Kategoriarkiv: Recension

Gåtornas palats

Publicerat av

Denna lilla bok heter Digital Fortress på originalspråk (kanske ska tillägga att jag läste den på engelska så jag vet inte hur översättningen är). Om jag inte misstar mig är detta Dan Browns första roman och det märks att herr Brown inte riktigt har ”funnit sig själv”. Alla pusselbitarna för att få till en riktig Dan Brown historia finns dock med, men ibland känns det som de inte sitter på sin rätta plats.

Handlingen… ja… detta kommer låta ganska trist… boken handlar om kryptering, hemliga koder, superdatorer och federala amerikanska organisationer. Det hela låter i mina öron som en typisk kioskdeckare, men det är det verkligen inte. Herr Brown lyckas faktiskt leverera en riktigt spännande historia, dock inte helt utan vissa brister. Många av karaktärerna hinner inte riktigt bli trovärdiga och sedan 9/11 känns många av de ”chockerande frågeställningarna” som tas upp i boken inte alls särskilt chockerande, med andra ord: Vi lever redan idag i ett samhälle som är mycket mer bevakat än Dan Browns skräckscenario.

Slutligen: Helt ok, men långt ifrån Dan Browns bästa.  

I det fördolda…

Publicerat av

På ett hotellrum i Reykjavik hittas den norske ambassadören naken, bunden och död. Vid första anblicken förefaller det hela handla om en sexlek som gick fel. Kvinnan som checkade in tillsammans med ambassadören står dock inte att finna. På UD väljer man för ambassadörens anhörigas skull att tysta ner händelsen. Polisen låter sig inte luras särskilt länge, det finns detaljer som pekar på mord. En av ledtrådarna som finns att nysta i är kvinnan som checkade in tillsammans med ambassadören, en kvinna som talade norska. När sedan även ambassadören i Wien hittas död på samma sätt, och vittnesmål om även dennes vackra norsktalande sällskap misstänker polisen att mördaren är en kvinna ute efter en personlig hämnd. Frågan är varför.

Inspektör Lisa Lunde tar åter igen psykologen Sander Mørk till hjälp för att få tillgång till hans sakkunskaper när det gäller att få till en gärningsmannaprofil. Det finns risk att mördaren ska slå till igen, och nu gräver Lisa och Sander ikapp med tiden, i männens förflutna efter ledtrådar. Teorierna bli fler och fler, och den skyldige finns närmare än de trott.

I det fördolda är Jan Sverre Syvertsens andra roman om psykologen Sander Mörk och polisen Lisa Lunde. Med det färgrika språk som vi först fick stifta bekantskap med i Utan onda aningar och de utmärkta personskildringarna är det här en bok som är svår att släppa innan den är färdigläst. Lite tunnare i slutet än den första boken, det måste jag nog ändå säga, men likväl utmärkt underhållning!

Special Topics in Calamity Physics

Publicerat av

(Fördjupade studier i katastroffysik) Marisha Pessl. Ingen klassisk deckare, snarare en spännande roman med bland annat ett mystiskt dödsfall. I fokus står Blue van Meer, en tonårstjej som sedan moderns död när Blue var en liten flicka lever ensam med sin intellektuelle pappa Gareth (boken är också kryddad med litterära referenser, kapitlen är exempelvis döpta efter kända boktitlar såsom Madame Bovary och The Bleak House). När Gareth och Blue flyttar till Stockton, North Carolina, börjar underliga saker hända…

Jag gillade Special Topics in Calamity Physics, den är intelligent och spännande. På baksidan jämförs den med The Secret History och The Virgin Suicides. Jag har inte läst The Virgin Suicides (trots att jag har en vän som fullkomligen älskar den – förlåt, S! Har däremot läst Middlesex av Jeffrey Eugenides och den var bra) men älskar Donna Tartts The Secret History, och den tycker jag faktiskt inte Special Topics in Calamity Physics når upp till (men det begär jag inte att den ska göra heller!). De båda böckerna påminner dock om varandra på det sättet att båda handlar om en liten grupp studenter med en lärare i centrum och även om jag tycker att Tartts historia är en större läsupplevelse är Pessls inte alls dum, faktiskt…

(Nu får jag också lust att läsa om The Secret History, det var flera år sedan jag läste den. Återkommer med blogginlägg om jag tar mig i kragen. 😉 )

Då dagboken dog

Publicerat av

Björn Hellbergs kommissarie Sten Wall arbetar med ett fall där spåren går tillbaka trettio år i tiden. Allt verkar bottna i en olycksalig älgjakt.

Idag är det vinter och efter ett blött samkväm tar sig en man hemåt genom de lite skumma kvarteren. Någon förföljer honom i en bil med släckta lyktor, men det märker han inte.  Mannen blir brutalt påkört bakifrån och det står snart klart att det handlar om mord.

En kvinna har sett det hela, mördaren vet, och kvinnan vet att mördaren vet. Det innebär att kvinnan lever farligt…

Då dagboken dog är en lättsmält humoristisk deckare med ett överraskande slut, helt klart värd att lägga några timmar på.
Björn Hellberg är duktig på att skildra såväl karaktärer som miljöer, och han skriver alltid med sin lite torra, speciella, humor. En humor som man antingen älskar eller hatar, skulle jag gissa. Jag hör till dem som älskar den. Hur man kan få ihop spänning och humor i en sådan soppa är för mig en gåta, men Björn, han kan han!

