Kan man dö två gånger?

image Återigen låter Persson sin omoraliska, odrägliga men oemotståndliga kommissarie Bäckström äntra scenen. Den här gången har han fått ett, till synes oförklarligt, brott på halsen. Ett skelett av en kvinna hittas nedgrävd på en ö utanför Stockholm. Problemet är bara att kvinnan enligt alla register och bevismaterial dog i Tsunamin redan 2004. Mordfallet levereras i form av kraniet av Bäckströms lillgamla granne Edvin 10 år som Persson verkar ha skapat som en hyllning till Mästerdetektiven Blomkvist. Edvin kan vara den enda person i världen som Bäckström faktiskt skulle göra nästan vad som helst för även om han intalar sig själv att han mest är bra att ha för att kunna skicka till affären och köpa groggvirke. Till och med tuffa Annika  ”Ankan” Carlsson har ett gott öga till lille Edvin.

 

Storyn är i tunnaste laget. Jag saknar tyngden i  själva brottet och det aktuella ämnet/temat i förra boken. Lite internationell brottslighet och stormaktsspel är aldrig fel även om idén om det ”omöjliga brottet” inte var så dum. Lite mer Lisa Lamm eller Lisa Mattei bakom den bokstavligen stora mannen hade varit att föredra. Ankan och Nadja tar till viss del över den den rollen men de är inte på samma nivå som Mattei. Ett plus till den hemska åklagare teamet får på halsen vilket genast gav mig bilden av dolores Umbridge i Harry Potter-böckerna.

 

Jag älskar Bäckström och vill absolut ha med honom i Perssons böcker. Jag minns att jag saknade honom i Bombmakarens och hans kvinna. Småskrattar gör man om man inte är helt befriad från allt vad humor heter. Men! Det finns en gräns även för mig, man blir till slut rätt mättad av snack om supersalamin och alla elaka tankar, hur roliga de än är. Kan han få vara med delvis i böckerna (ca 33 % kanske är lagom) är jag nöjd men jag hoppar gärna en till bok med honom som huvudkaraktär.

Slutet på sommaren

Anders de la Motte är en unik deckarförfattare som kom med något helt nytt med sin Geim-trilogi 2011 – en actionspäckad/fartfylld thriller-serie men mimageed humor med den sköna unga killen HP som antar en mystisk utmaning han inte kan motstå. Flera av oss på deckarhuset har hyllat den serien! Sen kom MemoRandom följt av UltiMatum i en superhårdkokt thriller-serie utan minsta spår av humor. Med Slutet på sommaren har han verkligen bytt stil och genre.

 

Boken handlar om Veronica som kommer från en by i Skåne men som nu bor i Stockholm. När hon var i yngre tonåren försvann hennes lillebror Billy 5 år spårlöst och familjen slogs i spillror. Veronica är i allra högsta grad präglad och skadad mentalt av händelsen och hankar sig fram med ett jobb som sorgeterapeut som hon knappt klarar av att behålla. Hon arbetar under ”övervakning”. När en ny man i hennes sorgegrupp berättar om hur hans barndomsvän försvann spårlöst för många år sedan tvingas hon möta sitt förflutna och ett besök i hembygden blir nödvändig. Gamla sår rivs upp och många i samhället är inte så förtjust att hon gräver i det förflutna. Frågan är vad som egentligen hände med hennes lillebror…

 

Kanske blir en del besvikna efter att ha läst hans tidigare böcker men det finns en förklaring till stilbytet. Under sommaren har Slutet av sommaren gått som följetong i Sydsvenskan och i en intervju med dem förklarar de la Motte att boken kom till efter att hans far blev sjuk. Det satte igång tankar om barndomen och är nog anledningen till att den här boken är väldigt melankolisk. Den är enligt honom mer lik honom privat men mindre yrkesmässigt.

 

Boken behandlar obearbetade trauman, familjeförhållanden, nedärvda roller/synder. Saker som aldrig blev sagda och saker som aldrig borde ha sagts. Det är också en bok där stad och landsbygd krockar. För, som han skriver i boken, det finns två typer som växer upp på landet. De som stannar kvar och de som drar så fort de bara kan. Det är ingen svår gissning vilken typ Anders de la Motte är och det märks för det är inte direkt någon skönskrivning av landsbygdens även om vissa minnen så klart är är idylliskt fina.

