Kategoriarkiv: Recension

Änglar och Demoner

Publicerat av

För några dagar sedan var Erica och jag och såg Änglar och demoner (Angels and Demons) på bio, filmatiseringen av föregångaren till Da Vinci-koden. Jag gillade både Da Vinci-koden och Änglar och demoner skarpt i bokform när jag läste dem för flera år sedan: det är ren och skär underhållning i ett hiskeligt tempo (sedan kan jag väl hålla med kritikerna om att det finns större läsupplevelser om man ser till språk, bildspråk, originalitet och så vidare, men är man ute efter action i bokform är de ju toppen!).

I filmrollerna ses bland annat Tom Hanks, Ewan McGregor och Stellan Skarsgård, och man får precis det man är ute efter tycker jag – det är en kamp mot klockan från första sekund, det är änglar, kyrkor, eldar, kardinaler, folksamlingar, helikoptrar och jag vet inte allt i en salig röra. Vi förundrades över att de äldre män som spelade kardinaler faktiskt var äldre män med stora näsor, stora örsnibbar och vattniga ögon – inte helt vanligt i Hollywoods underbara värld, och vi hade lite svårt att undertrycka fnissandet när de letar efter en behållare med högexplosivt innehåll genom att vilt slita undan stora skynken. Själv hade jag nog – ytterst försiktigt – gluttat under ett hörn, för att inte råka spränga hela Vatikanen och halva Rom i luften.. 😉

Men summa summarum: vi var nöjda när vi lämnade biosalongen. Inget mästerverk som kommer att förändra hur jag ser på film i framtiden, men helt OK underhållning!

Lucianas långsamma död

Publicerat av

Den argentinske författaren, Guillermo Martínez kom för några år sedan med boken ”Morden i Oxford”, som Erica skrev om tidigare. Om det var en riktigt spännande deckare, så är Lucianas långsamma död betydligt mer. Det är synd att kalla den spänningsroman, även om den faktiskt är spännande.

I grova drag handlar historien om en författare i Buenos Aires som skadat handen och anställer en sekreterare för en kortare period. Denna sekreterare har egentligen sitt arbete hos en mycket framgångsrik författare, Kloster, som är på semester. Flickan, Luciana, hjälper till under en månad, och sedan försvinner hon tillbaka till Kloster igen. Tio år senare söker hon upp författaren igen för att få hjälp. Hon berättar en hårresande och lite bisarr historia, som går ut på att Kloster beställt en mängd mord på hennes närmaste. En efter en dör de. Det hela skulle enligt Luciana handla om hämnd från Klosters sida, för att hon anmälde honom för sexuella trakasserier. Vad är sant i den här historien? Emellanåt verkar Luciana besatt och galen, andra gånger verkar hennes historia helt rimlig. Författaren, som är berättarjaget, tar till sist kontakt med den mystiske Kloster och får höra hans version. Med två sanningar många udda perspektiv och överraskningar trollbinder Martínez mig. Jag kunde inte lägga boken ifrån mig, jag förstod den inte alltid, och nu när jag läst färdigt har jag råkat ut för läsförlamning! Jag vill inte börja på nästa bok, för jag har inte bearbetat denna än! Jag kan inte bestämma mig vems sanning som var ”sann” …

Dolken från Tunis

Publicerat av

Mitt resesällskap bad mig att plocka med någon bok som han kunde läsa under vår resa… Kravet var att det skulle vara en klassiker i pocketformat (dvs. en lättviktare). Jag vet inte vad ni andra anser, men jag tycker nog att denna mordgåta, signerad Agatha Christie, faller under klassikerfacket. När jag hade läst ut de böcker jag själv tagit med mig kände jag att det var på sin plats att ta tag i denna historia för säkert 4:e gången. Det har sin tjusning att veta hur allting slutar, eftersom man då på ett helt annat sätt kan söka efter ledtrådarna och försöka följa författarens tankegångar.

Poirot har efter pensionen flyttat till en av Englands avkrokar för att få lugn och ro. Hans närmsta granne är en doktor Shepard. Tillsammans börjar de nysta i mordet av byns ”överhuvud” Roger Ackroyd.

Om ni inte redan har läst denna fenomenala berättelse måste ni genast gå och inhandla den. Det är en av de absolut bästa pusseldeckarna som någonsin skrivits!!

