Kategoriarkiv: Recension

Ildens øye av Jorun Thørring

Publicerat av

Jorun Thørring är norska, gynekolog och kriminalförfattare. Jorun debuterade med  romanen Skyggemannen 2005 och efterföljaren Glassdukkene kom redan 2006. Har du missat henne? Det måste du rätta till! Hon skriver lättflytande, och spännande. Hennes karaktärer är i högsta grad levande och likaså miljöerna kring Tromsö där hon själv kommer från och där böckerna utspelas.
I Ildens øye löser kommissarie Aslak Eira ett brott som sträcker sig ända tillbaka till 1969. Den gången brann Andreas Fjeld A/S kontor som låg i en av de gamla trähusen i Tromsö centrum ner. Man fann två lik,  den ene identifierades som ägarens äldste son Karl och den andre stadens facklige orostiftare Oscar Wikan.

I Oktober 2007 dyker en man som säger sig vara Karl upp i Tromsö, hos sin yngre bror. Varför nu? Varför inte tidigare? Är det verkligen Karl och varför försvinner han spårlöst igen? Och plötsligt står en träbyggnad i centrum i brand igen…

Den samiske kommissarien Eira försöker länka ihop bränderna 1969 och 2007, medan det ena vittnet efter det andra på olika sätt tystas i processen.

Jag kan varmt rekommendera Joruns romaner. De är levande och griper tag i en. Lite grann av privata saker väver hon in runt Alsak Eira. Hur det är att vara same och därmed tillhöra en av de norska minoriteterna som det ses ner på än idag. Aslak är ensamstående pappa till en tonårig son, och nog känner vi som har tonårsbarn igen oss i såväl glädjeämnen som våndor.

Tidigare om Journ Thørring på Deckarhuset:

Glasdockorna…

Deckarfilmtips – Del 3 (40-tal)

Publicerat av

Tips 3: Den tredje mannen
En av de stilistisk bästa filmer jag har sett  är Den tredje mannen. Även denna film tillhör Film-noir genren med alla dess attribut men den skiljer sig avsevärt från Riddarfalken från Malta. Kvalitetsmässigt är den här mycket bättre.

Filmen är en blandning av en spionfilm och en kriminalfilm och utspelar sig i efterkrigstidens Wien som då var uppdelad i fyra zoner, där segermakterna hade varsin zon. Detta var en tid då staden fortfarande till stor del låg i ruiner, svarthandeln var stor och misstänksamheten låg som en dimma över staden. En man anländer till Wien för att leta efter en god vän som sägs ha dött i en bilolycka. När mannen försöker ta reda på vad som egentligen hände så stöter han ideligen på folk som uppmanar honom att sluta sina undersökningar.

Filmen är mycket spännande och två saker är helt oförglömliga.

1. Genom filmen slingrar sig en vacker men sorgsen melodi skapad av cittra som är magisk och fastnar precis som slingan i Morden i Midsomer (fast den här är vackrare).

2. scenerna i Wiens kloaksystem räknas till filmhistoriens absoluta klassiker.

Filmen är amerikansk men har en tydlig europeisk prägel och känns därför väldigt internationell. I huvudrollen ser vi den legendariska men märkliga skådespelaren Orson Welles.

Nästa gång går vi över till 50-talet!

Mörker, ta min hand

Publicerat av

(Darkness, Take My Hand) Dennis Lehane. Den första Gennaro/Kenzie-deckaren jag läst, tyvärr dock inte den första i serien som istället är A Drink Before the War. (Jag är ganska kinkig med att läsa serier i rätt ordning..) Min första tanke när jag läst ut sista sidan var: ”Jag måste genast beställa hela serien!!”.

Var ska man börja? Jag är stum av beundran för Lehane, han skriver fantastiskt fängslande: när jag inte läste boken saknade jag den, man släpper den inte helt och efter en natt full av mardrömmar lärde jag mig snabbt att inte läsa precis innan jag skulle sova. Det är väl också mitt enda lilla minus med boken: Den är äcklig och det är väldigt grafiskt våld. Jag fixar inte riktigt sådant och sippar därför igenom de passagerna vilket ibland resulterar i att man missar viktiga bitar, tyvärr. Plusen är däremot många: Bra story (inte fantastiskt originell deckarhistoria, men bra!), otroligt intressant persongalleri, väldigt fint flyt i berättandet – och jag älskar både Gennaro och Kenzie!

Ett annat plus är att Lehanes böcker skiljer sig mycket ifrån varandra: Shutter Island och Mystic River är båda helt annorlunda (både från varandra och från Mörker, ta min hand), men alla är icke desto mindre fantastiska. Jag längtar efter att få slänga mig över nästa…

Evil under the sun av Agatha Christie

Publicerat av

Detta är en Hercule Poirot deckare som kvalitémässigt hamnar någonstans i mitten av Christes böcker. Den tillhör med andra ord inte samlingen av hennes mest minnesvärda alster, men är på inget sätt dålig för det.

