(A Suitable Vengeance) Åttonde avsnittet av BBC:s (och framför allt Elizabeth Georges) Kommissarie Lynley utpelar sig på Lynleys familjegods i Cornwall. Ett mycket personligt avsnitt där man får veta mer om Thomas än man fått i de tidigare avsnitten, bland annat det något ansträngda förhållandet Thomas har med sin bror och sin mamma. Ett mittemellan-avsnitt som bjuder på bra underhållning (standarden på Lynley-serien är än så länge hög, måste jag säga!).
Tydligen gjorde det det. Jag har precis läst Nick Drakes historiska kriminalroman Tutankhamun. Tutankhamun är en av Egyptens faraoer och levde ca 1300 år f Kr. Han dog under oklara händelser och hittades av Howard Carter 1922 i det mest spektakulära gravfyndet någonsin.
Boken, som är ny på marknaden, är nr 2 i en trilogi om brottsutredaren Rai Rahotep vid Medjay polisen. Första romanen handlade om Nefertiti som var drottning till Tutankhamuns far Akhenaton. Gissningsvis handlar den tredje boken om ytterligare en farao eller drottning.
Två saker slår mig när jag läser boken.
1. Det är oerhört vackert skrivet och det märks att Nick Drake också är poet. Man kan riktigt känna myllret i staden, höra Nilens vågor skvalpa mot flodbanken i solnedgången och föreställa sig den mäktiga stjärnhimlen ovanför det kungliga palatset. Läs bara beskrivningen om hur solen går upp så förstår ni…
”Ra visade sig just över horisonten, återfödd från den stora mystiska andra nattvärlden till en ny dag och bredde silvervit ut sin plötsliga, vidsträckta ljusprakt.”
2. Drake har använt sig av historiska källor och även om han har skapat fiktion utifrån dessa källor så är det inte svårt att föreställa sig att det kan ha gått till så här. Man slås också av hur likt deras samhälle är dagens samhälle. Egypten hade redan då en välorganiserad stat. Folk filosoferade, hade olika religioner, gick på fester och beklagade sig över skatter och hur staten styrdes precis som folk idag. Deras kungar har många likheter med dagens celebriteter som lever instängda, jagade och är mycket sårbara. När man dessutom inser att det fortfarande finns delar av världen där dödsstraff, korruption och klasskillnader är vardagsmat kan i alla fall inte jag låta bli att tänka.. ”Har vi inte kommit längre?” Vi talar ändå om över 3000 år skillnad i tid!
Det som blir problematiskt i den här boken är det lite väl moderna synsätt han ger Rahotep. Han och hans fru är lite väl jämställda för tiden och när Rahoteps dotter meddelar att hon minsann tänker bli läkare när hon blir stor (trots att hon är kvinna) då har det gått lite för långt för att det ska vara helt trovärdigt.
Jag kan ändå förstå varför Drake har gjort Rahotep till en modern man, det gör det enklare att ta till sig berättelsen. Det vackra språket, hans sköna vaktbabian Thoth och den spännande intrigen väger dessutom upp trovärdigheten med råge! I like!
Boken är ett recensionsexemplar från Albert Bonniers förlag som släpper boken idag.
Först och främst, Dan Brown är verkligen kungen av page turners! Handlingen kör på i 120 redan från början och korta kapitel och snabba scenbyten bidrar till att hastigheten ökar ytterligare.
The Lost Symbol är tredje boken om Robert Langdon och har i stort sätt samma uppbyggnad som de första två böckerna. Robert är med andra ord en symbolspecialist som kan nästan allt och som löser våra största mysterier genom att tolka symboler. Denna gång är de frimurarna och deras hemligheter som ska avslöjas genom att tolka gömda mystiska symboler…
Handlingen:
En vän till Langdon, en högt uppsatt frimurare, blir kidnappad/bortrövad och Skurken (en väldigt överdriven och schablonaktig sådan) tar kontakt med Langdon och kräver dennes hjälp med att lösa ett mysterium för att frige vännen. I jakten på lösningen till mysteriet måste Langdon finta CIA, lösa mystiska symboler på en ännu mer mystisk pyramid, rädda ett kärleksintresse och dessutom springa igenom i stort sätt alla landmärken/berömda byggnader som finns i Washington…
Det går inte att förneka att handlingen har vissa problem… ja okej, den saknar bitvis helt logik…och det är dessvärre inte bara handlingen som har logikproblem, även en del av karaktärerna agerar många gånger extremt underligt (inte minst herr Langdon själv).