Liza har överträffat sig själv!

Publicerat av

Det har stormat mycket omkring Liza Marklund den senaste tiden, jag måste säga att det är lite synd att allt ståhej kring Gömda och Asyl har tagit bort strålkastarljuset från hennes senaste deckare En plats i solen…

En plats i solen är nämligen Lizas bästa deckare någonsin! Den har allt:

En bra grundhandling (hennes bästa så här långt)

Intressanta sidohistorier

Tempo 

…och dessutom känns En plats i solen både äkta och lagom komplicerad.

 

Boken börjar med att en svensk familj hittas ihjälgasade i sitt hem på den spanska solkusten. Allas vår Annika Bengtzon skickas ned för att nyhetsbevaka utredningen. 

Annikas eget liv är dessutom (som vanligt) fyllt av allehanda problem… både på det personliga och professionella planet.

 

Det jag särskilt gillade med boken:

Annika kändes ovanligt samlad och ”normal”. Lizas skildringen av den spanska solkusten var väldigt levande och fruktansvärt lockade på något underligt vis (jag kan tillägga att jag samma dag som jag läste ut boken ”råkade” gå förbi systemet och införskaffade lite spanskt öl). Jag begriper fortfarande inte hur Liza lyckades skildra de exotiska miljöerna så bra utan att det märktes eller tog överhanden.  

 

Det jag inte gillade:

Egentligen bara två saker. Det första heter kaffe… snälla bannlys detta eviga kaffedrickande i svenska deckare! Nu var det tack och lov inte så himla mycket tjat om kaffe i den här boken, men måste vi verkligen höra hur dåligt kaffet är i automaten på jobbet?

Det andra jag retade mig på är att några av de återkommande kvinnliga karaktärerna i Lizas böcker verkar vara rädda för befordringar. De är dock väldigt duktiga på att klaga på de unga män som istället blir erbjudna de jobb de tackat nej till… känns lite 80-tal. 

 

Slutligen:

Starkt jobbat Liza! Med den här deckaren har du verkligen bevisat att du förtjänar att vara en av Sveriges mest lästa författare! 

Men ett litet önskemål… nu skulle i alla fall jag vilja se dig skriva en deckare utan Annika Bengtzon! 🙂 

Madame Terror

Publicerat av

Nu var det ett tag sedan jag läste Guillous fenomenala bok, men jag kände att jag måste få delge er den fantastiska känsla jag fick under läsandets stund.

Handlingen utspelar sig ombord på en ubåt under ledning av Carl Hamilton, och i centrum för intrigen står konflikten mellan Israel och Palestina.

Det som verkligen berörde mig var det minst sagt gripande slutet. Håret på armarna stod rakt upp och tårarna föll i jämn ström ned för kinderna. Jag hade en varm känsla i bröstet flera dagar efteråt. Häpnadsväckande att det skrivna ordet kan beröra på detta sätt.

En tid senare såg jag en intervju med Guillou i Filip och Fredriks ”Ett herrans liv” (för övrigt oslagbart att se Jan sätta killarna på plats) där Guillou själv berättade om sin känsla för boken. Han fick faktiskt tårar i ögonen när han beskrev upplösningen! Han har verkligen lyckats att förmedla sin egen känsla för konflikten till mig som läsare, och kanske är det också därför som jag blev så tagen…

Nattskärran – Kjell Eriksson

Publicerat av

En taxichaufför på väg att gå av sitt arbetspass upptäcker att samtliga skyltfönster på en av gatorna i centrum är krossade och att gatan är full av glassplitter. Lokalradions reporter är snabbt på plats och mitt i direktsändning hörs ett skrik inifrån bokhandeln. En död man har hittats i butiken. En mördad man. Uppsalapolisen med Ann Lindell är mycket bekymrad. Vad är det som händer? En tonåring, Ali, vet vad som pågår men han tänker inte berätta vad han sett.

Ann Lindell får hand om detta fall som visar sig vara knepigare än hon trott.

Som vanligt blandas Anns privatliv in i detalj.  En gammal beundrare hör av sig och så är karusellen i gång.

Just detta med hennes privatliv, är det som på något sätt bygger hela boken. Och för all del alla de andra också. Jag gillar dem, de är lagom långsamma och man hinner med i handlingen. Att det handlar om ett brott och en utredning kommer alltsomoftast i skymundan, ja, jag glömmer liksom bort den delen. Jag upplever det kanske mer som en roman om Ann Lindell, som bara av en händelse råkar vara polis. Är det det du velat uppnå, Kjell? Eller har jag fått serien om bakfoten? (Inte för att det spelar mig någon roll, men det kunde vara intressant att höra!)
Nattskärran skulle faktiskt kunna upplevas som ett inlägg i invandrardebatten. Viktigt, och dessutom snyggt gjort. Berättelsen om Ali, en olycklig och vilsen invandrartonåring som jagas av en galen mördare…