Morden i Oxford

Publicerat av

I vintras läste jag boken Morden i Oxford och tyckte väl ändå att det var en hyfsat bra bok. För några veckor sedan kom jag över filmen, med Elijah Wood och John Hurt i huvudrollerna. Jag hade övertalat en vän att se filmen med mig genom att framhålla hur spännande den måste vara med tanke på boken. Vi slog oss ned i soffan fyllda av förhoppningar och med sedvanligt tilltugg – popcorn. Men fy vilket slöseri med förväntningar! Det var bland det absolut sämsta jag någonsin sett! Filmen var inte alls trogen boken, tempot var långsamt, skådespeleriet var skrattretande och den matematiska mystiken som boken personifierade hade man inte alls lyckats transferera till filmen. Mitt sällskap somnade efter bara några minuter och själv gav jag upp och tryckte på stoppknappen efter ca 40 minuter. Det här är en film som man absolut bör undvika att titta på om man inte är i desperat behov av ett sömnpiller! 

och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla

Publicerat av

Jag har faktiskt aldrig tidigare läst en bok av Håkan Nesser, även om jag sett en del filmatiseringar av hans verk. Jag gillar t.ex. Van Veeteren, som TV 4 sänt på söndagskvällarna den senaste tiden. Den här boken fick i alla fall följa med mig på min Asientripp.

Handlingen utspelar sig i 1960-talets Kumla. Egentligen är det väl en skildring av denna tid, men det finns även en liten mordgåta invävd. Mauritz är en ung grabb uppfylld av drömmar om framtiden och av kärlek till grannflickan Signhild. Då Signhilds pappa hittas mördad ber hon Mauritz om hjälp att hitta mördaren. Han ger sig in i jakten med stor lust. Det visar sig vara en trasslig historia som kräver lååååång tid innan den kan få sin upplösning.

Så, vad tyckte jag då? Det var en i högsta grad lättsmält bok, men så här bara några veckor efter att jag lagt boken ifrån mig inser jag att stora delar av handlingen undsluppit mitt minne… och det är sällan ett gott tecken.

Fyrmästarens dotter debutroman av Ann Rosman

Publicerat av

(Missa inte Mis intervju med Ann Rossman, den kan du läsa här…)

Tidigt en söndag morgon fick jag ett ex av Ann Rosmans ”Fyrmästarens dotter” i händerna. Och samma kväll läste jag ut den. Det var länge sedan jag sträckläste senast… Och en debutroman dessutom. Det i sig innebar att jag hade vissa förutfattade meningar. Som kom på skam.

Ann skriver rakt på sak, texten är lättflytande och inte fullproppad med onödiga små utfyllnadsord eller adjektiv. Inte ens de förväntade klichéerna. Lycka. Miljön är välbekant för mig. Jag tänker inte bara på Göteborg och Marstrand då, utan båtliv och kustbefolkningen. Att Ann vet vad hon talar om är tydligt. Hon är ”hemma” i miljön och det ger den där extra enkelheten i beskrivningen som är så charmig. Problemlöserskans privatliv berörs inte överdrivet mycket, men lite lagom så att jag förstår att hon har ett liv utanför polisen. Precis lagom mycket. (Jag blir lite betryckt när halva böcker ägnas åt polisernas hemliv. Tack för att jag slapp det.) Och så gillar jag Folke! Det finns nog en Folke på alla arbetsplatser, och utan att förklara hur han ser ut, vet jag det ändå. På pricken.

Historien är det lite gammal hederlig Agatha Christie över. Pusseldeckare. Det faller mig personligen i smaken. Slutet var inte uppenbart, jag trodde vår hjältinna skulle gifta sig och leva lycklig ever after med den som visade sig vara urskurken 🙂 Bra jobbat, Ann! Jag vet att du har skrivit klart nummer två, och skissar på nummer tre och jag ser fram emot dem.


Glasdockorna av Jorun Thørring

Publicerat av

Glasdockorna är en klassisk polisroman. Den utspelar sig på våren i arktiska Tromsø där den samiske kriminalinspektören Aslak Eira utreder flera mord på kvinnliga unga studenter.

Eira är en mycket annorlunda polis, som snidar samiska knivar som hobby och fortfarande har ärr efter sin svåra uppväxt i en minoritetsfolkgrupp. Just hans uppväxt och känslan av att ha varit oälskad, gör att denne upptagne mordutredare hela tiden sätter sin tonårsson i första rummet. Han ger sig varje kväll hemåt för laga mat åt sonen till precis klockan sex, samtidigt som han grubblar över seriemördaren.

Han har hjälp av den från söder inflyttade, och ständigt för tunt klädda, Kine Berger. Hon gnäller en del och han uppskattar kanske därför den hjälp han får av psykiatern Mona Lie mer. Eira tar nämligen emot råd och idéer från sin omgivning.

Jag känner när jag läser att jag hela tiden ligger lite före Eira när han rotar efter ledtrådar. Det gör inget, jag störs inte av det. Jag har fullt upp med att längta till Tromsø!

Historien är riktigt spännande, inte för att det skvätter blod utan för att jag får en möjlighet fylla i så mycket med egen fantasi. Jorun har skickligt skildrat en grymt sadistisk mördare och hennes sätt att skriva, enkelt och rättframt, vinner i längden.

Denna stad och dess omgivningar, det dåliga vädret med det myckna regnandet och de hårda vindarna från Atlanten lockar mig. Jag hade ingen aning om att det var dit jag skulle på semester, men nu vet jag…