Passageraren är den danska överläkaren Steffen Jacobsens debutroman. En debut som jag tycker han ska vara riktigt stolt över. Passageraren är på det hela taget en superb deckare …dock en väldigt grabbig sådan.

Handlingen

En man omkommer i något som vid en första anblick mycket väl skulle kunna ha skrivits av som en tragisk jaktolycka. Ganska snart visar det sig dock att det inte alls handlar om någon olycka, mannen har blivit mördad. Fallet hamnar hos kommissarie Robin Hansen. Utredningen av den mördade mannen tar oss bland annat tillbaka till kappseglingsbåtens Nadirs sista ödesdigra resa, kan lösnigen på mordet vila på havets botten?

Det jag inte gillade med boken

Steffen har en förkärlek till detaljer, särskilt när det kommer till båtar och vapen. Detta kan ibland bli lite störande då han aldrig ”utbildar” läsaren i vad alla termer betyder. Jag växte upp med segelbåtar (min pappa älskar att segla) men vi var aldrig den typen av familj som körde med korrekta termer när vi seglade. Vi sa aldrig babord eller styrbord, tror inte ens vi sa höger eller vänster – vi sa hit eller dit 😉 Så jag hade ingen aning om vad termer som dessa var när jag började läsa:

Kevlar

Bulbkölar

Pulpiten

Pitchpoler

Saltomortal

…dessvärre vet jag fortfarande inte vad dessa termer är, trots att jag läst ut boken. De läsare som redan kan mycket om segling kommer dock gå igång på alla cylindrar under vissa kapitel! (och för oss som inte kan så mycket finns det ett par avsnitt här och där som inte ger så mycket, men det blir dock inte mindre spännande för det.)

Tror jag får mynta en ny sjukdom efter att ha läst denna bok, efter kaffesjukan kommer… tobakssjukan. Alla röker – hela tiden.

Det jag gillade

ALLT DET ÖVRIGA 😀 Detta är verkligen en spännande deckare, en tvättäkta page turner!

Vad jag hade önskat

Hade jag fått komma med önskemål så hade det varit att vi skulle få ha sett mer av ”det libanesiska snillet” Fasil. En väldigt originell karaktär som närmast kan beskrivas som en manlig blandning av Lisbeth Salander och Abby från NCIS.

Slutligen

En klart läsvärd deckare! Om Steffen Jacobsen fortsätter att satsa på skrivandet så är jag övertygad om att han om några år kommer vara en av Nordens populäraste författare.

Norske Jo Nesbø, i mitt tycke en av de absolut skickligaste kriminalförfattarna genom tiderna har gjort det igen! Jag gillar verkligen hans hjälte, Harry Hole på Oslopolisen. I Snömannen får Harry ett anonymt brev från signaturen Snömannen, som snart kopplas ihop med ett antal försvunna kvinnor. Kvinnor som försvunnit samma dag som den första snön fallit. Historien börjar med att en liten gosse ser ut genom fönstret och ser en riktigt otäck stirrande snögubbe som ser ut att titta direkt på honom. Morgonen därpå har gossens mamma försvunnit. Runt halsen på snögubben sitter mammans skära favoritsjal.

Ska Harry Hole och hans kollegor få tag i denna seriemördare innan fler offer faller? Villovägarna är många, och mördaren ovanligt fasansfull.

Nesbø har en förmåga att beskriva miljöer på ett krypande, vidrigt målande sätt, och om ni kan och orkar, läs den på norska! Det är ingen kritik mot Per Olaisen som gjort ett alldeles utmärkt översättningsjobb, utan för att Jos beskrivningar är så speciella.

Det här är Ramona Franssons fjärde deckare (men den första jag har läst, Lyckohjulet är dock en helt fristående bok så det var inget som drog ned upplevelsen). Måste erkänna att jag blev glatt överraskad! På det hela taget är lyckohjulet en väldigt underhållande deckare. Den börjar dock, vill inte säga trögt, men i alla fall i ett ganska lugnt tempo. Något som den mer än väl kompenserar för i slutet – andra halvan av boken har ett väldigt driv! 

Språket
Ramona Fransson skriver på ett väldigt berättande (och rakt) sätt. Detta kan väl tänkas vara en stil som inte passar alla läsare, själv tyckte jag att den funkade bra i just den här boken (men den tillhör inte vanligtvis en av mina favoritstilar). Ramonas speciella sätt att skriva på gör dock boken väldigt lättläst, vilket måste ses som ett stort plus. Även fast det är många snabba hopp i slutet av boken tappade man inte tråden en enda gång.

Handlingen
Handlingen kretsar kring två familjer. Mannen i den ena familjen hittas död på sin båt. Ganska snart råkar andra medlemmar av dessa två familjer ut för ”hemskheter”… 

Lägg till ett par mord…

…kopplingar till kriminella gäng…

…spelmissbruk… 

…och tillsist men inte minst lite familjehemligheter och du har i stort sätt hela handlingen till Lyckohjulet 🙂

Vad jag inte gillade
Ibland sades saker och ting rakt ut, när det egentligen inte behöves – jag som läsare hade redan fattat galoppen ändå.

Finns ett (i mitt tycke) mindre ”faktafel” i slutet av boken (men det är inget som stör handlingen). 

Slutligen…
Helt klart en läsvärd deckare! Kommer definitivt att läsa mer av Ramona Fransson.

PS
Att ha ett ”register” (släkträd) på de två familjerna det handlar om i början av boken kändes klockrent! Varför gör inte fler detta nu för tiden!? 

Boken är ett recensionsexemplar