Brown har som vanligt proppat boken till bristningsgränsen med fakta (huruvida denna alltid är helt korrekt eller ej låter jag vara osagt) Ibland blir det dock lite för mycket av det goda… och alldeles för ofta blir det lite väl långsökt…
Det finns 3 ”stora” avslöjanden i denna bok och i bokens anda kommer jag nu att avslöja alla dessa i kodad form 😉
1) Anakin, i 2, till himmelvandraren, e contrario.
2) Amerikansk uppriktig kamera, 3 bokstäver har resultatet, alla ritualer, ojoj…
3) +boken är ett ord.
Självklart är de ovannämnda koderna glasklara?! Hade Langdon läst detta hade han inte bara hittat svaren för de tre avslöjandena utan även min farmors hemliga recept på köttbullar 😉
Men, men… boken är helt klart underhållande, även om den inte är en av Dan Browns bästa.
PS… Jag blev tipsad om den här länken, det är en ”summering” av hela boken… jag skrattade så tårarna rann, den borde dock inte läsas av någon som tänkt sig läsa den riktiga boken men inte hunnit med detta ännu.
Björn Hellberg. Jag har inte läst något av Hellberg tidigare, så jag var riktigt nyfiken när jag öppnade den här boken. Handlingen är följande: En sportjournalist vid namn Kim Stockman får i uppdrag att skriva en bok om tennis och samtidigt börjar mystiska saker att hända. Saker som verkar ha koppling till ett tennisläger Kim var på som tonåring…
Jag är inget tennisfreak på något sätt, men trots det tyckte jag att det var kul att läsa om den alldeles egna värld som verkar vara tennisens. Det märks att Hellberg kan sitt ämne och framför allt älskar sitt ämne! Som deckare sedd är den drivande på ett nästan omärkligt sätt. Spontant vill jag beskriva det som en stillsam deckare, men trots det är den aldrig seg eller tråkig: tvärtom kommer jag på mig själv med att vilja läsa vidare även när jag egentligen ska göra annat. Dessutom listade jag ut vem som var mördaren och då känner man sig ju alltid lite duktig.. 🙂
Du har väl inte missat Mis intervju med Björn Hellberg? Den kan du läsa här…
Smärtans jungfru är en engelsk polisroman som utspelar sig i sydvästra delarna av London. Detta är den andra romanen med kriminalinspektör Mark Tartaglia i huvudrollen. (Första boken heter Dö med mig och kom ut förra året)
Polisromaner kan vara mer eller mindre realistiska och det märks att här har Forbes verkligen försökt se till att karaktärerna utreder fallet på ett så korrekt sätt som möjligt, vilket hon själv påpekar är viktigt för henne i en intervju med Curled up with a good book. Jag gillar när det är realistiskt men jag tycker det är onödigt att påpeka att hon skriver så realistiskt som möjligt, vilket hon indirekt gör då hon låter karaktärerna beklaga sig över den så kallade ”CSI-effekten”. Finns det någon i dagens samhälle som faktiskt tror att man utreder fall som de gör i CSI?? Nåja…
Forbes har även den goda smaken att också låta karaktärerna vara rätt så realistiska. De har alla sina sidor, en del av dem mörka, men det känns ändå som äkta människor och det blir tack och lov aldrig för deprimerande! Tartaglias vapendragare Sam Donovan är ett bra komplement till Tartaglia.
Brottsfallet är makabert och det finns en lagom? dyster stämning genom boken, vilket faller mig i smaken. Jag är extra förtjust i skildringarna av London som är snygga. Vem skulle t.ex. inte vilja bo i Notting Hill? Min förtjusning över Londonbeskrivningarna kan dock bero på att jag en sommar bodde i London. Efter att ha läst ut boken kunde jag därför inte låta bli att hänge mig åt googlemap och leta upp parken där mordoffret hittades, som inte ligger allt för långt ifrån där jag bodde, för att sen leta reda på byggnaden där Tartaglia och Co arbetar. Vilket fick mig att vilja åka till London nu!