 

Det här är absolut ingen dålig bok. Författaren har fått språkets gåva och de psykologiska skildringarna, miljöerna, familjeförhållande och konflikten mellan stad/land är välgjorda. Den melankoliska stämningen är det heller inget fel på men det är svårt att inte jämföra med hans tidigare böcker. Om man ändå försöker bortse från dem så är det här en bok med teman och karaktärer som känns väl igen. Tänker bland annat på Nele Neuhaus Snövit ska dö som är riktigt riktigt bra (Flickor i en liten by försvann spårlöst för många år sedan och ingen vet vad som hände) och halvneurotiska kvinnliga huvudkaraktärer finns det nu lite väl många av i svenska deckare… Om jag får önska så är det nog att Anders de la Motte återgår till sin unika nyskapande stil för där är han som allra bäst!

 

Det hemliga brödraskapet från Wien

Jag gillar konspirationsdeckaremen men det är en konst. Tricket är att  få läsaren att tro – i alla falimagel medan man läser – att det här skulle kunna  hända i verkligheten. Sen ska det vara spännande, smaskiga/äckliga detaljer, massa cliffhangers, intressanta karaktärer och en lagom komplicerad intrig. Jag måste säga att jag är imponerad. Det här är en riktigt bra konspirationsthriller. Norrmannen Ingar Johnsrud har gjort ett riktigt bra jobb!

 

På en gård, utanför Oslo, där en kristen sekt håller hus upptäcker man en massaker. Någon har skjutit ihjäl flera av männen men resten av sekten är borta, både män, kvinnor och barn. Massakern får extra mycket uppmärksamhet när man upptäcker att en av de försvunna är dottern och barnbarnet till en välkänd politiker. Misstankarna leder genast till en islamistisk grupp som sekten varit i fejd med, men är det verkligen så enkelt?

 

Temat är en politisk krutdurk med kulturella motsättningar. Det blir inte mindre spännande när storyn kopplas till rasbiologi från 1930-talet. Huvudpersonen polsen Fredrik är en lagom sympatisk man som tvingas samarbeta med Kafa från säkerhetspolisen.

Ny deckardebutant

imageLisa Bjurwald är en erfaren och prisbelönt journalist som har skrivit flera reportageböcker om extremhögern i Europa, varit ledarskribent i bl a DN och SvD. Nu debuterar hon som deckarförfattare med boken Tills bara aska återstår.

 

Som så många andra deckarförfattare idag använder sig Bjurwald av sina erfarenheter från sitt ursprungyrke och det ger en tyngd till trovärdigheten i berättelsen. Det är tydligt att hon brinner för frågor om rasim och kvinnoförtryck. Händelserna i boken är otäcka och inget för den kräsmagade, men framför allt är det obehagligt för att det mycket väl skulle kunna gå till så här i verkligheten. Antagligen är verkligheten t om ännu värre.

 

Så långt är allt bra, trovärdighet och spänning finns. Hur är det då med persongalleriet och språket. Rebecka Born är specialpolis inom Sektionen för särskilda hot (SSH) som kämpar mot terrorism och organiserad brottslighet. Rebecka skickas till Värmland för att utreda morden två brända svarta kvinnokroppar. Seriemördare, psykopst och ockultism är några av teorierna,Rebecka är neurotisk, med traumatiskt förflutet, försummar sina barn för jobbet, mycket egensinnig och så klart väldigt intelligent och envis. Dessutom finns det en ”häxaura” över henne.  Jag är inte jätteimponerad. För mig känns hon alldeles för overklig. Det känns som att hon har fått alla ”udda” egenskaper som finns för att sticka ut vilket är svårt när det redan uppfunnits karaktärer som Lisbeth Salander m.fl. Introverta, udda, kaxiga kvinnor som tar för sig sexuellt  är faktiskt lika tröttsamma och stereotypiska som den överviktige medelålderns kommissarien. Det är verkligen  synd när storyn är så trovärdig och bra i sig.

 

Vad blir då slutsatsen? I början av boken störde jag mig lite på några klichéer språkmässigt och hade  svårt att ta till mig Rebecka Born men språket tog sig i samma takt som själva storyn växte fram och då blev det sträckläsning! Vem vet? jag kanske kommer gilla Rebecka Born, kanske inte… Kan hon få bli lite mer normal? Lösa lite barndomstrauman vore önskvärt. Det jag vet är att Lisa Bjurwald gott kan få fortsätta omvandla sitt grävande i journalistiken till bra deckarhistorier.

