ingemar och Saga) som börjar falla sönder. Det kändes så extremt odramatiskt… och äkta.

Jag skulle vilja jämföra Lidelser med den syltade ingefäran man brukar få som tillbehör när man beställer sushi. Ingefärans uppgift är att rensa paletten mellan sushibitarna och det är precis vad jag tycker Lidelser gör i deckargenren; den rensar paletten. Som renodlad deckare tycker jag inte Lidelser är särskilt bra, men om man ser den som ett experiment ämnat att pigga upp (i en genre som annars brukar vara väldigt homogen) är den ganska kul.

Jag skulle dock ha önskat att den vore kortare, då mordgåtan inte tar särskilt stor plats känns 286 sidor som väldigt mycket.

.

Boken är ett recensionsexemplar

Annica Alm har skrivit en deckare som samtidigt belyser ett angeläget ämne. Rashat och särbehandling av invandrare. I det här fallet det s k resandefolket.

Historien tar sin början i och med att Tore Olsson, en tillsynes alldeles vanlig pensionär, mördas på ett mycket makabert sätt. Han hittas med en isdubb intryckt i höger öga. Brottsutredaren, Ingela Lund, och hennes kollegor drar igång en utredning och leds sakta men säkert in i en värld ingen av dem tidigare träffat på. Världen i Jönköping på 1950-talet där barnavårdsnämnden var ett hatat verk som såg sig själva som allenarådande när det gäller vad som är bäst för barnen i samhällets ytterkanter.

En Fröken Strömgren på barnavårdsnämnden i Jönköping är en av nyckelpersonerna vid dessa placeringar. Hon visar ett intensivt engagemang i framförallt resandefolkets familjesituationer med många barn. De ska assimileras till varje pris.
Lund och hennes kollegor rotar i den smuts som de involverade försöker glömma vill glömma, men finner till slut såväl mönster som motiv till mordet. Vilket av alla dessa barn är den hatiske hämnaren, och hur många offer ska mördaren hinna skörda?

Alm har skrivit en debattbok lika mycket som en deckare. Hon har i likhet med Roslund och Hellström använt sig av kriminalromanen som form för att lyfta ett intressant och skrämmande ämne. Är det viljan att diskutera som drivit henne eller har det slumpat sig så att plotten i boken ”råkade bli” runt ett brännbart ämne? Vem vet?

Språket i boken är lättflytande och trevligt. Inga hick-ups utan Alm använder ett varierat ordförråd utan att bli tung. Kanske , med tiden, kommer vi att få uppleva att karaktärerna blir mer personligt formade, de är nästa alla lite uppenbara i Ohyra. Inte så att det stör, men för ett högre betyg än 3,5 poäng av 5 möjliga så hade jag önskat mig mer färg!

Kamelklubben består av fyra speciella, lite kantstötta medlemmar i samhällets utkant. En av dem bor i ett tält utanför Vita Huset, en annan i ett litet hus i kanten av en kyrkogård.

Klubben håller till i Washington DC, och syftet med sammanslutningen är att till varje pris finna sanningen runt olika märkliga, ofta nedtystade händelser i landet.
Skarans ”huvud” är Oliver Stone och under hans ledning synar de fyra vännerna nyheter och myndigheternas förehavanden i sömmarna och tvekar inte att vid behov ställa ledarna till svars inför folket.

Efter att ett par av medlemmarna bevittnat ett mord, slår de fyra sig motvilligt ihop med Alex Ford, en Secret Service agent som de bedömt som hederlig, och dessa fem ger sig i kast med att undanröja den katastrof som är under uppsegling och som romanen spinner runt.
Baldacci har komponerat en grupp av fyra personer som ter sig mycket verkliga. De är sinsemellan mycket olika, men kompletterar varandra på ett lysande sätt. Miljöer, konspirationsteorier, och myndigheternas cover ups, ja allt ger känslan av att vara verkligt.  Till och med slutet är bra, faktiskt. Där har Baldacci ibland gjort mig besviken, men inte den här gången! Storyn håller till sista sidan.

Det är en hårresande men inte omöjlig bild av världen som Baldacci beskriver och

har du några timmar till övers är de 688 sidorna i The Camel Club ett bra val!