Slutet har jag inte bestämt mig för om jag gillar men jag gillade helt klart boken och är sugen på att läsa den första boken och att läsa fortsättningen. Det blir helt klart tummen upp för Smärtans jungfru!
Boken är ett recencionsexemplar från Forum förlag
Så var den då här, Flickan som lekte med elden, den andra filmen baserad på Stieg Larssons Millenniumtrilogi.
Jag tror det är få som har något emot när jag säger att Noomi Rapace gör en strålande insats som Lisbeth Salander. Hon är trovärdig, rå och hon ser ut som man tänker sig Lisbeth Salander. Mikael Blomkvist spelad av Mikael Nykvist är lite knepigare. Jag tror min sambo satte fingret på det när han sa så här ”Hade det inte varit bättre om Paolo Roberto kom till undsättning istället för Blomkvist”. Det vi såg var en tafatt man utan pistol som inte riktigt visste vad han skulle göra av sig själv i en situation där den sedvanlige hjälten skulle komma insmygandes med pistolen säkrad och beredd med en karatespark. Det Stieg Larsson gör är ju att vända på könsrollerna. Det är inte Mikael Blomkvist som är hjälten, det är Lisbeth Salander, vilket känns ovant. Om man istället vände på scenen och det var en kvinna som hittade Mikael Blomkvist blodig och hon var osäker på om skurken/skurkarna gömmer sig bakom knuten och inte hade något vapen skulle man troligen tyckt att det var ett fullkomligt normalt beteende.. för en kvinna.
Sen kommer vi till det ständigt återkommande… Det är svårt att göra om en bok till film! De som älskade böckerna har stenkoll på vilka delar som tas bort eller inte återberättas ”korrekt” och om man inte vill ha en mastodontfilm på 4-5 timmar så måste det kapas och det måste kapas rejält.
I det här fallet så var det dessutom inte ens meningen att andra boken skulle bli en hel film utan istället skulle man, om jag fattat det rätt, göra en tv-serie av 2:an och 3:an i 6 delar, innan folkmassan rasade och krävde 3 filmer. Därför känns filmen kapad, därför är kvalitén på skådespeleriet och filmningen inte av samma klass som första filmen och därför lär vi inte känna karaktärerna så väl som man gör i böckerna. Tråkigast av allt är att traffickinghärvan, som tar stor plats i boken, kommer i skymundan i filmen. Trots detta tycker jag väl ändå att filmskaparna gjorde ett så gott jobb de kunde med de förutsättningar de hade, men det går tyvärr inte att ge filmen ett toppbetyg med hänvisning till ovanstående brister.
Annars kan man konstatera att smaken är som baken. Sam Sundberg skriver om hur han stör sig på att Lisbeth Salander använder sig av fel typ av dator. Hackers använder tydligen inte Mac? och Fredrik Strage tycker att karaktärerna är osannolika och att Paolo Robertos närvarande i filmen och böckerna är absurd. Jag kan förvisso förstå att det kan vara irriterande för en person som har bra koll på datorer att upptäcka att hon använder en mac istället för.. Ja vadå? men är det verkligen värt att skriva en hel artikel om det? Att Paolo Roberto är med tycker jag bara är kul. Efter filmens slut hörde jag folk i biosalongen som sa ”Åh jag vill att nästa film ska komma nu!” blandat med ”Den här var inte alls lika bra som första filmen”
Mitt tips är: Gå och se den du så du också kan ha en åsikt!
Jaha ja, det tog sin tid, men nu har även jag sett Män som hatar kvinnor på film! Det var rätt länge sedan jag läste Stieg Larssons bok med samma namn, vilket jag ofta tycker är en fördel när man ser en filmatisering av en bok – man jämför inte riktigt lika mycket då, utan kan ta filmen mer för vad den är, liksom…
Handlingen tänker jag faktiskt hoppa, de allra flesta vet ju vad den handlar om och gör man inte det vill man förmodligen inte veta heller.. 😉
Därför tänker jag istället säga att jag tycker filmen är BRA! Jag gillar den! Och bäst av alla är Noomi Rapace som Lisbeth Salander. Jag var skeptisk innan och tänkte att hon var alldeles för vacker för att vara en trovärdig Lisbeth, men hon är toppen och jag ser verkligen fram emot de kommande filmerna!