Sov du lille videung

imageEtt barn hittas nedgrävd i en skog i Småland och Mette Olsäter tar med sig sitt team där Olivia Röning nu ingår. Så småningom ansluter även Tom Stilton som ”konsult” efter att Mette ger honom en chans. Spåren leder till en pedofil och en brottsorganisation i Bukarest. Samtidigt stöter Muriel, en av Stiltons vänner, på en liten flicka på gatan som är i akut nöd.

 

Som så många andra som skriver deckare idag har paret Börjlinds redan från början byggt upp ett rätt stort persongalleri skapat för en deckarserie. I första boken Springfloden, tyckte jag det var lite rörigt med alla karaktärer man fick följa lite men så här i bok nummer fyra fungerar det desto bättre. En del personer får mindre utrymme och andra karaktärer vi bara mött flyktigt tidigare lyfts fram.

 

 

Det finns en stor portion samhällsengagemang/kritik i Börjlinds böcker. De vill verkligen verkligen lyfta fram människor som av olka anledningar har det svårt i livet. I den här boken tar de upp hur utsatta barn på flykt. Det finns flera riktigt obehagliga scener. Bland annat ett avsnitt där våra huvudpersoner befinner sig i ett kloaksystem i Bukarest. Känslan av hur lyckligt lottad man är över att växa upp i Sverige och hur orättvist livet är blir nästan outhärdlig men det är effektivt.

 

 

Där gryningen dör


image
Jag älskar Lihammers två första böcker om kriminalkommissarie Carl Hell och polissystern Maria. Anne är fil. Dr i historisk arkeologi och har skapat en fantastisk deckarserie under ett svenskt 30-tal där nazismen lurar i skuggorna. Det är trovärdigt, skickligt med en obehaglig underton. Serien har likheter med St Matssons serie om 40-talet men språkligt och stämningsmässigt är  Lihammers serie snäppet bättre.

 

Nu har vi kommit till bok nr 3 i serien. Boken kickar igång med ett brutalt massmord inen överklassvilla. Spåren leder till en grupp män sammanbundna av en mardrömslik expedition på Arktis 20 år tidigare. Anna gräver djupt i männens psyke när hon skildrar gruppens dynamik från en övertro på sig själva (hitta den försvunna André-expeditionen och bli hjältar) till levande döda.

 

Det är spännande med Arktis-expeditionen men handlingen i nutid (1936) fångade mig inte alls på samma sätt som de två första böckerna. Det är som att författaren fastnat i expeditionen 1913 och därför slarvat med intrigen  i nutid fast det finns gott om karaktärer och skeenden att bygga på. Jag hade gärna läst mer om Carl, Maria, juden Meuler och hans fru Else. Det är bara att hoppas på att dessa karaktärer får mer utrymme i nästkommande bok.

Norsk Noir

Norsk Noir

Norsk Noir

Norsk Noir

Den norske kriminalförfattaren Torkil Damhaug har verkligen överträffat sig själv i den nya boken En femte årstid. Samtidigt som jag känner igen Torkils speciella berättarteknik så skiljer sig denna roman från hans tidigare. Den är en lite råare, skräcken tar mer plats än de typiskt Damhaugska psykologiska personteckningarna och hans djuplodande neddykningar i sina karaktärers inre. Relationer som irrar sig kors och tvärs finns dock kvar och är en fantastiskt givande del i läsningen. Kanske kan vi kalla genren ”Noir Existentielle” ?

En femte årstid utspelar sig under 38 år och är förlagd till en mindre ort utanför Oslo, Hammerdal, där en gammal takpappsfabrik är skådeplatsen för dramat.
Fyra ungdomar, drogpåverkade, kommer på den lysande idén att stänga in en lite tråkig, efterhängsen klasskamrat i källaren i den nedstängda och ganska förfallna fabriken.

I korthet så dör en av dem, en försvinner och de andra ställs inför konsekvenser de inte kunnat föreställa sig. En av ungdomarna har en far som är högt uppsatt polis, en annan har en far som är en dömd mördare i psykiskt tvivelaktig balans.
Damhaug lyckas verkligen få skinnet att knottra sig och det är med svårighet jag lägger ifrån mig boken när väckarklockan tickar mot 03.30. En vardagsnatt…