Handlingen

En kvinna hittats död på stranden. Den mest sannolika mördaren har ett vattentätt alibi… Poirot tar sig an fallet som visar sig innehålla: Droger, häxkonst, en skrivmaskin, sololja, ett mystiskt bad och catchphrasen ”yes, darling…”

Stort plus för att ljudboken läses upp av den ”riktiga” Poirot, David Suchet, som gör ett utmärkt jobb även med de andra karaktärernas röster (även om hans gnälliga röst för den amerikanska damen kan bli lite för mycket i längden.)

Fyrvaktaren av Camilla Läckberg

Publicerat av

Fyrvaktaren är helt klart en underhållande deckare. Vi kastas som vanligt in i handlingarnas centrum och sedan kör det på i 110 enda till slutet… Den här gången har dock Läckberg brutit av ”motorvägen” med två mycket lugnare parallellhandlingar som utspelar sig på en enslig ö och det funkar alldeles förträffligt!

Även Fyrvaktaren är uppbyggd av Läckbergs alldeles egna blandning av såpa och deckare som berättas på enkelt och lättförstått sätt. Dessvärre tyckte inte jag personligen att själva handlingen var så där vidare bra (eller jag kanske skulle säga handlingarna, då de är flera… och denna gång hänger några av dem knappt ihop).

  • Huvudhandlingen (det vill säga deckarmysteriet) får knappt godkänt, den har ingen som helst wow-faktor.
  • Då-historien var väldigt bra (Läckbergs bästa hitintills enligt mig), bortsett från slutet som kändes som ett stort antiklimax.
  • Sidohistoria nummer 1: Var ett helt annan deckarintrig som aldrig riktigt förklarades. Den fungerade dock som ett bra villospår, men om den endast var där för att förleda oss tycker jag att den tog upp alldeles för stor plats. Dessutom fick vi aldrig reda på bakgrunden till den här historien… i nästa bok kanske?
  • Sidohistoria nummer 2: Denna är för mig helt obegriplig. Den tillförde inte historien något och slutade dessutom med en cliffhanger 4/5 in i boken… Kanske kommer förklaringen i nästa bok? Om inte så förstår jag inte vad den hade att göra i historien.

Fyrvakten innehåller dessutom X antal kvinnor som endast kan beskrivas som offer. Det känns lite unket. Finns i stort sätt bara en stark kvinna i Fyrvaktaren och det är en lesbisk polis (Erica är ett gränsfall). Fler vanliga kvinnor i nästa deckare tack!

Fyrvaktaren är dock en väldigt underhållande deckare! Klart läsvärd! Ingen kan skriva lika lättillgängligt och underhållande som just Camilla Läckberg… Camilla Läckberg kan närmast beskrivas som en författarversion av Max Martin… hon producerar hit efter hit!

ps. Katarina Ewerlöf måste vara Sveriges (om inte världens) absolut bästa uppläsare! Hon är helt otrolig!

Den verkliga brottslingen

Publicerat av

(In Pursuit of the Proper Sinner) Jag vill som vanligt inte avslöja för mycket om de personliga historierna i Lynleyserien, så jag får väl nöja mig med att säga att förhållandet mellan Lynley och Havers förändrats något sedan den dramatiska avslutningen av Med svek i sinnet. I avsnitt 10 i Lynley-serien åker deckarduon upp till Manchester där ett tältande par hittats mördade. Har mordet kopplingar till en pensionerad polis, tro?

Ett spännande avsnitt med många förvecklingar!

Av jord är du kommen – Mikael Bergstrand

Publicerat av

Författaren och journalisten Mikael Bergstrand som har skrivit denna bok är en helt ny bekantskap för mig. Bergstrand kommer från Malmö och har jobbat på Sydsvenskan som journalist och korrespondent. Numera är han bosatt i Indien.

Huvudkaraktären i denna bok och serie – Leyla Abdallah –  är också hon journalist och bosatt i Malmö. Där slutar liknelserna.  Leyla är en kvinna med en annan kulturell bakgrund och dessutom nybliven mamma.  Bergstrand lyckas  med konsten att skildra Leyla på  ett, enligt mig, mycket trovärdigt sätt.  Som sidekick till Leyla hittar vi den manliga frilansfotografen Pelle och i serien figurerar även Lisa Berggren, en kvick och driftig  kriminalinspektör.

Boken tillhör genren socialrealistisk polis/journalistdeckare och har en del likheter med Beck och Wallander men till skillnad från den smått uppgivna klangen i dessa serier så slipper vi det i den här boken. Visst finns det mängder av sorgliga och tragiska öden i boken och boken är definitivt inte optimistisk  men man får tänka, moralisera och beklaga själv på eget bevåg.

Handlingen går ut på att någon mördar folk som står längst ned på samhällsstegen såsom en knarkare, en alkoholiserad kvinnomisshandlare osv. Offren lämnas med ett kryptiskt meddelande och så är katt och råtta leken igång.

Jag tyckte boken var spännande och framförallt så hade boken en fin balans mellan karaktären Abdallahs privatliv och jakt på mördare som sker från två håll (polisen och Leyla/Pelle).

Jag blev helt klart sugen på att läsa mer om Abdallah som är en frisk fläkt på deckarscenen och ser gärna att man även får lära känna Lisa Berggrens karaktär på ett mer personligt plan.

Boken är ett recensionsexemplar från Forum förlag